[9. Tankar vid orgeln]

Edgar pumpar och pumpar. Han har lust att trampa också, sparka i orgeln och hoppa, för det kniper i tårna efter plumsandet i drivorna. Gudsnådlig ser han ut i sitt långa ansikte, denna Lundkvist, men ändå skall han öva sig på söndagsmorgnarna. Och fast det är smällkallt som nu.

Lärarn spelar och spelar. Pulpeterna står huller om huller i ritsalen, där orgeln har sin plats. Det är halvskumt och skräpigt i rummet. Kakelugnen står proppfull med björkklabbar, som någon måste ha tänt på just innan de kom. Det sjunger frejdigt från brasan när orgeln tystnar med sitt släp för en stund.

Så här i början av timmen tycker Edgar den aldrig kommer att ta slut. Man låter spaken gå upp och ner, tittar och funderar och skruvar sig, men jämt har man lika ändlösa koraler framför sig. Bara det fanns en klocka i rummet skulle det gå bättre undan. Det är besynnerligt för resten: ända till halv sjunker visarn trögt som för att retas med en, men så börjar den plötsligt gå raskare och raskare, fast den får kliva uppåt. Det borde ju vara tyngre och gå långsammare att stiga, tycker man.

Solen går upp och sticker en guldkil i dunklet och dammet. Dörrn till gymnastiksalen står öppen och där lyser det med ens som till fest.

På tisdagen har de sin övning igen, minns Edgar. Just där inne i salen. Han sneglar förbi orgelkanten på lärarn, som alltjämt stirrar argt på noterna, och så börjar han grimasera vilt och gnola i sin vrå, medan han höjer och sänker den motsträviga spaken i korta hastiga ryckar. »Så väva vi vadmal, så slå vi tillsamman ...»

Om han skulle tänka på dansövningen för att få tiden att gå? Och på Fanny... Men de tankarna besluter han att spara ännu, han vill ha dem och tiopennin att gona sig med när han äntligen får gå.

Månne klockan är halv redan? En timme har sextio minuter. Han försöker mäta ut en minut i huvudet och addera samman en hop. Men det vill inte gå och får vara.

Lärarn tar en julpsalm. Edgar blir andäktig för en stund. Det är en vacker psalm. Säkert skall Lundkvist spela den på julfesten. Edgar är nära att glömma pumpen men hajar till och drar några kraftiga långdrag, så blåsan därinne i skrovet blir alldeles stinn. Då kan man hålla upp ett tag och låta spaken långsamt och i små ryckar sjunka tillbaka igen. Men det är inte riktigt trevligt att proppa orgeln full med väder på det viset: det gnisslar och väser i pumpverket på ett otäckt sätt, så det ryser i en. Det känns nästan som att ta i sammet eller höra någon borsta ett plagg.

Annars är det en fin orgel Av valnöt är den, har lärarn sagt. Edgar petar på träet och konstaterar än en gång, att det är en hård och fin och främmande sort. Inte är det björk eller gran eller furu. Inte aspalek heller, tänker han och skrattar för sig själv. Han var fiffig, gubben som hittade på det träslaget. Han skulle säga tre sorters trä så de gick ihop och blev ett. En annan sa tallfuruträ. Men det var ju på tok. Med aspalek är det annat.

Men Edgars blick sugs envist in i den lysande springan till salen. I övermorgon har de således övning igen. Och till julfesten är det bara en vecka och två dar. Krtsch brrr. Edgar hoppar till som om han fått någonting i halsen, ögonen far hit och dit och han rodnar bakom orgelväggen.

Julfesten, julfesten. Kanske var det dumt att han alls kom med i dansen. På julfesten får de ju alla se,  hela surven av mammor och pappor och lärare och andra. Där dansar Edgar och Fanny. Fastän han och Fanny inte är par i dansen så märker de, det är klart. Som om det stod skrivet på honom ser de att han har Fanny i tankarna där han åbäkar sig framför alla stolraderna. Och så skall han förstås bli blodröd i synen igen och komma av sig. Brrr. Men nu besluter han att strunta i allt. Där han står och är nära att glömma pumpningen igen drar han med fällkniven en rispa i orgelkanten, och det betyder att det hux flux är borta alltihop.

Konstigt i alla fall att det alltid skall gå på tok för honom på julfesterna. Som första gången, när han tjöt till i barnkrubban. Det var orätt att han blev ställd i vrån för det. Han kunde ju inte annat. Han var glad så det bubblade till i honom, och så kom det ett högt skrik. Det trängde på, han kunde ingenting åt det. Och så fick han stå ute i vestibulen medan de andra tågade till festen. När han sedan traskade in vid lärarinnans sida hade han helst velat rymma från alltihop.

På dansövningarna är det inte som på själva julfesten. De har sina vanliga kläder på. De skuttar och tar om och är ivriga. Men det är inte dansen Edgar tänker på. Det är nästan som om han var där enkom för att träffa Fanny. Det är han också fast hon inte vet av det. Eller kanske vet hon ändå. Kanske vet hon.

Medan timmen allt raskare rycker mot sitt slut försjunker Edgar i ljuva minnen och möjligheter. Han upplever på nytt lakritsbiten, denna tummade solkiga klump, som är märkvärdigare än alla andra lakritsbitar i världen. Den biten smög Fanny till honom en av de första gångerna de hade bibliska historien i barnkrubban - det var därigenom han först kom att lägga märke till henne. Edgar drömmer och pumpar. Han letar i minnet bland de situationer han sett Fanny i. Han får än en gång blicken hon gav honom på en övning. De snuddade vid varann under dansen. Då såg Fanny honom ini ögonen. Det var inte så att hon bara tittade och strax såg på något annat. Hon menade någonting med den blicken. Edgar pumpar och sjunker in i sin vrå. Fanny är omkring honom. Hennes ögon är milda som altarljus. Han känner sig som i kyrkan där han står. Mörkt som altartavlan bakom ljuslågorna är Fannys hår. Orgeln brusar.

Men plötsligt är det slut. Lärarn stiger upp, skjuter in pedalerna. Edgar låter spaken sjunka. Han känner sig smått besviken.