Gunnel utmanar ödet av Bertel Eklund


VI.


Snön hade smultit efter en rätt sträng vinter, och våren gjorde sitt intåg. Det var den sista dagen i april 1936.

Denna underbara eftermiddag, då allt i naturen höll på att vakna till liv efter den långa vinterdvalan, satt kontorschefen Lesser i en andraklasskupé på Åbokuriren och tjuvtittade på en medpassagerare som föreföll honom bekant men som han i brådrasket inte kunde identifiera. Slutligen gick ett ljus upp för honom. Det kunde inte vara fråga om någon annan än den söta gulnäbben från Lilla bockens fest för snart ett år sedan. Hennes gestalt hade fått ett mera moget drag över sig, men ansiktet var sig likt. Det kunde han inte ta miste på. Det gällde att gripa chansen nu och att få ett samtal med henne.

Hon föreföll mycket upptagen av ett kolorerat veckomagasin, och märkte inte att han iakttog henne. Då kuriren med en knyck stannade i Karis, såg hon ut genom fönstret, vek ihop tidningen och gick ut. Utan gepäck. Detta tog Lesser för ett gott omen. Hon hade alltså inte för avsikt att lämna tåget. Tydligen ämnade hon blott sticka sig in på stationen för att inta förfriskningar, ty trängseln var stor i restaurangvagnen. Lesser skyndade efter. Som av en händelse ställde han sig bredvid henne i folkhopen invid disken. Hon fick sitt kaffe före honom. Lesser såg sig om efter en plats. Det fanns emellertid inga lediga bord. Men han fann en ledig stol, och med den i ena handen och en rykande kopp kaffe i den andra banade han sig väg till det bord som flickan från Lilla bocken lagt embargo på. Ett varsågod och en artig blick från den sköna lät honom förstå att han kunde slå sig ner.

— Jag tycker precis att vi träffats förr, sade han och rörde om sockret i sin kopp.

— Jag tänkte just antyda någonting liknande, svarade hon och log. Men var i all världen har vi träffats? Det måste vara ganska länge sedan.

— Nu kommer jag ihåg, erinrade sig Lesser. Var ni händelsevis med på de nybakade studenternas fest på Lilla bocken för ett knappt år tillbaka?

— Visst var jag det. Och inte bara händelsevis. Jag var en av gulnäbbarna. Jo, nu börjar jag minnas. Det var ni som hjälpte pressfotografen att ställa upp kameran.

— Det stämmer, det.

— Det gick ganska livat till på den hippan. Jag påminner mig mycket annat bättre än anletsdragen hos de människor jag hade i min närhet den kvällen.

— Och så är det ganska länge sedan. Tiden har som bekant en märkvärdig förmåga att sudda ut konturer. En bra egenskap hos tiden för resten. Det är mycket som man inte har lust att komma ihåg, och då är tidens utsuddande förmåga enbart läkande.

— Säg inte annat, suckade Gunnel. Det finns faktiskt sådant som man önskar glömma. Och ibland får man anstränga sig att hjälpa tidshjulet i det fallet. Men händelser och tillfällen livar upp minnena på nytt.

— Och nu har vi blivit bekanta igen, skyndade sig Lesser att betona. Har ni lust att på ett mera påtagligt sätt hugfästa vårt sammanträffande, så föreslår jag ett gemensamt bord även litet längre fram på aftonen. Det är ju valborgsmässa.

— Det är sant. Året har gått fort, sade hon och tycktes försjunken i tankar. Men med vem har jag äran att tala? frågade hon och såg upp. Jag förmodar att ni också är pressfotograf eller journalist.

— Det är jag inte, fast jag för att säga sanningen intresserar mig främst för journalistik. Han presenterade sig, och även hon nämnde sitt namn. Vidare berättade han att han tjänstgjorde på en möbelfirmas kontor i Åbo.

Gunnel bleknade märkbart.

— Sade ni möbelfirma? frågade hon.

— Javisst, svarade Lesser. Det ligger väl intet ont i det?

— Nej, för all del. Jag hyser bara en viss motvilja mot möbeldirektörer.

— Vad har gett er anledning till det? frågade Lesser, som tog hennes yttrande som ett skämt.

— Det hände sig i min barndom, ljög Gunnel, att vi fick en ny gungstol därhemma. En gång då jag gungade, gick stolen upp i limningarna och jag föll i golvet och stötte mig.

— Fabriksfel, svarade Lesser fackmässigt. Från vilken firma köptes pjäsen?


Gunnel ämnade redan säga Panelia för att svärta ned Roffa affär inför en eventuell konkurrent, men ångrade sig i sista ögonblicket och sade, att hon var så liten att hon inte mindes det.

— Hade det varit bättre, om jag varit tidningsman? Undrade han.

— Avgjort bättre, svarade hon, ehuru jag nog måste säga att tidningsmännen är stora murvlar som alltid hänger efter folk för intervjuer och fotograferingar. Gud vare tack att man inte är berömd! Då skulle man aldrig få vara i fred för efterhängsna reporters.

— Jakten är en reporters arbete, sade Lesser som hade en viss erfarenhet på området. Men därför behöver det inte bli fråga om att springa undan dem. Trycksvärtan är en välsignelse, och det finns faktiskt folk som förstår det och som beredvilligt ställer sig till journalistens förfogande.

De sutto och språkade om helt vardagliga saker i serveringsrummet och fortsatte ännu sedan de kommit på tåget. När de skildes på stationen i Åbo, hade de kommit överens om tiden och platsen, där de skulle träffas för att begå valborgsmässan. De skulle mötas vid posthushörnet klockan tjugo.

Lesser hade alltsedan han kom hem ringt till alla stadens restauranger för att komma över ett bord till valborgsmässan, men det visade sig vara omöjligt. Det var upptaget överallt. För flera veckor sedan borde han ha reserverat ett bord för denna afton. Skulle någon vänlig liten tomte viskat honom i örat, att ett gunstigt öde hade i beredskap åt honom just det sällskap han traktade efter, hade han med säkerhet haft ett bord. Men det lönade sig inte att gräma sig över det. Med sin studentmössa under armen och iförd sommarkostym styrde han sina steg i riktning mot mötesplatsen, där han efter att ha väntat några minuter såg sin dam komma från salutorgshållet.

— Mössan? frågade Lesser och pekade på en papperspåse hon bar under armen, sedan han artigt hälsat.

Hon nickade och slöt upp vid hans sida.

Lesser redogjorde för sina ansträngningar att få tag i ett bord på en restaurang och det misslyckade resultatet. Till studentkåren kunde de gå under vilka förhållanden som helst, trots att Lesser inte var bekant med många kårmedlemmar.

Han hade väntat, att hon skulle vara missbelåten med hans dåliga framgång beträffande kvällens muntrationsarrangemang, men det förhöll sig tvärtom. Hon var på det allra soligaste humör och föreslog, att de i stället för att gå till studentkåren skulle vandra ut mot landsbygden, eftersom vädret var så vackert.

De gingo med långsamma steg under det allra gemytligaste samspråk. Lesser föreföll att vara vältaligheten själv denna underbara afton. Med en talang som gjorde damen vid hans sida till idel öra sökte han ut lustigheter ur sina valborgsmässominnen. Dråpliga historier hade han även att berätta från sina sommarferier. Senaste sommar hade han tillbragt på ett pensionat i Houtskär, där han var allena karl bland sjutton ”fröknar”, alla med över fyrtio vintrars snö på sina hjässor. Han berättade om de anteckningar han fört över dessa fruntimmers sommarliv. Deras kattor och hundar och deras spydigheter om det unga släktets plageliv hade roat honom. Han hade vid kafferepen varit som en av dem, ojat sig över de djupa urringningarna och uttalat ve och förbannelse över den låga moral som kännetecknade solbadandet, under vilket karlar och kvinnor vältrade sig om varandra i en klädfattigdom som solbadarna för trettio år inte kunnat drömma om. Lesser hade riktat skarpa anklagelser mot ungdomen som inte hade ambition nog att spjärna mot de sommarvindar, som hotade att bringa sederna på förfall och luckra upp moralbegreppen. Han hade även tyckt sig märka, att dessa strömningar gjorde påtagliga landvinningar hos skärgårdens annars i mångt och mycket så konservativa befolkning, och orsaken sade han vara stadsdamernas likgiltighet för kläder på — simstranden. Han varnade därför de sjutton mamsellerna för att mottaga alltför starka intryck av nakenkulturen, sådan den oblygt frodades ett stenkast från bondgårdarnas fönster. Vidare utgöt han sin puritanska vredes skålar över pensionatomgivningens ålderstigna skeppare, som gärna riktade sina tubkikare mot simstranden och iakttog den rörliga tavlan lika intresserat som de begrundat de ej alltid obefolkade korallöarna i Söderhavet för ett halvt sekel sedan ...

Lesser erfor till sin belåtenhet, att damen vid hans sida fann hans historier underhållande. Detta gjorde honom ytterligare upplagd att berätta. Omsider blev dock konversationen mera förtrolig och orden ni, fröken och kontorschefen byttes ut mot du, Gunnel och Viking.

— Så du ser hur snäv den synvinkel är från vilken fröknar över de fyrtio ser saker och ting, skrattade Lesser och tände en cigarrett. De kan inte fatta, att en oskuld kan klä sig i baddräkt och i den uppträda på en badstrand. Jag hade för min del trott att fördomen mot det fjärilslätta sommarlivet var ett övervunnet stadium, men mina goda pensionatsbekanta jävade den uppfattningen. Enligt deras åsikt skall varje dam med självkritik hoppa i sjön iförd vårkappa, regnrock och allra helst med paraply och galoscher under armen. Så därför, Gunnel, akta dig för att bli pensionatsfröken över fyrtio! Gammalpigorna är ett sorgligt släkte!

— Jag har ännu litet tid på mig att fundera över den saken, genmälde Gunnel och skrattade. Om jag riktigt bjuder till så kanske jag hinner få mig en karl, förrän jag är i pensionatsdamernas ålder.

Lesser kom in på spörsmålet kvinnans funktion i samhället och hennes inställning till detsamma. Att barnvagnen och den husliga härden och inte kontorens skrivmaskiner passa henne, framhöll han med eftertryck. Gunnel tyckte sig ha hört detta förut. Hon hade absolut läst något liknande i en tidningsspalt, och om hon inte missminde sig var artikeln signerad med pseudonymen Gallimatias.

Viking log uppenbarligen nöjd med sig själv och sin amatörjournalistik. Efter en paus tillstod han, att han mycket väl kände till den nämnda pseudonymen, ty det var hans egen. Gunnel gav honom ett erkännande ögonkast. Alltså visste hon nu vad Lesser tänkte om kvinnan och vad han ställde för fordringar på en fru.

De närmade sig bergen som avgränsa Tjärhovsgatan från kvarteren kring gasklockan.

— Dit opp måste vi, sade Viking och pekade mot bergets kam. Först och främst har man därifrån en mycket god utsikt över staden, och för det andra är dessa berg mig oändligt kära. Jag har nämligen som skolpojke bott i den där gården — han pekade på en gul byggnad — och vi var elva stycken pojkknattingar som hade vår gemensamma skidbacke här. Åtminstone tre par skidor, minns jag mig ha brutit av i denna högeligen kuperade terräng. Vad sorg ett sådant missöde innebar, kan du förstå. Skidorna var av trä, men de växte inte på träd.

Hand i hand vandrade de uppåt. Lesser fortsatte att berätta:

—Vid den tiden kände man inte till Stålarmsgatan — den hette då Arbetaregatan. Gasverket med sina konstifika inrättningar, bland andra den där stora fotbollen som du ser där, existerade för femton år sedan blott i någon ingenjörshjärna. I stället låg där en kulle, som bildade uppåtbacke och bromsade upp farten, då man på skidorna med vinande fart åkte ner från bergets topp. Där — du ser den vitrappade byggnaden — betade en tjudrad ko varje sommar då jag var liten pojke. Det var lummigt och idylliskt på den tiden. Gasklockan fanns visserligen men den spridde ingen stank i motsats till detta tabernakel, som skulle vara fullkomligt luktfritt, enligt vad man ville göra gällande vid tiden för byggandet. Åbo växer snabbt; det ser man bäst i dessa trakter. Alla de där husen som vi ser har kommit till på de senaste tjugo åren. Men jag tror, att jag riktigt håller på att tråka ut dig på själva valborgsmässoaftonen. Du är ju åbobo själv och känner till stadens utveckling lika bra som jag.

— Visst är jag det, men mitt minne sträcker sig inte lika långttillbaka i tiden som ditt, fast jag ingalunda vill påstå, att du är lastgammal, sade hon skämtsamt. Din lilla historiska översikt har varit riktigt intressant. Du kan gärna berätta mera om det roar dig. Jag levde mig så in i din berättelse, om hur skidorna gick av att jag nästan kände det som om jag varit med när du gjorde dina kullerbyttor.

— Jag tackar för komplimangen, sade han och bugade sig lätt. Luften är underbar. Egentligen borde vi också tala litet om pånyttfödelsen i naturen och kärlekslivet.

— Ett mycket lämpligt ämne vid den här tiden på året, instämde hon.

De hade klivit ner från bergets koniska hjässa och vandrade arm i arm genom de nyuppförda bostadskvarteren ut mot den plats, där Heikkilä kungsgård en gång varit belägen. De besågo graven, kringgärdad av rostiga järnstaket och överskuggad av ekarnas och björkarnas ännu bladlösa kronor. Härifrån fortsatte de till simstranden vid Uittamo.


*


Lesser anvisade Gunnel plats på en sten alldeles intill vattenskvalpet, men hon påstod, att den var våt och att hon inte hade lust att ”väta ner sig” och sedan förkyla sig. Han visste å sin sida, sedan han upprepade gånger strukit med handen över den provisoriska sittplatsen, att den inte var fuktig ens, kanske litet kall.

— Jaså, är det så du vill? retades Viking och drog henne i sin famn. Det skulle du ha sagt genast. Visst är mina pressveck skarpare än vanligt i afton, men inte tror jag du kommer att skära dig på dem ändå. Så sitt lugnt bara!

— Det var inte sant, protesterade hon men förmådde icke dölja en underton av belåtenhet över att situationen utvecklades i den riktning hon hade önskat.

— Och vad blir då följande nummer i maj nattens program? undrade Lesser och tryckte henne hårt till sig.

— Det artar sig till flirt, konstaterade Gunnel utan att svara på hans fråga.

— Det kan hända, skrattade han och såg på sitt armbandsur. Enligt Helsingfors' meridian är klockan nu några minuter före tjugotvå, men enligt Uittamos är den tjugofyra, skämtade han och satte studentmössan på sitt huvud. Han öppnade även det lilla paketet Gunnel fört med sig och fann hennes vita mössa, som han tryckte på hennes mörka lockar.

— Så, sade han och vände Gunnels ansikte mot sitt, nu är du gulnäbben från Lilla bockens fest. Egentligen borde vi ha var sitt glas vin att smutta på nu eller hellre var sin grogg. Jag skulle gärna höja en skål för maj nattens alla goda féer som har förtjänsten av att jag denna stund i denna sällsamma omgivning sitter med dig i min famn — dig, som jag så längtat efter.

— Har du verkligen längtat efter mig? frågade hon och lade varsamt armen kring hans hals. Fäste du dig vid mig på Lilla bocken?

— Om, Gunnel! Jag har sparat tidningen där din bild ingår. Jag har också beundrat den lyckade förstoringen i galleriet vid Nylandsgatan. Jag har till och med ringt till ateljén för att höra mig för om jag kunde få beställa ditt porträtt, men fotografen lät mig förstås inte få det utan din tillåtelse. Han berättade, att du inte uppvaktat ateljén sedan den dag då du avhämtade de oförstorade studentkorten. Men han gav mig ditt namn och din adress och bad mig skriva till dig. Det kunde jag förstås inte. Det hade varit både efterhängset och löjligt.

— Du skulle ha skrivit, kära hjärtandes!

— Sade du kära hjärtandes? Tack älskling!

Gunnel kände att hans grepp om henne hårdnade. Hon förstod, att han tog hennes ord på fullt allvar, något som hon inte avsett. Hon ville förklara för honom att ”kära hjärtandes” bara var en alldaglig term utan egentlig innebörd, men hennes mun tystades av hans läppar, som hon varken hade makt eller vilja att avvisa.

— Det är nog så, att jag håller mycket av dig, viskade han och lade sin kind mot hennes. Jag kommer alltid att tycka om dig.

Hon svarade ingenting utan tittade förstrött ned i strandskvalpet.

— Vad var det vi talade omför en stund sedan? frågade han. Jo, om ditt fotografi. Kan du tänka dig, Gunnel, så en dag på sensommaren ringde fotografen opp mig — jag hade uppgett mitt telefonnummer — och meddelade, att du besökt honom men att du inte gått in på att låta mig få en kopia av förstoringen. Du är allt styvare i nacken än presidenten och fältmarskalken för jag har stora porträtt av vardera hemma hos mig.

Gunnel satt försjunken i tankar. Det var många dunkla omständigheter som fingo sin förklaring i detta ögonblick. Hon ville emellertid inte anförtro sig åt Viking för att inte förråda sin bekantskap med Roff. Att båda arbetade i samma firma, så mycket var klart. Lesser var det sålunda som spelade första älskarens roll i porträtthistorien. Detta förhållande gav stöd åt hans ord, att han sedan aftonen på Lilla bocken hyst en djup böjelse för henne. Han var det som i egenskap av herr X hade intresserat sig för fotografiet, inte Roff, som olyckligtvis hade fått skenet mot sig. Eftersom Roff ingenting hade att göra därmed, hade han alltså inte planerat ett rendez-vous med henne. Musikaftonen måste ha kommit till av en ren händelse. Allt detta var ju förmildrande omständigheter. Men Roff skulle nog vid lämpligt tillfälle få förklara sitt lumpna beteende mot henne. Han som var gift, vad hade han för intresse av att sällskapa med en ung flicka? Tydligen var hans äktenskap en parodi — han hade ju själv berättat att det var olyckligt. Precis som fallet var med hennes egna föräldrar. Men hennes far sökte sig i alla händelser inte till andra kvinnor. Han hade ryggrad han i det avseendet men inte Roff. Känslorna tycktes kunna skena i väg med direktörens förstånd vid lämpligt tillfälle. Och då förståndet kom tillbaka ville han be om ursäkt, samtidigt med att han ville ha en garanti att inte flickungen skulle tala om historien för hela stan och ställa till skandal.

— Vad tänker du på? frågade Lesser och kysste henne på pannan.

— Jag tänker på människornas ödesvägar, svarade hon utan att närmare förklara sig. Vem hade trott för ett år sedan att vi skulle sitta här tillsammans och kuttra på en sten. Vet du, jag är så pass mycket mohammedan att jag tror att det är ett Öde med stort ö som egenmäktigt bestämmer vad framtiden bär i sitt sköte. Jag tror fullt och fast på ett förutbestämt liv.

— Tja, du är inte ensam om den teorin bland icke-mohammedaner. Nu passar din åskådning utmärkt. Båda är vi pilgrimer, som vandrat ut från en jäktande stad och slagit oss ner i landsbygdens lugn för att komma fram med våra små bekännelser.

— Vi är valborgsmässopilgrimer ...

— Det vi sitter på, fortsatte Lesser, är inte något värmeledningselement, det medger jag, men vi kan ju tänka oss, att den är den heliga stenen Kaba målet för islamiternas vallfart.

— Du har minsann fantasi, pojke, tyckte Gunnel.

— Men eftersom du visat en så uppenbar motvilja mot all beröring med stenen, så behöver du inte kyssa den på de orientaliska pilgrimernas vis utan du får kyssa mig i stället.

— Så du driver med min tro på Ödet, utbrast hon och ruskade om honom. Jag talar på fullt allvar.

— Det gör jag också, skrattade han. Jag delar fullständigt din uppfattning att allt som sker är förutbestämt. Det skall bli intressant att få veta, vad ödet har i beredskap för dig och mig,  om det alls besvärat sig med att göra upp något program för oss.

— Jag känner på mig att vi finns på ödets lista, svarade hon stilla.

Efter en stund bröto de upp och började vandra mot den festande staden.


*


Det var liv och rörelse på gatorna. Par om par vandrade den unga generationen omkring. Här och var syntes även en äldre herre med sin dam, vilka efter en sits hemma eller på en restaurang hade gripits av vandringsfebern. Överallt hördes muntra visor. Män och kvinnor sjöngo. Då och då lät en skränfock höra av sig. På sitt sätt ville han ge utlopp åt sina glädjekänslor, och ordningens väktare blundade för en gångs skull och slog dövörat till.

Gunnel och hennes kavaljer vandrade arm i arm och följde med oväsendet. Studentmössorna buro de i handen, ty det var fortfarande april.

— Snart blir vi i tillfälle att lyssna till mera harmonisk sång, påminde sig Lesser. Studenterna sjunger på Observatoriebacken klockan tjugofyra. Alltså ungefär om en timme.

— Det höll jag på att glömma bort, erkände Gunnel. Skall vi vandra ditåt?

— Det kan vi göra, men jag har också ett annat förslag. Jag skulle föreslå, att vi viker in till min ungkarlslya före det. Vi skall ha oss någonting att dricka. Vi är som nattvandrare från en annan planet, så nyktra som vi är.

Att gå hem till Lesser! Hon stod inför precis samma situation som då hon hade gått med Roff. En mansperson som ville ha henne hem till sig och till på köpet från samma firma som Roff. Det skulle hon inte gå med på. Hon var ett bränt barn som skydde elden. Dimnattens äventyr skulle inte komma att upprepa sig.

— Du menar, att vinet hör i hop med valborgsmässan, sade hon en aning förstrött.

— Ja, jag menar det. Därför behöver vi inte senare delta i det allmänna raseriet på gatorna, men litet stimulans är inte ur vägen. Jag antar, att inte ens de fromma pilgrimerna nekar sig en styrketår, då de kommer hem från Kaba Du har väl förtroende för mig, så att du utan vidare kan acceptera min inbjudan? Eller håller din motvilja mot möbelfabrikanter i sig?

— Jag tror att det inte kan gå för sig, sade hon halvt tveksamt. Att besöka ensamma herrar mitt på natten hör inte till mina principer.

— Gunnel! sade han. Vänd dig hitåt! Se mig i ögonen. Kommer du eller kommer du inte?

— Jag kommer, viskade hon och smög sig närmare honom, men lova att också i fortsättningen uppträda som den sanna gentlemannen.

— Tack, fröken Forsberg, för den oförtjänta komplimangen! Jag lovar att uppträda så, att du inte förlorar ditt förtroende för mig.

Hon rådgjorde ännu en gång i tankarna med sig själv. Hon var tveksam, men hon tröstade sig med att Lesser inte var Roff. Mera än en majfest var besöket för henne ett experiment. Var alla karlar sig lika? Med ett leende på läpparna följde hon sin kavaljer in i den stora hyreskasernen där han bodde.

Lesser hade hyrt ett möblerat rum i närheten av Panelia. Rummet var litet men hemtrevligt. Färgglada tavlor hängde på väggarna, och från fönstret hade man en allra härligaste utsikt över staden, ty rummet låg i femte våningen. Gunnel gick omkring därinne. Om Roff hade förberett sig på hennes besök, så hade åtminstone inte Lesser gjort det, ty inga som helst åtgärder hade vidtagits för att motta en gäst. Dynorna lågo slängda hit och dit på ottomanen, en kostym hade vårdslöst kastats på en stolkarm, och på skrivbordet låg en mängd papper huller om buller, halvfärdiga manuskript och små lappar på vilka några ord voro skrivna antingen med blyerts eller bläck.

Inte heller bokskåpet bar vittne om den ordnande handen. En del böcker voro placerade med ryggarna inåt. Ett par delar av Nordisk familjebok voro uppslagna och hade hamnat mellan en blomvas och en miniatyrskulptur.

— Du tycks ha en omfattande korrespondens, påpekade Gunnel och lät sina ögon kritiskt svepa över skrivbordet och bokskåpet. Människor med bättre ordningssinne har jag sett i mina dar. Allt förefaller att vara färdigt lastat hemma hos dig. Du har bara att sätta till segel och låta pjäserna segla i väg ...

Lesser brast i skratt.

— Jag hör inte till dem som tar illa upp om de blir kritiserade. Att visa förståelse på den punkten är ett tecken på intelligens och kultur. Och en kontorsmänniska som håller många trådar i sin hand får vara varken dum eller okultiverad.

— Jag menade ingenting med vad jag sade.

— Och jag ämnar inte heller hålla något försvarstal. Jag bara berättar som jag gjorde då vi vandrade ut till Uittamo. Jo, ser du dessa papper har ingenting att göra med min kontorsverksamhet: De är anspråkslösa vittnesbörd om mina litterära strävanden. Hobby, förstår du. Siffrorna som man dag ut och dag in får lov att jonglera med på kontoret, blir till den grad torra och livlösa, att man får lov att söka vederkvickelse i bokstäver för att inte ledas ihjäl. Jag tycker om att se mitt skrivbord i sådant här skick. Värdinnan städar detta rum varje dag, då jag gått till jobbet, men hon har stränga förhållningsorder att aldrig röra skrivbordet. Numera. De första dagarna jag bodde här, lät hon sin renhållningsiver gå ut också över skrivbordet med den påföljd, att jag aldrig hittade det som jag för ögonblicket ville ha tag i. Alla papper var mycket riktigt ordnade i bingar på bordets båda närmaste hörn, men det var si och så med papperens kronologiska ordning. Den kunde bara jag hena ut, och därför påpekade jag för det vandrande renhållningsverket, att skrivbordet hädanefter skulle betraktas som någonting heligt. Endast jag fick vidröra det. Men gumman tjuvläser nog mina små utkast. Hon vet vem ”Gallimatias” är. Hon känner till mina små inlägg i dagspressen och kommer in med kaffe, då Bruse stångat riktigt bra. Där är Bruse — han pekade på skrivmaskinen den har namnet efter den stora bocken Bruse i sagan, därför att den vanligen ger bra ifrån sig.

— Aj, Bruse, utbrast hon och slog ned några tangenter på den stora Continentalmaskinen. Du stångar väl bara inte mig, därför att jag kritiserat din herre? Säg mig, Viking, stör inte oredan på skrivbordet ditt ordningssinne, fast du inte vill erkänna det?



[Skrivmaskin av märket Continental.]


— Tvärtom! Balsam för ögat, skulle jag säga, och lugnande medel för själen. Mitt öga stötes av pappersbingar som är uppradade med minutiös noggrannhet. Det leder tanken till det absoluta. Och hela min livsföring är inställd på det relativa. Ser du, detta virrvarr av papper har liksom etsat sig in på näthinnan, som märker bristen om bilden försvinner. Allt är så nära till hands på det här sättet. Alla papper ligger inpå en. Det är bara att sträcka ut handen och ta det man vill ha. Jag skriver ganska mycket i tidningarna ...

— Jag tror, att du är en smula originell, smålog hon.

— Men på ett trevligt sätt originell, inte sant? Vi, kåsörer, bemödar oss om att vara oförargliga och slagfärdiga på samma gång, men för våra läsare blir vi alltsomoftast förargliga, och våra läsare blir slagfärdiga i stället. Då den ena med förtjusning konstaterar, att vi åstadkommit något njutbart, reser den andra borst och önskar oss dit pepparn växer. Men jag håller på att för andra gången i afton trötta ut dig med mitt prat. Nu skall jag bjuda dig på punsch. Själv föredrar jag konjak.

— Skål nu för vår halsbrytande filosofi! sade han och slog sig ner på schäslongen. Han ställde sitt glas på rökbordet, kramade och kysste henne. De märkte inte hur tiden gick. Sångarna i sina vita mössor hade hunnit samlas på Observatorieberget, sjunga hymner till den stundande sommarens ära och avlägsna sig igen ...


*


— Det ljusnar ute, sade Lesser efter en lång tystnad och räckte sin majnattstös hennes halvtömda punschglas.

— Natten har varit som förtrollad, svarade hon och tog emot den värmande drycken. Jag kan inte tro att klockan är fyra. Om tjugofem minuter går solen upp över en utfestad stad. Tänk om vi på allt detta skulle ta oss en promenad genom kulturvaggans gator, som vid det här laget säkert är folktomma. Det vore en värdig avslutning på en majnatt, som jag sanningen att säga inte kommer att glömma i första rappet. Tack, Viking! Du har hållit ditt ord. Allt har varit så underbart ...

— Kom! bad han och förde henne fram till fönstret. Ser du hur vacker staden ter sig härifrån. Ingenting hindrar vare sig utsikten eller den skapande tanken. Själen får näring av att man har möjlighet att blicka över det öppna fältet. Det är som om åsynen av den fria naturen omkring en gav en möjlighet att spekulera fritt. Jag skall förklara närmare: Då jag tillträdde min kontorsplats här i staden — jag hade varit borta från Åbo ett par år — och alltså också började syssla med skriftställeri i smått — mitt ordinarie arbete gav mig tid därtill — hyrde jag mig ett rum i nedersta våningen i ett tegelstenskomplex. Rummet var större och rymligare och ändamålsenligare än detta lilla krypin, men det hade den nackdelen, att grannhusets kala vägg stod rakt mot mitt fönster och berövade mig all utsikt. Varken mina ögon eller mina tankar kunde tränga genom betongmassan. Allt vad jag tänkte bromsades av den fula cementspärren. Det var hart när omöjligt att få ihop en rad hur jag än gned geniknölarna. Här är det annat. Här löper skriften.

— Men vi skulle ut och lustvandra .. Skål ännu en gång och tack för ditt besök! Natten har varit underbar!

Han hjälpte henne på med kappan, och några ögonblick senare stodo de ute på gatan. Frid vilade över den folktomma staden. Majfestarna hade gått till sängs. Men vid horisonten rodnade himlen, och snart syntes de första strålarna från den uppgående solen. De guldfärgade husen och göto ett värmande skimmer på de båda nattvandrarnas väg. Luften kändes sval och skön att inandas. Livet var värt att leva mer än någonsin.

De styrde sina steg mot Runsalahållet. Marken skiftade redan i grönt. Men de voro trötta och vände därför snart om och började gå mot staden. Han följde henne artigt till hennes port. I det ömma avskedsögonblicket lovade de att skriva till varandra. Det kunde gå en lång tid, förrän de träffades, ty redan denna afton skulle Gunnel resa tillbaka till huvudstaden, där hon numera hade sin tjänst.
(Inf. 2010-08-16.)

VII.


Gunnel vandrade fram och tillbaka på stationsperrongen i Helsingfors. Hon väntade en resande från Åbo. Inte Lesser, som hon haft trevligt med på valborgsmässan, utan doktor Granberg. Denne var egentligen på väg till sin bror Harald Granberg, som inbjudit honom att tillbringa några vackra sommardagar på hans villa vid Barösund. Nästan på minuten enligt trafiktabellen ångade Åbokuriren in på bangården. Redan på långt håll kände Gunnel igen sin före detta lärare, gode vän och välgörare.

— Ser man på bara, fröken har kunnat finna rätt på mig i folkvimlet, sade rektorn, sedan han artigt lyft på hatten. Hur står det till?

Gunnel tackade och förklarade, att hon mådde bra.

— Riktiga världsdamen! fortsatte rektorn. Kanske är ni litet blek. Han log och skakade hjärtligt hand med henne.

De sökte rätt på en bil och körde till Grand. Doktorn hjälpte artigt sin dam ur vagnen och beledsagade henne in i restaurangen.

— Det är länge sedan vi spisat tillsammans, sade han sedan de slagit sig ned vid ett bord. Nu måste vi hitta på någonting riktigt gott. Doktorn vinkade till sig servererskan och gjorde i samråd med sin dam en beställning.

— Ni hade något på hjärtat, eller hur var det det hette i telefonen. Jag måste säga, att jag är en aning intresserad av att höra vad saken rör sig om. Jag förmodar, att det inte är fråga om kärlek, för i så fall har ni vänt er till orätt person.

— Nej, försäkrade Gunnel och skrattade förläget. Det är inte fråga om kärlekshistorier. Ämnet faller nog inom ramen för doktorns auktoritet. Men jag skall börja från början.

Servererskan kom just in med två glas punsch. Doktorn lyfte sitt glas och utbrast:

— Jag föreslår att vi lägger bort titlarna. Jag heter fortfarande Allan.  

— Och mitt namn är fortfarande Gunnel. Tack!  

De klingade med glasen och drucko.

— Egentligen borde de krossas, menade rektorn. Det är gammal akademisk sed, men att så strängt hålla på ritualen kan väcka uppmärksamhet. Ja, nu kan du börja utlägga din angelägenhet. Kläm till bara!

— Jag ringde upp dig för att få råd i en brydsam situation, började Gunnel. Alltsedan dimissionen på läroverket, då jag ståtade i den förtjusande dräkten — ingen annan än du och jag och fröken Augusta vet varifrån den kom — har jag ständigt arbetat på att skaffa mig en framtid. Alldeles lätt har det inte varit. Jag bar fått utstå många förödmjukelser och göra många uppoffringar, förrän jag fått den plats jag nu har. I synnerhet den första tiden efter dimissionen bjöd på stora besvikelser och motgångar. Ibland tvingades jag att tro, att vårt kultursamhälle inte har det ringaste behov av sådana som jag. Det fanns ingen sysselsättning för mig. Till slut — det var efter många månaders spring — blev jag antagen till kanslist på militärdistriktets stab i Åbo. Nödhjälpsarbete! Jag fick den genom den organisation som tagit sig an de intellektuella arbetarna. Ovant var det förstås till en början att ta ihop med kansliarbetet men snart gick det bra. Jag blev rätt så fort förtrogen med finesserna och lärde mig att använda både skriv- och räknemaskin.

Jag trivdes ganska bra på min nya plats. Mina chefer och mina arbetskamrater var mycket vänliga mot mig. Man fäste sig särskilt vid mina språkkunskaper, och jag blev snart stabens translator och översatte en mängd sekreta skrivelser från finska till svenska eller tvärtom. Arbetet var på sätt och vis litterärt och gick mycket väl ihop med min läggning. Nåja, jag hade antagligen stannat där om inte livet där hemma blivit olidligt. Min anställning gjorde det litet lättare med vår ekonomi, och i början var allt frid och fröjd. Men så skickade jag egenmäktigt min syster till inträdesförhöret i din skola. Då min syster kom hem, förklarade hon, att hon klarat alla förhörsknoppar med glans och att hon fått din kallelse att följande dag begynna skolgången. Men då bröt ovädret löst. Min far råkade i ett formligt bärsärkaraseri över våra skolplaner bakom hans rygg. Han hotade att köra ut mig och ta Inga bort från skolan. Jag minns hur min mor grät och sprang av och an utan att veta vad hon skulle ta sig till, sjuk som hon var och av läkaren ordinerad att ligga till sängs. Men jag höll huvudet kallt. Jag utlade saken för sjukhusets maskinist som talade med far och lyckades bringa honom till besinning. Men något samförstånd mellan mig och min far uppkom inte. Om han inte i fortsättningen rent av rasade, så hade han ändå alltid en elak gliring i beredskap åt mig. Han hade kort före skolans början haft en springflicksplats i kikarn för min syster, men jag sade nej och varnade honom att ta ett förhastat steg som kunde bli ödesdigert. Observera att jag hade varken plats eller lön att stöda mig på! Men jag fick min plats blott en dag senare! Så snart jag fick veta det lovade jag bidra till min systers underhåll så mycket som i min förmåga stod. Mitt löfte har jag också hittills kunnat infria. Jag har gett allt vad jag kunnat undvara.

För varje vecka som gick blev slitningarna mellan mig och far allt större. Grundorsaken var nya penningbekymmer. Min mor låg fortfarande till sängs, och det skulle vara läkare och medicin. Men det blev knappast bättre, sedan hon tillfrisknat så mycket att hon fick vara uppe. Fars planer hade korsats av min envishet och halsstarrighet, och det kunde han inte smälta. Han skulle aldrig fördra att jag inlade mitt veto vid viktiga avgöranden. Vid flere tillfällen sade jag honom rent ut, att min intelligens är så pass mycket större än hans och min bildning likaså, att det helt enkelt inte lönade sig för honom att motsäga mig. Men fadersmyndigheten inom honom förbjöd honom att rätta sig efter mina anvisningar. Han förebrådde mig min styvsinthet och framhöll hur mycket bättre vi alla skulle haft det, om Inga skulle ha antagit den plats som bjöds henne. Han påminde sig umbärandena under de nio år jag satt på skolbänken och göt sin vredes skålar över mig därför att detsamma nu skulle upprepas. Mina nerver började småningom ge vika, och jag beslöt att så fort som möjligt flytta hemifrån. Jag kunde göra det med rent samvete, för mor hade kryat på sig så mycket att hon igen kunde ta om hand hushållsplikterna. Och jag hade tur. Just vid det laget lediganslogs en plats på Helsingfors militärdistrikts stab och jag beslöt att göra ett försök att bli huvudstadsbo. Mina chefer på arbetsplatsen i Åbo visade sig mycket förståelsefulla, och jag fick av dem de bästa rekommendationer. Följden var att jag sökte tjänsten Helsingfors och blev antagen, om också inte som ordinarie. Min lön steg också litet.

Här i Helsingfors kom jag att bo tillsammans med en kamrat ,om arbetar på samma kansli som jag, en riktigt trevlig flicka i min ålder. Vi kommer väldigt bra överens. Också här i Helsingfors har mina chefer varit mycket vänliga mot mig. Jag har kunnat sända Inga ett litet understöd, fast levnadskostnaderna är betydligt högre här än i Åbo. Min handräckning tycks också ha hjälpt såtillvida att flickan fortfarande är kvar i skolan. Sådant är läget nu. Jag arbetar, får min lön och trivs skäligen bra. Men jag är ändå inte nöjd.

— Intressant — men glöm inte anrättningarna!

— Tack! Uppdukningen är verkligen förträfflig.  

Gunnel drack en klunk mjölk, skar en bit av steken och fortsatte:

— Den plats jag nu har är bra så länge man inte kommer Över en bättre. I dessa tider borde man vara försynen tacksam för att man har det så bra ställt. Men du känner ju till min mentalitet alltsedan skoltiden. Jag är stolt, egensinnig och jag utmanar ödet på alla sätt.

Hon var förtjusande där hon satt. Hennes kinder började få färg. Doktorn gav henne ett beundrande ögonkast och sade:

— Sättet att bryta ner hinder med våld är karakteristiskt för dig. Det är kanske inte så kvinnligt, men det klär dig utomordentligt väl.

Gunnel märkte att snapsarna hade hunnit göra en viss verkan redan, och hon smålog och höjde sitt glas:

— Jag ser mot framtiden som du själv måste ha gjort förrän du blev karl för din doktorshatt. Det är väl ingenting okvinnligt det?  

— Nej, men våldsprincipen är så utmärkande för dig. Du skyr inga hinder, då du föresatt dig att nå ett mål. Men i alla fall godkänner jag den taktiken, för på det sättet kommer man faktiskt någon vart. Jag högaktar dig för din fasta vilja och din beslutsamhet.

— Tack! Ser du, man är tvungen att handla. Jag vet att jag inte har någon karriär inom mitt nuvarande område. Min begåvning kommer inte till sin rätt, inte heller mina kunskaper. Min rumskamrat exempelvis har bara mellanskolan bakom sig och reder sig ypperligt. Nej, jag har beslutat övergå till annan verksamhet. Men för den behöver jag kompetens. Och kompetensen förutsätter utbildning, med andra ord fortsatt skola.

Rektorns blick ljusnade.

— Nu börjar jag förstå dig. Hela tiden har jag märkt, att det låg en bestämd avsikt bakom din berättelse. Du vill fortsätta att studera och har säkert några planer i den riktningen. Gott! Minns du att jag sade dig en gång: ”Studera vid akademin! Jag skall lägga ett gott ord för dig hos rector magnificus.”

— Jag kommer ihåg det, och jag har ingenting högre önskat än att jag kunnat göra dig till viljes. Men det finns skäl ...

— Du önskade bli läkare. Tänker du slå dig på den banan nu?

— Nej, jag har också hyst en viss beundran för ditt eget yrke.

— Hur skulle det vara att bli pedagog?

— Ja, pedagog, upprepade rektorn och spärrade upp ögonen. Du har alla möjligheter att bli en bra rektor för ett flicklyceum. Någon svårighet med disciplinen kommer du åtminstone inte att ha. Men läraryrket förutsätter långa studier.

— Men det finns så många olika slag av pedagoger, förklarade Gunnel, som kände att hon började bli varm i kläderna. Inte behöver jag studera till magister eller doktor för att bli lärare. Det finns också någonting som heter folkskola.

— Ja, det finns det verkligen, erkände doktor Granberg och fyllde glasen med champagne. Du tänker alltså söka dig till något av våra svenska seminarier?

— Det är just det jag skulle ha lust till, deklarerade Gunnel. Och nu kommer vi till pudelns kärna. Jag har tagit kontakt med dig för att rådslå om hur en sådan plan bäst skall kunna realiseras.

— Tillåt mig en fråga. Var och när har du kommit på den idén? Du har kanske länge tänkt på saken?

— Inte så särdeles länge. Det var en ren tillfällighet som gav mig uppslaget.

— Nå, ut med språket, du!

— En kväll, det var för en dryg månad sedan, sammanträffade jag med en ung provisor — en viss Hasselstam — som jag sedan dess sällskapat med. Provisorn har i motsats till mig en stor bekantskapskrets här, och jag blev en kväll bjuden på en födelsedagsfest i vilken även hans syster deltog. Jag satt och samtalade med systern en lång stund. Hon berättade att hon hade gått igenom Ekenäs' seminarium och nu hade tjänst som vikarierande lärare vid Helsingfors' folkskolor. Vi satt och diskuterade pedagogik och om eleverna och lärarna. Hon var hänförd över sitt arbete den lilla, söta fröken Hasselstam och jag smittades av hennes vältaliga utläggningar om folkskolans uppgift att uppfostra dugliga och pliktmedvetna medborgare och lärarkårens ansvarsfulla värv. Det föll mig in, att också jag kunde göra ett försök att bli lärarinna. Inte för att jag kan säga, att jag fått försynens kallelse, men jag tror ändå, att jag skulle känna mig tillfreds med läraryrket.

— Just så, min flicka. Och nu far du till Ekenäs?

— Nej, det är just vad jag inte vill göra. Jag blickar alltid uppåt, och i detta fall är mitt mål Nykarleby.

— Varför reser du hellre dit?

— Ser du, man måste räkna med sina försänkningar också. Provisorn jag nämnde flyttar efter ett par veckor till Jakobstad, där han fått anställning på ett av apoteken. Han är nykarlebybo, förstår du, och hans föräldrar äger en stadsgård. Börjar du märka den röda tråden? Jo, provisorn har lovat att på förmånliga villkor skaffa mig helinackordering i sitt föräldrahem. Åtminstone rum, så att jag genast efter ankomsten vet vart jag skall ta vägen. Och så finns han ju själv i närheten ...

Rektorn drog på munnen.

— Du tycker kanske, fortfor Gunnel, att det hela verkar för äventyrligt. Man kanske inte bör sätta allt på ett kort på grund av några veckors bekantskap, menar du. Men jag litar på min människokännedom som ännu inte har bedragit mig. Jag är ung men jag har ambition, och jag kan också anlägga en kritisk syn på andra människor. Hasselstam har ännu inte gett anledning till anmärkningar. Han är en kavaljer som kvinnor av min natur lär sig uppskatta.

— Alltså ligger där en kärlekshistoria bakom i varje fall, skämtade rektorn. Följaktligen har du vänt dig till orätt forum!

— Nej, visst inte! Mellan honom och mig har inte avhandlats någonting, som skulle inskränka min frihet att umgås med andra herrar eller som skulle tyda på någon framtida förbindelse. För all del, det kan ju hända ... men det hör inte hit.

— Inte direkt åtminstone, nickade rektorn. Vi får komma ihåg, att din utbildning vid seminariet inte lägger några hinder i vägen för dig att bli gift med en provisor. Men nu gäller det att diskutera dina planer. Viilket datum har vi i dag?

— Den femte juli visst.

— Alltså den dag då Duncker dog och solen lyser klar över de tappras minne! Du har inte mera än sex veckor på dig för förberedelserna. Läsåret vid kulturkrubban i Nordens Betlehem, som staden kallas, börjar den tjugonde augusti, och jag skulle råda dig att fortast möjligt skicka in din ansökan. Detta borde egentligen ha gjorts redan tidigare, men eftersom du kommer att skriva in dig som hospitant kan väl saken ännu ordnas. I händelse av svårigheter har du givetvis att räkna med min hjälp. Jag känner nämligen direktorn sedan ett nordiskt lärarmöte i Köpenhamn för många år sedan. Doktor Samuelsson är en sträng och samvetsgrann herre men en jovialisk privatman. Och man kan resonera med honom. Hur tänker du dig den ekonomiska sidan av saken?

— Det är där skon klämmer. Naturligtvis måste jag låna.

— Hur mycket har du beräknat att det kommer att gå?

— Det är en väldig summa. Bortåt 25.000mark skulle jag tro.

Inte för att jag själv skulle behöva så mycket personligen, men som jag nämnde har jag ett visst ansvar för min syster. Jag kan inte lämna henne utan understöd. Gör jag det, så är hennes dagar som elev i din skola snart räknade. Jag uthärdar inte tanken, att hon skulle vara tvungen att avbryta sin skolgång därför att jag tänker börja studera. Hjälper jag henne inte, blir det ett nytt uppträdande därhemma, och det måste förebyggas.

— Du är i sanning förutseende. Det är sant, att en ny brytning mellan dig och hemmet skulle kunna få fatala följder för dig och din syster. Så mycket förstår jag utan svårighet. Du måste få ett par prima karlar som går i borgen för dig. Det är enda lösningen.  

— Men den lösningen kommer inte av sig själv.

— Vi får se. Jag känner dig som elev och som arbetande medborgare, så jag skall med glädje ställa mitt namn till förfogande.

— Tack! Du är storartad. Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna återgälda din godhet.

— Tänk inte på den saken! Han slog ifrån sig med handen. Men det behövs ett namn till. Nåväl, lämna den saken åt mig. Jag skall göra mitt bästa.

— Du gör mig så glad, att jag inte finner ord att tacka dig.

— Jag förstår av den stora summan, fortsatte rektorn, att du har reda på att kursen för hospitanter numera är tvåårig. Studenter kunde nämligen ännu för några år sedan skaffa sig kompetens för folkskolläraryrket på ett år.

— Ja, fröken Hasselstam berättade det.

— Då vill jag bara önska dig lycka i dina studier. Jag hoppas, att du inte skall förlora kontakten med mig fastän du flyttar så långt bort. Nykarleby är en liten idyllisk småstad, och jag tror att du kommer att trivas bra där. Där råder frid, bara vattenfallet dånar dygnen igenom ...

— Jag har hört att staden är som en större by.

— Ja. Då seminariet grundades, föll valet på Nykarleby just på grund av lugnet och stillheten som är nödvändiga för framgångsrika studier. Dessutom har trakten en hög moral. Människorna är i regeln varmt religiösa där.

— Hur kommer det sig, att du så väl känner till den lilla staden?

— Det kommer sig av någonting som du tydligen inte har reda på, log han. Jag är nämligen själv folkskollärare.

— Du folkskollärare?

— Ja, jag har genomgått seminariet. Inte såsom hospitant som du ämnar utan som vanlig seminarist. Jag har verkat ett helt år som folkskollärare i Närpes. Därpå skrev jag in mig som privatist vid gosslyceet i Jakobstad och avlade studentexamen. Vid den tiden dog min far, och han efterlämnade en mindre förmögenhet, så att jag bereddes tillfälle att studera vidare. Jag blev magister och slutligen doktor. Du minns säkert då jag tog doktorsgraden. Det var för fyra år sedan.

Det började bli stängningsdags då de bröt upp. Gunnel kände sig en smula ostadig i knävecken, då hon åtföljd av doktor Granberg steg in i bilen för att fara till sin bostad. Vid porten tog han hjärtligt farväl av henne och lovade att i närmaste framtid meddela, huruvida det erforderliga penningbeloppet stått att erhålla.
(Inf. 2010-08-19.)

VIII.

 

Viking Lesser hade med uppbjudande av hela sin stilistiska färdighet författat sitt första brev till Gunnel ett par dagar efter deras samvaro. Han lät henne förstå, hur högt han hade värderat hennes sällskap under valborgsmässonatten och hur han längtade efter att snart igen få träffa henne. Men dagarna gingo den ena efter den andra, och något svar från sin tillbedda mottog han icke. Då han antog, att hans brev möjligen hade kommit på villovägar, skrev han ett nytt. Men icke heller denna gång besvarades hans brev. Det var och förblev tyst. Hans hjärta snördes samman vid tanken på att hon hade övergivit honom. Han ansträngde förgäves sin hjärna för att finna en acceptabel förklaring på brevens uteblivande. Ett telefonsamtal till hennes arbetsplats hade visserligen skingrat ovissheten, men han var för stolt för att gå till väga på detta sätt. Han hade inte ringt till henne, då han ville ha en kopia av hennes studentfoto, och han tänkte inte nu heller göra det. Det var redan tillräckligt att han hade expedierat två brev utan att få så mycket som en hälsning tillbaka. Men vad var orsaken till hennes reserverade hållning? Hur hade hon så kunnat glömma honom? Hade hennes smekningar varit en tillfällig berusning som saknade varje spår av djupare innebörd? Var det enbart erotiken som hade dikterat hennes handlingar? Alltså en hundraprocentigt kroppslig företeelse och icke den själsliga — kärleken? För honom var majnatten någonting heligt som han gärna ville tänka på och skriva om. För henne var det hela tydligen blott en liten flirt, varpå hon inte ansåg det mödan värt att öda några droppar bläck. Detta tycktes honom både naturligt och sannolikt. För att parterna skola kunna njuta av kyssar och kramningar fordras icke någon själarnas sympati. Det är ett känt faktum. På Amors vägar når man mången gång ypperliga resultat, även om harmonin ej är fullständig.

Men hon hade lovat skriva till honom. Nu hade hon brutit sitt löfte, och till följd därav sjönk hon i hans aktning. Hon var slö och likgiltig. Men varför? Hon visste ju att han väntade brev. Varför då inte några förklarande ord? Om hennes hållning gentemot honom inspirerats av den romantiska majnatten och hennes tillgivenhet för honom endast varit tillfällig, varför lät hon då icke honom få veta det?

Lesser var på höjden av misshumör, då han steg upp från den schäslong, på vilken han en gång hade tillbragt nattens timmar i hennes sällskap, och gick till kontoret. Han vandrade försjunken i tankar och såg inte mycket av det sommarfagra Åbo. Parkernas löv, blomsterprakten, springbrunnarna och fågelsången förmådde icke glädja honom. Omgivningen gjorde inte intryck på honom. Blommorna i rabatterna föreföllo att falnande böja sina kalkar mot jorden, förgäves väntande på ett svalkande regn. Sparvarna tycktes ha övergivit lindarnas dammiga blad och flyttat ut till den frodiga grönskan på landet.

Lesser stannade och tände en cigarrett. På långt avstånd hörde han musiken från Björneborgarnas mässingstrattar, vars toner smälte samman med hovslagen från en polispatrull till häst. Rastlös gick han vidare. Han kände sig ohågad att ta ihop med övertidsarbetet på kontoret, men det var brådskande, och han hade lovat Roff att infinna sig. En fadd, instängd luft slog emot honom då han öppnade dörren till kontoret. Han tittade in i Roffs rum och fann honom fördjupad i studiet av en massa papper som han brett ut på bordet.

— Viking, se inte så förbaskat surmulen ut. Du verkar som om du varit med om en tjurfäktning och blivit hängande på oxhornen redan i första ronden. Vad är det riktigt fatt med dig, pojke? Du har varit ur humör flera dagar, har jag märkt.

— Lesser ämnade ge ett spydigt svar, men förrän han hann göra det, ringde telefonen. Han stod i dörröppningen och lyssnade till Roffs monolog:

— … jaså, är det du, Allan ... det är faktiskt länge sedan sist ... jo, välkommen bara ... och så går vi hem till mig ...  att du är sällskapssjuk ...  naturligtvis har jag tid ...  klockan tjugo ... det passar utmärkt ... på återseende!

— Vad var det för en idiot? frågade Lesser och gäspade.

— Du använder ganska kraftiga uttryck. Idiot är inte något passande attribut för den herre som ringde nyss. Det var nämligen doktor Granberg.

— Lyceirektorn! Jag har träffat honom ett par gånger i stan sedan aftonen på hans villa. En mycket trevlig prick. Jag tar tillbaka attributet.

— Bra! Han sade sig lida av akut sällskapssjuka, och han kommer hit vid tjugotiden för att få bot för sin krämpa. Vi går hem till mig, och du följer naturligtvis med. Jag har min fru och mina pojkar på landet, men tjänarinnan är i stan.


*


Några minuter efter den utsatta tiden infann sig doktor Granberg på kontoret och föreföll att vara på ett utmärkt humör.

— Jag har sagt till om kaffe därhemma, förklarade Roff och föreslog att de alla tre skulle bryta upp med detsamma. Hörde jag rätt så lider du svåra kval på grund av ensamheten. Jag förstår, att du har mamsell Augusta på villan.

Doktorn nickade och berättade att han varit tvungen att komma till stan för att få ett fel avhjälpt i sin racers maskin.

En stund sutto de tre vännerna och samspråkade, och därpå gingo de till Roffs lägenhet. De satte sig vid rökbordet, och sedan kaffe serverats började de tala om världspolitiken och berörde bland annat det abessiniska kriget, som numera var ett färdigskrivet blad i historien, om också trycksvärtan ännu inte hunnit torka. Från Italiens annektering av Albanien långfredagen kom man över till det spända förhållandet mellan England och Tyskland. Man debatterade Anschluss och i samband härmed de europeiska stormakternas expansionskrav. Därpå övergick man till depressionen som man ansåg ha lättat något. Det aktuella ämnet väderleken lämnades inte heller obeaktat, lika litet som sommarferierna, åt vilka man ägnade optimistiska ord. Granberg redogjorde för sin tripp till det natursköna Barösund, och Roff berättade om en fiskefärd som han helt nyligen företagit i Rimitovattnen. Lesser var ordkarg, vilket tolkades som ett bevis på hans dåliga humör för tillfället. Ett par timmar före midnatt tog han farväl och gick hem.

Granberg och Roff fortsatte att pokulera. Tiden var nu inne för det man hade på hjärtat.

— Jag behöver din hjälp i en brydsam och viktig angelägenhet, började Granberg.

— Och jag står till ditt förfogande, svarade direktören och tuggade på sin cigarr. Varmed kan jag vara dig behjälplig?

— För att gå rakt på sak, så ber jag om din handräckning i en ekonomisk angelägenhet.

— Se så, håller du på att göra konkurs? skämtade Roff.

— Nej, men en av mina forna elever, en mycket framstående elev för resten, har vänt sig till mig med en bön om bistånd vid upptagandet av ett lån.

— På det sättet.

— Kan jag räkna på din namnunderskrift under förutsättning att också jag tecknar på?

— Men jag borde få veta, hur stort beloppet är och vem lånet gäller, förrän jag svarar vare sig det ena eller det andra.

— Naturligtvis. Summans storlek är 25.000 mark, och låntagaren är en av mina elever från i fjol. Hennes namn är Gunnel Forsberg, dotter till en av eldarna på Stadssjukhuset.

Hade rektorn haft glasögonen på sig, skulle han säkert ha märkt hur hans gamla vän bleknade. Han såg förvånat upp, då Roff med en ostadig röst liksom trevande i sitt minne replikerade:

— Fröken Gunnel Forsberg! Jag tycker att det namnet låter bekant. Det är inte alls så säkert, att inte den unga damen kort efter det hon dimitterades från ditt läroverk besökte vårt kontor. Är hon mörklätt?

Doktorn nickade.

— Ser tämligen bra ut, fortsatte Roff. Har vita, vackra tänder, fin figur och syndigt vackra ben.

— Ja, syndigt vackra, det kan man nästan säga. Tänk att också du ser på främmande kvinnors linjer. Jag trodde att du var den mönstergilla äkta maken och att du var blind för allt annat feminint än för din egen fru. Förstås skämtar jag. En affärsman måste alltid ha ögonen öppna.

Roff drog på munnen.

— Ja, blind kan man inte vara. Men du sade ”också”! Det innebär nästan en självbekännelse och låter mig ana, att du själv så fort ett tillfälle yppar sig, ägnar dig åt njutningen av levande strömlinjer. Jag vill bara säga, att det framhäver ett mycket mänskligt drag hos dig som jag hittills trott dig fullkomligt sakna.

— Då har du haft en alldeles orätt uppfattning om mig.

— Nå, kanske inte ändå. Men du har nog rätt. Sämre saker kan man se på än fagra kvinnor. Du är kanske den stora hjärtekrossaren när allt kommer omkring.

— Du behagar skämta. Nej, men flickan som jag talar om är rar, förmår intressera, väcka uppmärksamhet och jag skulle nästan vilja säga tjusa. Dessutom döljer sig innanför det vackra skalet ett sprudlande temperament och ett skarpt intellekt. Och så för hon sig mycket städat och belevat och inger förtroende och sympati. Vill du höra mera eller är du beredd att skriva under?

— Jag vet ännu inte vad hon tänker börja studera.

— Hon ämnar söka sig in vid seminariet i Nykarleby.

— Och bli pojkluggerska. Tror du hon är lämplig för det jobbet? Det kräver tålamod och fördragsamhet, och jag undrar om damen i fråga har tillräckligt av dessa egenskaper.

— Jag tror nog att hon passar som lärarinna.

— Bara hon inte begagnar sitt ”sprudlande temperament” att ta en halsstarrig pojke i nacken och slänga honom i väggen, så att det blir bara en våt fläck kvar ...  Men kanske jag misstar mig på den sköna och kanske hon är nog så skickad för pedagogyrket. Jag känner henne blott flyktigt. Men din rekommendation är nog tillräcklig för att jag skall våga skriva på.

— Gott! Jag visste att jag kunde räkna på dig. Men naturligtvis måste du bli i tillfälle att närmare bekanta dig med gäldenären. Jag skall vid lämpligt tillfälle ordna saken.

— Tack! sade Roff ej övertygande hjärtligt och hostade. Jag tror, att det inte är nödvändigt att förnya bekantskapen. Hon kanske inte finner någon större trevnad i mitt sällskap, eftersom jag varit nog brutal att inte anställa henne på mitt kontor då hon gick arbetslös.

— Inte tänker hon på den saken mera.

— Kanske inte. Men jag har nu ett tillfälle att gottgöra försyndelsen. Tiderna var ju särdeles ogina då. Nu ser man redan en strimma av ljus vid horisonten. Man tvingas visserligen allt fortfarande att operera med stor försiktighet, men faran att behöva avskeda några av personalen är inte mera överhängande.

— Det är riktigt roligt att höra, tyckte doktor Granberg. Jag tar din deklaration som ett gott argument för din underskrift, konstaterade han och tog ur sin barmficka en borgensförbindelseblankett som han bredde ut på bordet. Han fyllde i formuläret och antecknade beloppet 25.000. Därpå skrev han under papperet och räckte pennan till Roff som också tecknade på.

— Vilken är nu egentligen orsaken till ditt beslutsamma uppträdande till förmån för fröken Forsberg om jag får fråga? insisterade Roff och räckte småleende reservoarpennan tillbaka till doktor Granberg.

Denne småskrattade och svarade:

— Det har jag redan sagt dig. Men tillåt mig göra en motfråga: Vad är orsaken till att du utan din sedvanliga opposition, ger ditt ekonomiska bistånd åt en flicka som du knappast känner.

— Filantropen inom mig, ljöd Roffs svar.

De sågo forskande på varandra. Ingendera var riktigt säker på den andre. Vardera hade en känsla att de dolde någonting för varandra.

— När far du tillbaka till villan? frågade Roff efter en stund.

— Redan i morgon, svarade doktorn. Staden är så tråkig vid den här tiden på året.

— Åbo är egentligen ingen sommarstad, fastslog Roff.

— Kunde du inte följa med ut ett slag? Litet sol och saltsjöskvalp skulle göra dig gott.

— Det vill jag inte förneka, svarade Roff. Men jag trodde nog att du skulle stanna några dagar i stan nu då du en gång besvärat dig hit. Jag skulle nämligen kunna bjuda dig på en utomordentlig bot för din sällskapssjuka. Afroditesällskapet inviterar dig till en stunds tristhetsskingrande underhållning i morgon.

— Afroditesällskapet? Vad är det för ett sällskap? undrade rektorn förvånad. Jag har aldrig hört ett ord om ett sådant sällskap, så gammal åbobo jag är.

— Det förvånar mig inte särdeles, genmälde Roff skrattande. Afroditesällskapet är namnet på en klubb, som har till uppgift att bjuda sina medlemmar och inbjudna gäster på ett rafflande förströelseprogram, då tiden blir lång och tråkig som nu och vi alla smäktar under den brännande julisolen.

— En i sanning originell förening med originella syften, anmärkte Granberg.

— Klubben sammanträder när det bäst passar sig, fortsatte direktören sin utläggning och dess valspråk är: ”Upp med mungiporna!”

— Ett ganska konstigt valspråk!

— Parollen är lånad av en framstående österbottnisk tidningsman, som tyvärr aldrig varit med om en uppslutning i dess tecken och knappast har en aning om att en åboländsk klubb lånat hans uttryck.

— Det tror jag nog.

— Klubben bildades en juliafton för några år sedan på en av stadens större restauranger, då borden var mer än vanligt flaskfyllda. Staden var folktom då som nu på grund av det allmänna friluftsraseriet, och vi, en samling herrar, mestadels redan till åren komna, beslöt att råda bot på tristheten och skaffa oss litet omväxling. Vi kom överens om att träffas hos en viss aristokrat i akt och mening att utröna möjligheterna för en sådan muntrationsapparat. Den skulle skänka oss en välbehövlig förströelse i den grå och glädjelösa betongökenvardagen, medan fruar och fästmör roar sig kungligt på kobbar och klintar utanför sommarvillorna. Och vi fick verkligen en organisation till stånd. Just nu räknar klubben ett femtiotal medlemmar. Vi har inget särskilt lokus att disponera över, men vår förening hör heller inte till de registrerade. Den som förfogar över en större lägenhet — och det gör vi samtliga utan undantag — låter upp sina dörrar för epikuréernas skara. Sällskapet är sålunda ambulerande som folkundervisningen förr i världen ...

— Vågar man alls höra sig för om arten av denna märkliga klubbs underhållningsprogram?

— Underhållningen är både mångsidig och vederkvickande. Vi saknar inte förmågor, då det gäller att servera historier med poänger, berätta humoresker och anekdoter och frambesvärja sensationer.

— Frambesvärja! Man kommer att tänka på Indiens fakirer!

— Vi har bland medlemmarna goda sångare och kåsörer. Det sjungs roliga visor, det musiceras, och stundom hålles populärvetenskapliga föredrag. Senaste gång talade en doktor över ämnet hormonerna. Ofta anlitar vi även förmågor utifrån. Dansöser välsignar oss ibland med raffinerad plastik ... och så fyller vi återstoden av behovet med batterier från vingudens källare.

— Varav framgår, att Afroditesällskapet inte är någon nykterhetsförening precis.

Roff log och fortsatte:

— Som du kan förstå av min relation är föreningen att anse som en tämligen sekret företeelse. Förrän du beviljas inträde, måste du lova att hålla tyst om saken.

— Naturligtvis ger jag dig tysthetslöfte, försäkrade doktor Granberg. Det är inte lämpligt att en skolrektor uttalar sig om de obskyra företeelser, som i all tysthet rullas upp bakom stadens kulisser.

— Obskyra? upprepade Roff. Nu missförstår du mig, bästa vän. Vi samlas för att få vederkvickelse och glädja sinnet, inte för att synda.

— Bra! Vi skall beakta den reservationen. Av din berättelse drar jag den slutsatsen, att klubbens verksamhet helt och hållet är förlagd till sommarsäsongen. Då hösten kommer, kryper föreningen liksom björnen i ide och vaknar upp till nytt liv först påföljande sommar.

— Ja, av lätt förstådda skäl, svarade Roff och skrattade. Även Granberg smittades av munterheten och mönstrade sin gamla vän.

— Illa skulle jag känna dig, om du inte är denna förenings ordförande, sade han efter en paus.

— Och din personkännedom, som du tränat upp bakom katedern, kommer heller inte i detta fall på skam, svarade Roff mycket road. Jag är verkligen denna illustra församlings ordförande, och på grund härav har jag befogenheter att inbjuda dig och även min kontorschef Lesser till morgondagens galaföreställning, trots att ingendera av er är medlemmar. Jag hoppas livligt att du accepterar min inbjudan. Herr Lesser har redan å sin sida tränat sig i flera dagar att vara sur för att sedan släppa Barrabam lös.

— Jaså, det förhåller sig på det sättet, svarade Granberg. Jag märkte att Lesser inte riktigt var sig själv i kväll. Han satt mestadels tyst och gick så tidigt hem. Jag trodde, att det var någon kärlekshistoria som inte utvecklat sig som han önskat ... eller någonting i den stilen.

— Möjligen det också, medgav Roff. Men jag återgår till min fråga: Får jag räkna med att du gör oss den äran på Afroditefesten?

— Jag får tacka dig för din stora vänlighet, log Granberg. Men jag måste göra en liten reservation, förrän jag ger dig ett definitivt besked.

— Nå, ut med språket!

— Jag accepterar under förutsättningen att föreningens muntrationsnummer verkligen inte är oanständiga.

— Jaså, du är rädd för det. Nej, bästa bror, det är för mycket sagt. Om en dansös skulle uppträda en aning lätt klädd, så kommer inte kritiken att anklaga vare sig dig eller någon annan för pornografiska strävanden. Först och främst är tystnaden utåt fullkomlig, och för det andra så känner ingen igen dig. Var och en deltagare bär nämligen en mask av havsblå färg för ansiktet — färgen symboliserar havsvågen, som omfamnar Afrodite, under vars beskydd klubben står.

— Hedningar! utbrast rektorn och tänkte på templet som var helgat åt Apollo. Mask för ansiktet! Tvi! Precis som en boskapstjuv från Vilda västern. Att deltaga i ett sådant spektakel narrar du mig aldrig till, bästa broder och klubbföreståndare!

Direktör Roff smålog och sökte hänvisande till föredragen betona det kulturella draget i Afroditesällskapets program. Men skolrektorn fortfor att betacka sig för ett deltagande i det roliga. Han sade sig känna på sig, att han nu höll på att övervinna sin tillfälliga sällskapssjuka och började tala om den angenäma förströelse som sommarvillan och Östersjövattnet skänker naturdyrkaren en sommardag. Redan i den tidiga morgontimmen skulle han bege sig av till sitt idylliska sommarboställe där mamsell Augusta väntade honom.

Doktor Granberg gjorde sig klar att bryta upp från Roff. De båda vännerna skakade hand, och rektorn beklagade med skalken i ögonvrån, att tiden, då han närmare tänkte på saken, inte medgav att han stiftade bekantskap med den originella Afroditeklubben. Men för att de båda vännerna inte skulle förlora kontakten, med varandra under fortsättningen av sommaren, uttalade Granberg förhoppningen, att Roff snart skulle dyka upp på sin sommarvilla och att han skulle ta Lesser med sig.
(Inf. 2010-08-30)

IX.

Gumnel hade satt sig i förbindelse med seminariets direktor och erhållit kallelse att delta i en kurs för hospitanter. De sista dagarna i juli anlände den av doktor Granberg arrangerade borgensförbindelsen i rekommenderat konvolut. Till sin häpnad fann hon, att direktör Roff figurerade som hennes andra borgesman. Direktör Roff! Hur kunde detta vara möjligt? Hon satte sig på ottomanen och läste med blandade känslor genom skuldsedelns formulering och gjorde ett uppehåll vid den för henne svindlande summan 25 000 och vid namnet Eliel Roff. Hur hade doktor Granberg kommit att vända sig till Roff? Här spelade näppeligen tillfälligheter in. Sannolikare var det, att doktorn och direktörn voro gamla förtrogna, ehuru den ena aldrig för henne med ett ord nämnt om den andras existens. Endast till en god vän vänder sig en skolrektor i en angelägenhet som denna. Och voro de goda vänner, så var det också sannolikt, att en och annan hemlighet avhandlades dem emellan. Visste möjligen doktor Granberg om hennes rendez-vous med direktör Roff? Omöjligt! Inte ens Roff ägde kännedom om vad som hänt och skett sedan hon uppslukats av dimman. Men väl kunde Granberg veta, att hon uppsökt Roff i dennes våning och att de pokulerat och musicerat tillsammans. Detta var redan mer än tillräckligt. Roff kunde ju ha berättat allt vid en bättre middag till exempel! Vad skulle rektorn tänka om henne? Klassens tadelfria prisse! Men knappast hade Roff berättat något. Doktor Granberg hade i så fall inte ställt sitt namn till förfogande utan att ytterligare ta förbindelse med henne själv och höra sig för hur det egentligen hängde ihop. Fick han i fortsättningen reda på någonting, fanns det ingen annan råd än att skylla på tillfällig förlust av minnet. Men Roff skulle inte komma att förråda hemligheten. Han kände sin vän för bra för att göra sig skyldig till ett sådant missgrepp. Det var farligt för Roff att vara alltför frispråkig — han var ju gift. Nej, hon kunde vara lugn för att Roff inte skulle avslöja vad han visste om den dimmiga natten. Äventyret som började på Pinellan och slutade på poliskammaren eller rättare sagt på resandehemmet hörde det förflutna till och skulle aldrig mera göra sig påmint. För övrigt visade Roffs handräckning, att han av allt att döma ångrat sitt uppförande. Vet var tydligen så med honom som med många andra, att anden var villig men köttet svagt. Hon ansåg sig ha fått upprättelse från Roffs sida i och med att hon mottog den borgensförbindelse, som han hade tecknat på. Medvetandet att en pinsam angelägenhet var bragt ur världen gjorde henne belåten med sig själv och med hela tillvaron.

Gunnel tog fram skrivdonen och skrev ett brev till doktor Granberg. I detta tackade hon honom hjärtligt för hans storartade hjälp och bad honom även framföra hennes varma tacksägelse till den hedersmannen Roff, vilken hon sade sig helt flyktigt känna från ett besök på hans kontor för länge sedan. Glad i hågen gick hon därpå ut i huvudstadens vimmel för att posta brevet.

Ytterligare ett par veckor arbetade hon på militärstaben, men så en dag kom meddelandet, att hennes avsked hade beviljats från och med den femtonde augusti. Snart skulle hon vara i Nykarleby. Hon tänkte på sin stilige kavaljer och det förestående plugget. Hon bjöd sina arbetskamrater på avskedskaffe, packade sina tillhörigheter i hast och tog eftermiddagståget till Åbo.

Hemma var man inte så litet förvånad över hennes plötsliga ankomst. Och då hon helt enkelt begärt och fått avsked från sin statstjänst funno hennes anhöriga icke ord för sin med undran blandade förtrytelse. Far och mor grälade på henne, men Inga höll sig avvaktande. Mer än en gång hade hon lärt sig att uppskatta sin systers handlingar och åsikter. Hon kunde inte frigöra sig från tanken, att den omständigheten att Gunnel lämnat ett tämligen välavlönat arbete helt enkelt betydde att hon fått tag i ett ännu bättre.

— Du har säkert något fint i kikarn, sade hon vänd till Gunnel, eftersom du är så glad.

— Det har du rätt i, svarade denna och klappade Inga på axeln. Och så redogjorde hon för sina planer för den närmaste framtiden och om sina åtgärder för att även i fortsättningen kunna lämna hemmet ett ekonomiskt stöd. Inga jublade då Gunnel berättade härom. Inga skulle inte behöva avbryta sin skolgång. Fadern och modern betraktade tysta varandra, men gjorde inga invändningar. Gunnel tog denna tystnad som ett stilla medgivande. Hon kom att tänka på att det var första gången hon förmådde genomdriva en viktig angelägenhet utan opposition från föräldrarnas sida. Hon ansåg sig ha fått hemmets styre i sin hand och jämförde förhållandena med dem som rådde i landet. Inga var folket, som lydde, far och mor — ministrarna, och själv var hon det bestämmande överhuvudet. Hon kände sig ha rätt att jubla.


*


Den tjugonde augusti på förmiddagen anlände Gunnel med tåget till Kovjoki, därifrån hon med postbilen fortsatte till Nykarleby, den staden som för hela två år skulle bli hennes vistelseort. Provisor Hasselstam mötte henne vid posten, där bussen stannade, och paret begav sig omedelbart till hans hem, där ett rum enligt avtalet hade ställts till hennes förfogande.

Provisorns mor, en dam av gammal nykarlebysläkt, var älskvärdheten själv, då hon bjöd nykomlingen på välkomstkaffe. Gunnel märkte, att man krusade för henne. Gott och väl: Hon gav provisorn en skälmsk blick. Med sin blonda lugg påminde han om doktor Granberg och kunde som denne lägga både manlighet och ömhet i dagen fast på ett något annat sätt. Diskret drog sig modern till ett angränsande rum, så att de båda unga skulle få vara på tumanhand. De begagnade sig av tillfället att på varandra slösa omfamningar, passionerade kyssar och kärleksfulla ord. Men så fort de hörde moderns steg närma sig, sutto de skenheliga och allvarliga var på sin sida om bordet och inväntade påtåren.

Gunnel trivdes från första stund i det Hasselstamska hemmet.

Var hon kär eller vad berodde det på? Och nu ville hon se Idyllernas stad. Hon hade sovit gott i sin sovvagn, och en spatsertur skulle bekomma henne väl. Tillsammans med provisorn företog hon en promenad genom staden för att bekanta sig med vägarna vilka föreställa gator. För den nykomna är Nykarleby intet olösligt problem i det avseendet. Efter en halv timmes gång vid provisorns sida visste hon det nödvändigaste om stadens plankarta. Hon hade reda på var normalskolan befann sig, Wiks hotell, kyrkan och rådhuset, och så kände hon till sträckningen av den väg, vilken i vilda slingringar via Brostugan ringlade sig upp till seminariebyggnaderna.

Klockan tretton bjöd fru Hasselstam på frukost, och klockan fjorton infann sig Gunnel på seminariet, där hon anmälde sig för direktorn, doktor Samuelsson, som hälsade henne välkommen. Hon deltog i evenemanget i bönsalen, där seminariets samtliga elever och lärare hade samlats för att närvara vid den andaktsstund, varmed läsåret inleddes. Direktorn höll ett kort tal, i vilket han uppmanade eleverna att arbeta målmedvetet och uttalade förhoppningen om framgång i studierna. Sedan uppropet ägt rum, var öppningshögtidligheten till ända, och var och en sökte sig hemåt. Vid uppbrottsögonblicket såg Gunnel sig omkring i förhoppning att träffa på någon som hon kände, men hon kunde inte upptäcka ett enda bekant ansikte. Det var som hon anat: hon var den enda kvinnliga eleven vid seminariet.,

Följande dag började undervisningen i läroverket. Hospitanterna, vilka förutom Gunnel utgjordes av tvenne studenter från södra Finland, intogos såsom elever i fjärde klassen, och deras namn infördes i skolans matrikel. De voro sålunda regelrätta seminarister.

Provisor Hasselstam hade återvänt till sitt arbete i Jakobstad och Gunnel kunde därför utan att distraheras ägna sig åt studierna. Hon genomgick  kursens läroböcker, studerade sina klasskamraters anteckningar från de lägre stadierna, läste igenom deras uppsatser och prov i satsanalys och räkning och jämförde kurserna med dem som erfordrades för studentexamen. Hon fann snart, att läroämen i ett seminarium högst väsentligt skiljer sig från lärdomsskolans. Seminariet upptog på sitt utbildningsprogram musik, träslöjd och järnslöjd, ämnen för vilka hon stod alldeles främmande. Sången hade beretts ett stort utrymme. Beträffande matematiken hade studentkursen avgjort övertaget, då däremot modersmålet ställde större fordringar på en lärarkandidat än på en abiturient. Kursen i det andra inhemska språket hade hopträngts i seminariets läroplan, vilken icke upptog några främmande språk. Och hon som hade studerat tyska och latin med beröm!

Sedan hon granskat schemat, intresserade hon sig för skolbyggnaderna. För henne som hade trampat ut barnskorna i det modernt inredda flicklyceet i Åbo, verkade seminariets lärosalar och knarrande uppförsgångar tämligen primitiva. Redan första dagen hade Gunnel lagt märke till att samma rum användes till bönsal, festsal och gymnastiksal. Inventarierna gåvo detta vid handen. Klassrummen voro samtliga i undermåligt skick. De hade inga oljemålningar på väggarna som fallet varit i flicklyceet.

Fysiksalen, som på akademiskt vis benämndes auditorium, påminde närmast om en liten landsortsteater i det nittonde århundradet. Uppsättningen av instrument var bristfällig. Men en apparat — det var det föregående årets nyförvärv — epidiaskopet från firman Zeiss i Jena — fångade hennes uppmärksamhet, sedan lektorn i naturalhistoria hade förevisat några bilder med detsamma. Det var en revolutionerande uppfinning, som såg ut att kunna omgestalta hela åskådningsundervisningen. Inte ene det högmoderna flicklyceet i Aurastaden kunde glädja sig åt en så fin apparat.

Undervisningen  vid seminariet var intresseväckande och medryckande. Avgjort stod den på en högre nivå än i den skola där hon absolverat sin studentexamen. Och med iver och beslutsamhet kastade sig Gunnel över studierna. Det kändes angenämt att igen få röra sig med travar av böcker och inmundiga lärdom efter det enformiga kansliarbetet i Åbo och Helsingfors.

Framgångens glädje uteblev inte heller. Hon repeterade skalorna på taffelinstrumentet och kände sig säkrare för varje dag. Hyveln, som till att börja med visat sig bångstyrig, begynte lyda snällt och fogligt. Läsämnena voro i stort sett en repetition av lyceets kurs för realprovet. Lantmannafilosofi saknade hon visserligen, men i stället fick hon stifta bekantskap med pedagogiens historia och andra böcker som behandlade pedagogiska och didaktiska spörsmål.

Icke så ringa uppmärksamhet ägnade hon sina klasskamrater. Frånsett de båda studenterna och ett par andra ynglingar från södra delarna av landet utgjordes klassen av allmogepojkar, som genaste vägen från plogen kommit till seminariet för att utbilda sig till folkskollärare. Dessa pojkar voro i regeln begåvade och kastade sig över studierna med stor energi och målmedvetenhet. De bemödade sig om att tillägna sig finare seder och umgängesformer, men det oaktat förrådde de sitt allmogeursprung genom sin dialekt, som de inte kunde frigöra sig ifrån ehuru de själva bjödo till och modersmålsläraren gjorde sitt bästa. Det var inte så mycket de dialektala formerna utan fastmer den melodiska accenten och uttalet av en del språkljud som ännu på de högre klasserna förrådde seminaristens härkomst.

Gunnel hade mycket litet umgåtts med personer som bröto på någon dialekt. Själv talade hon ett klanderfritt högspråk och måste därför le ibland, då klasskamraterna blevo ivriga i sin konversation och tungan slant mer än vanligt. Ville hon emellertid höra dialekterna i en ursprungligare form, hade hon bara att göra en avstickare till första klassen, där den språkliga avnötningen ännu inte märktes. När pojkarna talade med varandra förstod hon icke mycket av vad de sade. Men trots sina språkliga egendomligheter voro de rara och sympatiska, de österbottniska pojkarna. De voro rättframma och hurtiga, visste inte av falskhet och baktalade inte sina medmänniskor. Det var en ny mentalitet som Gunnel här kom i beröring med. Hon lärde sig att uppskatta det österbottniska bondlandets gossar. Ja, hon gick till och med så långt att hon fastslog att svenskösterbottningen är en ädlare skapelse än hans språkfränder längre söderut.


*


Provisor Hasselstam gjorde då och då en blixtvisit i Nykarleby för att hälsa på Gunnel. Han var också en son av Slätternas land och i Gunnels ögon fick han tjäna som exempel på vad österbottnisk mentalitet och högskolebildning förmå. Hans språk var rensat från dialektala vändningar, hans höga panna vittnade om intelligens, och hela hans uppträdande var minutiöst noggrant och självsäkert. Vacker var han inte — platt ansikte, stor mun och utstående öron — men han var reslig och stark och manlig och hade andra dygder. Han var intresserad av litteratur som hon och en kännare och beundrare av naturen.

Nästan varje söndag voro de tillsammans. Antingen sutto de i hennes rum eller vandrade de omkring i stadens omgivningar, som gjorde sig redo att ta emot hösten. De strövade omkring i Skogsparken, där träden täckte över de smala gångstigarna med sitt rika löv, de betraktade rudorna i dammen och lyssnade till det stilla suset i björkarna. Ibland besökte de den lilla hyddan som kallas Vindarnas tempel. Ofta gjorde de en lov mot Jutas-hållet och försummade aldrig att önska sig något, så fort de kommit innanför Kärlekstallens magiska sfär. Trädet med den yviga kronan hade sin historia. En förlupen kanonkula troddes ha förändrat trädets form — naturligtvis under det kända slag som utkämpades på platsen.

I sin vän Hasselstams sällskap besökte Gunnel även Kuddnäs, Topelius' barndomshem. En gång tittade paret även in hos dem som bodde i den stuga vid älvbranten, där von Döbeln enligt Runeberg disputerade med prelaten och strök det med medicinflaskor fyllda bordet rent i ett enda drag.

Efter Nykarlebynejden kom turen till Jakobstad och trakten däromkring. Hasselstam kände väl till allt sevärt och tjänstgjorde som vägvisare.

Tobaksstaden — det raka tornet och det lutande torget voro riksbekanta — hade hunnit förlora en del av sin fägring, då vagnen rullade in på bulevarden. Den Strengbergska tobaksfabriken väckte till liv Mikael Choraeus' sång om de glada flickorna i Jakobstad. Vestmansmors stuga hade någonting att göra med Runeberg. Där hade han lärt sig a b c med spraggans hjälp. Skaldens barndomshem lönade det sig också att se. De båda ungdomarna gingo ut på bryggan, där den vackra dikten ”Svanen” kommit till, om man får tro traditionen.

På återvägen från Jakobstad gjorde de ett uppehåll vid den så kallade Kungsstenen, där enligt sägnen konung Adolf Fredrik en gång rastat med hela sitt följe och ätit smörgåsar, som serverades honom på den jämna stenen. Gunnel ville veta mera om denna historiska tilldragelse, men hennes följeslagare kunde inte tillfredsställa henne på den punkten. Provisorn anmärkte, att Topelius på ett ställe i Fältskärns berättelser talar om ”kungen i det gröna”. Möjligen åsyftas tilldragelsen i fråga.

Tack vare dessa utflykter till traktens minnesmärken gick tiden fort. Hösten övergick till senhöst. Snön begynte falla. Man var redan i slutet av terminen. Den traditionella julfesten, vars program omhänderhades av elevkonventet, bildade ett angenämt avbrott i studieverksamheten. Eleverna tillätos inbjuda bekanta. Festdeltagare anlände inte blott från Nykarleby utan även från Jakobstad, Vasa och till och med från Helsingfors. Hasselstam var Gunnels kavaljer.

Så en dag i december utdelades julbetygen och Gunnel kunde glädja sig över ett gott resultat. Betyget dugde att visa upp för den vänliga men kritiska doktor Granberg.


*


Till julen reste Gunnel till Åbo, glad över att ha fått mottaga ett stipendium på fyra hundra mark. Avslutningen vid flicklyceet ägde rum vid en så pass sen tidpunkt, att hon kunde övervara julfesten, som emellertid inte försiggick under samma solenna former som uppe i Nykarleby. Under festen sammanträffade hon med rektor Granberg, med vilken hon stått i brevväxling alltsedan terminens början. Nu hade hon tillfälle att mera utförligt delge honom sina intryck från Österbotten och redogöra för skolarbetet vid seminariet. Doktorn var idel öra. Han var intresserad av att höra, hur undervisnings arbetet i seminariet gestaltade sig, gjorde frågor och berättade i gengäld om livet i Björkarnas stad under den tid han själv var seminarist. Han skämtade om internatets primitiva inredning på den tiden och frågade om anstalten ännu gick under namnet Knarkon vilket Gunnel bejakade. Hon berättade om de tillbucklade vattenhinkarna som Granberg mycket väl mindes. Dessa kopparkannor hade stått i internatets korridor redan på hans tid. Hon berättade om sängarna och skåpen som voro gamla och i dåligt skick. Men rektorn fick även höra om nyanskaffningarna, bland andra epidiaskopet, som särskilt väckte intresse.

Rektorn ville även veta hur hon bodde och begagnade sin privata tid. Hon berättade om sina utfärder och om det Hasselstamska hemmet och kom i detta sammanhang in på de benämningar seminaristerna nyttjade på sina bostäder. Bläckhornet, Casa Giocosa, Röda rummet och Tjallsburg fann Granberg särdeles träffande.

Julfriden grumlades inte heller av några misshälligheter i hemmet. Tillgången på penningar hade tystat tjatet. Gunnel hade skött om att ingen brist uppstått. Då dessutom både hon och Inga hemkommit med goda betyg, hade föräldrarna i stället anledning att glädjas på sina barns vägnar.

En stor del av julferierna utnyttjade Gunnel till att besöka sina klasskamrater, av vilka en del antingen förlovat sig eller gift sig, medan en annan del studerade vid akademin i Åbo eller vid universitetet i Helsingfors. Åbostudenterna i huvudstaden hade hon träffat under sin tid som kanslist och haft mången rolig kväll tillsammans med dem. Några av flickorna arbetade på kontor eller hade någon annan liknande sysselsättning, andra gjorde strängt taget ingenting.

En dag mötte hon Ann-Marie på gatan. Denna hade lyckats i skrivningarna på hösten och höll nu på att avsluta sina studier vid Handelshögskolan.

Också Lesser kom hon att tänka på, då hon rörde sig på stadens gator. Var befann han sig nu månntro? Och vad tänkte han riktigt, då hon inte besvarat hans brev? Hon hade inte sett en enda liten skymt av honom under julferierna. Roff däremot upptäckte hon nyårsaftonen i människomassan kring den stora julgranen vid domkyrkans trappa, där stadsborna hade samlats för att ta emot det nya året.
(Inf. 2010-09-06)

 

Bertel Eklund (1945) Gunnel utmanar ödet.

Fortsättning: Kapitel 10.
(Inf. 2010-08-16, rev. 2013-07-31 .)