I.

Sorlet i klassen tystnade med ens, då dejouren ropade:

— Han kommer!

Då rektor Allan Granberg ögonblicket därpå inträdde, reste sig de tjugotvå abiturienterna skenheliga och förväntansfulla från sina platser. Med en nick bjöd han dem sätta sig.

— Är alla här? frågade han.

Ingen var frånvarande denna dag. Rektorn antecknade pensum och slog igen journalen med en smäll. Det rådde dödstystnad i klassen. Efter några ögonblick lämnade han katedern, ställde sig framför en av pulpeterna och stödde sig mot den.

— Ni har nu arbetat er igenom studentkursen, och det gäller att ta ihop med skrivningarna, som börjar inom kort, inledde han. Jag hoppas, att ni skall lyckas bra. Det gäller att hedra er själva och er skola.

— Jag känner på mig, att det kommer att bli riktigt svårt för mig att skiljas från er. Vi har hunnit bli goda arbetskamrater. Därför vill jag redan nu understryka, att jag inte heller i fortsättningen önskar vara någon främling för er. Då ni fått era vita mössor, går ni på visst sätt ut i livet. En del av er, förmodar jag, kommer att studera vidare, en annan del söker sig platser, och en tredje kategori gifter sig.

Rektorn log och förde handen genom sitt hår, som trots de fyrtio åren ännu inte hunnit förlora sin blondhet. Klassen svarade med ett småfnissande.

— Också för dem som fortsätter studierna vid universitetet är skoltiden slut. Förhållandena vid en högskola är andra än vid ett lyceum. Framför allt kräver högskolestudierna mera självverksamhet och mera självkontroll.

Rektorn rätade på sig och fortsatte efter en paus:

— Jag har ett par viktiga saker som jag vill lägga er på hjärtat. Abiturienter! Jag vill tro, att ni alla skall förstå att ta vara på er, inte blott då det gäller era studier och ert arbete utan även då det gäller ert privata liv. Ni kan med rätta betrakta er som bärare av en kultur, och en kulturmänniska undflyr dåligt sällskap och motarbetar dåliga vanor. Rättskänsla och pliktmedvetenhet och det sunda förnuftet är hennes ledstjärnor. Begrunda saker och ting, förrän ni företar er något viktigt! Tänk logiskt och på samma gång kritiskt! Och skulle ni ha något, som ni inte önskar anförtro åt er mamma, pappa eller fästman, så kom till mig. Jag skall alltid efter förmåga försöka bistå er. Detta som tack för att ni varit goda elever. Men nog kan ni också komma och hälsa på mig utan något egentligt ärende. Men ring på förhand! Min hushållerska vill gärna bjuda på sockerkaka.

Åter fnittrade klassen. Rektorn gick tillbaka till katedern, satte sig och frågade:

— Alltså vilka ämnar fortsätta sina studier efter absolverad studentexamen? Var god och stig upp så skall jag räkna!

Ett fåtal flickor reste sig. Rektorn pekade i tur och ordning på var och en med pekstickan.

— Fjorton stycken, fastslog han. Det får kanske anses normalt. Var god och sitt. Men de övriga åtta? Exempelvis fröken Aber, varför vill ni inte studera vidare?

— »Fröken!» viskades det i klassen. Sidokamraten till den uppropade gömde sig bakom den av flickorna, som satt framför henne och utbrast lågmält:

— Först hette vi du, sedan blev vi ni, och nu är vi fröknar!

— Nå, fröken Aher, upprepade rektorn, som denna gång inte tycktes taga notis om viskandet i klassen.

— Jag tänker gifta mig, svarade den unga flickan och rodnade.

— Ja, den banan kan vara nog så bra, försäkrade rektorn och tog sig om hakan. Hur är det med fröken Roos då?

— Genast efter dimissionen skall jag resa till Amerika för att hälsa på min morbror. Sedan vet jag inte, hur det blir.

— Så. Och fröken Ahlström?

— Jag har inte bestämt mig ännu. Kanske går jag in vid konservatoriet eller söker jag mig ett passande jobb.

— Jaha, sedan har vi fröken Billinger?

— Jag skall gifta mig.

— Det kom åtminstone utan förbehåll, log rektorn och började putsa sina hornbågade glasögon. Klassen reagerade med ett glättigt jubelrop, men rektorn tystade ner oväsendet med en ny fråga:

— Fröken Aaltonen, ni skall förstås också gifta er?

— Ja, om jag hittar en karl, som jag tycker om, så. Till en början stannar jag hemma på pappas gård och ser tiden an. Knappast blir det att plugga mera. Jag har fått tillräckligt av Archimedes, Pythagoras, Eratosthenes och alla de där andra farbröderna.

— Tvillingarna Bjärlin har vi inte frågat. Hur kommer det sig, att ni båda ämnar ge alla framtida studier på båten?

— Vi har för avsikt att ta plats i pappas firma, förklarade den ena av systrarna.

— Men vore inte handelshögskolan i så fall en bra början? undrade rektorn.

— Pappa anser, att det inte behövs mera utbildning, deklarerade den andra av tvillingarna. Han sätter större värde på praktiska insikter.

— Jag hoppas, att han inte begår ett misstag. Men så återstår fröken Forsberg. Huru motiverar ni ert beslut att inte studera vidare? Har ni med ens glömt, att ni i nio år varit den bästa eleven i klassen?

— Nej, visst inte, rektorn, svarade hon, under det att kamraterna vände sina blickar mot hennes harmoniskt formade gestalt. Men förhållandena medger inte några ytterligare studier. Jag måste börja arbeta.

— Den saken tål nästan dryftas privat, skyndade sig rektorn att tillägga. Jag antar, att ni ännu inte hunnit fatta definitivt beslut. I varje fall, fortsatte han med en blick mot fröken Forsberg att sätta sig, vet vi nu, varför åtta stycken av abiturienterna inte ämnar fortsätta sina studier. Gott! Jag önskar er lycka i alla era förehavanden, men nu i första hand riktigt god tur med skrivningarna. Ja, detta var min sista lektion med er. Men ännu återstår mycket, förrän jag säger farväl på skolans vägnar. Ja, fröken Forsberg, det var med er som jag ville tala litet privat. Var god och kom upp på mitt kanslirum nu genast efter lektionens slut!

Rektorn anslog några minuter till att orda om de anstalter och formaliteter, som voro förknippade med de stundande skriftliga proven. Därpå tog han fram sin klocka.

— Vi kan sluta lektionen, förklarade han.

De tjugotvå hade stora ögon, ty ingen mindes, att rektorn någonsin tidigare låtit klassen gå, förrän klockan ringt. Att komma och gå punktligt och noggrant förhöra och förbereda läxorna hörde till doktor Granbergs principer. Och en sådan lektion som denna! Då det mest talades om framtid och äktenskap. De unga flickorna hade verkligen fått ett samtalsämne som gav fantasin fria tyglar. Gunnel Forsberg tycktes befinna sig i debattens brännpunkt. Det var sorl, leende munnar och strålande ögon!

— Jag önskar bara påminna dig om att han är ogift, sade en av sprakfålarna.

— Jag vet det, jag vet det, förklarade Gunnel.

— Ge honom en örfil om han är närgången! rådde en annan av kamraterna och hötte med pekfingret.

— Var bara lugna, jag skall nog klara av honom, försäkrade Gunnel och stegade eskorterad av kamraterna mot kansliets dörr. Dock var det inte alldeles utan hjärtklappning som hon knackade på och hörde den välbekanta rösten, som bjöd henne stiga på.

— Var god och tag plats! bad rektorn artigt och steg upp från sin ämbetspulpet. Anledningen till att jag kallat er hit är att jag önskar tala litet med er om er framtid. Det förvånar mig nämligen högeligen, att ni räknar er till dem som inte ämnat fortsätta att studera. Ni är mycket begåvad. Jag har väntat att ni skulle gå in vid universitetet och ta en akademisk examen. Har ni inga intressen åt något speciellt håll?

— Visst har jag det, kom hennes rättframma svar. Fick jag studera vidare skulle jag bli läkare. Att bli en framstående kirurg, ... en Olivecrona ...

— Ni är inte så litet stolt, tror jag, sade rektorn och smålog. Samma ton som i era uppsatser. Nå varför börjar ni inte studera medicin?

— Jag har inte pengar, svarade hon.

— Jag tänkte, att det var där skon klämde. Men ni kan ju låna.

— Jag har inte lust att låna hundratalstusen, svarade hon. För resten, vem skulle låna åt mig? Jag har inga rika bekanta. Nej, det gäller, som jag sade i klassen, att fortast möjligt söka sig en plats och börja arbeta. Jag är tvungen att åta mig någonting för att själv leva och för att hjälpa mina föräldrar och min lilla syster.

Rektorn nickade tankfull och sade:

— Er far är eldare vid Stadssjukhuset, är det inte så?

— Ja, han är eldare där.

— Hur gammal är han?

— Sextiofyra år.

— Er mor?

— Femtioåtta.

— Och er syster?

— Tolv.

Rektorn trummade med fingertopparna mot bordet. Det var som om han försökte samla sig för att komma till en lösning, vilken kunde tillfredsställa båda parterna.

— Tror ni inte, att det vore en stor glädje för era föräldrar att en gång se er som färdig läkare?

— Naturligtvis, svarade Gunnel frimodigt. Men det är redan mycket om jag blir student.

— Om? Det blir ni säkert.

— Nåja, alla väntar det åtminstone, inte minst mina egna. Min mor sade just, att det blir familjens stora dag, då jag kommer hem med den vita mössan.

— Och er far är givetvis också glad?

— Det kan jag inte säga. Min far har aldrig haft någon egentlig förståelse för studier. Han hade helst sett, att jag inte hade gått i lärdomsskola utan i stället ägnat mig åt något praktiskt yrke. Det var min mors förtjänst, att jag hamnade här i flicklyceet. Hade min far fått råda, skulle jag nu ha varit sömmerska eller deja.

— Ni saknar åtminstone inte fantasi, medgav rektorn småleende. Sålunda är det pengarna, som avgör er framtids gestaltning, åtminstone delvis, skall vi säga. Pengarna är en av kultursamhällets vinningar men på samma gång en av dess svulster. Pengarna bestämmer bra mycket över människornas öden.

Det tycktes som om rektorn ämnade fortsätta att diskutera de ekonomiska spörsmålen, men plötsligt avbröt han tankegången och växlade in samtalet på huvudspåret.

— Tillåt mig en fråga, bad han till synes en aning disträ, vad säger er mor, som efter vad ni berättar har en öppen blick för livets krav på vetande, då ni ämnar avsluta era studier?

— Som jag sagt, så är hon förtjust över att jag skall bli student. Studentexamen innebär i hennes ögon en oerhörd fond av bildning och vetande. Hon som själv endast gått i småskola tycker, att en student har hela världen som i en liten ask.

— Det förstår jag. Hon tycker att ni har tillräckligt mycket lärdom. Men själv ser ni saken annorlunda. Varför har ni en sådan motvilja mot att låna pengar?

— Jag sade nyss, att jag inte har någon som lånar eller går i borgen för mig. Och om jag också skulle kunna uppbringa de erforderliga pengarna, så kände jag mig inte till freds. Jag vore undsakad att hela min ungdom leva på lånade slantar. Det vore ett liv som ingen skulle avundas mig.

— Inte vore ni den första som studerade på skuld.

— Naturligtvis inte. Men jag tror att de flesta, som är tvungna att låna för sin utbildning, har att räkna på hjälp från hemmet. Det har inte jag. Jag kunde till exempel låna för en kurs på två eller tre år men inte på tio år, som det tar att bli läkare i Finland. Vi har nu 1935. Jag skulle alltså med god tur vara färdig år 1945. Det går inte alls.

Hon hade talat sig varm, och kinderna hettade. Rektorn, som såg att hans elev kände sig smått förlägen efter sin rättframma deklaration, försökte blanda bort korten genom att säga några berömmande Ord om hennes flit i skolarbetet. Efter en paus tillade han:

— Jag kan lägga ett gott ord för er hos universitetets rektor. Ni blir i tillfälle att åtnjuta alla de förmåner som högskolan kan skänka åt medellösa studerande.

— Jag tackar för vänligheten, svarade Gunnel och skruvade nervöst på sig. Jag skall inte glömma rektorns välmening.

Doktor Granberg nickade, såsom han brukade göra under lektionerna, då han var till freds med ett svar. Åter var den gamla perukstocken sig lik, då han frågade:

— Hur kommer det sig — förlåt om frågan är något ogrannlaga — att ni inte har att påräkna något stöd från hemmet, då det gäller fortsatta studier utan tvärtom måste bidra till era föräldrars underhåll?

Eleven tittade i golvet och förblev tyst. Rektorn fortsatte:

— Tala nu rent ut, bästa Gunnel! Ni kan vara fullkomligt säker på min absoluta diskretion.

— Mamma har varit sjuk på senare tid. Hjärtfel och reumatism, krämpor som kräver läkarvård. Min fars lön är inte så stor.

Rektorn nickade och snoppade en cigarr.

— Är det ingenting annat? Använder er far alkohol? Det är bara en fråga. Alkoholmissbruk åstadkommer i regeln bekymmer i familjen.

— Ja, svarade Gunnel, men inte en min förändrades i hennes välskurna ansikte. Far bär nog rätt mycket pengar till Alko, det kan inte bortresoneras. De pengar som vi skulle behöva till kläder går till spritbutiken. Se på min klänning, rektorn, och jämför den med de andra elevernas! Syns inte armodet redan där?

— Nej, det gör det inte, försäkrade rektorn. Ni går inte sämre klädd än de andra eleverna. Men ni har större fordringar på ekiperingen än de flesta av era klasskamrater. Ni är stolt ända in i själen, inte född att böja er, av allt att döma. Och därför känns det dubbelt så hårt för er, när ni inte får så fina kläder som ni vill. Erkänn bara, Gunnel, att ni helst ville gå litet finare klädd än alla era väninnor! Ni vill alltid vara den första. I ett mycket viktigt avseende har ni varit det under hela er skoltid: ni har varit den första i kunskaper. Jag undrar, hur mycket det plågat er om ni exempelvis varit den andra eller den tredje i ordningen. Men ni blev etta tack vare stor begåvning och flit. Ärelystnaden har säkert haft sin andel i framgången, men den är bra att ha. Det är en egenskap som vi skandinaver fått i arv av vikingarna, och den är en drivfjäder av rang. Ni nämnde klänningen, fortsatte rektorn och gick fram till henne. Jag kan inte se något fel på den, men kanske ett kvinnligt öga kunde det. Nåja, i varje fall är vi nu framme vid det jag ville komma till: frågan om en klänning.

Gunnel såg upp som om hon anat vad han skulle säga.

— Ni får inte Känna er förödmjukad, om jag nu framställer ett förslag, som jag vill att ni utan motsägelser skall acceptera.

Gunnel ville säga någonting men rektorn slog ifrån sig med handen.

— Alltså, jag står för hela er studentekipering. Jag köper er allt som ni behöver. Jag förmodar att ni ännu inte har träffat några anstalter i den vägen?

— Nej, det har jag inte, svarade Gunnel överraskad. Men jag kan inte tillåta, att rektorn offrar så mycket pengar för min skull.

— Bekymra er inte om den saken, sade han vänligt. Jag har ju inga egna barn att tänka på. Men säg mig, hur hade ni själv tänkt er saken. Jag förmodar, att era föräldrar skulle ha hjälpt er?

— Däri räknar rektorn nog fel, suckade hon. Jag har tänkt på saken och kommit till den slutsatsen, att jag inte ämnar lägga mig till med någon studentstass alls.

— Men ni kan inte vara olik andra, Gunnel.

— Det behöver jag inte heller. Det finns väl knappast något som hindrar — eller hur rektorn — att jag mottar min mössa några timmar efter det mina kamrater gått hem?

— Aldrig! Det var rektorsrösten, sådan hon kände den sedan gammalt. Ni med ert stolta sinnelag! Nej, ni låter inte bara sy och skaffa er allt som tillkommer er som den bästa vid dimissionen, utan ni skall också se till att det blir en kvalitet som motsvarar era största förväntningar. Ni skall vara den flottaste och den finaste i hela den rara samlingen gulnäbbar.

Gunnel såg ömsom ner, ömsom på rektorn. Det var någonting främmande hos honom i dag. Men han fortsatte:

— Det är visserligen föga pedagogiskt gjort att uppmuntra en kvinnas fåfänga, jag vet det, men i det här fallet gör det mig verkligen lycklig och glad. Ni har lidit i det tysta, Gunnel, och därför skall ni nu en gång glädjas. Och glädjen skall bli fullständig, då ni begår er stora dag — den vita mössans dag. Alltså köper ni allt nytt från hjässan till fotabjället. Tänk så stilig ni skall bli!

Eleven och läraren logo mot varandra.

— Så ni skall ta er ut i spegeln och på studentfotot! Kanske ni undrar, varför jag gör er den lilla tjänsten? Jo, jag har lärt mig uppskatta er som en god elev, och studentekiperingen är min privata gåva till er, för vilken ni inte på något sätt får känna er i skuld till mig. Jag skall förklara alla inköp för min hushållsföreståndarinna, som skall vara er behjälplig att lösa ekiperingsfrågan. Vill ni möta henne vid femtontiden, låtom oss säga utanför Åbo Tygaffär, så får vi då anse saken oss emellan slutdiskuterad.

Gunnel nickade, och hennes ögon strålade av tacksamhet.

— Naturligtvis bör diskretion i denna sak iakttas av båda parterna. Med min hushållerska kan ni tala fritt. Och på den andra saken, huruvida ni skall fortsätta era studier eller inte, har ni god tid att fundera. Och så får jag säga adjö, Gunnel.

— Adjö, rektorn, var det enda Gunnel kunde framstamma i detta ögonblick. Samtalet i rektorskansliet hade bjudit på för många överraskningar för att hon skulle känna sig riktigt på det klara med situationen.

Med snabba steg skyndade hon ut på gatan, där vattnet i rännstenarna förkunnade den ankommande våren, en vår som för henne var en av de milstolpar man passerar under vandringen i livet. Hon tog vägen över Porthansskvären, där en hop pojkar formade bollar av det lilla som fanns kvar av den snö, som legat vid sidan av den väg hon vandrat fram med böckerna under armen.

— Det är solens verk tänkte hon då hon såg den bara marken. Snart skulle solen uträtta mera. Den skulle gjuta liv i gräs och blomster. Det var ljuvliga tider som randades.

*

Vid detta laget åt man middag i hennes hem. Stämningen var inte den bästa. Ingen av de tre som sutto till bords bemödade sig om att visa sig angenäm. Tvärtom, det härskade tystnad i den lilla kretsen, och surmulenhet låg i luften. Var och en tog tigande sina potatisar, skalade dem, öste sås på och åt. Att breda smör på brödet gick lika mekaniskt för alla. Inga artiga och belevade gester.

Tystnaden innebar inte denna gång lugnet före stormen, utan den var tecknet på att den hade bedarrat. Far och mor hade grälat. Efter varje ordstrid voro de som främlingar för varandra. Det kunde gå flera dagar, innan de efter en sådan sammandrabbning åter talades vid. Vanligen var det hustrun som återknöt förbindelserna. Hennes man var av naturen fåordig, men rönte inflytande av sin makas solskenshumör, som på några ögonblick kunde brusa fram ur den djupaste melankoli. Mer än en gång hade hon räddat dem alla ur bedrövliga situationer.

Vanligen var det penningbekymmer som föranledde slitningarna mellan makarna. Därom hade tvisten rört sig även denna gång. Enligt eldaren hade det på sista tiden gått för mycket pengar till läkarräkningar och mediciner för hans hustru. Var skulle man taga pengar till Ingas nya kläder för att inte tala om Gunnels ...

— Tänk om du skulle säga någonting, Anton, i stället för att sitta där vid bordsändan och ruva som ett åskmoln, sade hustrun till sin man.

— Du vet, svarade han och tog sig om hakan, som uppvisade lång skäggstubb, att jag inte har pengar till allt som husets kvinnfolk skall ha denna vår. Naturligtvis måste du gå till läkaren, och nya kläder måste då och då anskaffas, men vem skall betala det hela? Snart skall det pungas ut pengar till skatter. Om Gunnel en gång skulle börja förtjäna, så skulle man ha det helt annorlunda.

— Den tiden kommer snart, genmälde hustrun uppmuntrande. Om vi blott ger oss till tåls några veckor, har vi henne klappad och klar att bistå oss.

— Några veckor! upprepade hennes man och petade tänderna med en tändsticka. Hon borde varit ur skolan för länge sedan. Mellanskolan, som vi till att börja med tänkte oss, hade nog hunnit till.

En lätt rodnad färgade hustruns bleka ansikte, då hon hörde sin mans inlägg. Men hon behärskade sig och sade med stor mildhet i tonen:

— Nu kommer en stor extra utgift för hennes skull. Som du vet, Anton, så hör det till examen utom den vita mössan vit klänning, vita skor och vita strumpor. Allt det där måste vi skaffa henne på något sätt. Det är vår skyldighet.

— Det blir allt en dyr historia, svarade han och suckade. Och alldeles nödvändig är stassen nog inte. Det blir att ha den på endast den där enda gången. Hon kan försöka låna plaggen av någon. Jag säger ifrån.

— Tänk om du ännu skulle råka ut för att klä upp henne till brud, sade hustrun som ett försök till skämt. Du måste erkänna, att hon set bra ut. Hennes väninnor firar knappast några fester där hon inte skulle vara med, fast hon inte själv varit i tillfälle att bjuda någon. Du ser vartåt det lutar. Hon har anlag för sällskapslivet, som vi båda inte vet mycket om.

— Jag bryr mig inte om hennes sällskapstalanger, svarade han vresigt. Det är likt kvinnor att gå på visiter och pladdra. Och alltid skall de ha något nytt på sig. Nu den där vita riggen. Inga kommer aldrig att behöva sådana blåsor hon, sade han vänd mot sin lilla dotter, som just steg opp från matbordet och gick in i kammaren. Hon skall lära sig ett rejält yrke och inte bli en så förnäm dam som hennes syster.

— Anton! utbrast hans hustru, du förstår mycket väl, att Inga borde fått gå lika mycket i skola som Gunnel. Det är vårt fel att hon går i folkskolan och inte i lärdomsskolan. Och det är ingen tröst för henne, att du kallar Gunnel för en fin dam. Varje flicka, till och med en så liten unge som Inga, vill vara en förnäm dam nu för tiden. Kanske skulle det gått lika bra för henne i flicklyceet som för Gunnel. Betyget från folkskolan visar, att också Inga är en prima elev.

I detsamma kom Gunnel in som en virvelvind sjungande och glad. På några ögonblick hade hon slängt av sig hatt och kappa och satt sig till bords.

— Du är sen i dag, sade modern. Har du kanske för första gången fått bakläxa, undrade hon skämtsamt och satte fram en tallrik.

— Nej, svarade Gunnel, som trots skämtet upptäckt ett tecken till storm i rummet. Jag drack kaffe tillsammans med en av mina väninnor på Lehtinens. Vi hade en del saker att avhandla, bland andra vår studentutstyrsel. Har mina värda föräldrar gjort någonting för att ordna saken?

— Vi har just talat om det, förklarade modern med en blick på fadern, som slagit sig ner i gungstolen och stoppade sin pipa. Vi förstår, att du nödvändigt behöver alla de där plaggen, men det ställer sig dyrt, och det blir svårt att få tag i pengar.

Fadern svarade ingenting till detta utan tog på sig arbetsblusen och gick ned till pannrummet. Även modern syntes ohågad att vidare diskutera ämnet och började diska. Inga tog handduken efter gammal vana och började torka. Men Gunnel, som hade föga lust för matlagning, disk och övriga husliga göromål, betraktade sig som tämligen överflödig i familjekretsen just då. Hon tog på sig sina ytterplagg, stack en bok under armen och gick ut i stan.

Vårluften slog emot henne så fort hon kommit utom dörren. Bomullslena fläktar smekte hennes kinder, och hon märkte snart, att hennes goda humör, — som sjunkit till nollpunkten där hemma, höll på att återvända på nytt. Hon andades i djupa drag, där hon vandrade med långsamma steg längs kajen av Aura å. Hon tänkte på det liv, som skulle börja efter det studentexamen var absolverad. Redan nu ville hon ställa upp några normer för sin livsföring. Hon måste göra klart för sig målet för hennes strävan och närmare begrunda de möjligheter hon hade till sitt förfogande för att realisera sina planer. Hon var å ena sidan vacker, bildad och begåvad, å andra sidan fattig. Hon hade inte tillräckliga medel för att göra sig gällande. Inga fina kläder, inga dyrbara smycken. Allt det där kostade pengar. Hon mindes vad Bismarck sagt om betingelserna att föra krig med framgång: »Det fordras tre ting: pengar, pengar och pengar.» Detta passade in på henne. Hon skulle föra krig mot en usel och lumpen tillvaro. Det gällde först och främst att övervinna fattigdomen. Levnadsstandarden måste höjas. Men hur skulle det gå till? Det var en fråga som väl de flesta människor någon gång gjort sig, men som högst ett fåtal givit ett tillfredsställande svar på. Hon måste tillhöra fåtalet. Hon ville hävda sig. Hon måste, om livet för henne skulle bli vårt att leva. Mamma var av ödet bestämd att knoga i en källarvåning, pappa likaså. Men själv kände hon på sig, att ödet hade någonting helt annat i beredskap åt henne. Lyxkvinnan! Hon tänkte på romanernas högdjur i sina kungliga omgivningar och föreställde sig, hur hon skulle känna det, om hon en gång hamnade i en sådan miljö. Hon kom ihåg det moderna ordet ståndscirkulation och log för sig själv.

Gunnel gick vidare i sitt önsketänkande lika ivrigt som då hon på skolbänken löste matematiska uppgifter. Hon gav aldrig efter då det gällde att lösa tillkrånglade problem. Hon tänkte inte heller göra det i detta fall. Fattigdomen var i stort sett ett problem som kunde lösas.

Hon kom till det resultatet, att lösningen i ifrågavarande fall kunde ske på flere olika sätt, såsom det ofta varit fallet med räkneuppgifterna. Ett sätt var att gifta sig rikt. Och naturligtvis på samma gång lyckligt. Men var det en vinning att säga farväl åt friheten vid tjugo år och pålägga sig äktenskapets bojor? Och få barn! Hon vämjdes vid blotta tanken. Småbarnsskrik och en förlorad figur! Nej, tack! Den lösningen dugde inte alls. För resten hade hon hört, att det inte alltid var att rekommendera att gifta sig till pengar. Motivet skulle vara kärlek. Hon kom att tänka på sina bekanta som gingo gata upp och gata ner och sköto på barnvagnar. Många av dessa mödrar voro lika unga som hon. Det var säkert bra litet som de hunnit få ut av sin ungdom. Nej, äktenskapet är prosaiskt och hör ihop med ett senare stadium, resonerade hon. Under inga omständigheter skulle hon gifta sig, förrän hon fyllt tjugofyra år. Alltså hade hon fyra år på sig att leva fri. Sedan skulle hon välja åt sig en rik man. Vad allt skulle hon inte hinna med på dessa år, om hon fick vara frisk och lyckades få en någorlunda väl avlönad sysselsättning. För sin inre syn såg hon rader av bugande kavaljerer, mörkröda rosor och ljusröda nejlikor, bord dignande under kulinariska rätter och pokaler fyllda med pärlande vin, långa, frasande af tontoaletter, dans, glam och smäktande musik. På något underbart sätt, som genom ett trolleri, trodde hon sig komma in i denna nya miljö, som hon hittills sett endast på filmer. Hon hade en förkänsla av att hennes skönhet och intelligens skulle bana henne väg till de förnäma kretsarna, där hon fritt skulle få utveckla sina anlag för sällskapsliv och där hon skulle kunna ta igen allt vad hon förlorat under sina skolår, då hon målmedvetet suttit vid läxboken, medan hennes bättre lottade kamrater roat sig. I kä1larvåningen hos sin far och mor hade hon förvandlats från barn till backfisch och vidare till kvinna. Denna metamorfos hade öppnat hennes ögon för livet, men hon hade inte kunnat njuta av det, ty förhållandena hade varit för kringgärdade, hon ville helst glömma dessa strävsamma år.

[backfisch [ba´kfiʃ], skämtsamt uttryck för en flicka i de mellersta tonåren, ”flicksnärta”. Backfisch kommer av det tyska ordet för stekfisk, dvs. småfisk, och används i överförd betydelse om någon som är alltför liten eller omogen.
Nationalencyklopedin.]

Nya och åter nya spekulationer korsade hennes hjärna, och slutligen såg hon sig tvungen att tygla fantasin. Men att glömma barndomshemmet? Det gick väl aldrig för sig om hon också ville det: Fick hon plats i staden, måste hon i varje fall bo där hemma. Hon tröstade sig med att det sktul1e gå för sig att förändra förhållandena där och göra det gladare för sig. Kanske skulle fars uppsyn ljusna den dagen, då hon hade en sysselsättning och kunde bidra till familjens underhåll. Och mor skulle känna sig stolt över sin flicka. Men ännu fanns det en medlem i familjen: syster Inga. Vad skulle det bli av henne? Någon skolbildning skulle hon inte få, det hade far så tydligt sagt. Häri låg en uppenbar orättvisa som Gunnels natur aldrig skulle godkänna. Föräldrarna hade väl samma skyldigheter mot alla sina barn!

Hon stannade och blickade ut över ån, som just hade bjudit stadsborna på den årligen återkommande sensationen: Hallisgubbarna. Ännu seglade stora ensamma isstycken på de bruna virvlarna ned mot Åttkanten. Gunnel njöt av naturens sätt att slänga av sig sin vintertröja. Hon skulle själv göra på samma sätt: vräka av sig allt som hittills i hennes liv varit vardagsgrått och till hinders.

[Hallisgubbarna, stora isflak som vårflödet bryter loss långt uppe i Aura å.]

Vid nedre färjan, som stretade längs kättingar i det starka strömdraget, vände hon och började gå tillbaka. Hemkommen slog hon upp den bok, som hon haft med sig under vandringen, en lärobok i filosofi, och började gå igenom sådana stycken, som hon trodde sig ha nytta av i provet.

*

Följande dag mötte hon rektorns hushållerska på utsatt plats och tid. Det var en kvinna på ungefär femtio år och något korpulent, som hälsade på Gunnel och presenterade sig som fröken Andersson. Gunnel tyckte från första ögonblicket om hennes glada och förekommande uppträdande och den lilla fjäskighet, som hörde till hennes sätt att visa sig artig. Sitt samtal inledde hon med några komplimanger för Gunnels harmoniska figur, på vilken ett dyrt plagg skulle komma att göra sig utmärkt. Den egenkära Gunnel måste bita sig i läppen för att inte skratta högt av belåtenhet inför den ström av smicker som hushållerskan levererade. Gunnel försökte se oberörd ut men i sitt inre njöt hon. Och mellan hushållerskans prat fantiserade hon vidare. Hon undrade i all stillhet, om någon kavaljer skulle komma att uttrycka sig likadant om henne någonsin.

De båda kvinnorna gingo från affär till affär. Det skulle vara den bästa tänkbara kvalitet, hade rektorn sagt. Och hans hushållerska var petig. Slutligen stannade hon vid ett franskt sidentyg och frågade om Gunnel tyckte om det. Hon var överförtjust, och så bestämde de sig för tyget i fråga, som omsider en damskräddare skulle förvandla till den allra raraste luciadräkt. I fortsättningen köpte de en hel omgång underkläder, strumpor och skor. Allt betalades kontant, ty rektorn hade undanbett sig alla efterräkningar från firmor med klänningstyg och damunderkläder.

Då affärerna voro undanstökade, gingo de båda damerna till Lehtinens kafé och beställde kaffe med bakelser. Under den animerade avnjutningen av mockan, berättade fröken Andersson, att större delen av de pengar, som hon mottagit av doktor Granberg för Gunnels räkning, återstod. Uppköpen hade ännu inte stigit till två tusen mark och rektorn hade ställt fem tusen till hennes förfogande. Naturligtvis skulle skräddaren ha en del, men mycket skulle i alla fall bli över.

— Det är meningen att alla dessa pengar skall begagnas av fröken, berättade hushållerskan. Så nu återstår det bara att välja: antingen att köpa något ytterligare eller att behålla pengarna.

Jag skulle nästan råda fröken att ta sedlarna, för det är bra att ha kontanter också.

Då Gunnel skulle svara, var det som om orden fastnat i halsen på henne. Helst hade hon velat krama den rara hushållerskan för att visa hur lycklig hon kände sig.

— Fröken Andersson! fick hon fram till sist. Varför all denna ynnest och omtanke från rektorns sida gentemot mig? Jag känner mig så lycklig att jag saknar ord att säga det ...

— Kära barn, svarade fröken Andersson. Bekymra er inte om varför ni fått den lilla gåvan. För rektorn betyder några tusenlappar så litet. Ni är inte den första elev, som mottagit ett privat stipendium av honom, och knappast blir ni den sista heller. Han har uppskattat er som lärjunge och känner er belägenhet, det är allt. Han vet att ni behöver de fem tusenlapparna, och därför har han skänkt er dem.

— Jag vet inte vilken tjänst jag skall göra honom i stället.

— Ni skall aldrig tro, att han väntar, att ni skall känna er stå i tacksamhetsskuld till honom. Nej, vid lämpligt tillfälle tackar ni honom för vad han gjort för er, och det räcker. Jag skall i förväg skynda mig att berätta för honom, att hela ert väsen utstrålar lycka över att ni nu har er studentekipering ordnad.

— Ja, var god och hälsa att jag tackar så hjärtinnerligt. Och säg honom att jag i sinom tid personligen skall frambära mitt tack. Jag skall köpa mig en stilig gåbortblåsa för en del av de pengar som återstår. Kanske gör vi det genast. Vill inte fröken Andersson komma med och hjälpa mig att välja?

— Så hjärtans gärna, genmälde hushållerskan och log. Hon öppnade sin väska och räckte åt Gunnel återstoden av pengarna.

Efter en stund bröto de upp, vandrade ner mot affärskvarteret och köpte åt Gunnel en dyrbar klänning i blått. Hon provade den. Så den klänningen klädde henne! Aldrig hade det berett henne ett sådant nöje att titta sig i spegeln som denna dag. Den vackra kvinnan hon såg var hon själv. Klädseln lät henne för en gångs skull göra sig gällande. Håret friserat och ett par skor i blått ...

Fröken Andersson som nu ansåg sig ha fullgjort sitt uppdrag, önskade Gunnel all lycka i de nya kläderna, tog farväl av henne och försvann. Gunnel tyckte sig sväva mellan dröm och verklighet. Hennes stolta jag triumferade. Livet hade börjat le!
(Inf. 2010-01-09.)

II.

Inga var tidigt utvecklad liksom hennes syster, och hon förstod mer än väl, att det låg en påtaglig orättvisa i att Gunnel hade fått besöka lärdomsskola men hon inte. Särskilt dessa tider, då det talats så mycket om de förestående skrivningarna och kannstöpts om Gunnels goda utsikter, föreföll det, som om den yngre systerns tankar mycket livligt hade börjat kretsa kring konsekvenserna av att hon saknade högre skolbildning. Det var inte utan att Gunnel tyckte sig märka, att systern försökte undvika hennes sällskap. Inga gav korta, avmätta och intresselösa svar, då hon tilltalades av de andra familjemedlemmarna och verkade nedslagen. Hon var inte mera samma livfulla flicka som under vintermånaderna, då hon åkte skidor tillsammans med sina jämnåriga i skog och mark. Hon gick och grubblade på någonting, och Gunnel trodde sig veta vad detta var. Att slitningarna i hemmet verkat nedslående på den unga flickan, syntes uppenbart. Men de voro inte huvudorsaken. Hennes nuvarande misshumör bottnade säkert i skolfrågan.

Inga befann sig nu i den klass i folkskolan, från vilken hon kunde söka sig till lärdomsskolans andra klass. Gunnel visste, att flera av hennes systers klasskamrater ämnade söka inträde i flicklyceet.

En kväll då Gunnel kom hem efter att ha varit och provat sin vita klänning, satt Inga och läste i kammaren. Men så fort systern inträdde, slog hon igen läxboken och gick ut i köket. Gunnel lade märke till manövern och sade vänligt:

— Vänta ett ögonblick, Inga! Varför går du bort, så fort jag kommer in? Ryms vi inte mera i samma kammare eller vad menar du?

— Jag hade läst färdigt, försäkrade Inga och tog på sig en stursk min.

— Narras inte, kära du, tillrättavisade systern. Säg mig, varför bär du dig så underligt åt? Du verkar minst sagt, som om du var folkskygg. Säg rakt på sak, Inga, är det skolan som är orsak till ditt konstiga beteende? Skulle du ha lust att börja i lärdomsskola och bli student även du?

Ingas ögon fylldes med tårar. Hon gick till soffan och borrade sitt ansikte i dynorna.

— Lisa och Kaja börjar, och jag skulle också ha lust, tillstod hon med gråten i halsen.

Gunnel betänkte sig ett ögonblick.

— Nå om det är bara det som vållar dåligt humör, sade hon tröstande under det hon förde handen över systerns hår, så är felet snart avhjälpt. Du går på inträdesförhör i höst!

Inga såg hastigt upp och torkade tårarna med avigsidan av handen.

— Det beror inte på dig utan vad pappa säger, snyftade hon.

Han har alltid sagt, att det var ett misstag, att du fick besöka flicklyceet, och det misstaget kommer nog inte att upprepas.

— Det skall upprepas, förklarade Gunnel med fast stämma.

Som jag sade, du går på inträdesförhör i höst! Jag sköter om alla förberedelser som saken kräver. Du har bara att gå upp och skriva ett bra prov. Men kom ihåg: inte ett ord om saken åt mamma eller pappa tills vidare. Jag tänker handla på egen risk. Lita du på mig!

Inga betraktade sin syster med stora ögon. Det var onekligen någonting nytt över Gunnel som inte lilla syster kände igen.

— Var är pappa? sporde Gunnel.

— Han gick ut i stan, upplyste Inga.

— Och mamma?

— Hon gick till moster.

— Var pappa påstruken?

— Jag tror han var litet.

— Nå det är lördag kväll, så det är honom väl unnat, medgav Gunnel. Jag skall heller inte förebrå honom för hans fylsighet utan jag skall ta honom på några andra ömma punkter. Måtte han nu snart komma hem.

— Han måste komma för eldningens skull.

— Ja, han har nattur, det är sant. Och du Inga! Du skall gå på bio i kväll. Jag kan ge dig pengar. Här är trettio mark.

— Varifrån har du fått så mycket pengar? undrade Inga och hennes förgråtna ögon strålade av förtjusning.

— Det är min lilla hemlighet, förklarade Gunnel och log. Jag har på förhand fått ut ett litet stipendium.

— Har du?

— Jo, och så en annan sak, Inga. Låt oss fortfarande vara goda vänner som vi alltid varit. Och kom ihåg att inte berätta för någon, vad vi samtalat om i afton.

Inga tvättade sitt ansikte och försvann efter en stund glad ut genom dörren. Nu var Gunnel allena hemma. Hon beslöt att klä om sig. Försiktigt vecklade hon upp sin nya blåa klänning, som legat i paket och tog den på sig. Därpå provade hon de nyköpta skorna. Med frisertången ordnade hon sina mörka lockar.

Sedan satte hon sig bekvämt tillrätta i soffan och började studera dagens nummer av Sydvästra Finlands Nyheter, där signaturen Gallimatias kåserade om kvinnans likaberättigande i förhållande till mannen. Gunnel bet sig i läppen. Det var något för henne. Hon ögnade igenom spalten och märkte, att signaturen påvisade både fördelarna och nackdelarna av denna moderna företeelse. Den gifta kvinnan med egen tjänst var ekonomiskt mindre beroende av sin man, resonerade Gallimatias. Hon behövde inte ty sig till mannens börs för sina små privata utgifter, icke gå till Canossa förvarje gång hon ville unna sig ett par strumpor eller ett teaterbesök. Hon lärde sig att tänka och arbeta självständigt. Hon fick lära sig vara punktlig, gå och komma på bestämda tider. Genom sin tjänst kunde hon anse sig fylla en omedelbar uppgift i samhället i motsats till husmoderskapets medelbarhet. Men var det då den gifta kvinnans livsmål, allt detta? frågade sig kåsören. Löpte hon inte risken att pantsätta sin egen kvinnlighet i samma mån som hon erövrade större ekonomisk frihet, om hon undflydde hushållsplikter och modersansvar? Kåsören förmodade detta måste vara fallet och formade följande slutledning: Kvinnan tillhör hemmet och bör icke utan ekonomiskt nödtvång lämna detta i andras händer. Hon får icke i sitt eget hem bli en gäst, som regelbundet kommer och sätter sig till färdigt dukat bord och går igen.

— Kvinnan tillhör hemmet ... repeterade Gunnel för sig själv, men hon hann inte fortsätta sina reflexioner i ämnet, ty i samma ögonblick hördes steg ute i tamburen. Det var far som kom. Gunnel bet ihop tänderna. Hon märkte genast, att Inga haft rätt då hon sagt att han inte var nykter i afton.

— Är du ensam hemma? frågade han och betraktade med förvåning den eleganta klädedräkt hon bar.

— Som du ser, svarade hon och beledsagade sina ord med det allra sötaste leende. Jag håller på och går igenom några avsnitt i historien som möjligen kommer upp i realprovet.

— Måste man vara så där fin för att bara vara hemma och plugga? undrade han, tog av sig sportmössan och hängde upp den i tamburen.

— Det är lördagskväll, kom dotterns träffsäkra replik. Jag har ingalunda sagt att jag ämnar stanna hemma hela aftonen.

— Varifrån har du fått den där dressen? frågade han utan att fästa avseende vid hennes svar.

— Det är min lilla hemlighet. Hon knyckte på nacken för att ge sina ord eftertryck, och i hennes ögons nattsvarta djup tändes en sällsam glans.

— Jag frågar, varifrån du har fått den? upprepade han barskt.

— Och jag tänker inte stilla din nyfikenhet på den punkten med ett enda ord, försäkrade hon och steg utmanande upp.

Med långsamma steg närmade han sig henne. Hot låg i hans uppsyn, och det var inte utan att dotterns hjärta klappade i ökad takt av rädsla för fadern.

— Lugna dig, pappa! bad hon och drog honom med sig att sitta i soffan. Vi skall språka förstånd, vi båda.

— Nå, vad har du på hjärtat? frågade han vresigt.

— Hur har du med pengar just nu? Jag frågar med anledning av den där extra klädesutgiften för mig.

— Jag har ingenting, kom faderns tvärsäkra svar.

Gunnel var tyst en stund. Hon ville ordna sina pjäser för ett anfall.

— Säg då, varifrån du fått pengar till brännvin! Det tycks vara avgjort viktigare för dig att lägga ut pengar för alkohol än för saker, som din dotter absolut behöver, anmärkte hon och steg upp.

— Du håller käft! Jag tänker inte be dig om lov att få köpa en flaska brännvin, röt han och blev röd i synen.

— Stäm ner tonen! skrek hon och stampade med foten i golvet. Jag tänker inte hålla käft. Du skall lugna dig, sade jag, så att vi kan språkas vid!

Hon iakttog fadern som satt där orakad och vårdslöst klädd, fastän helgen redan var inne. Hon fick ett intryck av förfall som aldrig förr.

— Du har fått dig den där dressen utan mitt bistånd, sade han och bjöd till att behärska sig. Nog får du väl också den där vita någonstans ifrån.

— Du väntar, att den möjligen skall falla ner från himlen som Dannebrogen en gång i tiden, svarade hon och skrattade hysteriskt. Du har rätt om också inte alldeles efter bokstaven. Min utrustning är klar. Och då du tydligen varken vill eller kan hjälpa mig, måste jag använda eget förstånd för att komma tillrätta.

Fadern hostade och ämnade försvara sig, men Gunnel gjorde en avvärjande gest med handen och fortsatte:

— Du har gnällt om pengar och tjatat om min skolgång år efter år. Men himlen vare tack, plugget är snart slut. Alla här hemma har fått försaka mycket på grund av mina många och långa år på skolbänken, det är sant. Men skolan hör vår tid till, och det är föräldrarnas plikt att hjälpa sina barn på traven. Jag tänker därför inte förebrå mig för att jag fått leva ”fröken” under alla dessa år. För någon gloria har knappast omstrålat min frökensvärdighet. Och en annan sak. Vad säger du om min hemuppfostran? Varken du eller mor har kunnat ta vara på de uppfostringsmöjligheter, som mycket väl kan tänkas också i en så enkel familj som vår. Förebilderna i hemmet har inte varit de bästa. Dagligen har vi varit vittnen till gräl och slitningar. Så har det varit under hela vår barndomstid. Tvedräkten har väl sin orsak i fattigdomen och bristen på glädjeämnen, men innerst beror den på oförmåga att förstå varandra och oförmåga att stå ut med tråkigheterna här i livet. Mammas och ditt äktenskap har i alla tider varit kärlekslöst, inte sant?

Under denna ordström blev fadern sittande tyst i soffan. Gunnel kände sig stark och fortsatte:

— Skulle vi ha tagit starka intryck av förebilderna, min syster och jag, och inte litat på vårt eget omdöme, så skulle vi vara vildkattor vid det här laget. Nästan som skogens djur har vi fått kivas om matbitarna och slåss om rättigheterna. Alltid har det hetat: ”Mjölkräkningen är för stor” eller ”maten är för dyr; man måste reda sig med enklare föda” eller ”det går för mycket pengar till kläder” eller ”vi har inte råd med några nöjen”, och så vidare och så vidare. Och vem har alltid varit den anklagande om inte du? Men jag har aldrig hört, att du sagt, att den månatliga brännvinsräkningen har varit för stor eller att det blir för dyrt att röka i längden.

— Sluta upp med ditt gnat! bad fadern med ansträngd röst.

— Inte förrän du medger, att du handlat orättvist, svarade Gunnel.

— Det är jag, som har hand om inkomsterna, och alltså är det min sak att bestämma utgifterna, svarade han och föreföll uttråkad.

— Ja, att rättvist bestämma utgifterna! Du lyfter din lilla lön och inbillar dig att du ensam har gjort rätt för den. Du glömmer totalt, att mamma arbetar för vårt gemensamma uppehälle liksom du, fastän hennes arbete inte märks så bra, därför att hon inte får direkt ersättning för vad hon gör. Du måste om du vill eller inte erkänna, att hon hjälper dig att uträtta det arbete, för vilket du kvitterar ut lönen.

— Prata mera bara! bad han ironiskt.

— Som du vill. Ännu har jag inte sagt allt. Du har gift dig och bildat familj. Du har kanske inte alltid kommit att tänka på att en husfar har rätt stora skyldigheter mot sin hustru och sina barn. Har du gått i land med dina uppgifter? Handen på hjärtat, pappa! Jag skulle inte tro det. Du å din sida har försökt dränka sorgerna i brännvin ibland bara för att åter få känna tillvaron mera färglös än förut. Kanske har du haft dina stunder, då du kunnat glömma det vardagsgrå. Men vad har vi kvinnor haft? Du har farit ut mot Inga och mig i veckotal, om vi någon enda gång i månaden har gått på bio. Nej, pappa lägg bort trotset och glöm helt och hållet, att du någonsin har gjort bruk av den barska familjefarstonen, för du har misslyckats i ditt äktenskap och i din uppgift att sköta om din familj. Du har ingen auktoritet mera och kan inte ens göra anspråk på något sådant. Jag anser mig fullt lika berättigad som du att göra min stämma gällande.

— Nu kan du hålla truten!

— Nej, hörde du inte vad jag nyss sade. Sköt bättre om din familj, så skall jag inte lägga mig i dina angelägenheter! Lägg nu åt sidan de pengar som du för instundande månad hade beräknat för alkohol och köp för dem en ny klänning åt Inga! Här har du modell!

Gunnel fattade med ena handen i kjolens fåll och svängde sig behagsjukt som hon sett mannekängerna göra. Fadern vände sig bort.

— Klänning, klänning, mumlade han, jämt är det fråga om klänningar. Han tog på sig mössan och gick tigande ner i pannrummet.

Gunnel log skadeglatt för sig själv. En gång hade hon blivit i tillfälle att säga honom allt som under många år hade tryckt henne.

Ordstriden hade gjort henne varm. Hon behövde en nypa frisk luft och gick därför ut i stan. Efter någon timme återvände hon och fann vid sin hemkomst far och mor inbegripna i ett samspråk som verkade nästan förtroligt.

— Åhå, börjar min kur redan verka? undrade hon förhoppningsfullt.

Modern tittade lika förvånat på hennes eleganta klädsel som fadern tidigare.

— Nej, men Gunnel, varifrån har du fått ett så stiligt plagg? undslapp det henne. Kom närmare så att jag får se!

Modern mönstrade tyget och sömnaden med en viss sakkunskap i blicken.

— Vi kan säga, att jag har vunnit den på lotteri, var den upplysning hon fick. Är den inte stilig? Du skulle behöva en likadan, mamma, fortsatte hon och gav fadern en påminnande sidoblick. Du har inte fått någonting nytt på år och dag.

— Jag behöver så litet, svarade modern urskuldande. Jag går så sällan i byn.

— Det är just felet med er båda, pappa och du, att ni ingenstans går och aldrig har gått. Ni skulle se er litet omkring, så skulle livet te sig gladare för er. Ni kunde någon gång gå tillsammans på bio eller på teater och inte bara sitta hemma som bastubjörnar.

— Du vet, att vi inte har pengar till några nöjen, tillrättavisade modern.

— När har du, mamma, sist varit på bio?

— Det var visst 1927 under höstmarknaden.

Gunnel skrattade.

— Och du, pappa?

— Ja, det var väl i Rio de Janeiro 1912.

— Då är det sannerligen på tiden att gå på nytt, förklarade Gunnel ironiskt. Biograferna har ändrats mycket sedan 1912. Det finns något som heter ljudfilm nu, så du skall inte bli förskräckt, pappa, om bilderna har lärt sig tala sedan sist. Man rullar en god film på Kinola. ”En gång i maj” heter den. Tänk om vi skulle gå och se på den i morgon tillsammans. Jag bjuder.

— Du bjuder? upprepade modern förvånat.

— Ja, just jag, log Gunnel. Egentligen skulle det vara pappas sak att bestå, men jag skall göra det på villkor, att han köper två nya klänningar, den ena åt Inga, den andra åt mamma!

— Men själv är du i behov av studentstassen. Har du redan hunnit glömma den?

— Den är klar, svarade Gunnel och såg hemlighetsfull ut. Jag väntar nu bara på den stora dagen, då jag skall ta den på mig. Ja, inte stora ögon! Den är nog förvärvad på hederligt vis.

*

Biobesöket blev en familjehistorisk tilldragelse för såväl föräldrar som döttrar. Filmen satte flickornas fantasi i rörelse och kom dem att tänka på framtiden. De båda gamla åter erinrades om flydda dagar. De påminde sig den ljusa vårafton för länge sedan, då de beslutat att binda sina öden vid varandra. Såväl Forsberg som hans hustru hade då velat se optimistiskt på framtiden. De hade föreställt sig livet helt annorlunda än det blivit. De hade Riat om lyckliga dagar tillsammans, men ack, hur ringa hade inte den lyckan varit!

Anton Forsberg hade varit sjöman på den tiden, och hans blivande maka hade tjänat på en gård på landet. Då de träffades höstar och vårar under seglationspauserna hade de talat om en röd liten stuga vid havsbandet. Där skulle Hilda bo; där skulle hon utöva sina modersplikter, medan fadern korsade världshaven och förtjänade pengar för familjens uppehälle. Roligt var det att få brev av varandra men ännu roligare hade det varit att få träffas höst och vår. Samma glädje skulle alltid prägla deras återseenden. Och om vintrarna skulle de få bo tillsammans flera månader. Då skulle han förtjäna det dagliga brödet genom skomakaryrket, som han brukat praktisera, sedan fartygen lagt upp.

Ja, det var många sköna tankar, som väntade att förverkligas. Men utvecklingen hade gestaltat sig helt annorlunda. Det blev en rad av brustna illusioner. Den lilla stugan som varit den fasta punkten i deras fantasi, hade blivit en drömbild, som försvunnit med morgonrodnaden. Ingenting hade gått som beräknat. Berodde det på brist på företagsamhet eller var låg felet? Största orsaken var tvivelsutan de ogynnsamma tiderna, som hade dragit svarta streck över deras framtidsplaner. Världskriget hade utbrutit, och blockaden hade satt stopp för fullriggarnas fascinerande gång över haven. Många sjömän blevo landkrabbor, bland dem Anton Forsberg. I stället för den stora hyra på utrikesfart han drömt om blev inkomsten reducerad till en sjukhuseldares lilla lön.

Då Gunnel och Inga kommo hem senare på aftonen och sporde, vad föräldrarna hade tyckt om biostycket, föreföll det, som om fars och mors själar voro närmare varandra än på mycket länge. Gunnel kunde inte ana sig till vad som hade språkats föräldrarna emellan, men hon gladde sig över samförståndet. Också Inga hade varit vid gott lynne hela kvällen. Hennes blick lyste av tacksamhet och fröjd, då hon samtalade med Gunnel. Själv var denna på briljant humör. I sitt stilla sinne sände hon en tacksägelse till sin rektor. Men mer än någonsin förut var hon nu säker på vad som var nyckeln till livet: pengar!
(Inf. 2010-06-09.)

III.

Tiden gick, och våren skred framåt med snabba steg. Snösmältningen var för länge sedan ett fullbordat faktum. Jorden iklädde sig åter en skär grönska. Från arla till särla kvittrade sparvarna i stadens parker, och kajorna som i hundratal flaxade runt domkyrkans torn, kraxade belåtet och voro fullt upptagna att reda sig bon i murarnas gluggar och springor. På bakgårdarna gåvo legioner kattor sina obligatoriska konserter, medan livet på de stora gatstråken pulserade i yster takt: bilar, spårvagnar, formanskärror, cyklar och barnvagnar. Stadens herrar hade bytt ut pälsar och vinterulstrar mot enfärgade ljusa sommarrockar, och damerna fingo mera fjärilsfärger på sig för varje dag som gick.

Gunnel gav med en viss förtjusning akt på denna våryra, där hon gick gatan fram. Hon kände sig så ovanligt lätt om hjärtat denna dag. Den sista skrivningen var undanstökad, och hon var på väg hem. Dagens uppgift hade gällt latinet, vilken hon visste sig ha klarat med glans liksom de övriga proven. Hon hade infriat alla förväntningar. Lärarkollegiet hade gett henne hopp om åtminstone fyra laudatur, kanske fem, beroende på dagens skrivning.

De flesta av hennes väninnor reste ut till landet på några dagar för att vila sig efter ansträngningarna. Några abiturienter slogo dank i staden och firade sina mer eller mindre lyckade prov i restaurangernas kabinett. Efter studentexamens skärseld gjorde sig en viss reaktion gällande. De tjugotvå voro inga skolflickor längre; de voro damer, som väntade på lönen för nio års arbete.

Gunnel deltog inte i de fester, som höllos för att fördriva den spännande väntetiden tills utslaget från Helsingfors kom. Kanske berodde det på att väntan för henne inte var förenad med samma spänning som för de andra — hon var ju säker på att hon klarat sig — eller på att hon inte hade någon stadigvarande kavaljer som uppvaktat henne. Visst hade det funnits många beundrare, som tävlat om hennes gunst vid konventsfesterna och vid andra ungdomstillställningar i staden, men hon hade i regeln visat sig ganska reserverad. Och snart hade hon fått namn om sig att vara högmodig.

*

Så en dag var klassen åter församlad, och rektorn stod med studentexamensnämndens utlåtande i handen. Han var på gott humör, ty klassen hade klarat sig fint. Endast två hade underkänts, vilket måste anses för en mycket låg procent. Det gällde sålunda för de tjugo att förbereda sig för den sista dagen i maj då den vita mössan skulle överräckas.

Gunnels examen resulterade i fyra laudatur. Endast provet i matematik var bedömt med cum laude.

*

Det var den sista dagen i maj. Dimissionen på flicklyceet var förbi, och gulnäbbarna, deras anhöriga och skolans lärarpersonal sökte sig hem. Gulnäbbarna voro stolta över sina mössor, föräldrarna glada över sina döttrars prestationer och lärarna belåtna med att vårterminen var till ända och det ljuva sommarlovet började.

Hos rektorn, som hade bjudit de nya studenterna hem till sig på avskedsvisit, lades sista hand vid anordningarna för mottagandet. Sin vana trogen hade hushållerskan, fröken Augusta, bakat en väldig sockerkaka, på vilken hon gästerna till ära avbildat en studentmössa. Från Lehtinens konditori hade hon beställt bakelser och småbröd, längder och skorpor. Själv hade rektorn styrt om blommorna — röda och vita rosor och ljusröda nejlikor. Likaså hade han personligen beställt likören.

*

Gästerna anlände. I spetsen gick Gunnel, mycket söt i sin vita dräkt, som kom henne att påminna om älvadrottningen bland älvor. Med ett belåtet leende stod rektorn i tamburen och tog emot sina gäster.

— Rektorn skall vara som vi, väsnades flickorna, och Gunnel, som såg sina väninnors vältaliga blickar, vilka ömsom riktades mot henne, ömsom på rektorn, ömsom på dennes gammaldags studentmössa, som låg på klädhyllan, lyfte ned huvudbonaden och tryckte den med en högtidlig min på rektorns huvud.

— Tack! sade han och bugade sig. Det var inte som Karl den store, som föredrog att själv sätta kronan på sig, sade han med en grimas, och flickorna skrattade.

Doktor Granberg och hans gäster togo plats i den stora salen, och medan de väntade på kaffet, varmed de skulle skölja ned alla de härliga bakverk, som tills vidare blott fröjdat deras ögon, berättade rektorn om sina skolår. Han beskrev i samma veva några originella typer bland sina lärare. De nybakade studenterna hade mycket roligt åt hans anekdoter.

I detsamma kom hushållerskan in med kaffet. Och det stod inte länge på förrän flickorna läto sig anrättningarna väl smaka. Rena mockan ångade ur kopparna, som bildade ramen kring sockerbagarens överdådiga tillverkningar. Vid den tredje koppen serverade rektorn själv likören. Han utbragte en skål till studenternas ära, han tackade sina elever för de gångna årens idoghet och gratulerade dem till det uppnådda resultatet. Talet avslutade han i skämtsam form, i det han framhöll, att det var gammal studentsed, att guden Bacchus var med på ett hörn, då gulnäbbarna sammankommo i mössans tecken.

Talet besvarades av Gunnel, vilken i egenskap av bästa student och före detta konventsordförande tackade rektorn för värderat chefskap och för de kunskaper klassen förvärvat under hans insiktsfulla ledning. Hon uttalade förhoppningen, att det skulle förunnas rektorn att ännu i många år verka i skolan och med samma goda resultat som hittills, att de kommande åren skulle uppvisa sistamajkvällar med lika animerad stämning, att mockan skulle vara lika härlig som nu och fröken Anderssons sockerkaka lika retande för gula näbbar.

Gunnel fick applåder för sitt inlägg. De tjugo, som ännu hade mycket kvar av dagens festande, sutto ännu en stund och bröto därefter upp. Till den bal, som senare skulle försiggå på Lilla bocken, hade rektorn lovat infinna sig tillsammans med ett par kolleger. Studenterna tackade och bad rektorn vara välkommen på svarsvisit.

På Lilla bocken dröjde rektorn blott en liten stund. Visserligen hade flickorna uppriktigt menat det då de sagt, att han skulle göra dem den äran, men hans finkänslighet förbjöd honom att allt för länge ta deras gästfrihet i anspråk. Han var under alla förhållanden skolans rektor, och så länge han var närvarande, var det en given sak, att ungdomarna skulle känna sig tvungna till en viss återhållsamhet.

Sedan rektorn nästan rörd tagit farväl av de tjugo, medan deras kavaljerer bakom hans rygg viftat: försvinn, försvinn! begav han sig hem tillsammans med de andra lärarna, som deltagit i festen. Hushållerskan fick order att väcka honom klockan sju följande morgon. Han ämnade fara ut till sin sommarvilla.

*

Det var alldeles lugnt, då doktor Granberg startade sin snabbgående motorbåt och började färden mot skärgården. Med sakta fart passerade han Lilla bocken, som tycktes försänkt i den djupaste slummer.

— Flickorna har fått nog, tänkte han och vände blicken mot Åbo stad, där fabriksskorstenarna talade om morgontidiga arbetare på sina poster. Hans ögon spanade över vattenspegeln först. Inte en enda ångbåt hade hittills gett honom obehagliga svallvågor. Inga motorbåtar voro heller i farten. Då han kom nt på Erstan såg han emellertid en svart punkt i fjärran. Han ökade farten, och efter en halv timme hade han kommit så nära, att han med kikaren kunde iaktta båten som höll samma kurs som hans. Snart var han även på det klara med vem den tillhörde. Det var ingen mindre än hans vän och studiekamrat direktör Roff från möbelfirman Panelia. Redan på långt håll igenkände han sin kamrat, men vem den andra mannen var som befann sig i Roffs sällskap kunde han inte ens gissa sig till. Efter ytterligare tio minuters gång befunno sig båda båtarna nästan jämsides, och doktor Granberg ropade igenkännande:

— Skall du ut till villan?

— Ja, nådde honom svaret genom motorsurret och vattenskvalpet.

Doktor Granberg nickade belåtet och körde förbi. Han saktade emellertid av farten, så att avståndet mellan båtarna härefter höll sig konstant. Målet för dem vardera var en av de mindre öarna i Nagu skärgård, där Granberg och Roff hade sina sommarvillor. Då rektorns villa, som låg närmare stranden, syntes, gjorde denne ett tecken åt Roff, att båda båtarna skulle lägga till vid bryggan nedanför. Direktören förstod vinken, och snart stodo alla tre på stranden, där direktör Roff presenterade sin reskamrat Viking Lesser, kontorschef på firman Panelia.

Denne, en yngling på några och tjugo år, hade av en tidningsförsäljerska, som varit tidigt på farten, köpt dagens nummer av Sydvästra Finlands Nyheter. Han vecklade upp tidningen och började studera den.

— Någonting nytt? frågade Granberg.

— Jo, en hel hop nya studenter, svarade Lesser.

Doktorn letade efter sina glasögon och började studera bildreportaget.

— Gamla bekanta, mumlade han. Mina förtjusande flickor.

— Jag gissade just det, svarade den unga kontorschefen glad och placerade fingret med en napoleongest på en av de vita uppenbarelsernas konterfej. Vem är hon?

— Klassens etta och ettan bland studenterna i år förklarade rektorn stolt.

— Aha, utlät sig den unga mannen, som hade väntat att den tillfrågade skulle nämna hennes namn.

— Är ni intresserad? sporde rektorn med en glimt i ögat.

— Det är jag nästan tvungen att erkänna.

— När har ni blivit bekant med henne?

— Jag befann mig på Lilla bocken, då gulnäbbarna gjorde sin entré, och jag lade särskilt märke till den som rektorn kallar Ettan. Hon har vackra ögon och mycket vacker röst. Hon var synbart påverkad av det buteljerade solskenet, men trots sin uppsluppenhet bevarade hon hela tiden sin furstliga hållning och sin grace. Åtminstone i sin gårdags apparition var hon en ögonfägnad för allt mankön.

— Det tvivlar jag inte på.

— Men ändå trivdes inte doktorn i sällskapet.

— Såg ni mig där?

— Ja, alldeles i början.

— Jag kände mig överflödig, svarade rektorn urskuldande. Men ni hade kanske er mission? Spelade ni rollen av beskyddare.

— Jag var med den reportern, som tog detta foto — han pekade på tidningen. Det var anledningen att jag hamnade på Lilla bocken. Tror doktorn, att flickorna och i synnerhet Ettan varit i behov av en beskyddare i går?

— Ja, av en gentlemannakavaljer, som mera faderligt beskyddar än inleder i frestelse. De unga flickorna är impulsiva, så att det sprakar om dem, och kärlekseldar brinner också i unga pojkbröst. Man är aldrig så säker på vart det bär.

— Nå nej, det är man inte.

— Vad min studenthippa beträffar hade jag inte dagen efter anledning att betrakta mig som Guds bästa barn. Och jag tror att ungdomen är sig lik.

Medan Lesser och Granberg samtalat hade Roff omsorgsfullt angjort sin båt vid bryggan och tvättat sina händer, som blivit nedsmorda, då han sysslat med motorn. Direktörn kom nu tillstädes och snoppade en cigarr med grann maggördel.

— Så går vi in, mina herrar, förklarade rektorn. Vi skall ha eld i spiseln och möjligen också i kakelugnarna, för jag tror, att det är fuktigt därinne.

— Det skall bli skönt med en sprakande brasa, instämde Lesser.

— Jag har med mig rostat kaffe och en brass med bakelser, som blev över från en sits i går, fortsatte Granberg. Dessutom har jag med mig knäckebröd, smör, korv, ost och kanske ytterligare något smått och gott som jag inte vet om. Min hushållerska Augusta är en veritabel konstnär då det gäller mat.

— Och jag har hela kappsäcken full med goda märken från Alko, insköt Roff.

Vid sitt senaste besök på villan hade fröken Augusta företänksamt fyllt vedlåren med torr ved, och det var sålunda blott några ögonblicks verk att få uppvärmningen i gång. Rektorn tände eld i köksspiseln och satte kaffepannan på medan hans gäster hjälptes åt att få fräs på brasan i kakelugnen.

Vid smörgåsbordet samtalade man om det stundande friluftslivet, som tedde sig särdeles lockande så här på sommarens första dag. Man debatterade segling, motorbåtsturer, sportfiske och utrikesresor, medan bordets läckerheter hade strykande åtgång. Småningom gled konversationen över till det tryck, som den rådande depressionen utövade på tillvaron i allmänhet och på den ekonomiska företagsamheten i synnerhet.

Rektor Granberg, som hade gjort lyckade spekulationer med värdepapper under en rad av år, hade varit medellös i sin ungdom, men hade snabbt kommit sig upp. En del av sitt kapital hade han placerat i en stadsfastighet på ett par tjogtal rum, vilka voro uthyrda och gåvo honom en vacker biinkomst, som i jämförelse med hans lön från lyceet nästan tedde sig som en huvudinkomst. Fortfarande ägnade han sig vid sidan av sin pedagogiska verksamhet åt finansiella transaktioner och hade betydande summor placerade i statsobligationer.

Direktör Roff hade i egenskap av chef för firman Panelia en fast lön, som översteg rektorns vid ett lyceum, men i stället var hans inkomster betydligt mindre skyddade för tidens omskakningar och rubbningar, då de icke härrörde från staten. Började det gå dåligt med affärerna, förelåg en uppenbar fara för att lönerna skulle komma att omregleras efter en lägre skala. Situationen kunde ännu inte betraktas som kritisk, men det fanns i varje fall tendenser, som pekade på en nedgång i omsättningen.

Människorna befunno sig i ett egenartat slöhetstillstånd. De gingo som drömgångare utan framsynthet, utan handlingskraft. De flesta hade ont om pengar. Ingen ville inlåta sig på några större företag.

I motsats till plånböcker och handväskor voro bankerna laddade med valuta och det till den grad att de höllo på att spricka, var och en på sitt håll. De som hade kapital ville hellre ha det förvarat i ett eldfast kassavalv eller på kistbottnen än att placera det i egendom. Och bankernas utlåningar inskränkte sig till ett minimum på grund av allmänhetens risk att inlåta sig på geschäft.

Det var en tid av ofattbar slentrianmässig försiktighet. Intressenter, som hade projekterat byggande av stenhus i städerna, låste in ritningarna i skrivbordslådan, byggnadsföretag lade ned arbetet, sedan det utförts till hälften, utdragningen av kraftlinjer till oelektrifierade nejder avbröts, skeppsredare, som under de föregående goda åren hade utökat sitt handelstonnage med stora, hypermodernt inredda atlantgående motorfartyg, läto ankaren gå. Ja, handelsflottan höll på att lägga upp. Det var bara några lasttrampar på Tyskland och de skandinaviska länderna och en och annan ångare på sydamerikatraden, som då och då åstadkom en något större livaktighet vid Åttkanten.

I fabriksvärlden saktade maskinerna av till halvgång eller stannade helt och hållet. Då ingen ville handla med varor, varför skulle man då tillverka dem? Utlandet var självförsörjande, och hemma hade alla övernog. Flau rådde överallt. Mänskligheten beredde sig för en förpuppning och ville i kokongen invänta bättre tider, som utan mänskligt ingripande måste komma av sig själva. Det fanns emellertid en opponent, som inte var tillfreds med processen, och denna var magen. Trots tidsandans slöhet var den sig lik. Den fordrade mat och gjorde i samma utsträckning som under de goda åren. De människor, som likt den store folkförsörjningschefen Josef i Egypten hade samlat i ladorna, kunde inbilla sig, att allt var som förr. Men de som hade levat för dagen och inga upplagringar hade, visste vad klockan var slagen: arbetslöshet och i direkt följd härav lidande och nöd.

Såväl kroppsarbetare som intellektuella gjorde dagligen uppvaktningar på byråer och arbetsplatser för att se sig om efter en sysselsättning. I samband med detta springande i trappor ökade tiggeriet vecka efter vecka, tills det småningom blev en formlig landsplåga. Vanligen framförde bettlarna, som många voro stora, starka, arbetsföra män, sitt ärende rakt på sak, men stundom uppträdde de som gårdfarihandlare säljande knappar och postkort. Även brottsligheten tilltog.

Missförhållandena i samhället blevo omsider så uppenbara, att de makthavande inte längre kunde blunda för vad som tilldrog sig. Staten. kommunerna och enskilda organisationer sågo sig föranlåtna att göra något för att lindra nöden. Och så blev nödhjälpsarbetena parollen för dagen. Man satte i gång med storstilade byggnadsföretag, stenläggning av gator och chausséer [landsvägar], torrläggning av marker och uppförande av kyrkor och andra offentliga byggnader. För en yttre iakttagare föreföll det, som om den nyss så slumrande företagsamheten fått nya vindar i seglen. Men den föreställningen var falsk. Viljan att åstadkomma någonting hade ännu inte vaknat. Samhällets puls slog fortfarande långsamt inne i förpuppningen. Livligheten på ytan var endast skenbar.

Kroppsarbetarna i nödhjälpsarbetena knogade för en ringa penning eller i enstaka fall blott för uppehället. På grund av avsaknaden av kontant lön kunde de icke försörja sina familjer, inte ens kläda sig själva. Missnöjet florerade därför i de arbetsklädda skarorna, som började se allt större svagheter hos kapitalism och demokrati.

De intellektuella arbetarna, de som hade studier bakom sig och i månget fall voro utbildade för tjänster av större betydenhet, voro i regeln lojala som alltid.

Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena gick i spetsen för den aktion som inleddes mot arbetslösheten bland de intellektuella. Listor, på vilka de arbetslösa hade att uppge sina namn och sina kvalifikationer sändes ut till städer och bygder. På detta sätt erhölls en god statistisk överblick av tillståndet. Snart var undersökningsarbetet färdigt för hjälpprogrammets utformande, och ämbetsverken läto upp sina dörrar för dem som sökte arbete.

Intellektuella arbetare funnos såväl i städerna som på landsbygden. Men på bondlandet saknade ingen kroppsarbetare arbete. Inte ens depressionen med sina högeligen kringskurna existensvillkor för stadsborna hade förmått bromsa upp flykten från landsbygden. Människorna sökte sig in till städerna, som lockade med större fritider, nöjesliv och muntration.

Bönderna voro allt annat än lyckligt lottade. Om de lyckades uppbåda tillräcklig arbetskraft för bärgandet av skörden, återstod det dem att lösa saluföringens problem. I Åboland odlades sedan flera år tillbaka huvudsakligast vete. Men de stora partiaffärerna voro icke särdeles hugade att köpa: säden, trots att den var av den bästa kvalitet, som kan uppdrivas i vårt land. Det inhemska vetet gjorde sig bäst som jästbröd. Konditorierna köpte hellre utländskt mjöl för sina kulinariska bakverk.

Fiskarhamnen i Åbo översvämmades av skärgårdsfarkoster med potatis och äppel, som måste säljas för en spottstyver. I annat fall fick bonden eller trädgårdsmästaren lov att föra hem med sig sina produkter och blev på detta sätt tvungen att betala dubbel frakt.

Liknande företeelser förekommo på andra områden. Råsockerfabrikerna hade ingen användning för betorna om odlaren inte förfogade över på förhand uppgjort kontrakt. Och kökargubbarna skrapade sig i boxskägget, då de förnäma stadsfruarna ofta med flor för ögonen fnyste åt hans prima höstfångade strömming. Mången spekulativt anlagd medborgare frågade sig vad lågkonjunkturen egentligen berodde på och vart det hela skulle leda. Man gjorde sig till tolk för många olika uppfattningar. En del menade, att en hög civilisation alltid bringar människorna till ett stadium av försoffning. Historien visar, att det gått på det sättet för varje folk som ägt en blomstrande kultur. Utvecklingen stannar av emedan människorna degenerera, och så faller den höga kulturen. Andra siade, att de nurådande förhållandena skulle komma att ta en ända med förskräckelse. Denna opinion gick rakt på sak och framhöll, att bakom stagnationen försiggick en livlig diplomatisk verksamhet, en sådan som oftast leder till krig. Man hänvisade även till tidens tekniska fulländning. Maskinerna utföra det arbete och oerhört mycket därtill, som förr i världen var anförtrott åt flitiga händer. Och allt mekaniserad. Telefonen har automatiserats. Ljudfilmen har gjort biografernas orkestrar obehövliga och så vidare. Det måste sättas i gång nedbrytande krafter för att för det första reducera jordens snabbt tilltagande folkmängd och för det andra riva ned det som en blomstrande kultur har byggt upp. Endast genom krig kunna de svältande människomiljonerna på jordklotet beredas arbete.

De tre männen i sommarvillan hade så livligt diskuterat depressionens orsaker och verkningar, att de inte lagt märke till att ovädersmoln skockade sig i sydväst.

— Jag har ingen presenning på båten, erinrade sig direktör Roff och steg opp.

— Inte jag heller, påminde sig doktor Granberg.

Lesser gjorde ett tecken åt Roff att sätta sig på nytt, tog mössan på sig och gick mot dörren.

— Jag går och täcker båda båtarna, sade han och skyndade ned till stranden.

— En duktig pojke, den där Lesser, förklarade Roff. Skada bara, att jag inte kan garantera honom någon bättre framtid på vår firmas kontor. Pojken har alla möjligheter att göra karriär.

— Han verkar företagsam, instämde Granberg.

— Ja, han är skötsam, punktlig och initiativrik och har en penna av Guds nåde, berömde Roff. Han borde vara redaktör vid någon större tidning och inte sitta på ett kontor och skriva siffror. Han intresserar sig faktiskt för journalistik, sällskapar med journalister och skriver då och då inlägg i dagspressen.

Rektorn nickade och öppnade en vichyvattensflaska och hällde innehållet i tre glas, i vilka han serverat viskybottnar. Efter en stund skar en blixt genom rymden. Och kort därpå hördes en skarp knall, som fortsatte i ett utdraget mullrande. Regnet stod som spön i backen då Lesser kom in.

— Ett riktigt vargaväder, mumlade han och kastade en blick på kolhögen i kakelugnen. Det är kanske skäl att stänga spjällen.

— Jag skall skjuta lite på kakelugnsspjället, svarade rektorn. Köksspjället är stängt. För resten är osen lika farlig som luftelektriciteten.

På Roffs fråga svarade Lesser, att han lyckades få båda presenningarna på förrän det började regna. Han tog en djup klunk ur groggen. Rektorn och direktören muttrade på sina glas och tyckte som Lesser, att det var särdeles behagligt att sitta inomhus vid rågat bord medan elementerna storstädade därute.

Natten bröt in med en behaglig skymning, och det var åter tyst och stilla i naturen. Åskvädret hade dragit förbi. Luften var förunderligt ren och ljum.

*

Vid midnatt började direktör Roff känna sig sömnig och lade sig att vila på ottomanen i matsalen. Rektor Granberg satte sig tillrätta i en av de högkarmade stolarna och somnade. Lesser rullade ihop sin regnrock till ett bylte, som skulle föreställa en huvudkudde, och sträckte ut sig på golvet. Snart genljöd villan av dova snarkningar som fortforo långt efter det solen gått upp.

Klockan var inemot tio, då de tre herrarna vaknade. De kände sig dåsiga och hungriga. Sedan de ätit företogo Roff och Lesser en blixtvisit till den förstnämndas villa. Vid middagstiden styrde de båda motorbåtarna ut mot fjärden, och kursen lades mot Åbo. De följdes åt ända in i ån. Vid bomullsspinneriet vinkade de båda affärsmännen farväl åt rektorn, som hade sin båtplats längre upp, och körde mot kajen. Lesser gick raka vägen hem, då däremot Roff vek in till firman. Han hade knappast hunnit ta av sig överplaggen, förrän en av flickorna på kontoret meddelade, att en dam som hade bett att personligen få tala med direktören, väntade i vestibylen.
(Inf. 2010-06-14.)

IV.

Gunnel hade på studentbalen för första gången i sitt liv känt sig fri från alla sorger. Hon hade druckit starkt, gott vin. Pojkarna hade, trots att de något överförfriskat sig, skött sig som gentlemän. Och hon hade i motsats till flera av sina klasskamrater, som sammankommit på ett privat ställe för nachspiel, anlänt hem i vanlig ordning. Visserligen var hon beledsagad av två kavaljerer, som också voro något påverkade av vinet, men på det hela taget hade festen avlöpt utan äventyr. Nachspielet hade hon gärna varit med om, men hon hade känt sig så trött. Vinet var förrädiskt. Först hade det värmt så skönt. Men snart kallade det på sin vapendragare sömnen, som gång på gång ville helt bemäktiga sig sitt byte. För första gången hade hon konfronterats med större mängder alkohol. Det var inte så oävet att söka stimulans i druvans saft, resonerade hon, men inmundigandet måste ha sina gränser. Alkoholen hade en underlig förmåga att stämma om ett själsliv från moll till dur. Hon började finna en viss förståelse för sin fars böjelse för starka drycker. Aqua vitae hade den genialiska bryggmästaren någon gång i människosläktets barndom kallat sitt elixir. Han ville med sitt livsvatten åstadkomma en föryngring av människorna. De skulle bli som barn och de blevo det — för tillfället.

Hon gnuggade ögonen, där hon låg i sin säng för att vara säker på att hon var vaken och inte drömde. Jo visst! Det var morgonen efter den stora dagen och den minnesrika natten. Där låg ju hennes klänning, hennes skor, hennes studentmössa. Hur hade hon fått av sig plaggen? Hon hade ett minne av att syster Inga hade hjälpt henne. Med en kraftansträngning sträckte hon ut armen efter mössan och satte den på huvudet.

Men var höll Inga hus? Och pappa och mamma?

— Mamma! ropade hon.

Försiktigt öppnades dörren till kammaren, och modern stack in huvudet genom dörröppningen.

— Godmorgon! hälsade hon. Hur mår festprinsessan?

— Jag vill ha riktigt starkt kaffe, svarade Gunnel. Roligt har det varit. Men jag känner mig ännu en smula trött.

— Det undrar jag inte precis på, log modern. Är du glad nu, då du har den vita mössan på ditt huvud?

— Ja, riktigt glad och lycklig, mamma!

Modern bar fram kaffet och iakttog dottern som drack. Gunnel visste, att hennes anletsdrag buro spår av nattens utsvävningar, men modern var finkänslig nog att inte göra någon anmärkning därom utan såg nöjd och belåten ut. Dottern relaterade nu i korta drag nattens händelser. Plötsligt uppenbarade sig Inga i på dörrtröskeln. Hon satte sig på sängkanten, flinade och utbrast:

— Vet du vad? Inga såg finurlig ut. Var du inte och tog ett foto genast efter dimissionen?

— Jo, vi var hela sällskapet, förklarade Gunnel.

— Men du lät ta ett särskilt foto av dig?

Gunnel nickade.

— Man har förstorat det och ställt det ut i ateljén. Människorna står och gapar på det. Du är hemskt stilig.

På några ögonblick klädde hon sig och rusade därpå i Ingas sällskap till ateljén. Och mycket riktigt. Där fann Gunnel sitt konterfej i all dess prakt. Hennes hjärta ökade takten då hon såg hur lyckat det var.

Då flickorna kommo hem var far inne. Han gav Gunnel en munter blick och frågade, hur hon kände sig efter sin lyckade examen. Gunnel svarade med att prisa studenternas lyckliga dagar och tyckte sig märka en viss stolthet i faderns blick. Oaktat han inte var en förespråkare för skolan, var han stolt över sin dotters prestationer. Då han hade ätit, tog han Gunnels mössa och beskådade den både in- och utvändigt.

— Ett nätt, litet kråkbo, sade han skrattande och satte mössan på sitt eget huvud. Passar jag som läskarl?

— Nog skulle du ta dig bra ut i kråkboet, om du skulle raka dig, försäkrade modern.

Stämningen i Gunnels hem var denna dag riktigt god.

*

Gunnel hade tagit steget över tröskeln som leder ut i livet, och tillfället hade firats. Nu gällde det för henne att enligt rektorns välmenta anvisning placera sig i samhället. Hon måste skaffa sig arbete. Endera dagen skulle hon ut på språng i staden för att få tag i en lämplig sysselsättning. Hon skulle bli självförsörjande — och lycklig. Livet skulle begynna.

Följande morgon var hon tidigt i farten. På stationen köpte hon dagens nummer av Svenska Finlands Nyheter och Åbo Underrättelser jämte de finskspråkiga lokaltidningarna. Hon genomögnade annonserna på baksidan under rubriken ”Lediga platser”, men fann ingenting som hon tyckte skulle passa för henne själv. Hon vek ihop de svenskspråkiga tidningarna och öppnade de finska, men resultatet var och förblev detsamma: ingenting för henne. Hon lade sin panna i djupa veck och stödde huvudet mot handen, där hon satt på en bänk i stationshallen. Vart skulle hon ta vägen för att komma över en lämplig tjänst? Kanske var det inte så lätt ens för en person med hennes bildning och betyg? Tiderna voro svåra, och det pratades om arbetslöshet. Hon gick hem.

För en del av de pengar som hade blivit kvar efter det hon betalt alla de utgifter, som hennes examen hade förorsakat henne, hade hon köpt en ny vårkappa. Detta plagg satte hon på sig, tryckte ner studentmössan i nacken och såg sig i spegeln. Jo, hon var chic. Några tag med pudervippan på kinderna, och hon var klar att gå ut i stan på nytt. En stund vandrade hon utan egentligt mål.

Plötsligt stannade hon och läste  P a n e l i a.  Det var namnet på stadens största möbelfirma. Här borde hon göra ett första försök. Ett ögonblick tvekade hon. Så tog hon mod till sig och steg in. En fröken kom emot henne och frågade vad hon önskade.

— Träffa direktörn, svarade Gunnel.

Den unga expediten bad henne vänta ett ögonblick, eftersom direktörn ännu inte hade anlänt från landet. Men han väntades vilket ögonblick som helst. Hon hade knappast suttit en kvarts timme, förrän samma flicka som betjänat henne meddelade, att direktören nu var inne på sitt rum och att den besökande damen kunde stiga på.

Dörren öppnades, och hon såg mannen som hon hade önskat tala med sittande vid sitt skrivbord. Han verkade mäktig och såg ut ungefär som hon hade föreställt sig en man i hans ställning. Han var av medellängd, skallig och hade stora guldbågade glasögon. En försvarlig kalaskula hade han också.

— Var god och tag plats! sade han vänligt, sedan Gunnel hälsat och sagt sitt namn.

De slogo sig ner i var sin fåtölj, direktörn otvunget, men Gunnel kände sig tafatt. Situationen var för henne ny, och det var inte så gott för en ovan att bemästra den. Aldrig förr hade hon stött på någon som verkat så överlägsen. Det föreföll henne, som om den barske mannen hade sett igenom henne, läst hennes tankar och bildat sig en uppfattning om henne som inte var till hennes fördel. Hon önskade att hon aldrig vikit in till denna

möbelhövding. Situationen var pinsam i högsta grad

— Varmed kan jag stå till tjänst? frågade den tjocke mannen med sin bullrande röst.

— Jag vek in för att höra, om direktörn hade någon plats åt mig, svarade Gunnel förläget.

— Plats ja, upprepade affärsmannen och spärrade upp ögonen. Ni begär någonting som är mycket svårt att ge. Ni hör visst till detta års studentkull, förmodar jag.

Gunnel bejakade hans antagande.

— Jag ser bara att er mössa inte hunnit bli smutsig än.

— Den är andra dagen på i dag.

Alltså en högst ung civis, fastställde han småleende. Jag får gratulera er till titeln och äran. Och nu ämnar ni söka tjänst? Borde ni inte vila er först litet?

— Vilandet går inte riktigt ihop med min ekonomi, försvarade hon sig. Jag måste så fort som möjligt bereda mig en utkomst, fortsatte hon och kände på sig att hennes mod började återvända.

— Ja, svarade Roff och tände en cigarr. Det är som sig bör. Unga personer som avslutat sin skolgång borde kunna beredas arbete. Jag skall säga er, att det är en högeligen brännande fråga nu: hur skaffa utkomst åt människorna. Ni har kanske inte på skolbänken haft samma känsla av att världen pulserar i dödvatten som exempelvis vi här på vårt kontor. Kanske har ni goda betyg?

— Ja, det har jag, svarade Gunnel sanningsenligt.

— Ja, möjligen har ni tröstat er med att med dessa och en smula god tur leda er i konkurrensen. Det är inte alls sagt. Kanske har ni redan under era försök att skaffa er arbete fått utstå besvikelser och nederlag? Men jag skall ge er ett gott råd: Tappa inte modet, fröken! Håll mungiporna upp i alla väder! Och var optimist! Till sist lyckas ni!

— Det är alltså svårt för tillfället att få en tjänst, fastslog hon.

— Bästa fröken, jag anser det är så gott som omöjligt. Det finns lediga kvalificerade krafter till alla branscher hur mycket som helst. Ni har nackdelen av att inte ha någon praktik.

— Nackdelen av att vara för ung, rättade hon.

*

— Nej, så skall vi inte säga. Ungdomen är värdefull; den är för mer än alla jordens platser. Känn er lycklig så länge ni är bara aderton eller nitton år! — vad ni nu kan vara. Det är en härlig ålder!

— Om man har fullt upp för dagen och bara får roa sig, ja. Men vi talade om vikten att äga praktik. Går det då inte att skaffa sig praktisk erfarenhet?

— Jo visst. Under normala förhållanden går det mycket väl för sig. Men nu är det svårt att komma in någonstans och få en start. Ni fordrar Visst en liten lön för ert arbete också, eller hur?

— Naturligtvis! Jag sade ju att jag behöver inkomster.

— Jag skall säga er, att det finns många som skulle ta en tjänst på ett kontor eller en affär utan lön bara för att skaffa sig praktik.

— Verkligen?

— Praktisk erfarenhet leder till avlönad tjänst, till framgång, lilla fröken. Men praktisk erfarenhet fångar man inte med fjärilshåv. Livet är mycket mera komplicerat än ni tror. Man är inte färdig ens för en mindre roll i livsdramat, bara för att man är student. Man måste vänja sig vid nya förhållanden och anpassa sig efter dem, med andra ord: lära sig i det oändliga. Och nu beträffande er: Vilka meriter har ni att uppvisa? Vilka garantier har jag för att ni är arbetsam, punktlig och skötsam? Det räcker inte bara med att man är intelligent.

Direktörn gjorde en paus, och de betraktade varandra.

— Då vet jag ingenting annat än att jag får gå, sade hon och steg upp.

— Sorgligt nog kan jag inte hjälpa er just nu, men välkommen igen så snart läget ljusnar, bad han.

Gunnel tog farväl och gick ut. Det kändes underbart skönt att åter få inandas sommarens friska luft. Hon hade fått repor i sin själ under sitt första nappatag med livets problem, och sommarvinden blåste en så läkande svalka. Med långsammast steg gick hon gatan fram och intalade sig tröstens ord om bättre lycka vid ett följande tillfälle. Rolf var en översittare utan mänskliga känslor. Han ville plåga de offer han kom åt. Men henne skulle han inte nå flera gånger. Det fanns väl andra inflytelserika pampar än en möbelhandlare i en så stor stad som Åbo.

*

Under den närmast följande tiden var Gunnel oavbrutet i farten för att få tag i något lämpligt arbete, dock utan att lyckas. I tur och ordning hade hon uppvaktat stadens alla större firmor, men direktörerna hade haft samma svar i beredskap som Roff: ”Just nu är det otänkbart, fröken, men var god och titta upp senare! Det där senare” hade etsat sig in i hennes öron och ljöd som ett ångestskri från en värld i nöd. Det fanns knappast en nöjd människa i detta tidevarv. Sura miner överallt, knot och lagöverträdelser. Vad skulle detta kaos slutligen leda till? Protestmöten, strejker och upplopp?

Efter en veckas resultatlöst springande i firmatrappor beslöt Gunnel att uppsöka doktor Granberg. Han var för henne alltfortfarande auktoriteten. Han kunde hjälpa, och han ville det. Han kände inflytelserika personer, och han kunde även ge rekommendationer.

Hoppet inom henne vaknade ånyo. Beslutsamt gick hon in i en telefonkiosk och ringde till rektorns bostad, men ingen svarade. Tankfull lade hon åter ner luren. Hon hade inte kommit att tänka på att rektorn naturligtvis befann sig ute på sommarvillan. Hon gjorde en lov under lindarna som leda till Svenska klassiska lyceet, och hennes farhågor besannades: rektorns motorbåt var borta.

Eftersom dagen var varm och vacker, gick Gunnel upp till Observatorieparken och slog sig ned på en bänk i den lummiga sommargrönskan. Hon beundrade utsikten över domkyrkan och glömde för några ögonblick sina bekymmer. Hennes tankar kretsade runt rektorns vilja vid fjärden, och hon kände nästan lukten av sälta och tång. Han hade det bra ställt den perukstocken. Pengar, anseende och en god tjänst. Gunnel hade det intrycket, att han hörde till det fåtal som var immuna mot tidens farsoter. Rektor Granberg var höjd över konjunkturkurvans nyckfullheter. Han var en stabil personlighet vars livsföring hade samma säkra lopp som himlakropparna i sina banor. Nu i all sommarfägring, då alla stadens direktörer med Cerberos-uppsyn granskade månadsboksluten, satt Granberg med en vit kalott på huvudet och metade eller solbadade och simmade eller körde med sin racer så att vattnet rök om fören. Eller också kunde det hända, att han satt på villaverandan och frossade i Augustas mästerligt tillredda sockerkaka. Men för hans elev fanns ingenting sådant. Och det var inte så lätt att finna det trollord som löste henne ur svårigheterna. Kampen för tillvaron var mycket hårdare än Gunnel någonsin hade kunnat ana. Allt det sköna som hon föreställt sig skulle finnas på andra sidan ”tröskeln” var bara en hägring utan motsvarighet i verkligheten. Allt njutbart hade till den grad underordnats huvudfrågan, den som gällde existensen: att hennes väsen inte mera förmådde ta ställning till annat än kamp och dust.

Vilken optimist hade hon inte varit för blott någon vecka sedan! Hon mindes sig ha givit Inga en försäkran om att hon skulle få gå in vid lärdomsskolan instundande höst. Hon påminde sig sin överlägsna hållning i hemmet, då hon hade samtalat med fadern och kunde inte annat än självkritiskt hångrina nu, då hon var på det klara med hur liten och maktlös hon i själva verket var.Nu var det slut med spekulationerna. Det riktigt hettade om kinderna då hon tänkte på sin belägenhet. Det var, som om tillvaron själv hade gett henne en örfil, från vars sveda det skulle bli svårt att hämta sig. Hon var ovan att handskas med bångstyriga direktör-gorillor. Det var lättare att utgå som segrare i en strid med farsgubben än att klara sig mot ett helt samhälle. Hon beslöt att gå hem och tala med far på nytt. Hon hade varit oförskämd då hon beskyllt honom för brister och försummelser gentemot sin familj. Det måste ha smärtat honom att få höra den förkrossade kritiken av sin egen dotter. Hon skulle be honom om förlåtelse.

Mor var hemma då Gunnel anlände. Efter en stund kom far in.

— Dagdriverskan tycks finna lust i att någon gång komma hem ännu! hälsade han henne ironiskt.

På ett ögonblick försvunno Gunnels alla goda föresatser till förlikning med sin far. En våg av harm, på vars kam hatet skummade, steg upp inom henne.

— Att du inte skäms! svarade hon och såg honom i ögonen. Du har ingen reson med vad du säger. Du vill bara åstadkomma hat och missämja. Du saknar totalt blick för det ljusa och sköna i livet.

— Jag vet nog vad jag talar om, svarade han kort.

— Du har ingen förståelse för andra, men alla skall ha överseende med dig. Hon fnyste. Du vet inte hur jag har sprungit dessa dagar och veckor, kämpat och lidit för att skaffa mig arbete. Men jag har inte förlorat min tro på högre livsvärden. Ja, sätt dig bara! Jag ser att du har druckit igen. Nej, avbryt mig inte. Det är jag som har ordet. Du gjorde inledningen. Jag gör avhandlingen!

— Gå ut och fortsätt att dra omkring på gatorna! bad han vresigt.

— Jag går, när jag behagar.

— Herregud sådant liv igen! jämrade sig modern.

— Tyst, mamma! Gunnels röst var fast. Jag är inte riktigt färdig med far ännu. Vi ser hur familjens överhuvud bär sig åt.

Där har ni mannen — hon pekade på fadern, som slagit sig ner i soffan — som kallar sin egen dotter, en akademisk medborgare, för dagdriverska! Jag skall säga dig, farsgubbe, att det skulle vara allra lyckligast för dig att hålla dig så tyst som möjligt. Du har ingenting att ondgöra dig över. I stället borde du tacka din Skapare för att du har plats i dessa tider, hur obetydlig den än är, För den går ihop med dina kvalifikationer. Du har ingenting bättre att vänta dig om också tiderna skulle förändras. Skomakare förbliv vid din läst! Att livet vid lästen varken är inkomstbringande eller angenämt borde du ha tänkt på långt tidigare. Men du är som alla andra i vår släkt: utan initiativ, utan förmåga att organisera, utan vilja att göra uppoffringar. Båtsman är den högsta titeln på hundrafemtio år. Släkten myllrar av sjömän, pigor och drängar. Sjömännen har aldrig kommit upp sig, aldrig blivit kaptener eller ens styrmän. För om masten har de allesammans sett på hur livet i form av saltsjövågor rullat förbi. Drängen har aldrig kommit sig till ett eget hemman eller ens till en högre syssla på en gård. Pigan har från rosig ungmö till tandlös rotkäring spunnit lingarn på sitt loft. Sådan är vår släkts framåtanda.

— Du anklagar oss för oförmåga att ta oss fram, inflickade modern och torkade en tår med förklädet. Men hur är det med dig själv? Du är den högst bildade i släkten på två hundra år, säger du. Varför har du då inte redan hunnit skaffa dig en tjänst, som svarar mot dina kunskaper? Det är en månad sedan du avslutade skolan. Visa nu vem du är! Du vet ju att vi har svårt att klara oss!

— Också du min Brutus! suckade Gunnel. När ni var unga, pappa och du, skulle ni med min examen ha fått nästan vilken tjänst som helst. Nu är det annorlunda. Det råder depression. Ingen behöver personlig arbetskraft. Det är detsamma om man gått i skola eller inte just nu. Det finns nämligen inga platser. Jag har gått från den ena direktörn till den andra och frågat efter arbete, men ingen kan ge något. Ingen frågar efter ens kvalifikationer; inte ens efter skolbetygen. Om ni för mitt spring i stan för att skaffa mig en tjänst vill kalla mig dagdriverska eller gatstrykerska, så må det vara hänt. Jag har gjort mitt bästa.

Det rådde en stunds tystnad i rummet. Denna bröts av fadern:

— Att det är dåliga tider, det vet jag. Och jag vet också att det kommer att vara så länge, som alla människor fikar efter skolbildning. Ingen vill arbeta mera. Alla vill bli herrskap. Sanna mina ord: Då ännu en liten tid har gått, så klarar sig bara den som är karl att ta yxan under armen och gå till skogen för att hugga ved!

— Det stämmer inte, opponerade sig Gunnel. Skulle det förhålla sig så som du säger, att endast kroppsarbetarna skulle ha framtiden för sig, så skulle det väl komma till synes på något sätt. Men det finns inga tendenser i den riktningen. Mycket flera nödhjälpsarbeten har fått sättas i gång för kroppsarbetare än för intellektuella. Nej, jag är av den åsikten, att bildning är och kommer att bli av grundläggande värde för en ordnad livsföring.

Fadern gjorde en min av att vilja säga någonting, men Gunnel behöll fortfarande ordet:

— Förr, då du var ung, gick det för sig att snabbt göra karriär om man kunde skriva och räkna litet. Jag vet med säkerhet, att många av de tjocka direktörerna, vilka jag bönfallit om hjälp i mitt betryckta läge, är rena uppkomlingar, vilkas bokliga bildning är högst minimal. Men de har valt rätt bana, haft energi att kämpa vidare och avancerat steg för steg. I vår tid skall man genom studier vara utbildad till ett bestämt yrke. Man skall vara specialist på sitt område. I affärslivet fordrar man merkantil utbildning plus praktik. Har man handelshögskolan bakom sig, kan man till och med i dessa dystra tider försäkra sig om en plats. Men utan fackliga kunskaper, som jag, kommer man ingen vart.

Modern blandade sig nu i samtalet.

— Du har dock ditt eget sätt att få pengar du, Gunnel. Kan inte den eller de som skänkte dig de många nya klädesplaggen hjälpa dig med att skaffa dig en sysselsättning? Det ligger något i samband med de där gåvorna som varken din far eller jag tycker om. Du har inte med ett ord nämnt varifrån de kommit. Man får själv komma med försök till förklaringar, och man kommer att tänka på ett och annat. Kanske du å din sida har gett någonting igengäld? Man vet inte så noga.

Gunnel blev blossande röd i ansiktet och fick till att börja med inte fram ett ord till sitt försvar. Hon började förstå, vad modem misstänkte och ville ha sagt. Men förrän hon hann med svaret, gav fadern sin kommentar:

— Nog vet man, framhöll han vänd mot sin hustru, att kvinnfolk som ständigt stryker omkring, har sina goda vänner som inte saknar pengar och som kan ge ett och annat.

— Eftersom ni är skam1ösa, svarade Gunnel, så är jag hutlös. Ni var inte i stånd att skänka mig de nödvändiga kläderna för dimissionen, och då var det ett ofrånkomligt krav, att jag skulle skaffa dem själv. Hur jag gått tillväga är min ensak. Bekymra er inte om angelägenheter som inte angår er!

För att riktigt verka utmanande och spydig öppnade Gunnel sin nya handväska och tog fram en femtiomarkssedel, vilken hon räckte till modern.

— Vill du vara snäll och ge denna åt Inga, bad hon. Hon behöver litet fickpengar. Jag å min sida reser bort, och det kan dröja länge innan vi träffas.

— Stanna hemma! bad modern bevekande. Fadern steg upp och gick fram till henne.

— Du stannar här och därmed punkt! sade han barskt. Han grep Gunnel i armen och försökte hålla henne fast men misslyckades. Om ett ögonblick hade hon sin mössa och kappa under armen och försvann ut genom dörren.

Gunnel visste att hon nu hade bränt sina skepp. Hemmet var inte mera hennes tillflyktsort. Hon måste bort. Vart som helst, men bort från Åbo. Hågkomsten av föräldrarnas spekulationer rörande de kläder och pengar, som rektorn hade givit henne, gjorde henne halvt hysterisk. Hur kunde de tro något sådant? Hon var för rasande för att kunna koncentrera sina tankar på föräldrarnas anspelningar. Hon måste bana sig väg till en helt annan miljö. Hon tillhörde inte kretsen av vanligt arbetsfolk. För henne var ståndscirkulationen ett fullbordat faktum. Hon måste ut bland människor som hade en vidare syn på livet.

Åter slog hon sig ned på en av parkbänkarna, denna gång i Porthansskvären. Slagen från tornuret kom henne att titta upp, och hon märkte att klockan var nitton. Alltså hade hon hela kvällen till att tänka ut vart hon skulle fara. Plötsligt kom hon att erinra sig Nådendal. Där bodde ju hennes klasskamrat Rosa, som hade blivit student samtidigt som hon själv och som hade bett henne komma och hälsa på. Nu passade det att ta hennes gästfrihet i anspråk. Tåget skulle gå efter två timmar. Med glädje började hon tänka på Brunnshuset, Kopparberget och Nunneviken. Hon märkte, hur den andliga balansen småningom återvände. Hon kände sig även hungrig. Gott och väl! Det idylliska värdshuset Pinellan låg ett stenkast ifrån.

Hon hade stigit upp från sin bänk och höll just som bäst på att putsa sin kappa, då en herre med distingerat utseende tilltalade henne:

— Är det inte fröken som uppvaktade oss på kontoret för en tid sedan? Fröken Fors . . . Fors . . .

— Forsberg, ifyllde hon. Jo visst, det år jag. Hur står det till med direktörn?

— Utmärkt svarade direktören, som inte var någon annan än Roff. Ni ser litet blek ut. Det är väl inte något tråkigt?

— Nej, för all del svarade hon och log så hjärtligt som hon kunde. Jag satt bara och lyssnade till musiken från Björneborgarnas orkester. Kanske gjorde melodierna mig en smula sentimental.

— Pinellan bjuder också på musik, svarade han leende. Får jag kanske bjuda på en bit mat?

Gunnel tackade. De vandrade mot värdshuset, som Roff påstod ha anor från 1200-talet. Då de voro framme vid en av de första bänkarna i lövsalen utanför ingången, sade han:

— Jag sitter gärna på verandan. Vi går dit. Han bad Gunnel slå sig ner, vinkade till sig en av de flinka servererskorna och gjorde i samråd med sin dam en beställning.

Sedan servererskan avlägsnat sig, tände han sin cigarr som slocknat.

— Jo, fröken, återtog han, ni gick säkert ut från vårt kontor med icke så ringa besvikelse.

— Det kan man visst säga, instämde Gunnel. Nu skulle en back från er sida inte alls förvåna mig. Jag har redan hunnit vänja mig vid arbetssökandets vanskligheter.

— Ni är alltså fortfarande utan tjänst?

Hon nickade.

— Det var tråkigt. Men vi skall inte tänka på att ni är arbetslös nu, utan vi skall äta, dricka och må gott. Och jag betalar. Vinlistan, fröken! Var så god!

— Tack! Jag tycker om madeira. Det var mitt studentbalsvin, sade hon och skrattade vid hågkomsten av den glada skivan.

— Redan Sandels intygade, att den vinsorten är god, tillade Roff. Och så får det väl vara en snaps till maten?

— Tack! sade hon med en lätt bugning på huvudet. Överförtjust är jag inte i snapsen, men låt gå! Den hör ju till saken eller hur?

— Alldeles riktigt.

— Ser direktörn, jag är inte inne i supsederna, och jag måste fråga för att bli informerad.

— Fråga ni bara, jag skall göra mitt bästa för att upplysa er. Supsederna är för övrigt mycket invecklade. Det fordras nästan en speciell skolning för att man inte skall göra beklagansvärda misstag, då det riktigt gäller.

— Här är det inte så kinkigt, kan jag tro. Gör man en malör, får man förlåtelse, hoppas jag.

— Med all säkerhet, tröstade Roff och hjälpte servererskan att ordna tallrikarna på bordet. Maten bars in, och han såg till att hon fick allt vad hon önskade, förrän han själv tog för sig.

De åto och skålade, och tiden förflöt snabbt. Gunnel kände, hur livsmodet återvände och hur stämningen steg för varje minut. Druvans gnistrande saft ökade pulsens takt och gav färg åt kinden. Och den måtta magen ingav henne en känsla. av underbart välmående. På ett så ypperligt humör som nu hade hon inte känt sig sedan festen på Lilla bocken.

Hon erfor nu något av den stämning, som visserligen inte kunde kallas lycksalighet — därtill fordrades att hon skulle älska sin kavaljer och vara älskad tillbaka och det var ingalunda fallet men sitsen på Pinellan var i alla händelser ett tillfälle, som bjärt stack av mot vardagens tristess och framför allt mot upplevelserna i hemmet för några timmar sedan. Roffs artighet gjorde henne gott. Ännu kände hon på sig, att hennes väsen åstundade ömhet — men ömhet skulle hon aldrig förmå sig att ta emot av Roff. Det rådde enbart vänskap mellan henne och honom. Han var inte alls den överlägsna typ han hade visat sig vara under deras första sammanträffande.

Gunnel hade i smyg betraktat hans tjocka guldring som lät henne förstå att han var gift. Men även om han varit ungkarl skulle hon på inga villkor förmått sig att flirta med honom. Hon hade aldrig förstått unga flickor som sällskapade med äldre herrar. Tänk om Roff hittade på ätt bli närgången. Huru äckligt skulle inte hans närmande kännas! Hon skulle vämjas som en häst vid orent vatten. Hu! Hon ryste vid tanken på att bli kramad och kysst av Roff. Men vid restaurangbordet som en flaskbatteriernas rutinerade avsmakare gjorde han sig utmärkt. Han var trevlig, förekommande och underhållande. Och så knusslade han inte med pengarna. God mat och stimulans — det var vad hon behövde nu. Restaurangbesökarna fingo gärna vara av den uppfattningen, att hon var ute och festade med sin egen pappa. Det var ingen skam för henne om de trodde det. Ty om så var fallet hade hon en pappa som hon kunde visa för vem som helst. Huru bra satt inte Roffs grå kostym, trots isterbuken och hur världsvant förde han sig inte under alla förhållanden! Men huru skulle det ha tagit sig ut om hon suttit med sin egen pappa på Pinellan en kväll som denna? Först och främst hade han förmodligen inte talat ett ord förrän han blev överförfriskad. Han hade beställt den enklaste mat, suttit med båda händerna på bordet och ätit med glupande aptit. Föga skulle han ha bekymrat sig om henne och om hon fick en bit mat eller inte. Han skulle ha blängt förebrående med sina elaka ögon, om hon skulle ha smakat en enda droppe vin. Sådant passar inte för kvinnfolk, var hans paroll. Hon mindes sig aldrig ha sett modern förtära alkohol i någon form. Inte hade han gjort en min av att hjälpa sin bordsdam som Roff.  Hon skakades av en frossbrytning, då hon påminde sig uppträdet med fadern för en knapp timme sedan. För att avleda tankarna från detta tröstlösa ämne höjde hon sitt glas, nickade glatt mot Roff och drack. Roff fyllde i på nytt, och man drack åter varandra till.

— Jag hade tänkt resa till Nådendal i kväll, berättade hon, men nu känns det så konstigt i knoppen, att jag nästan får lust att inhibera hela resan, tror jag.

— Jaså, till Nådendal, upprepade han älskvärt. Jag instämmer. Den resan måste skjutas upp. Jag har redan beställt in tvenne viskygroggar. De har en viss benägenhet att kyla av. Och det vore skada att avbryta en så här idyllisk sits. Vi festar inte så ofta tillsammans.

— Det gör vi inte, skrattade hon. Jag avskriver därför resan till Vallis gratiae i kväll. Men trots detta tror jag inte att jag vågar mig på avkylningen.

Men hon vågade i varje fall. Man tog det långsamt och försiktigt i fortsättningen. Men det hindrade inte att stämningen steg och steg, tills det började bli trevligare att röra på sig än att sitta.

— Jag blir riktigt yr i huvudet, förklarade hon och log så att de vita, jämna tandraderna lyste.

— Jag tror att ert humör smittar av på mig också, erkände Roff.

— Nå, skål på den saken då! föreslog Gunnel och fortfor att gnola på en melodi som orkestern just hade spelat.

— Ni har en förtjusande röst, fröken Forsberg; brukar ni sjunga solo?

— I skolan och på festerna, men nuförtiden har jag ingen som ackompanjerar mig. Med att springa av och an på gatorna och upp och ner i trapporna kommer man ifrån hela bildningslivet. Man blir slö för allt.

— Så skall ni inte tänka, korrigerade Roff. De gamla visa grekerna sade att musiken dämpar lidelserna.

— Javisst, beroende på vad slags musik det är fråga om. Jag tror inte grekerna skulle sagt så om de hört vår tids dansmelodier, vilka eggar lidelserna, skulle jag vilja säga.

— Ni kan ha nog så rätt, erkände Roff. Har ni inte under skoltiden haft möjligheter att utveckla era musikaliska anlag?

— Nej, hon skakade på huvudet. Därtill fordras ett instrument. Hemma hos oss har vi varken flygel eller piano. En gammal mungiga, det är allt, påpekade hon ironiskt. Jag har aldrig varit i tillfälle att lära mig spela, fast jag varit mycket intresserad av klavermusik.

— I det fallet är jag lyckligare lottad. Jag har en ganska god flygel därhemma, och jag tror, att jag nästan skulle gå i land med att beledsaga er, om ni inte har alltför stora pretentioner. Jag har studerat musik i mina dagar, och det är mig fortfarande en kär sysselsättning att spela då och då. Men jag har å min sida ingen som jag skulle ackompanjera. Min fru har nämligen ingen sångröst och inte något sinne för musik.

— Sörjer ni över det? frågade Gunnel med en spjuveraktig glimt i ögat.

— I förtroende sagt ja! Min fru och jag är två vitt skilda typer — alldeles olika till läggning och livsinställning. Det är ganska litet som vi har gemensamt. Vårt äktenskap är därför inte lyckligt.

— Inte det? Men det sägs ju, att kontraster söker upp varandra för att komplettera varandra. Det hela borde bli harmoniskt.

— I teorin ja, men inte i praktiken. Två olika naturer är och förblir främmande för varandra. Den ena kan aldrig till fullo förstå den andra och inte heller leva sig in i den andras föreställningsvärld. Den ena finner varken glädje eller intresse för vad den andra företar sig, aldrig något deltagande. Min fru är en god husmor och en utmärkt mamma för mina två pojkar — de är båda minderåriga — främst tack vare att hon i motsats till vad fallet är med mig, är så praktiskt anlagd. Hon kan baka, laga god mat, sy och allt det där som hemmet kräver. Men hon är ingen sällskapsmänniska, går ogärna på visiter och ber högst ogärna hem till oss våra familjebekanta. Ni förstår, vad detta innebär för mig, som i unga dagar varit festprisse själv och är det ännu ibland. För mitt arbete på kontoret har hon lika liten förståelse som för musiken. Böcker bryr hon sig inte om — ingen dragning till vare sig poesi eller prosa, och dock ger vitterheten människorna så oerhört mycket av värde.

— Så ledsamt, suckade Gunnel.

— Så förhåller sig saken, underströk Roff. Men låtom oss inte tala om sådana där trista saker. Vi kan ju båda bli gråtfärdigt sentimentala, och vi sökte oss hit för att hålla trevligt, inte sant? Och så sitter jag här och biktar mig, tills era förtjusande ögon börjar servera krokodiltårar. Glöm vad jag berättat, fröken Forsberg! Det var inte min mening att tala illa om min fru. Vinet löser tungans band så oberäkneligt ibland. Jag hoppas att ni inte talar om för någon vad jag sagt.

— Det skall jag inte göra, direktörn.

— Bra! Då lämnar vi ämnet och börjar med ett annat. Vi talade om att ni skulle sjunga och jag ackompanjera.

— Var?

— Fast hos mig. Jag hoppas, att ni inte missförstår mina bevekelsegrunder, fröken Forsberg, om jag hälsar er välkommen i musikens tecken!

Gunnel bet sig i läppen. Hon lade pannan i djupa veck och funderade. Att gå tillsammans med en gift karl till hans våning då hans fru var borta! Det företaget tålde begrundas.
(Inf. 2010-06-18)

V.

Gunnel befann sig i Roffs smakfullt inredda lägenhet på fem rum. Då hon gick genom den stora salen, var det som om golvet gungat under hennes fötter. Det var som om hon hade spatserat omkring i ett funkishus på någon planet, vars tyngdkraft var blott en del av vår jords. Varje steg hon tog var så underbart fjäderlätt; hela hennes uppenbarelse var som bevingad. Hon kastade en blick på de stora oljemålningarna som förskönade rummet, men det var svårt för hennes ögon att urskilja bildernas detaljer. Färgerna flöto samman till ett spektrum, som föreföll att röra sig runt en osynlig axel, ungefär som om man lekt snurrbock med ett grant badstrandsparasoll. Golvlampan vid flygeln spred ett matt sken i halvskymningen och tycktes med ilfart växa ut över sina proportioner. Den påminde närmast om en jätteblåklocka som elastiskt vajade för vinden.

Roff satt vid flygeln och log åt sin gästs orienteringspromenader i lägenheten. Hans feta fingrar tryckte då och då ned någon av tangenterna, medan foten automatiskt bearbetade pedalerna.

— Och så musicerar vi igen, föreslog han och slog ett inledande ackord på instrumentet. Vad var det ni ville sjunga? »Fjorton år», passar den?

— Utmärkt, svarade Gunnel, som återvände från sin inspektionsrond i ett av de angränsande rummen. Visst är jag litet äldre än fjorton år, men visan passar trots det. Hon kisade med ögonen rätt över instrumentet mot Roff och poserade som hon sett att berömda sångerskor pläga göra inför publiken. Hon knäppte händerna om sin näsduk.

— Är ni klar? sporde Roff och såg upp.

Hon nickade som konstnärerna bruka göra åt sina beledsagare och sade:

— Alltså Fia Ravennas slagnummer. Det förutsätter att ni skall vara »påpasslig och sadelfast», såsom det brukar heta om Alessio Costa.

Roff hötte med pekfingret åt hennes överlägsna sätt och skrattade åt henne. Han gav ton, och sången begynte.

Gunnels beledsagare visade sig vara den verkligt påpasslige Costa, vilken med beundransvärd skicklighet lyckades utfylla de gropar, som den lilla näktergalen då och då höll på att snava i. I den stora salen voro de akustiska förhållandena utomordentligt gynnsamma, och Gunnels röst klingade klockren och fyllig. Men guden Bacchus — en olämplig kapellmästare — blandade sig i konserten med den påföljd att det blev avbrott, men blott till de musicerandes stora förnöjelse. Såväl Gunnel som hennes pianist skrattade åt vingudens tokroliga eskapader. Än intalade han Roff, att en fluga som satt på papperet var en not, vilken Roff spelade för fullt, än blåste han på flygeln, så att notbladen föllo på golvet.

— Trött? frågade Roff efter en stund.

— Ursinnigt trött, direktörn. Det här är säkert er fru? Gunnel hade fattat posto vid en byrå och betraktade ett inramat fotografi. Hon satte sig på soffan med porträttet i handen.

Roff nickade, steg upp från sin plats vid flygeln och gick och satte sig bredvid henne.

— En vacker kvinna måste man säga, erkände Gunnel. Ni har god smak, direktörn!”  

— Tycker ni det? Och ändå höll jag inte många styvrar på henne, om hon deltog i en skönhetstävling där ni var med.

— Men sådana komplimanger, direktörn. Ni lovade ju att inte tala ofördelaktigt om er fru.

— Det var inte min avsikt heller, rättade han. För resten är det väl ingenting orätt i att framhålla att ni är vacker. Eller vad tycker ni? Se här fröken Forsberg, en drink av det mera avkylande slaget!

— Nej, absolut inte mera för mig, avstyrkte hon. Jag blir alldeles tröstlös om jag dricker mera. Hon lutade sig mot en av soffans kuddar och slöt ögonen.

— Men ni får inte somna, kära hjärtandes, tonade Roffs bärande stämma i hennes öra. Ni måste få ett annat slag av stimulans som gör att er spiritualitet återvänder.

Ur ett skåp tog han fram en liten tub som innehöll några små vita piller, av vilka han hällde några på bordsskivan.

— Se så, ta tre stycken av dessa! anmodade han henne. De kommer att pigga upp er. Jag skall föregå med gott exempel. Han sväljde sitt kvantum och tog en klunk av viskyn på.

— Vad är det för slags tabletter? frågade Gunnel halvsömnigt.  

— Pervitin, kallas de, upplyste han. Jag använder dem ibland för att jaga sömnen på flykten. De är alldeles ofarliga om man använder dem med förstånd.

— Och ni säger att jag blir pigg om jag tar dem. Det tror jag inte. Hon petade med fingrarna på sina tre tabletter. — Gör bara ett försök! uppmanade Roff segerviss.

Hon iakttog honom halvt tveksamt och synade därpå pillerna som om de varit magiska medel från någon söderhavsö. Därpå skrattade hon till ett tag och sväljde sedan ett piller åt gången.

— Och nu en grogg på! fortsatte Roff läkarmässigt. Han vred strömmen på radion. Nya truppsammandragningar i Somali var det han närmast fick höra. Han lyssnade till kvällsnyheterna, stängde sedan apparaten och utbrast:

— Det smäller snart på den abessiniska fronten. Infödingarna kommer att få det hett om öronen. Men folkopinionen är på svartingarnas sida. Jag tror, att det är få som skulle gråta om Lejonet av Juda fick till stånd ett nytt Adna.

— Jag känner inte mycket till politik, svarade Gunnel och gjorde en slö grimas. Vem är Lejonet av Juda?

— Haile Selassie, konungarnas konung, kejsaren av Abessinien. Som ni läst i bibeln gjorde drottningen av Saba konung Salomo ett besök för att få skåda den vise mannen som hela den dåtida världen talade om. Mötet mellan de båda högheterna utvecklade sig till en kärlekssaga, och resultatet uteblev inte heller. Drottningen av Saba födde en son som kallades Menelik, och det var han som blev det etiopiska kungahusets stamfader. Alltså är nuvarande kejsaren en ättling av Salomo i rätt nedstigande led. Undra sedan på att han är vis! Och att han nu kommer att ställa sitt snille i strategins tjänst, behöver ingen betvivla. Redan ljuder trummorna av flodhästhud uppe bland bergen manande de vilda stammarna till försvar av fosterjorden.

— Krig alltså! sade Gunnel och gäspade.

— Det ser så ut, svarade Roff. Men sannolikt har vi att göra med en begränsad konflikt. Av allt att döma blir det krig mellan två stater och inte en världsbrand, som allmänt fruktas och som kan tänkas uppstå ur fäktningen vid Röda havet, fast jag inte tror det. Människorna fick en ordentlig näsbränna under senaste världskrig, och varje stat tänker sig nog två gånger för förrän den tar upp stridshandsken.

Gunnel låg en stund på soffan slö och likgiltig, men småningom började hon märka, hurusom huvudet började klarna och krafterna återvända. Hon uppmanade Roff att ackompanjera. Denna satte sig vid instrumentet på nytt och gav ton åt Gunnel som ämnade sjunga Svarte Rudolf. Då hon slutat, sade Roff.

— Ännu är ni litet blek.

— Har ni inte puder eller smink? undrade Gunnel. Jag menar er frus.

— Kanske det finns, förmodade Roff.

— Var då vänlig och ge mig litet uppfiffningsmedel. Jag börjar känna mig på humör igen, och jag vill måla mig som en balens drottning.

Roff, som också märkte att hans livsmod och kurage ökades, förde henne in i sin frus rum, visade henne toalettbordet och bad henne ta för sig.

— Ah, så livat! hörde han henne ropa av förtjusning. Hastigt plockade hon fram de försköningsmedel hon kände sig vara i behov av, såsom puder, läppstift och smink och började så med tillhjälp av dem bearbeta sitt bleka ansikte.

Roff hade lämnat henne ensam i kammaren. Då hon efter en stund kom in i salen, brast han ut i ett skallande skratt.

— Sannerligen om inte hennes nåd har färg på kinderna nu, så har ingen det. Inte ens en siouxindian från förra århundradet hade behövt skämmas för den där krigsmålningen.

— Men den klär mig utmärkt, påpekade Gunnel.

— Det bleka draget har ni nog fått att försvinna, skämtade Roff. Ni är en verklig konstnär, då det gäller måleri, tror jag. Hur skulle det vara att börja med pensel och palett?

— Ni skall inte retas med mig, direktörn. Nu skall jag dansa för er som tack för alla era komplimanger.

Hon utförde en solodans som hon dansat på konventet. Dansen beledsagade hon med sin egen sång. Direktören applåderade.

— Förtjusande! utbrast han. Det var plastik enligt gammalgrekiskt mönster. Aktrisen måste fram och niga en hovnigning för publiken, och så ber vi om att få numret bisserat; Alltså da capo!

Hon gjorde en lov utåt golvet och neg graciöst.

— Er färdighet i danskonsten är utomordentlig, och era smidiga rörelser är mer än förtjusande. De är nästan förföriska, smålog han. Ni ser ut att vara pigg igen.

— Jag har aldrig känt mig på så briljant humör som nu. Men jag måste andas ut litet, förklarade hon och kastade sig på soffan.

— Ta stöd av kuddarna! undervisade Roff och gjorde det bekvämt för henne. Samtidigt passade han på att lägga sin arm runt hennes hals. Försiktigt drog han henne till sig.

— Bra så här? frågade han.

— Bara ni tar bort armen, svarade hon och hennes röst lät ansträngd och kall.

Han gjorde emellertid inte en min av att rätta sig efter hennes önskningar utan tryckte henne i stället hårdare till sig. Under en sekund snuddade hans läppar mot hennes kind.

— Det där klär er inte alls, stönade hon och spjärnade emot.

— Ni är söt, kvitterade han, en utmanande sötma, som man gärna skulle vilja smaka på. Lilla sötnos, viskade han, och hans hand trevade sig upp längs hennes ben.

— Släpp mig! ropade hon. Men hans grepp var stadigt. Hennes hjärna var ännu omtöcknad, men hon började dock fatta det prekära i situationen. Till varje pris gällde det att göra sig fri från Roff. Hon sparkade och klöste på kvinnors vis att göra sig fri. Så fort greppet lossnat, såg hon sig om efter en utväg att komma undan. Dörren stod öppen till tamburen. Snabb som en hind tog hon sin chans och sprang ut i korridoren och så ned för trapporna följd av Roff som tog hissen och med dess tillhjälp trodde sig hinna ned till bottenvåningen för att mota henne. Men från andra våningen i ett hus har två snabba fötter större möjligheter att nå paradingången fortare än hissen. I handikapploppet mellan gulnäbben och direktören vann gulnäbben. Då hissen stannade i trumman, var Gunnel redan ute på gatan. Hon sprang, hon visste inte vart. Bort, bort! var hennes enda tanke.

Dimman ruvade tung och hemlighetsfull över Aurastaden. Gunnel hastade framåt i töcknet, i vilket konturerna av domkyrkobron suddiga och oproportionerliga avtecknade sig. Hon gick ut på bron och stödde sig mot barriären. Vad skulle hon ta sig till? Vart skulle hon ta vägen? Det gick en rysning genom hela hennes kropp. Hon hade plötsligt märkt, att hon gick omkring i bara strumpfötterna. Skorna liksom, kappan, mössan och väskan med alla hennes pengar hade blivit kvar hos Roff.

I detsamma hörde hon steg. Ur dimman föddes en skepnad som inom loppet av några sekunder tog formen av en man i uniform. En poliskonstapel! Gunnels hjärta höll på att brista. Också det! Hon rymde undan faran, men situationen var sådan, att hon minst av allt hade lust att anförtro sina bekymmer åt lagens bistra väktare.

— Vad är ni för en? frågade han och stannade.

Gunnel märkte till sin fasa, att han med ett leende iakttog hennes små, nätta fötter som voro utan skor. Utan att svara började hon gå, men polismannen hejdade henne och upprepade sin fråga. Då hon inte svarade, ställde han sig framför henne så att vägen spärrades.

— Följ med! sade han och fattade henne brutalt i armen.

Hon var tillräckligt klar för att bilda sig en uppfattning av konsekvenserna av sitt sällskapande med Roff och vinguden.

— Det bär av till finkan, talade en förebrående röst inom henne. Hon tyckte sig höra återklangen av rektorsorden: »Jag vill tro, att ni skall ta vara på er ...»

Var det så hon hade funnit för gott att tillämpa hennes lärares moralbud? Nej, avsiktligt hade hon inte handlat. Hon hade inte med berått mod företagit sig något lagstridigt, men kanske uppträdde hon i strid med konvenans och god ton. Hon borde ha tänkt sig för bättre, förrän hon kastade sig in i de äventyr Roff hade i beredskap. Knappast hade Roff dock menat, att den glada festen som började på Pinellan skulle sluta med den kvinnliga partnerns vandring till poliskammaren. Roff var en bov, ett komplex av lidelser och egoism, men hon var densamma som förr: gulnäbben som just hade flugit ut boet och försökt klara sig på egen hand. Hennes själ var densamma som förr, och hennes kropp var det. Hon var ett offer för omständigheterna, ett flarn, som obarmhärtigt slängdes hit och dit på tillvarons krabbsjöar, en marknadsballong som mållöst snurrade omkring i universum, driven av tidens virvelvindar. Hu! Där syntes redan poliskammaren som ett spökhus i dimman. Hennes väg var en via dolorosa. Hon gjorde plötsligt halt. Det var som att vandra upp till Golgata. Hon kunde inte längre.

 — Jag kommer från en bättre skiva. Inte behöver jag väl anhållas, om jag också vore en aning påstruken, framhöll hon med en så stadig röst som möjligt.

—Jag känner till sådana tillställningar, genmälde den nitiske konstapeln, grep henne hårdare i armen och drog henne med sig. Ni har varit på fest, och kavaljeren har ansett sig för god att följa hem sin lilla raring. Ni skall inte alls försöka urskulda er! Krigsmålningen i ert ansikte, den vildaste jag sett i hela mitt liv, talar sitt tydliga språk. Och så befinner ni er till råga på allt i blotta strumpfötterna. Anständiga flickor tassar inte omkring på det här sättet.

Poliskammarens dörr öppnades. En sömnig kommissarie satt vid skrivbordet, då konstapeln kom in med sitt byte. Ett dämpat leende krusade hans läppar, då han betraktade den unga flickan och hennes ofullständiga ekipering. Han föreföll belåten med att hon inte var så överbelastad att hon inte skulle kunna relatera sina senaste förehavanden. Han samlade sig för frågeformuläret. Tändande sin pipa gav han en nick åt konstapeln, som efter att med några ord ha förklarat, var och under vilka förhållanden han funnit sitt byte, gick in i ett rum bredvid. Därifrån nådde följande samtal Gunnels öra:

— Jag tror du besitter ett sjätte sinne du, som gör sådana rara fynd i en dimma, i vilken andra trots gott lokalsinne får lov att söka sig fram med karta och kompass!

— Det var en bättre sortens slinka jag fick tag i. Ung och ser ganska bra ut, men målad som bara fan.

På dessa ord, som för Gunnel voro utomordentligt upplysande, följde ett hest skratt. Kommissarien såg på Gunnel för att kontrollera om hon hört vad som sades.

— Det där rörde mig! ropade hon ångestfullt och gick närmare polismannen. Men allt vad de säger är lögn.

— Lugna er nu! bad han.

— Jag är ingen dålig kvinna. Den där spårhunden som släpade mig hit borde buras in och inte jag. Jag kommer från en fest. Jag var tvungen att ge mig av hux flux då en av herrarna blev för påträngande. Så sprang jag ut på gatan. Där har ni hela historien.

— Det låter osannolikt att en av herrarna skulle varit närgången. Denna formulering förutsätter, att det fanns flera herrar i rummet. Herrar plägar i regeln inte vara närgångna i varandras sällskap.

— Jo, han var närgången!

— Låtom oss antaga, att ni varit i enrum med en herre men i samma lägenhet, där flera andra herrar och givetvis flera damer uppehöll sig, hur kommer det sig, att ni inte kallade på hjälp eller åtminstone hotade att ropa? Det var förmodligen ingen samling dövstumma som delade den glada skivan med er. Och så en annan sak. Hur kommer det sig att sällskapet lät er springa bort utan vidare?

Kommissarien såg spörjande på Gunnel, som satt tyst.

— Om ett par unga pojkar, som passat till kavaljerer åt er eller åt någon annan i er ålder deltagit i festen, hade de sprungit fatt er, om de inte var mera berusade än vad ni nu är. Varför sökte ni inte skydd hos dessa övriga gäster i huset och bad dem frälsa er från den tyranniserande mannen? På så sätt hade ni fått med er allt då ni gick hem, och ni hade inte behövt springa omkring strumpfota. Nej, jag tror inte riktigt på er berättelse. Mig förefaller det som om ni besökt en ensam herre, och jag skulle nästan vilja säga: en äldre herre. Detta antagande har fog för sig, om ni faktiskt är en liten hygglig flicka som av en slump kommit på avvägar.

Gunnel såg sig överbevisad och föredrog att tiga. Kommissarien tillade:

— Jag har ju intet bevis för att ni faktiskt är den vilsegångna oskulden, men att ni är mycket ung, det ser jag. Och att ni inte påminner om en lättfärdig slinka i ert tal och ert uppträdande, tycker jag mig också finna.

Gunnel uppgav sanningsenligt sitt namn för kommissarien, som inte föreföll att vara någon grovhuggare utan tvärtom då och då igenom faderligt förmanande tonfall förrådde en viss vekhet. Hela hans hållning gav Gunnel i fortsättningen mod och styrka att försvara sig. På hans fråga, varifrån hon kom och vilka personer som deltagit i festen, ville hon emellertid inte svara. Någonting av självbevarelsedrift inom henne sade, att hon inte borde blottställa Roff, trots denna burit sig skamlöst åt. Ett yppande av fakta skulle ge upphov till skandal med katastrofala följder för både honom och henne. Det kokade av vrede inom henne, men hon måste dock försöka behärska sig. Roff hade på slutet inte varit sig själv utan påverkad av alkoholen som hon. Knappast hade han från första början haft för avsikt att göra henne lidelsefulla närmanden. Å sin sida kunde hon inte heller annat än betrakta sig som medskyldig till det som hänt. Ty vem var det om inte hon själv som hade gått in på Roffs förslag att fortsätta hemma hos honom, med alla de konsekvenser för bådadera ett sådant arrangemang kunde få? Ingen hade heller vare sig trugat henne eller försökt övertala henne. Hon hade följt med honom av fri vilja för att hon ville hålla roligt. Men hon var för ung och oerfaren för att kunna se långt framåt. Nu var hon vis av skadan, men misstaget hade en gång för alla skett. Här satt hon på poliskammaren som skäligen misstänkt och till och med beskylld för att vara en riktig slinka. Livet var besvärligt, ja rent av vidrigt. Kallsvetten pärlade på hennes panna, då hon begrundade sin hjälplösa belägenhet. I tankarna gick hon igenom de olika faserna i kvällsprogrammet hemma hos Roff, hur hon sjungit, dansat och varit glad. Så kom hon åter ihåg hemmet och replikväxlingen mellan henne och hennes far.

Kommissarien förnyade sina frågor och fick till svar, att orsaken till hennes anhållande föranletts av privata omständigheter, som ingen rättstjänare hade intresse av. Hon hade uppträtt i ovårdat genom att promenera i bara strumpfötterna. Kunde han därför inte låta henne gå hem? Hon var hela tiden modig i sitt uppträdande, grät inte och bad inte på sina knän om förskoning, som säkerligen de flesta av hennes vänner skulle ha gjort i hennes ställe.

— När jag betraktar ert ansikte, tycker jag att ni förefaller bekant, men ert namn finns inte upptaget i polisregistret, sade kommissarien och smällde ihop en tjock liggare som låg på hans bord.

— Man kan väl vara bekant utan att precis behöva vara det i egenskap av dålig kvinna eller missdådare med långa meritförteckningar hos polisen. Har ni inga andra dambekanta än dem ni sött på under utövandet av ert yrke? Då måste jag beklaga herr kommissarien!

— Ni vinner ingenting med att vara spydig, sade han halvt uppbragt ... Ni är en infångad lösdriverska och därmed punkt. I morgon sänder vi er till läkare för att undersökas. Kanske lilla fröken inte är den oskuld hon ger sig ut för!

Han drog på munnen och tände för omväxlings skull en cigarrett. Det låg i varje fall någonting imponerande över flickans hållning som gjorde att han inte hutade till henne. Gunnel märkte en viss tveksam försiktighet i hans sätt, och hon svarade:

— Tänker kommissarien faktiskt göra sig besväret att låta mig undergå läkarbesiktning?

— Ja, det tänker jag, svarade han myndigt.

— Jag försäkrar, att jag intet fel har, tillade hon inom sig bävande vid tanken på att vara tvungen att tillsammans med stadens glädjeflickor vänta på tur vid mottagningen. Till det yttre var hon fullkomligt lugn. Måste det absolut vara en läkare, så välj då en dentist, ty jag har en liten anfrätning i en av kindtänderna!

— Som jag antydde, ni är anhållen och sitter inte här för att skämta, sade kommissarien en smula vresigt. Jag skall stoppa er in i en cell till i morgon, då vi får fortsätta undersökningen.

— Cell! Nej, det måste förhindras! Hennes hjärta gjorde en halvvolt, då hon tänkte därpå. Hon var i varje fall ingen förbrytare.

— Kommissarien sade, att jag förefaller bekant, återtog hon. Får jag fråga var kommissarien bor? Går ni ofta förbi Nylandsgatans fotografiateljé?

— Javisst, svarade han förvånad, men vad har det med den här saken att skaffa?

— Kanske mera än ni tror. Nu har vi förklaringen på att jag förefaller bekant. Av allt att döma har kommissarien förgapat sig i mitt studentfoto.

— Studentfoto? Kommissarien skrapade sig i nacken.

— Ja, just så sade jag. Kommissarien är nog inte den enda karl som gjort det, så det måste nog anses förlåtligt. Det är bra att ha en beundrare också hos polisen, åtminstone för ögonblicket.

— Jaså, ni är student, det hade jag då inte väntat att få höra.

— Just det, men kommissarien skall inte se så förvånad ut. Det klär inte alls en Sherlock Holmes-gestalt, för vilken överraskningar strängt taget inte existerar. Just nu är jag färglagd till oigenkännlighet, men bakom målningen och spacklet döljer sig en akademisk medborgare. Jag förvånar mig över att ni såsom kriminalexpert med förmåga att dra snabba slutsatser inte märkt det av mitt sätt att uppträda.

— Studenter traskar inte omkring i stan utan skor, de uppträder inte som gatslinkor, svarade han och syntes villrådig, huruvida han skulle tro på den unga flickans förklaringar.

Gunnel, vars livsmod började återvända, fortsatte en smula högdraget:

— Så måste jag uppmärksamgöra herr kommissarien på en mycket viktig sak. Hos oss cives [fullvärdiga romerska medborgare kallades c.] hör det till god ton — lika väl som det hör till god ton att bära skor på sig, om man också vandrar omkring i dimman — att en kavaljer presenterar sig, då han råkar i förtrolig konversation med en dam. Om kommissarien har ett uns av hederskänsla i kroppen kutymen, att ni säger ert namn, eftersom jag på grund av officiell påtryckning har varit nödsakad att säga mitt.

Kommissarien smålog och knäppte med händerna på bordsskivan.

— Det borde vara er bekant, att poliskammaren inte är någon högborg för överförfinade umgängesformer, utbrast han. Jag sitter just och tänker på en sak. Om ni faktiskt är en av årets studenter, så måste ni känna Ann-Marie Blackström?

— Min klasskamrat! skyndade sig Gunnel att framhålla.

— Är ni verkligen klasskamrater?

— Det är vi. Hon blev underkänd i realprovet, inte sant? Kommissarien nickade, tände i tystnad sin slocknade cigarrett, grep telefonluren och valde ett nummer.

— Ann-Marie? frågade han. Det här är farsgubben. Hade du hunnit lägga dig? Saken är den, att en av dina goda bekanta har råkat litet i klistret och hamnat här. Vill du komma hit genast? Jag behöver identifikation.

— Ni är alltså Ann-Maries pappa? tog Gunnel till orda och spärrade upp ögonen.

Kommissarien nickade.

— Jag får nästan lov att be om ursäkt för min lilla frispråkighet, tillade hon skrattande. Men ni har inte heller bemödat er om att vara överdrivet ridderlig, så jag antar, att det ena ungefär tar ut det andra.

— Jag skulle anmoda er att tvätta bort sminket ur ansiktet innan min dotter kommer. Annars kan det hända, att hon inte känner igen er, och då blir det att övernatta där som jag föreslog för en stund sedan. Tvättrummet finns där. Han visade med handen.

Gunnel hade knappast hunnit tvätta sig, förrän Ann-Marie uppenbarade sig på poliskammaren.

— Men Gunnel! ropade hon. Hur i fridens namn kommer det sig att du är här?

— Ett offer för omständigheterna, svarade hon och omfamnade sin väninna. Det var då en försynens skickelse, att du en gång blev min klasskamrat. Din ärevördige fader har varit vänlig mot mig, men utan dig hade jag i alla fall fått lov att ligga på halmen i natt.

— Jag begriper inte ett dugg, framhärdade Ann-Marie.

— Ann-Marie! Det var den myndiga faderstonen som lät höra sig. Sköt nu om att din väninna kommer hem utan ytterligare äventyr. Det lilla spektaklet, som hon varit med om i afton, må för henne i framtiden tjäna som ett varnande exempel på hur det i kan gå, då unga flickor ger sig ut på egen hand i stadens nöjesvirvlar.

— Jag skall bjuda till att bättra mig, skämtade Gunnel.

— Ja, gör det, log kommissarien. Även på gatorna gäller det att iaktta städat uppträdande, för Åbopolisen är påpasslig och lägger vantarna på vem det vara må, som den har skäl att misstänka vara ute i lättsinniga ärenden. Men vi skall inte tala mera om den saken. För polisens del är er historia slutbehandlad, och ni kan avlägsna er i min dotters sällskap. Ni undgick på detta sätt att få ert namn upptaget i svarta registret.

Gunnel hade gärna velat ge den rara polismannen en kyss på pannan, men hon lyckades lägga band på sin glädje. Kommissarien ringde efter en bil som inom kort anlände.

— Vilken adress? frågade chauffören, sedan flickorna stigit in, vagnen. Ingen av dem svarade ett ord.

— Jag kan inte fara hem direkt, förklarade Gunnel. Först måste jag få mina tillhörigheter från ett visst ställe i staden. Men, hur det skall gå för sig, vet jag sannerligen inte.

— Vi kör hem till oss, föreslog Ann-Marie som genast fattade situationen. Alla de våra är ute på landet. Jag är allena hemma, tills pappa kommer från poliskammaren. Hon gav chauffören adressen.

Ann-Marie betalade skjutsen. Därpå tog hon Gunnel älskvärt i handen och förde henne in på sitt rum. Ann-Marie bad Gunnel ta plats på schäslongen. Själv slog hon sig ner på sin säng. De sutto en stund och smålogo mot varandra. Så berättade Gunnel om kvällens händelser från början till slut; hur hon råkat i delo med föräldrarna, hur hon träffat på Roff, hur de festat tillsammans och hur hon slutligen hade rusat ut i dimman och blivit omhändertagen av ordningsmakten.

Kommissariens dotter blev sittande försjunken i tankar, sedan hon hört sin väninnas skildring av äventyret.

— Jag tror, att jag handlat precis som du, sade hon erkännande. Men jag tänker, att du inte hade anledning att störta så huvudstupa från Roff som du gjorde. Det ligger nära till hands att anta, att gubben i fortsättningen låtit dig vara i fred.

— Tror du det?

— Ja. Man kan tolka hans försök att hindra dig att fly också så, att han inte på några villkor ville låta dig springa ifrån honom utan skor och överkläder. Han hade kanske sinnesnärvaro nog att inse vilken fara du löpte genom att ge dig ut i stan på detta sätt.

— Ja, man vet inte ...

— Nej. Men ditt äventyr hör ju till det förgångna. Du skall inte tänka på det utan i stället gå och lägga dig. Du får övernatta på ottomanen. Jag skall hämta kläder åt dig. I morgon skall vi finna ut ett sätt att få dina tillhörigheter från Roff. Sov bara som om ingenting hänt!

Ann-Marie bäddade. Flickorna samtalade en stund liggande i sina bäddar och sade därpå godnatt till varandra. Ann-Marie somnade snart, men Gunnel fick inte tag i sömnen. Om det var reaktionen efter allt som hade skett eller om det var Roffs piller som var orsaken till sömnlösheten, kunde hon inte avgöra. Hon vände och vred sig i sin bädd och räknade pendylens dubbelslag som taktfast markerade halvtimmarnas gång.

Kommissarien hade på morgonkröken kommit hem från sin tjänstgöring. Ann-Marie hade hört, då han hade gått in på sitt rum. Han sov nu, och det gjorde också Gunnel. Ann-Marie såg på klockan. Den var några minuter över sju. Hon vilade sig ännu en stund och steg därpå opp och började i stillhet tillreda morgonkaffet.  

Gunnel vaknade, då Ann-Marie kom in med brickan, från vilken den stimulerande drycken ångade, gned sig i ögonen och såg sig sedan omkring för att riktigt vara på det klara med var hon befann sig. Ann-Marie strök henne över håret och bad henne ta för sig av kaffet och smörgåsarna av franskt bröd med korv och ost på. Medan de åto och drucko, diskuterade de gamla skolminnen och hade det gemytligt. Men snart kommo de över till dagens brännande fråga: hur skulle de komma i besittning av de tillhörigheter som Gunnel hade lämnat kvar hos Roff?

Ann-Marie hade talat i skämtsam ton och önskat, att de varit ungmör i trångmål under riddarromantikens dagar och att Lohengrin uppenbarat sig i full rustning på en frustande häst och skyndat till undsättning. Gunnel hade lett ett förstrött löje och kvitterat med historien om Göran och draken. Till sist fattade Ann-Marie sitt beslut:

— Jag går helt enkelt upp till hans våning och ber att få ditt pick och pack tillbaka, föreslog hon.

— Du! Gunnel log. Det kan jag ändå inte begära av dig. Vad har du för resten tänkt, att du skulle säga, om han frågar hur det gått för mig?

— Ingenting annat än att du som min gamla skolkamrat tagit förbindelse med mig och att jag åtagit mig uppdraget. Jag tror att jag genast kilar i väg, för ännu har han knappast hunnit gå till sitt kontor.

Gunnel försökte komma med en protest, men Ann-Marie tog på sig hatt och kappa och skyndade i väg.

I sin ensamhet tyckte Gunnel, att hennes hjärtegoda väninna varit borta en hel evighet, då hon sent omsider såg henne komma med allt vad Gunnel vid sin flykt hade lämnat kvar i direktörens våning.

— Vad sade Roff? var det första hon frågade, då Ann-Marie strålande av glädje räckte plaggen och väskan till henne.

— Han såg hemskt olycklig ut, stackarn, berättade Ann-Marie. Han frågade var du befann dig och sade att han fortast möjligt ville tala med dig.

— Det skall han allt få vänta på, försäkrade Gunnel. Låt den uslingen ha samvetskval, om hans hjärta är på det sättet konstruerat att han kan känna några. Mera kval skulle det säkert bli, om han hade en blek aning om vad jag fått utstå för hans fånighets skull.

— Roff påstod, att allt berodde på ett missförstånd. Han sade sig vilja gottgöra skadan, så du har nu bara att lyfta på mikrofonen och säga vad han blir skyldig.

— Ann-Marie, skämta inte! Du vet att jag är ursinnig på karlen. Missförstånd! Tror han att jag skall inbilla mig att det var idel artighet från hans sida att kontrollera om jag hade strumpebanden i skick eller inte. Kanske ville han prova egenskaperna hos sin frus spackel då han försökte kyssa mig. Nej, sådana förklaringar godtar mitt sunda omdöme inte. För Roff är dörren stängd för förhandlingar, som det högtravande brukar heta i politiken. Vid lämpligt tillfälle skall jag nog snärta till gubbstuten.

Ann-Marie log och nickade. Gunnel höll på att ta på sig skorna och tillade:

— Jag vill ogärna fara hem. Eftersom jag har litet pengar kvar, skulle jag nästan anse det bäst att ta in på ett billigare resandehem. Därifrån kunde jag på ett eller annat sätt komma i kontakt med min syster, så att jag fick höra hur tillståndet är därhemma.

Båda två funno förslaget gott, och så hjälptes de att söka rätt på ett lämpligt krypin. Ann-Marie bläddrade i telefonkatalogen, och efter en stund ringde hon upp resandehemmet Central vid Humlegårdsgatan och beställde rum. Gunnel drack ytterligare en påtår av det starka kaffet, tog så ett hjärtligt farväl av sin väninna och gick ut i stan för att ta sitt rum i besittning.

Det första hon gjorde var att skriva ett brev till Inga och anförtro henne var hon bodde. Hon frankerade brevet på stora posten och tog sig en promenad genom staden, över vilken solen sken varm och skön. Såsom en brottsling av en mystisk kraft drives tillbaka till platsen för sitt brott, skyndade hon nu mot bron, där hon senaste natt anhållits av poliskonstapeln. Hon kastade en förstulen blick mot den plats, där hon stött sig mot barriären, och fortsatte med rask fart upp längs Nylandsgatan. Hon måste le för sig själv, då hon såg Pinellan, omgiven av lindarnas lummiga bladverk, men ryste då hon kom litet längre fram och såg poliskammaren. Helt automatiskt skyndade hon på sina steg. Det var som om luften i dessa klassiska kvarter förpestats. Hon kände syrebrist. Hon drog djupt efter andan och såg sig omkring för att övertyga sig om att varken direktör Roff eller någon av hennes anhöriga voro i närheten och kunde iakttaga henne.

Hon passerade ateljén, som fortfarande hade hennes studentfoto utställt. Det var detta porträtt, som hade bildat ett led i hennes identifikation och som hade bidragit till en lycklig lösning av hennes nattliga äventyr. Hon ville gå vidare, men frestelsen blev henne för stark. Hon slank in på ateljén för att beställa förstoringen.

Fotografen log vänligt igenkännande då hon uppenbarade sig i dörren. Gunnel bad att få en kopia av porträttet, och mannen med den konstnärliga frisyren gjorde en anteckning. Hon var redan i färd med att gå ut, då fotografen bad henne dröja ett ögonblick.

— För flere veckor sedan ringde en mansperson, som ville ha er tillåtelse att för sin räkning låta göra en kopia av ert fotografi. Vi har väntat att ni skulle komma för att säga vad ni tycker om förstoringen, men ni har inte visat er förrän nu. Herremannen uppgav intet namn utan sade sig vara herr X. Hans telefonnummer har vi. Ett ögonblick!

Fotografen slog upp en anteckningsbok och nämnde numret. Gunnel tog omedelbart reda på vems numret var och märkte till sin förskräckelse, att hennes onda aningar höllo på att besannas: möbelfirman Panelia!

Naturligtvis Roff! Det var märkvärdigt, vad den karlen hade sina tentakler ute överallt. Men nu skulle han bli lurad på konfekten.

— Mitt foto ges inte åt några okända herrar, sade hon. Därpå tog hon farväl och avlägsnade sig. Hon styrde sina steg mot Kuppis, ty hon ville inte riskera att möta några bekanta på de livligt trafikerade gatorna.

I tankarna analyserade hon de omständigheter som voro förbundna med den senaste nattens äventyr. Det var tydligt, att hennes utmanande konterfej hade åtskilligt mera att skaffa med händelserna än hon någonsin kunnat tro. Hennes ögon började småningom öppna sig för händelseutvecklingen i hela dess omfattning. Roff hade av allt att döma en längre tid haft ögonen på henne och följt henne i smyg. Följaktligen var nachspielet från i går planlagt och uträknat på förhand. Det var sålunda inte en ren tillfällighet, att Roff kommit i hennes väg, lika litet som sitsen på Pinellan var det ... Liksom poliskommissarien hade han förgapat sig i det charmfulla fotografiet, och så hade den infernaliska planen på att narra henne hem till sig mognat i Roffs hjärna. Och bra hade allt gått i lås. Roff saknade åtminstone inte initiativ och organisationsförmåga. Det var bra för firman att veta, men inte just för henne. Skönt att hon hade fått en inblick i hans privatliv, om det skulle arta sig till en uppgörelse mellan dem. Hon hade en fullhand att slå i bordet — graverande indicier för planlagt äktenskapsbrott, ja rent av komprometterande material för den mest briljanta bevisföring. Roff var ingen ynkrygg, men han var ett mycket större fä än hon hade kunnat föreställa sig. Och hans skamlöshet hade just riktats mot i henne. Någonting inom henne ropade på hämnd. Roff skulle en dag ställas till svars för sina gärningar.

På aftonen, då hon i all ensamhet på resandehemmet satt och begrundade tillvarons vanskligheter, kom Inga. Tjusig och en smula kokett var hon som alltid, men nedstämd, vilket Gunnel genast lade märke till. Inga var minst lika förvånad över att finna sin syster på ett resandehem, som Ann-Marie hade varit att finna sin väninna på poliskammaren. Gunnel försökte skämta för att bringa Inga på bättre humör men med klen framgång. Om sitt stora äventyr berättade hon inte ett ord.

— Pappa vill, att jag skall ta plats som springflicka nu, då jag har slutat skolan, förklarade Inga med en stämma som tydde på att gråten inte var långt borta.

— Springflicka! Gunnel blev upprörd. Därav blir ingenting! Du skall börja vid lärdomsskolan i höst. Annat kommer inte i fråga! Tappa nu bara inte modet, saken kommer nog att reda upp sig. Gå nu raka vägen hem och säg åt pappa och mamma att du träffat mig och att jag strängeligen förbjudit dig att ta springflicksplatsen.

Hon sade detta med en stämma som vittnade om beslutsamhet och kraft, men inom sig var hon medveten om hur hopplös situationen var för både henne och systern. Dyrt och heligt hade hon lovat Inga, att anstalter skulle träffas, så att systern skulle bli i tillfälle att fortsätta sin skolgång, vilket hennes begåvning motiverade. Gunnel rynkade pannan, och hennes hjärna arbetade på att finna en utväg. Hade hon själv haft en plats, skulle saken legat annorlunda till. Nu befann hon sig i en tröstlös belägenhet — alldeles som Inga — hänvisad till nådebrödet i källarvåningen med fars grälor och förebråelser som pålägg.

Gunnel satt länge i djupa funderingar sedan Inga gått. Hur högtravande hon än föreföll att vara i sitt meningsutbyte med de flesta människor, visste hon alltför väl, att hon var en liten pjäs i det stora spelet. Det var uppenbart att hon inte i längden kunde bo på ett resandehem utan inkomster. Förr eller senare måste hon ta förbindelse med hemmet. Ju förr hon gjorde detta desto bättre. Redan följande afton ämnade hon sätta sin föresats i verkställighet. Hon skulle gå hem. Att stämningen i hemmet inte var den bästa, visste hon, och att far skulle gräla på henne för hennes bortavaro, det räknade hon också med. Men hon hade sin livliga fantasi att ty sig till. Alltid skulle hon rädda skenet med någon nödlögn. Men vad hon skulle svara på fars framställning om att Inga skulle ta plats som springflicka, det visste hon sannerligen inte.

Men då nöden är störst, är hjälpen närmast. Knappt hade Gunnel hunnit innanför hemmets dörr, förrän modern kom emot henne med ett brev i handen. Det hade anlänt med dagens post och var försett med en stor stämpel bakpå.

Med darrande händer bröt Gunnel det. Hon ögnade hastigt igenom de få maskinskrivna raderna, satte sig med en duns och drog en lättnadens suck.

— Äntligen! utbrast hon triumferande. Brevet är från ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Jag har fått plats på militärdistriktets stab som kanslist. O, så roligt! Läs och gläd er med mig. Mamma, sätt kaffepannan på! Och Inga, vill du gå till Lehtinens efter bakelser. Själv går jag till alkoholbutiken efter en hel liter konjak. Det är ju sådant som pappa är förtjust i. Jag har nämligen en liten angelägenhet som jag skall avhandla med honom i kväll. Hon gjorde en grimas mot Inga som med ett lycksaligt leende slank ut genom dörren på bakelseuppköp.

(Inf. 2010-06-30.)