J. L. Birck
Min  barndoms marknader

(På 1890-talet)

I

Marknaderna förr i världen bröt på ett markant sätt två gånger om året det lugna, mestadels händelsefattiga livet i lilla Nykarleby. Marknadsfolk, säljare och köpare från när och fjärran invaderade staden för några dagar. Hästar och fordon fyllde gårdstomter och gator. Körsvenner hojtade och smällde med piskan, hästar gnäggade från alla håll, positiven ackompanjerade med kända och kära men slitna melodier. En äkta marknadsstämning utan positiv och „lyckans stjärna” var knappast tänkbar. Och „tattarna” [romerna] var som alltid oöverträffade i att ge färg och sprätt på marknadslivet genom att provköra egna och andras hästar i pin karriär längs stadens gator, innan köp och byten kom till stånd. Redan en eller två dar före marknadens början rapporterades i skolan oss pojkar emellan: „Tattarna är i stan, vi såg dem utanför apoteket.”

Det var ingen lätt sak för stadsborna att besöka apoteket under marknadsdagarna. Gatukorsningen framför apoteksdörren var uppfylld av hästar och fordon. Genom dörren trängde sig en jämn ström av marknadsfolk ut och in, finska bönder i „bejlingsskor„ vintertid, färggranna „tatterskor” och ståtliga tattare, som bar röda gördlar kring livet och formligen „vadade i läder” i sina otroligt långskaftade pjäxstövlar. — Så fort en sådan apotekskund kom ut med en liten apoteksflaska i handen, tog han korken ur och hällde innehållet i sin törstiga strupe och så in igen efter en ny styrketår. Det var särskilt „Hoffmansdropparna” och även andra sprithaltiga tinkturer, som var begärliga och hade en så strykande åtgång att hela gathörnet luktade av dem.

Brännvinsbutiken var stängd de två marknadsdagarna, men förtänksamma kunder infann sig dagen före stängningen med sin blänkande „brännvinsporr” av bleckplåt och fick sina lagliga två liter åt gången. Det blev god dagskassa i butiken, men så hade man också berett sig på förhand och låtit rulla in fyllda fat av Pohjola bränneris tillverkning. Ölbutiken för utskänkning flasktals var däremot öppen och hela marknaden fullproppad av törstiga kunder. Somliga salade till en hel korg, som de avhämtade direkt från bryggeriet. Marknadsstämningen och sorlet i stan steg med var timme och dag som gick.

Det hade varit otänkbart att hålla barnen i skolan, därför var det alltid lov båda marknadsdagarna. Och inte hölls vi barn inomhus de dagarna mer än vad hungern och kylan tvingade oss, för torget var fullt av folk och varor och rörligt liv. Vid torgplanket i väster satt stadens „guttagummor” i rad vid sina brödkorgar, liksom de gjorde varje torglördag året om. Hällströms Anna sålde egenhändiga pannkaksbitar, Lill-Fina, Brödfia, Markéns Mommo m.fl. sålde Vetebröd av stadens egna bagares tillverkningar. Men konkurrensen från utsocknes sida var hård. Påhlsons (sedermera Asplunds), bageri hade kommit med eget „stånd” på hjul (eller medar) från Jakobstad, även andra bagare från främmande orter hade infunnit sig. Äkta viborgskringlor saknades ej, och kringelband, billiga bisquits och fintrådiga, örfilsliknande makaroni, allt petersburgska varor, hade nyhetens behag och var överkomliga även för magra börsar. Färska frukter hörde ej till ordinära butiksvaror dåförtiden i Nykarleby, och allra minst året runt som nu, men till marknaderna infann sig ryska frukthandlare från Petersburg och dukade fram frestande ymnighetsbord med äppel, apelsiner päron, vindruvor, arbuser [vattenmeloner] och meloner. Petersburgare var det också, som radade fram billiga och begärliga leksaker: hästar, kor och får av papier maché, att icke förgäta de nätta och lätta bollarna, varje boll försedd med ett gummisnöre att fånga in bollen med, då den gång på gång slängdes ut från handen. [De sågspånsfyllda bollarna såldes ännu på 1970-talet.]

Till första radens salustånd — stånden var ordnade i rader tvärs över torget i nord-sydlig riktning — hörde givetvis guldsmederna. De hemmahörde i Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby och gjorde mest affärer med blivande fästefolk från landsbygden. Till brudarnas utrustning stod s.k. påsaryssar. (mest var det muhammedanska tatarer ända från trakten av Kasán) med prima ryska linnevaror och även billiga „storspeglar” i ram. Hemslöjdsmöbler, liksom möbler överhuvud, torgfördes endast sparsamt: några „klaffbirångar” à 25 mk färdigt målade och ådrade i bruna färgtoner, och någon gungstol det var allt i möbelväg, som jag minns.

Pjäxskomakare och kängskomakare, som ofta ej hade tilläckligt av beställningsarbeten utan måste arbeta på lager, hade uthängt sina alster på kist- och lådkanter. Kvinnfolkskängor bjöds ut för 7—8 mk paret. Större utrymme på marknaden behövde sadelmakarna för att hänga upp ränker, gjolor och remtyg av alla slag på horisontala stänger ordnade i fyrkant. Kopparslagare, t.ex. Wickström från Kvevlax, och gelbgjutare hängde upp blänkande kaffepannor och klingande bjällror, medan bleckslagarna från Lillkyro satt omgivna av silverglänsande högar av bleckkärl av alla behövliga sorter och storlekar. Bleckkärl var en stor bruksartikel förr, då emalj-, aluminium- och plastkärl var okända, men bleck-, ler- och träkärl så mycket vanligare och därför hörde till marknadsvarorna.

Marknadsbesökarna traskade av och an mellan varustånd, varubord, -kistor och -stänger, granskade, valde, prutade och köpte. Men blev de frusna och trötta av vandringen, vilket de blev, hade marknaden ej mycket att bjuda på. Hällströms Anna och någon till hade torgfört varsin träså med rykande varm och begärlig risgrynsvälling, som blott allför fort tog slut. Herpeus' Anna brukade koka ett slags sockerdricka, som kallades spitting och serverades varmt i små glas eller koppar. Kaféer och matserveringar för allmänheten fanns ej ännu på 1890-talet i staden. De, som skaffat sig marknadskvarter till natten i staden eller omnejden, tog igen sig på kvällarna. Man kokade hetvägg på vetebröd och mjölk, åt av medhavd vägkost, blev varm, mätt och belåten, pratade om sina marknadsupplevelser och iakttagelser med kamrater och värdfolk och sov sedan gott på de tillfälliga golvbäddarna.

Det fanns en kategori marknadsbesökare, som ej själv behövde köpa „marknadsgutta”. Det var giftasvuxna flickor från landsbygden. Varje „väl hållen” flicka kunde räkna med att av en var av sina tillstädsevarande beundrare bli begåvad med en präktig „ankarstock” eller viborgskringla. Hon samlade gåvorna stolt på armen, och det blev en nätt börda till sist, ifall flickan ej hade till hands en extra duk att bära brödet i. En syn, som jag aldrig glömmer, är från en marsmarknad. En grupp frodiga härmäflickor klädda i enfärgade yllekjolar, en kjol röd, en annan orangegul, en tredje grön, en fjärde blå o.s.v., marscherade skrattande glada i grant flankled flera varv mellan södra och norra torgsidan, envar bärande på armen en börda ankarstockar, som de fått av sina kavaljerer, käcka pojkar med s.k. slangpipa (pipa med lagom långt, böjligt, rött skaft) i munnen. Flickornas kjolar var långa och sopade snön, tills fållarna rasslade isiga och styva kring benen. Men vad betydde det mot att på stadens torg få visa hur uppburen man var, och vad gjorde det fast man frös en smula, man kunde ju driva kylan ur kroppen med hetaste hetvägg i nattkvarteret.