X.

Vintern gick, och det blev åter vår. Valborgsmässoaftonen som för Gunnel mer än för mången annan hade blivit en av årets milstolpar, tillbragte hon tillsammans med Hugo Hasselstam på Wiks restaurang, som är den största och finaste i Nykarleby. De hade det gemytligt tillsammans. Men minnet av det hon ett år tidigare upplevat med Lesser oroade henne. Trots att hon deltog i skämtet och glammet kände hon sig emellanåt frånvarande på något sätt. Kvällen blev därför inte vad den kunde ha blivit. Hon skyllde på huvudvärk och bad Hugo följa henne hem. Hon gick till sängs utan att ha sett den uppgående majsolen. Följande morgon följde hon dock sina kamrater till Rummelbacken, dit de tågade med seminariets fana i spetsen för att hälsa våren med sång.

Idyllernas stad var sällsamt vacker en sådan majafton som var som gjord för svärmerier. Provisor Hasselstam uppvaktade fortfarande Gunnel flitigt. Mången afton lyssnade de till forsens dån och hänfördes av utsikten över älven. En gång besökte de det lilla örike i älven, vilket kallas Brunnsholmarna, där gamlingarna förr tvådde sig i hälsokällan och ungdomen samlades till kägelspel. Mången natt viskade han ömma ord i hennes öra.

Dag efter dag steg solen allt högre. Som ett komplement till de ljusa nätterna kommo häggarna med sina vita blomster. De överskuggade seminarievägen och spridde en angenäm doft, medan de stora hängbjörkarna böjde sig över älvens virvlande vattenmassor, som manade årets propsmiljoner till yster dans. Virkesflottningen var någonting nytt för Gunnel. Hon hade läst Linnankoskis fängslande roman: “Sången om den eldröda blomman och sett “Forsfararens brud“ på film, men i verkligheten hade hon inte varit med om någonting dylikt. Nu såg hon dessa flottningskarlar vandra längs älvens strand och följa med virket på dess färd till sågverket vid det öppna havet. Men sällan voro de enbart åskådare. Alltemellanåt hakade stockarna upp sig i de trånga passagerna, bildade bråtar, som dessa män med dödsförakt måste bända lös.

Här var sannerligen platsen för motivsökande skalder och författare. Längs Nykarleby älvs stränder hade Topelius, Lybeck och Knape vandrat och litet högre upp vid insjövattnet hade skaldekonungen skrivit sina första poem. Gunnel frågade sig om poesin rann upp på denna slättbygd. Men varför just här? Det fanns andra bygder som genomflötos av andra älvar och åar. Varför just i denna ända av Österbotten? Hon gav sig själv svaret genom att erinra sig Lessers utläggning om den fria utsikten, som gör sinnet mottagligt och ädlar tankarna. Hon mindes Vörå — Rågens rike — som hon bilat igenom och Närpes ... Hon tänkte på ladorna, som alla avsmalna neråt och ger det österbottniska bondlandet dess egenartade karaktär.

*

Efter en angenäm sommar på en lantgård, som ägdes av fadern till en av Gunnels studiekamrater och var belägen i västra Nyland, återkom hon till Nykarleby för att börja sitt andra och sista läsår vid seminariet.

Ett och annat anmärkningsvärt hade timat i staden under hennes frånvaro. Fru Hasselstam hade kort före hennes ankomst hastigt avlidit, vilket föranlett Gunnel att söka sig en annan bostad. Hon valde en av byggnaderna vid vägen mot Andra sjöns. Hennes värdinna visade sig vara en äldre gudfruktig fru, som åtnjöt en liten änkepension efter sin man som varit i stadens tjänst. För att reda sig tog hon emot inackorderingar. Bostadsförhållandena voro ganska primitiva på det nya stället, men gumman föreföll hjärtegod. Rummet var prydligt i all sin enkelhet och omgivningen vacker.

Provisor Hasselstam kom på besök då och då och började så småningom hämta sig från sorgen över moderns frånfälle. Hans far, en av de sista redarna från den jakobstadska seglationens gyllene tid, var död för länge sedan. Någon broder hade han inte. Hans enda syster vistades fortfarande i Helsingfors. I och med moderns död var det slut med söndagspromenaderna till barndomshemmet. Tjänarinnan hade sagts upp, och hela det ståtliga huset med sin gammaldags arkitektur och många rum stod tomt.

En kväll efter det Hugo hade dryftat sina arvsangelägenheter med Gunnel under en promenad stannade han plötsligt och fattade tag i hennes axlar och vände henne, så att hon kom att stå nära intill honom med ansiktet mot hans.

— Du! sade han. Jag har ännu inte talat om för dig, att jag funderat på att lämna Österbotten.

— Flytta bort? frågade Gunnel förvånad.

— Ja just, svarade han, tog ett stadigt tag om henne och drog henne till sig. Jag ämnar faktiskt skudda slätternas stoft av mina fötter. Jag far tillbaka till Helsingfors.

— Är det för att inte din mor lever mera?

— Det är en av orsakerna. Jag skall berätta för dig, hur jag resonerar. Tänk dig i min ställning! Om några månader lämnar du själv Nykarleby och ställer kosan till Åbo.

— Till att börja med åtminstone, inflickade hon.

— Nåja, var du hamnar som lärare, vet du lika litet som jag. Bor jag i Helsingfors, har jag möjligheter att då och då kunna träffa dig, men stannar jag här, blir det ganska glest med våra sammanträffanden. När du far härifrån känns det dubbelt så tungt, för efter min mors död utövar mitt barndomshem — mörkt tomt och kusligt som det är — ingen dragningskraft på mig. Och sedan en annan sak. Jag har blivit erbjuden en plats i Helsingfors.

— Då passar det ju utmärkt.

— Ja, man måste vara förutseende. Tjänsten i huvudstaden är synnerligen fördelaktig såväl ekonomiskt som med hänsyn till meriterna. Och som sagt jag har ett gyllene tillfälle att komma närmare dig sedan du flyttat härifrån.

— När har du fått veta, att en plats är lediganslagen i Helsingfors? Har det kungjorts i tidningarna?

— Nej, man vände sig direkt till mig. För en vecka sedan skrev en av mina kolleger i Helsingfors till mig och frågade om jag hade lust att ta emot en provisorsbefattning där. Han bad om mitt definitiva svar om en vecka. Vad tycker du att jag skall göra? Konditionen i Jakobstad är också bra.

Gunnel betänkte sig ett ögonblick och svarade därpå:

— Naturligtvis kastar du loss. Visst har jag å min sida lärt mig att uppskatta den här landsändan, där gammalt och nytt ständigt möts, men från din synpunkt är huvudstaden avgjort att föredra framom tobaksstaden. I Helsingfors har du din syster, dina studiekamrater, och där blir du lättare uppmärksammad av inflytelserika personer, du som är så skötsam och pliktmedveten.

— Tack, raring, för komplimangerna! Jag visste, att du skulle understöda mitt förslag. Det är angenämare för mig att acceptera, då jag vet att du är med på saken.

— Säg mig, bad Gunnel knappt hörbart, skulle du tagit tjänsten även om jag varit mot förslaget?

— Det vill jag lämna osagt, svarade han leende. Jag tycker så mycket om dig att jag ogärna vill företa mig något som du inte gillar.

— Hm! sade Gunnel och vände sig bort. Hugo fick ingen förklaring på vad hon menade och därför frågade han:

— Varför frågar du så?

— Jag avsåg ingenting, log hon. Jag föreställer mig bara, hur du kommer att se ut som tjock och rödbrusig apotekare.

— Älskling! Att bli apotekare har alltid varit min älsklingsdröm. Alltsedan barndomen, då jag alltid i leken blandade till mixturer åt kunderna, som hade stort förtroende för mina preparat av sand och mull och vatten och betalade med lövblad, har jag tänkt på att skaffa mig ett eget apotek. Men jag har aldrig drömt om att bli tjock och få brännvinsnäsa.

— Bara om apoteket, där du själv skulle få vara kung.

— Ja. Kanske realiserandet av dessa planer inte är så långt borta. Hasselstammarna är inte alldeles utfattiga, och så har vi fädernehemmet som vi måste företa oss någonting med. Antingen hyr vi ut det eller säljer vi bort det. Ensam kan jag naturligtvis inte bestämma saken, utan jag måste först konferera med min syster.

— Du har allt klappat och klart. Visst skall du sälja och ge din syster hennes arvslott och så köper du dig ett apotek och blir din egen herre.

— Men beträffande min resa finns ännu en omständighet som vi inte ägnat någon uppmärksamhet åt, antydde Hugo försiktigt.

Gunnel såg spörjande ut.

— Först och främst, påpekade han, reser jag till Helsingfors och lämnar dig allena här. Tycker du inte att det är hjärtlöst av mig?

— Varför det? Jag har mina kamrater här.

— Jag tänkte bara.

— Du skall inte tänka på mig! Du reser till de stora möjligheternas stad. Om jag också skulle slå mig ner någonstans i Åboland som lärarinna i framtiden, så är avståndet inte så långt till Helsingfors. Under julferierna söker jag upp dig eller om inte förr så efter dimissionen, den tionde juni. Eller också kommer du till Åbo. En sådan resa ligger inom möjligheternas gräns, inte sant?

— Teoretiskt åtminstone, kära du. Hur det ställer sig i praktiken, är en annan sak. Du måste ge mig ett löfte att även i fortsättningen vara min!

Gunnel stod tyst och såg ned.

— Ingenting behöver ändra vårt förhållande, ansåg hon.

— Behöver inte, men det kan. Avstånd utplånar i regeln de finaste skiftningarna i människors förbindelser med varandra. Inte endast i fråga om kärlek. Sympatin och vänskapen kan också bli lidande genom avstånd. Posten är en utmärkt uppfinning, men ett brev ersätter inte alltid den muntliga diskussionen och den förtrolighet endast den får till stånd. Och telefonen är inte till för samtal av en sådan natur.

— Har du något medel, som förhindrar en avslappning? undrade hon.

— Ja. Han höll en paus liksom tvekade han att säga vad han tänkte.

— Och vad är det?

— Att vi förlovar oss!

— Förlovar oss, upprepade Gunnel och bet sig fundersamt i läppen. Det vore ett sätt. Men låt mig fundera på saken.

Hans antydan om en närmare förbindelse dem emellan kom visserligen inte alldeles överraskande, men Gunnel hade i varje fall inte förberett sig på alternativet ja eller nej denna afton och hade därför inte tänkt ut svaret. För att fylla ut den tystnad som uppstod, gjorde hon en fråga på må få:

— Är du verkligen kär i mig? Han nickade.

Hon ångrade genast att hon frågat, ty nu hade hon råkat i ett svårt dilemma. Tänk om han riktade samma samvetsfråga till henne? Vad skulle hon svara? Hon tyckte bra om Hugo, men älskade hon honom? Det var att gå för långt. För henne var kärleken någonting relativt. Den var ett tillstånd av övergående art. Man kan älska många gånger. ”Den stora kärleken” var någonting som inte existerade. Hugo hade inte heller friat i egentlig bemärkelse. Han hade bara framkastat ett förslag. Då de skildes vid hennes port, bad hon att få svara följande dag.

På natten låg hon och tänkte på vad ödet haft i beredskap åt henne. Hennes barndom, lyceitiden, studentens lyckliga dar och terminerna vid seminariet passerade revy. Hon analyserade sin ställning nu och för framtiden.

Om hon nu förlovade sig med Hugo och gifte sig med honom, vartill tjänade då hennes seminarieutbildning? Å andra sidan frågade hon sig, om hon skulle utbilda sig till pedagog för att bli gammalpiga. Nej, andra lärarinnor gifte sig. Varför skulle inte hon kunna göra det? En lärarinna i vår tid är ingen vestalisk jungfru, som begravas levande om hon ser åt en karl. Och så var partiet gott. Apotekarfru! Det ordet hade en bra klang.

Även den osynlige Lesser ville ha ett ord med i laget. Men hon tröstade sig med att hon inte varit knuten lika fast till Viking som till Hugo. Majnatten var ett trevligt minne blott, över vilket glömskans slöjor bredde sig. Knappast hade heller Lesser menat något mera med deras lilla flirt fast han påstod att han höll av henne. Och beträffande Hugo måste hon ta i betraktande den sociala ställningen. Viking var första kontorist på ett litet kontor utan större utsikter till avancemang, då däremot Hugo hade en välavlönad tjänst som provisor i huvudstaden och umgicks med planer på att lägga sig till med ett eget apotek. Vid hans sida kunde hon leva ett bekymmerslöst liv. Säkert skulle hans inkomster göra det möjligt för henne att resa och bese stora världen, vilket hon önskat sig alltsedan hon första gången höll en geografibok i handen. Hon skulle bli bekant med många människor, deltaga i deras glada fester, njuta av livet ... Men så blev hon betänksam. Hur skulle det gå med hennes hjälp till hemmet om hon gifte sig? Understödet till Inga fick under inga omständigheter indras. Denna tanke gjorde Gunnel på nytt villrådig. Det var avgjort lättare för henne att understöda sin systers skolgång om hon själv hade en lärarinnetjänst och sålunda var självförsörjande än om hon som gift var hänvisad till sin makes plånbok. Hon måste erkänna att denna inställning ägde sitt fulla berättigande. Men å andra sidan fick varken Inga eller föräldrarna stå i vägen för hennes lycka. Hon hade sin frihet att handla. Följaktligen: Ville inte hennes make ge henne så mycket pengar som hon behövde, hade hon sina kompetenspapper. Det fanns ingenting som hindrade henne att ta plats som lärarinna även i egenskap av fru Hasselstam. Hon kom till det resultatet, att hennes lärarkompetens mera understödde ett giftermål än motverkade det. Studierna hade högst väsentligt nedskurit riskmomentet.

Då hon följande dag träffade Hugo, anförtrodde hon honom att hon var beredd att förlova sig med honom. De gingo raka vägen till guldsmeden och eklaterade omedelbart. Två dagar därefter tog hennes fästman ett ömt farväl av henne och reste nöjd och belåten till Helsingfors.
(Inf. 2010-09-14.)

XI.

I regeln är det mindre bemedlade ynglingar, som söka inträde vid ett seminarium för att utbilda sig till folkskollärare. Men höstterminen, då Gunnel begynte sitt andra år i Nykarleby seminarium, antecknade en son till en stormrik estländare sitt namn i läroverkets matrikel och intogs i tredje klassen.

Utlänningen väckte icke så ringa uppmärksamhet i Nykarleby, där alla människor känna varandra. I staden spred sig ryktet att hans fader var mångmiljonär och ägde flere stora stenhus och affärer i Reval. Det berättades vidare, att sonen Lorenz var familjen Speiergangs svarta får, som den stränge fadern efter flere misslyckade försök att med stöd av informatorer skola till student, sänt till seminariet. Han hade hört, att denna läroinrättning hade förmågan att göra karlar även av odågor.

Estlänningen som knappast kunde vara mera än tjugofyra år, anlände varje morgon till lektionerna i sin egen bil, en grå Challanger av sporttyp. Att redan detta väckte uppmärksamhet var en given sak. Seminariets lektorer hade på sin höjd möjlighet att hålla sig med cykel ...

Sin bostad hade Speiergang funnit på Wiks hotell, där han hade tre rum till sitt förfogande. Hans flotta och världsvana uppträdande väckte både beundran och avund. För manspersoner som kommo i beröring med honom, var bilen och den späckade plånboken viktiga attribut. Hans dambekanta fäste främst avseende vid hans resliga gestalt och det korpsvarta håret — det var alltid benat på mitten. Ansiktet var ovalt. Han hade stora, och uttrycksfulla, blå ögon. Den breda munnen markerades av en underläpp, som påminde om habsburgarnas.

Under de närmast följande dagarna berättades det nya historier om sprätten Speiergang. Han var en hängiven bilist, och detta hade sina vådor. Sitt första missöde med bilen hade han haft nära Socklot där han körde i diket och var tvungen att med hjälp av ett par hästar ta upp den. Denna historia kom till direktorns öron. Speiergang kallades upp till seminariets kansli för förhör. På breda landsvägen syntes missöden otänkbara. Han skyllde på en bildrulle, som han måst väja för och rekonstruerade händelseförloppet med tillhjälp av stolar som funnos i rummet.

— Men i Socklot? Direktorn var förvånad. Visste inte seminarist Speiergang att det var förbjudet för läroverkets elever att vistas utanför stadens råmärken?

Speiergang hade givetvis ingen aning om dylikt. Och inte heller kunde han finna ett uns av berättigande i ett sådant förbud om det verkligen existerade. Med den älskvärdhet som var så karakteristisk för honom förklarade han, att det var hans högsta önskan att i minsta detalj leva efter seminariets föreskrifter.

Han skulle inte köra längre än till Kuddnäs en följande gång. Åtminstone skulle han vända vid begravningsplatsen. Direktorn hade ingenting att tillägga. Han visste att de punkter i seminariets statuter, som gällde rörelsefriheten voro föråldrade. De hade kommit till på samma gång som seminariet, ingen hade funnit det av behovet påkallat att ändra dem.

Ett par dagar därefter stod Speiergang lutad mot broräcket och samtalade med en flicka, under det han begärligt bolmade på en cigarr. Just då råkade direktor Samuelsson gå förbi. Han stannade och mätte Speiergang med kritiska ögon.

— Hur kommer detta sig? undrade direktorn uppbragt.

— Förlåt, bästa herr doktor! svarade Speiergang och bugande. Har doktorn något att säga mig, så infinner jag mig gärna i kansliet. När kan jag infinna mig?

— Ni infinner er klockan sex i dag, förkunnade direktorn i myndig ton och vände sig om för att börja gå.

— Således klockan aderton, rättade Speiergang och bugade ånyo.

Han infann sig på det rätta klockslaget.

— Hur kan något sådant komma i fråga som ert utmanande uppträdande på bron? undrade doktor Samuelsson förgrymmad. Jag ville nästan kalla det hänsynslöst. Ni tycks ännu inte alls lyssna till seminariets stadgar och förordningar, och ändå har de blivit upplästa i klassen.

— Jag var frånvarande, då de lästes upp för nykomlingarna, sade Speiergang.

— Varför var ni borta?

— Jag hade huvudvärk. Men jag har ännu inte besvarat direktorns första fråga. Saken är nämligen den, att jag har en medfödd böjelse för vackra damer och jag språkar med dem gärna också på gatan.

— Det hör inte hit.

— Jo, det gör det nog, eftersom direktorn har anmärkt på mitt uppträdande i damsällskap. Jo, för fyra år sedan vistades jag i Turkiet och bodde hos en av mina goda vänner som hade lagt sig till med ett praktfullt harem i Istanbul. Ja, där var en brokig samling kvinnor i det palatset, skall direktorn veta. Så det gamla hänger i. Men om allt umgänge med det svagare könet hör till det förbjudna vid seminariet, så ger jag mitt hedersord på att ta mig i akt för framtiden. Likväl hade jag lust att göra ett förbehåll. Jag ber om tillåtelse att umgås med de kvinnliga seminaristerna. Sedan terminens början har vi fyra stycken här.

— Det är inte fråga om umgänge med damer, sade direktorn vresigt, men ni röker!

— Ja, bevars, svarade Speiergang och tog fram sitt cigarrettetui av guld, i vilket diamanterna blixtrade, och bjöd åt direktorn. Det här borde duga också i Nykarleby, försäkrade han. Som doktorn ser är märket turkiskt. Jag var förutseende nog att förse mig då jag kom hem.

Direktorn blev blossande röd i ansiktet och tog ett steg tillbaka.

— Men har ni då inte reda på att det är förbjudet att röka?

— Jag har anat det, eftersom mina ärade klasskamrater slänger stumpen redan vid porten, men jag har inte sett svart på vitt.

Direktorn syntes förbryllad över denna utmanande frimodighet och sade:

— Vi företar inte husundersökningar hos seminarister för att eventuellt finna tobak och vi spionerar inte heller på eleverna för att utröna, om de röker eller inte, men att som ni stå på bron och bolma så att alla förbifarande ser det, det är en oförskämdhet utan like!

— Doktorn kan vara övertygad om att jag skall röka min turkiska tobak i smyg hädanefter, försäkrade Speiergang och stoppade cigarrettetuiet i fickan. Det var så direktorn föreslog eller hur?

Den tilltalade förstod gliringen, men brydde sig inte om den. Han lät emellertid Speiergang förstå, att lärarkollegiet skulle skrida till straffåtgärder, såvida inte eleverna iakttogo läroverkets förordningar. Därmed var besöket slut för den gången. Belåten med resultatet klev estlänningen upp i sin bil, som han parkerat utanför direktorns trappa, och körde ut mot staden.

*

Med en forskares intresse lyssnade Gunnel till alla historier hon hörde om den estländska aristokraten, som ständigt påminde sin omgivning om att han fanns till. Under morgonandakten hände en gång följande:

Medan pastorn i katedern utlade texten, kom direktorns fru tyst smygande in i salen, gick över golvet stilla på tå och viskade några ord i sin makes öra. Denne gick i sin tur fram till Speiergang, som omedelbart lämnade salen i fru Samuelssons sällskap.

Ingen visste, vad denna manöver hade att betyda, men snart nog kom hemligheten ut i stan. Speiergang hade fått ett samtal från utrikesort, och direktorns fru hade hört honom konversera på franska. Själv hade han berättat i klassen, att det var en dansös från Paris, som hade ringt upp honom och bett honom komma dit. Lektorn i de naturvetenskapliga ämnena, magister Naftan, som hade den första lektionen efter ringningen hade undrat huru denna angelägenhet skulle ordnas.

— Den saken går helt enkelt inte att ordna, hade Speiergang svarat. Jag förklarade i telefonen, att det är förbjudet för seminarister att röra sig utom stadens gränser och jag har redan fått en skopa ovett, därför att jag förirrat mig till Socklot. Jag bad henne ta kartan och se efter var jag körde i diket och att hon skulle betänka vilket straff som skulle följa om jag satte mig i flygmaskinen och flög till Paris.

*

Det hade regnat, och en och annan ankdamm bildades på vägarna i Nykarleby, vilka trafikeras lika mycket av kor, får och höns som av människor.

Gunnel var på väg till övningsskolan, då en bil närmade sig bakifrån. Hennes hjärta höll på att stanna, när hon vände sig om. Det var den grå Challangern som kom. I sitt upprörda tillstånd höll hon på att törna ihop med en ko, som steg över stängslet till kyrkplanen och gick lös på det frodiga gräset nedanför sakristian. Speiergang bromsade upp farten, då han körde förbi, men oaktat denna försiktighet stänkte bilen upp smuts på hennes skor.

— Jag ber så mycket om ursäkt för min fumlighet, bad han och stannade vagnen. Det var inte min mening, att ni skulle få tjäna som vågbrytare.

— Det är ingenting att bekymra sig över, svarade Gunnel och smålog.

— Kanske får jag gottgöra min lilla lapsus genom att ställa min vagn till ert förfogande? Ni har bara att uppge adress. Jag hoppas, att ni inte bor utom staden.

Hon steg upp i bilen och satte sig bredvid honom och sade vart hon skulle.

— Vi hör visst till samma fårahjord, skämtade han.

— Så torde det förhålla sig, svarade Gunnel och kände sig ovanligt lätt om hjärtat. Jag för min del är så sällan i det gamla fårahuset numera. Detta är mitt nya, förklarade hon, då vagnen stannade vid normalskolans trappa.

— Det var en kort skjuts, beklagade Speiergang. Kanske får jag äran att köra er ett längre stycke nästa gång. Mina befogenheter i det avseendet sträcker sig allt till begravningsplatsen, där jag under alla omständigheter är tvungen att vända.

— Då får vi lov att köra fram och tillbaka hela tiden, om vi önskar bila länge, sade Gunnel leende. Men vi kan i stället sträcka ut våra turer mot Jutas. Huru långt får ni köra i den riktningen?

— Från överhetligt håll har inte meddelats annat än att jag måste hålla mig innanför stadens hank och stör. Men vi kan fundera på gränserna senare. Har fröken tid i afton?

Gunnel betänkte sig ett ögonblick och svarade ja.

På aftonen stannade vagnen utanför hennes trappa, och de satte kurs mot Jutas.

— Fröken är åbobo, inte sant? sporde Speiergang. Gunnel bejakade frågan.

— Och skall bli pedagog, fortsatte han. Hon nickade.

— Tilltalar yrket er?

— Det måste jag säga, att det gör. Men vad är det som fört er hit ända från Estland.

— Förrän jag berättar något mera för er, skulle jag önska, att vi slänger det prosaiska ni-ordet, sade han leende. Kan vi inte vara du?

Detta hade Gunnel ingenting emot. Han lösgjorde sin högra hand från ratten och fattade henne vid handen.

— Gunnel sade han. Det är kortare och bekvämare. Och Loddi är att föredra framför det klumpiga Lorenz. Jo, jag är estlänning som du sade nyss. Mitt hem har jag egentligen i Reval, fast jag gått i skola i Sverige, närmare bestämt Stockholm. Att jag hamnade här berodde bara på en tillfällighet. Min far råkade nämligen en dag resa ut till Stora Rågö, där han kom i kontakt med en folkskollärare, som hade erhållit sin utbildning i Nykarleby. Där ordades tydligen om det preussiska regemente, som råder här i seminariet, och min far kom på idén att låta mig bli delaktig av denna fruktbringande uppfostran. Det verkliga startskottet var, skulle jag säga, en societetsskandal i Reval i vilken jag spelade en mycket framträdande roll. Ett par månader dessförinnan hade jag fått respass från Sverige.

— Av vilken anledning blev du hemsänd från Sverige då? Var det möjligen också en societetsskandal?

— Egentligen inte, förklarade Loddi och småskrattade. Du skall inte förstå mig så att jag blev utvisad från landet såsom varande “icke önskvärd person“. Nej, formuleringen var inte den, ehuru orsaken i grund och botten var den, att man inte ville ha mig. Med politik hade saken ingenting att skaffa. I det fallet har jag alltid varit persona grata, för det bekymrar mig föga, hur de politiska schackdragen göres. Nej, ser du, jag var inte världens bästa barn i Stockholm; jag höll inte lika styvt på råmärken där som här. Jag hade mina felkörningar. Det var på något sätt svårare att hålla sig på vägen i ett land med vänstertrafik. I dåliga böcker var jag hos mina lärare, på vilka min Challanger stänkte kaskader av smutsvatten, då de gick ut på söndagspromenad. De såg, att jag var mera hängiven bilismen än bokligt vetande. En dag åkte jag fast på en restaurang, då jag bort deltaga i ett viktigt prov i skolan, och en annan gång råkade jag illa ut, då jag ville hjälpa en av mina vänner i en fransk skrivning. Sist och slutligen brände mig en fröken lektor för att jag på en kyrkogård inte hade iakttagit pietetsfull försiktighet med hänsyn till platsens helgd. Jag hade idkat “otillbörlig älskog“ där, hette det i rapporten. I själva verket räknade jag tillsammans med en ung skånska ut medellevnadsåldern för de människor som hade jordats där — du förstår, med ledning av årtalen på gravstenarna. Jag minns inte till vilket resultat vi kom mera, men det kommer jag ihåg att jag kysste jäntan bakom ett högt gravmonument. Någon hade förstås sett det och skvallrat ...

Gunnel satt och smålog och Speiergang fortsatte:

— Så fortfor jag att råka i klistret än för den ena småsaken, än för den andra, och så en dag meddelade man mig att det var klart för avfärd till Reval.

— Nå, hur tog din bistra far emot dig?

— Ja, att min far hade mycket liten förståelse för den förlorade sonens återkomst kan du förstå, påpekade Lorenz och skrattade. Och om du tror, att återseendets glädje inte kom till uttryck genom slakt av gödda kalvar, så gissar du fullkomligt rätt. Min far gav trots sina misslyckanden inte upp sina försök att göra mig till akademisk medborgare. Han skaffade mig en svensktalande informator. Han hade önskat en manlig, men en sådan stod inte att uppbringa. En kvinnlig lyckades han engagera. Ja, det var en vacker kvinna. Synd bara, att hon var gift och därtill med en utländsk diplomat.

— Var det hon som blev centralpunkten i societetsskandalen?

— Du gissar rätt, log Lorenz. Och den skandalen höll på att ta internationella proportioner. Fru ... namnet spelar ingen roll — hade sökt tjänsten mera på grund av den romantik som hon väntade sig av den än av kärlek till lärarkallet.

— Och hon misstog sig inte?

— Nej då. Hon var Potifars hustru från början till slut. Jag kan däremot inte med övertygelse framhålla, att jag lyckades i den kyske Josefs roll. Redan under första lektionen kom vi över ens om att sådana prosaiska saker som böcker inte skulle få störa vår ro. Vi hade annat att tänka på än Pythagoras' teorem och Archimedes' cirklar, och ägnade jag mig någon gång åt studiet av hypotenusan — och kateterna valde jag åskådningsmaterial efter min egen önskan. Vi behandlade ellipser, halvsfärer och strömlinjer och hämtade motiven i vår studiekammare. Vi förverkligade Platons idealstat genom restaurangbesök, där guden Bacchus själv var med, och vi talade om kroppars fallhastighet med en stilla tanke på oss själva. Ja, det var en tid av outsägligt intressanta studier för en ung och rik mångfrestare. Men allt har en ända, och så var det också med mina lektioner hos den sköna, intagande guvernanten. En natt kom hennes man, diplomaten, hem från sin beskickning i Madrid, och jag hade oturen att just då befinna mig i den skönas hem. Hennes man ville inte tro, att det var fråga om en lektion, trots att jag framhöll, att hela livet är en skola och att jag hörde till de få människor, som inte alls har några möjligheter att lösa problem vid dagsljus. Åt denna min uppfattning gav jag sådant eftertryck, att diplomaten ramlade baklänges med kantstött käke, under det att jag hastigt förpassade mig från den farofyllda skolsalen till min egen våning. Trots att min far omedelbart erbjöd sig att medla i konflikten, hade skvallret sin gång, och det räckte inte länge, förrän varje societetsklick i vår goda stad var informerad om mina misslyckade försök att bli student. För att de onda tungorna skulle förlora kontakten med smakbiten reste jag till Kanarieöarna, där jag företog en rekreationsfärd upp till toppen av Pico de Teide, den enda punkt på jordklotet, varifrån man kan se antipassadmolnen.

Gunnel log åt sin chaufförs intressanta berättelse.

— Nu tar du förstås dina uppgifter inom skolan med allvar och hedrar Estland med att bli en mönsterelev, insköt hon.

— Det beror på hur inrättningen ställer sig till mina små friheter, svarade Lorenz med en viss tvekan. Så lovande ser det inte ut. Samuelsson har redan ett om inte ett par horn i sidan till mig. Min far står i förbindelse med honom och håller sig à jour med förhållandena — han ringer då och då — och nu får vi se hur farsgubben reagerar, då han får del av direktorns bulletin. Men från det ena till det andra: jag ser att vi redan kört för långt. För att undvika tråkiga följder får vi lov att tänka på återfärden. Lorenz vände bilen och körde sedan ned till Andra sjön. Här steg o de ur. Hand i hand gingo de ut på den långa bryggan. Månen steg upp som en glänsande kaffepanna. De njöto av den egenartade belysningen, som endast hör norden till, och Speiergang berättade i detta sammanhang om Venedig, där han vistats ett par veckor senaste sommar. Han beskrev lagunerna, det eviga strängaspelet och gondolerna. Han var blott och bart kamraten; inte en tendens visade han till ett intimt närmande. En konstig prick tyckte Gunnel, öppenhjärtig och rättfram.

De njöto ännu en stund av utsikten över Bottenhavet och körde sedan hem. Till avsked kysste Lorenz Gunnel på handen och sade sig hoppas på en ny biltur i hennes sällskap någon av de närmaste dagarna.

En vecka senare satt Gunnel på kafé Brostugan, då Lorenz kom in i flygande fläng.

— Jag borde få tala med dig, sade han, för nu är djävulen lös. Jag har nämligen haft en ny dust med farbror Samuelsson, som bad mig flytta in till internatet. Flytta till Knarkon, har du hört på fan?

— Du till Knarkon? Hur så?

— Det vete djävulen, svarade Lorenz med en axelryckning. Det är ett sätt att klavbinda min frihet, ser du. Jag vet, att det är min far som försöker genomdriva saken, och Samuelsson som möjligen har fått ont i ögonen av att betrakta min bil, gör naturligtvis vad han kan för att stöda det behjärtansvärda förslaget. Min far har med all säkerhet åtagit sig att betala för mitt uppehälle, och han betalar säkert bra. Men om jag också hamnar på internatet, ger jag mig blanka fan på att jag varje morgon kommer att köra bil ner till trappan, som leder till klassrummet, också om vägen bara är femtio meter.

— Jag tror, att du är riktigt ond?

— Om jag är! Kom med ut i stan, så att jag får tala med dig. Här kan tusen flaxande öron höra vad vi säger.

De bröto upp och vandrade i riktning mot Kuddnäs.

— Och jag som med lammets fromhet har försökt underordna mig seminariets drakoniska lagar, återtog Lorenz. Jag har vänt vid begravningsplatsen, jag har rökt i smyg och jag har inte förtärt starka drycker. I stället har jag bemödat mig om att plugga och punktligt infinna mig till lektionerna. Dessutom har jag uppfyllt mitt avtal med direktorn att endast uppvakta seminariets egna damer.

— Vad för slag? Seminariets egna damer?

Lorenz refererade sitt samtal med direktorn, efter det han kommit fast för tobaksrökning på Stora bron. Det hade Gunnel hört om, och hon ville därför få närmare uppgifter om det passerade. Lorenz fortsatte:

— Du borde ha varit närvarande, då jag disputerade med honom om internatsfrågan. Samuelsson var på humör att resonera, men det var också jag. Slutligen kände jag mig i sådan toppform, att jag inte längre kunde hålla mig till svenska språket utan gick över till franskan, som jag har i arv efter min mor — hon var infödd fransyska. Samuelsson verkade mindre förtjust i min färdighet att uttrycka mig på franska, eftersom han av allt att döma inte förstod mycket av vad jag sade. För att ytterligare visa min överlägsenhet slog jag om till tyska — min far härstammar nämligen från Bayern. Samuelsson talade hela tiden svenska.

— Talade ni inte alls finska?

— Nej, gudskelov. Där hade jag varit på sju famnars vatten. Jag behärskar förstås estniska, men det språket skiljer sig högst väsentligt från finskan.

— Nå, vad sade Samuelsson?

— Att min far önskar att jag tas in på Knarkon.

— Och den saken tänker Samuelsson ordna?

— Ja, han vill förstås göra som min far önskar. Så det blir nog att anlägga tonsur och gå i kloster.

Gunnel måste le åt Speiergangs bisterhet.

— Jag har trott internatet vara en inrättning för medellösa.

— Det är det också, men det hindrar inte, att det samtidigt kan vara en uppfostringsanstalt för rika. För mitt vidkommande ligger dock saken ganska knepigt till. Jag är inte medellös, inte ens finsk medborgare, men jag är en odåga. Enligt vad jag förstår måste man göra en hänvändelse till skolstyrelsen, som äger att bestämma på vilka villkor jag skall interneras. Min far, påstod Samuelsson, har ansett det vara högeligen viktigt, att hans son får stifta bekantskap med anspråkslösa förhållanden, en stram livsföring och en hård disciplin.

— Om åtgärderna ur direkt pedagogisk synpunkt kan försvaras, så tycker jag i alla fall att de är något brutala. Hellre kunde han taga ifrån dig din bil.

— Det står inte i hans makt. Bilen är min. Han har själv givit mig den i födelsedagsgåva. Men du kan vara lugn för att jag kommer att hitta på motdrag. Det första jag tänker göra är att anföra besvär hos skolstyrelsen, vilken det tillkommer att anskaffa garage för internernas lyxbilar.

— Bravo! ropade Gunnel. Nämnde du om ditt förslag för Sam?

— Det gjorde jag. Han sade, att jag lika gärna kunde begära hangarer för internernas flygmaskiner.

— Men hur kommer det sig, att din far behandlar dig på detta sätt? Hans omtänksamhet beträffande din uppfostran verkar sjuk.

— Min far vill framför allt visa sin makt. Han lider av ett slags kejsarvansinne som han då och då väljer mig till objekt för. Du skall inte tro, att det helt och hållet är min fars förtjänst att vi är förmögna. Min mor ärvde affärerna och palatsen efter sin far, och denna egendom kom under min fars visa ledning vid giftermålet. Min mor är död. Genom testamente har lejonparten av hennes tillgångar tillfallit mig, men jag äger inte bestämmanderätt över dem, förrän jag fyllt tjugosju år. Tills dess handhar förmyndarna i enlighet med donatorns önskningar förvaltningen av egendomen. Som du kan förstå, är min far den bestämmande själen i detta förmyndarskap.

— Då hjälper det dig inte mycket att du är myndig.

— Inte ett dugg. Det lönar sig inte att åberopa den saken.

— Men internatsfrågan verkar onaturlig. Jag tror inte att skolstyrelsen kommer att samtycka. Men däremot kan vederbörande höra sig för, om du för att göra din far till viljes önskar ta emot den lediga platsen i internatet.

— Det är en helt annan sak. I så fall skall j ag för husfridens skull bifalla. Men med våld går jag inte in i Knarkon. Nej, jag tar bilen, kör till Haparanda, mutar gränsvakten och fortsätter till Stockholm.

*

Det gick som Gunnel förmodat. Direktorn meddelade, att en plats i internatet stod till seminarist Speiergangs disposition, men att denna själv måste uppsätta en ansökan för att komma i åtnjutande av förmånen, förrän saken kunde anses fullt korrekt. Lorenz skrev en anhållan efter rektorns formulär. Några dagar senare meddelade doktor Samuelsson att estlänningen kunde flytta in.

Speiergang, som av naturen var en sällskapsmänniska, bekantade sig snart med sina medinterner och det anspråkslösa livet inom Knarkons väggar. Som rumskamrater hade han en korsnäsbo, en vöråbo och en rolaxbo.

De tre österbottningarna, som voro vana vid enkla allmogeförhållanden, beundrade mycket Lorenz' garderob, som utom av en massa underkläder utgjordes av en utsökt samling kostymer, överrockar och skodon av parisersnitt. Han måste anhålla om rum för sina persedlar i kamraternas skåp då hans eget inte rymde alla plaggen. Hans samtliga toalettartiklar fingo finna sig i att förvaras i kappsäcken eftersom byggmästaren inte beaktat ett dylikt behov.

Sin entré på internatet firade Speiergang med att bjuda samtliga interner till Wiks restaurang på middag. Banketten skulle säkerligen ha räckt ända till midnatt, om inte internatet haft vissa förhållningsregler som måste iakttagas. En sådan fest hade ingen av knarkoiterna varit med om förut, och ingen gjorde sig någon brådska att bryta opp, trots att uret närmade sig det klockslag, då med en barometers säkerhet ett oväder bryter löst på Knarkon, såvida inte alla interner äro inne. Lorenz kände redan till faran för en sådan virvelvind från ovan, och därför förklarade han festen avslutad, då klockan var några minuter före tjugotvå. För att han inte skulle få obehag för allmän försening lade han embargo på samtliga bilar i den närbelägna bilstationen, vilka i en lång kolonn förde honom och hans kamrater till det hus, där direktorn hade sitt kansli och sina privata rum i övre våningen och vars nedre våning var reserverad för internatet.

På slaget tjugotvå kom direktorn, som knappast hade undgått att lägga märke till den livliga biltrafiken för en stund sedan, ned till internatet för att övertyga sig om att alla interner voro inne. I överdejourens sällskap gjorde han en rond genom samtliga sju rum och avlägsnade sig utan många ord, sedan han erfarit, att internatets manskapsstyrka var den fulltaliga.

*

Nyheten om Speiergangs flyttning till internatet och hans pampiga ankomstmiddag slog ned som en bomb i staden, där de äldre fröknarna sedan en tid ovanligt ivrigt bemödade sig om att hålla skvallerspeglarna i fönsterramarna blanka och rena.

Lorenz gjorde allt för att glömma yttervärlden. Han satt på sin föga inbjudande knarkostol och läste läxorna. Svårt var det dock för honom att lägga sig, då belysningen slocknade, vilket vanligen skedde klockan halv elva. Men inte heller hans kamrater voro särdeles upplagda för de hårda bäddarna vid en så tidig timme. Lorenz och hans kumpaner styrde om ett stearinljus, vid vars flämtande låga han berättade om sina resor och  äventyr i olika länder. Särskilt god vän blev han med rolaxbon som hette Grepmakars. Denne var lika svår nikotinist som han själv, vilket bidrog till att stärka solidariteten. Öppet vågade de inte röka, men väl riskerade de att blåsa röken in i kakelugnen sedan de dragit ut spjället.

Ett par veckor delade Lorenz sina kamraters glädjefattiga lott på internatet utan att knota. Men därpå blev längtan efter friheten honom för stark. Knarkon var stallet, och Lorenz kände på sig, att han var den ystre fåle som tjudrad vid dess krubba otåligt väntade på tillfälle att slita sig lös.

En kväll då han i Gunnels sällskap befann sig ute i stan, vägrade han att infinna sig vid tjugotvåslaget. Han ämnade utebliva helt enkelt. Han föreslog en tripp till Jakobstad.

— Inte mig emot, svarade Gunnel. Ett luftombyte vore hälsosamt. Men jag vet inte om jag vågar visa mig offentligt i ditt sällskap där. Jag är nämligen förlovad med en jakobstadsbo. Eller rättare sagt: min fästman, som numera vistas i Helsingfors, har tidigare tjänstgjort i Jakobstad. En del av stadsborna känner mig från tidigare besök på restaurangerna och biorna i hans sällskap, och det kunde bli rapport om saken — inte precis till Samuelsson utan till min fästman.

— På det sättet. Marken är farlig ...

— Ja. Och för övrigt kan man fråga sig om det är uppbyggligt att göra Jakobstad den äran i sällskap med dig, då jag är förlovad. I syfte att roa sig menar jag.

— Den frågan kan man faktiskt göra sig, medgav Lorenz. Men jag svarar med att lova respektera dina intressen. Har jag inte gjort det hittills?

— Jo bevars, jag är mycket tacksam för din hållning.

— Då förnyar jag mitt löfte, och så ger vi oss i väg.

— Men Samuelsson och internatet?

— Vi glömmer att Knarkon finns till ...

Efter en kort dispyt om saken satte sig paret i bilen och körde till Jakobstad. Där hade de kungligt roligt på restaurang Messina och kommo hem först vid midnatt. Lorenz vågade inte gå till internatet, vars ytterdörrar voro stängda vid denna tid av dygnet, varför han tog in där han tidigare bott och kinesade hos den kamrat som fått bostaden efter honom.
(Inf. 2010-09-20.)

XII.

Lorenz Speiergang blev snart inte blott en populär personlighet bland seminaristerna utan även en god kamrat till var och en av dem. Särdeles förtroligt var hans förhållande till Grepmakars. Under de sena kvällsstunderna vid stearinljusets matta flamma, som bildade spetsen i den triangel, vars basvinklar utmärktes av tvenne glödande cigarrer, uppstod en ödesgemenskap mellan de båda tjuvrökarna, som inga vanliga påfrestningar förmådde rubba. Lorenz hade varje afton nya historier från det levande livet, vilka han lågmält berättade för sin vän, sedan de andra rumskamraterna gått i säng. Grepmakars var idel öra och kvitterade med att relatera sina egna erfarenheter från det illustra verksamhetsfält som går under benämningen nattlopp. Detta var för estlänningen en hittills okänd art av lopp. Han kände till marathonlopp, sprinterlopp, avlopp och bröllop men nattlopp ... han skrattade åt ordet. Livligt och medryckande berättade Grepmakars och nyttjade en fackterminologi vars drastiska uttryck högeligen behagade Lorenz. Han skämtade om sina visiter i jungfruburarna på lördagsaftnarna och påvisade med pondus och patos, huru enkel och självklar en mans väg till ena pigo i själva verket är, blott mannen i fråga har lokalsinne och fint väderkorn. Han karakteriserade de österbottniska ungmörna på landsbygden som synnerligen förståelsefulla med hänsyn till de kringflackande lördagskavaljerernas strävanden och försäkrade, att både han och Lorenz skulle få nattkvarter i fall de fore ut och sökte: Säkert, antog han, hade man även i Rolax hört om den förnäma seminaristen från Estland. Blott Lorenz sörjde för att det fanns bil att tillgå för färden, skulle Grepmakars åta sig att skaffa vackra flickor.

Länge resonerade de båda kumpanerna om den förestående Rolaxfärden som planlades i minsta detalj. De skulle obemärkt ta sig ut genom internatets fönster på sydsidan, hoppa ned i prydnadsbuskarna, som omge huset, och åla sig fram till vägen. Därifrån skulle de bege sig till Lorenz väntande bil.

Speiergang hade redan en viss erfarenhet. Han hade gjort en olovlig Jakobstadsresa utan att råka illa ut. Denna gång skulle inga risker tagas. Man skulle tålmodigt bida till klockan tjugotre. Senare skulle knappast Samuelsson göra sig besväret att komma ned och räkna själar.

Det blev lördagskväll, och planerna skulle sättas i verkställighet. Samuelsson hade inte kommit ner den aftonen. Snart skulle den djärva utbrytningen ske. Grepmakars som brann av en intensiv längtan till sina fäders bygd, beslöt att rekognoscera terrängen, förrän rymningen skulle äga rum. Iförd mörk regnrock och sportmössa blickade han ut genom fönstret på omgivningen, över vilken Vintergatan strålade i all sin prakt, medan norrskenet flammade. Speiergang, som stod bakom honom, påminde närmast om en förbrytarfigur från Stein Rivertons böcker. Lorenz hade för skyddsfärgens skull axlat en gråbrun slängkappa, och på huvudet bar han en filthatt av samma färg. Han drog hatten djupt ner över pannan och iakttog sin vän som spejade åt höger och vänster. Tillfället var för spännande för att någondera av de båda äventyrarna skulle kunnat ägna sig åt njutandet av den nordiska sensommarnattens storslagenhet.

— Bara vi nu utan malörer kommer ut, utbrast Speiergang en smula otåligt.

— Vänta bara och var lugn! bad Grepmakars. Rönnqvist stänger fönstret sedan vi praktiserat oss ut.

Försiktigt hakade Rolaxseminaristen upp fönstret och ställde sig att stå på fönsterposten. Därefter sträckte han långsamt och försiktigt ut huvudet genom öppningen för att övertyga sig om att allt var tyst och stilla. Med bultande hjärta åsåg Lorenz sin kamrats manöver och hörde honom ge tecknet: Allt klart för språng!

Grepmakars hoppade emellertid inte utan sträckte ännu en gång på nacken, då de båda rymmarna till sin fasa hörde en röst ovanifrån:

— Vart ämnar seminarist Grepmakars nu ta vägen?

Grepmakars blickade upp mot skyn och såg till sin förskräckelse Samuelssons kala hjässa blänka i stjärnljuset.

— Som direktorn förmodligen vet, så är jag målare och hängiven naturdyrkare. Jag planlägger som bäst en akvarell med motivet nordisk oktobernatt, och för att bättre kunna studera stjärnglansen och norrskensflammorna steg jag upp på fönsterposten.

— Grepmakars räknade med att komma litet närmare stjärnorna på det sättet, hördes direktorns ironiska svar. Jag har också stått och sett på norrskensflammorna ehuru jag varit så oförsiktig och inte skyddat mig mot förkylning, som jag ser att Grepmakars gjort. Jag tror, att Grepmakars är rustad för en riktigt lång studie av polarskenet. Men måste man verkligen stiga upp på fönsterposten för att få en bättre överblick över himlavalvet?

— Man ser nog bättre då man står. Då man sträcker på halsen ser man riktigt hur storslagen den nordiska stjärnhimlen är. Tycker inte direktorn att den är värd att återge?

— Jovisst, men Grepmakars bär sig åt som han aldrig skulle ha sett vare sig stjärnorna eller norrskenet förut. Och ändå är jag säker på att båda företeelserna syns lika tydligt från Rolax horisont.

— I Rolax hade man aldrig tid att se på stjärnorna på lördagskvällarna, urskuldade sig seminaristen.

— Nå, vad gjorde Grepmakars i stället? Denne teg och direktorn fortsatte:

— Jag tror, att Grepmakars måste avbryta studiet för i kväll. Det drar genom det öppna fönstret och de övriga internerna Speiergang, Rönnqvist och Ahlman kan få snuva. Godnatt!

Grepmakars hoppade tillbaka in i rummet och hakade igen fönstret.

— Där hade vi flintskallen, som bländar himlens alla småfyrar, fastslog Speiergang, som med andan i halsgropen åhört de båda naturdyrkarnas replikskifte.

— Det vakande agaljuset ... kommenterade Grepmakars.

— Nu råkade ni illa ut, grabbar, hördes Ahlmans viskande röst.

— Tror du inte gubben visste, varför du bytt ut nattdräkten mot överplaggen? undrade Speiergang vänd mot sin kumpan. Han är full i fan, den Sam, och ser ut att hålla god min i elakt spel. En vacker dag griper han nog oss på bar gärning då vi står på Stora bron och ser på stjärnorna, efter det klockan har slagit tolv.

— Bra klarade du dig, Grepmakars, mumlade Rönnqvist från bädden.

— Antagligen är allt förstört för i natt, trodde Grepmakars, som ännu hade hjärtklappning.

— Vi skall se tiden an, tröstade Speiergang. Inte skall vi ge oss ...

— Nej, det skall vi inte, fastslog Grepmakars, som började få nytt mod. Om en timme skall vi öppna fönstret igen, och då tror jag nog att Sam slumrar lugnt och stilla och drömmer om stjärnhimlen, men det gör inte flickorna i Rolax. Och drömmer de så drömmer de inte om himlakropparna utan om andra mera jordbundna kroppar ...

Då den fastställda tiden var inne, smög sig Grepmakars tätt åtföljd av Speiergang till ett annat rum, där de väckte en av de sovande internerna, som fick samma uppdrag som Rönnqvist hade fått: stänga fönstret sedan rymlingarna praktiserat sig ned.

Åter öppnade Grepmakars fönstret, och åter begynte studiet av firmamentet. Han sträckte på nacken som förut och lyssnade intensivt. Men ingenting misstänkt syntes eller hördes.

Han gav tecken åt Lorenz och hoppade ned i buskarna. Fortfarande var allt tyst; endast forsen dånade i fjärran. Speiergang drog hatten ännu djupare ned över ansiktet, och med ett språng var också han nere bland prydnadsbuskarna. Inom loppet av några sekunder hade de båda äventyrarna ålat sig ner till vägen och bakom denna försvunnit bland björkarna vid älvbranten, vilken de följde ända till bron, där de så småningom började känna sig säkra för upptäckt. Ett stycke därifrån väntade vagnen. De startade, och med gaspedalen i bottnen gick färden mot ett hemlighetsfullt Rolax.

— Ditåt, sade Grepmakars och visade med handen. Och Lorenz nickade och följde anvisningen. Vagnen körde upp vid en rödmålad bondgård och stannade ett stycke från trappan.

— Där skall jag skaffa åt dig nattkvarter, förklarade Grepmakars, tog kamraten i armen och vandrade upp till gavelfönstret. De lyssnade ett ögonblick. Tyst och fridfullt låg det stora karaktärshuset under norrskensflammornas vilda kaskader. Så knackade Grepmakars på fönstret. Medan han väntade på livstecken inifrån, sade han till Speiergang, som stod nära intill:

— Vi är så gästvänliga här i Rolax, att vi ger det bästa som finns åt främlingar, som råkar vara våra goda vänner.

Han hann knappt tala till slut, förrän en kvinnoröst frågade, vem som var därute.

— Vi är utbölingar som vill ha tak över huvudet, svarade Grepmakars.

— Ni är säkert agenter då, förmodade flickan och skrattade.

— Nej, vi är förstorare, försäkrade Grepmakars.

Lorenz, som uppfattade kamratens vits, log och väntade med spänning på fortsättningen. Flickan inne i rummet, som tydligen känt igen Rolaxseminaristen, rusade upp ur bädden, sköt dörrens regel åt sidan och skyndade tillbaka till sängen.

Det var mörkt i rummet, då Grepmakars hack i häl åtföljd av Speiergang trevade sig fram i farstun, som ledde till jungfruburen. Grepmakars kände sig tydligen på sin mammas gata, men det gjorde inte hans kamrat. Landets seder voro honom främmande, men snart skulle han göra sig förtrogen med dem. Grepmakars var en så utomordentlig läromästare i sitt fack. Han fattade Lorenz i rockskörtet och förde honom till bädden där flickan låg.

— Sköt om er och lycka till båda två! sade Grepmakars och beredde sig att fara vidare. Vi träffas klockan sju. Därmed försvann han.

Sedan den bort ilandes steg tystnat kände sig Lorenz för i det beckmörka rummet och hans hand stötte härvid på någonting mjukt. Efter en flyktig undersökning förstod han att det var en kvinnokropp. Alltså en av de kroppar som Grepmakars hade talat om! Det var tyst i rummet.

I sanning en komisk belägenhet! Lorenz befann sig i enrum med en kvinna, som han aldrig sett eller ens hört talas om. Det var just fint av nattloppsexperten Grepmakars att lämna honom i sticket. Vad skulle han ta sig till? Om han helst hade den ringaste aning om hur kvinnan i sängen såg ut. Var hon ung eller gammal, vacker eller ful? Grepmakars hade någon gång talat om tandlösa rotkäringar. Kanske det var en sådan som låg i sängen? Grepmakars hade kanske något sattyg i kikaren ... Men nej. Av kvinnans röst kunde man sluta, att hon var ung, och hennes snabba steg då hon öppnat dörren tydde också därpå. Speiergang funderade i tystnad över sitt dilemma. Han tyckte sig vara likvärdig med en förstaresans pilot vars maskin just har lämnat katapulten. För en gångs skull kände han sig bortkommen. Och hela tiden var det som om en röst ropat i hans öra:

— Gör någonting, gör någonting!

— Jag är inte riktigt van vid sådana här visiter, sade han slutligen och skrattade ansträngt. Jag är nämligen inte österbottning. Jag hoppas att rökning är tillåten. Nikotinen är på något sätt tankesamlande och lugnande.

— Var så god! svarade kvinnan.

I tändstickans belysning såg Lorenz ett näpet blont flickansikte sticka fram under täcket.

— Så, där har vi tösen, utbrast han överraskad. Er bädd ser så inbjudande ut, att jag skulle ha lust att provköra den.

— Det är ingenting som hindrar. Släng bara av dig en mängd kläder.

Lorenz tog av sig ytterkläderna och tilltalade henne med du som hon hade gjort beträffande honom.

— Naturligtvis ligger jag på täcket, förklarade han. Det är i varje fall att ligga bredvid dig.

Han sträckte ut sig på sängkanten, som otäckt gnagade honom i ryggen. För att få en bättre och bekvämare ställning, jämkade han sig närmare den tuntklädda kvinnokroppen, som utstrålade en förförisk tjusning i det hemlighetsfulla mörkret. Han lade sin arm om flickans hals och kände hennes varma andedräkt genom sin tunna skjorta. Detta eggade honom. Begärligt tryckte han henne till sig och kysste henne utan att hon gjorde något motstånd. Hennes famntag var lika impulsivt som hans, hennes sätt att besvara kyssarna lika glödande ...

Det hade med ens blivit varmt i rummet. Atmosfären kändes fadd och tryckande. Detta förmådde dock icke påverka Lorenz känslor av vällust och lycka. Han torkade pannan, tog av sig locken och lade sig på nytt bredvid flickan. Hjärtat dunkade som en ånghammare och sekunderades av någonting som likt en elektrisk stöt gick genom hela kroppen, då han kände hennes armar runt sin hals. Täcket hade fallit åt sidan, och han fann plötsligt, huru nära han låg den mjuka flickan. Han kramade henne våldsamt på nytt och kysste henne lidelsefullt.

— Det är så fördömt varmt, viskade han. Vi är nog för tjockt klädda.

Flickan klämde om sin kavaljer och svarade:

— Vi skall sova nu. Det är ett bra sätt att svalna av.

Men Speiergang, som kände sig upplagd att driva det erotiska spelet till sin spets, bad henne bliva hans.

— Nej, viskade hon, vi skall sova.

Han strök med handen över hennes bara hud, men hon placerade hans arm runt sin egen hals i stället.

— Nu är det bra, tyckte hon.

Otillfredsställd borrade han sitt feberheta huvud in i hennes rika lockar. Begreppen tid och rum, som under några sekunder varit borta, började återvända. I denna ställning låg han, tills de jämna andedragen från flickan läto honom förstå att hon somnat. Han flyttade sitt huvud ett stycke från hennes. Det kändes genast svalare. I tankarna sysselsatte han sig med fallet »naturbarnet i Rolax» och sin egen högst märkliga belägenhet. Småningom försvann åter tid och rum. Lorenz hade somnat, han med.

Han vaknade på morgonen av att hans sidokamrat rörde på sig. Förvånad såg han sig omkring. Han kände inte igen sin omgivning. Endast flickansiktet hade han ett dunkelt minne av att hava sett i skenet av en tändsticka. Han måste gnugga ögonen för att vara på det klara med att han inte var offer för en dröm.

— Hur har du sovit? frågade flickan och log sött.

— Skäligen bra efter förhållandena, svarade han och förde handen mot sin värkande rygg. Huru mycket är klockan?

— Några minuter före sju, svarade hon.

— Sju! upprepade Lorenz. Han satte sig hastigt upp i sängen och log emot flickan. Ömt klappade han henne på kinden och smekte henne. Han ordnade hennes lockar och kysste henne därpå.

I detsamma hördes steg i farstun. Lorenz förmodade att det var Grepmakars som kom. Men så var inte fallet. I stället steg en äldre kvinna in i rummet. Speiergang, som kom att tänka på då han i Reval överraskades av den hemkomna diplomaten, blev förskräckt. I egenskap av nattlöpare var han nu gripen på bar gärning och betraktade med rådjurets skygga blick kvinnan som kommit in.

— Godmorgon! hälsade hon och log fryntligt.

— Godmorgon, framstammade estlänningen.

Gumman ställde en bricka med kaffekoppar, en kanna, en stor gräddsnäcka och en ännu större sockerburk jämte småbröd på bordet.

— Jag tänkte att ingendera av er skulle ha emot att dricka en kopp varmt kaffe. Ester, du får slå i!

Lorenz drog en lättnadens suck, sedan gumman försvunnit.

— Vem var det? frågade han angeläget.

— Mamma, svarade flickan och sträckte sig efter kaffeattiraljen, som hon emellertid inte kunde manövrera från den plats där hon låg. Lorenz hjälpte henne därför med serveringen men kunde inte låta bli att tänka på att han var upptäckt av gårdens husvärdsfolk.

— Hur i fridens namn körde hon inte ut mig? undrade han.

— Körde ut dig? Flickan gjorde stora ögon. Vi är väl inga barbarer heller här i Rolax. Brukar ni, där du är hemma, köra ut alla främlingar, som kommer på kvällskröken eller varför frågar du?

— Nej, men om gästerna ertappas i en sådan situation, som jag befann mig i, så skulle det nog betyda respass hos oss.

— Säger du det? Jag begriper bara inte, vad andra människor skulle ha för orsak att blanda sig i mina privata angelägenheter eller i dina. Om jag släppt in dig, så är du här och åtnjuter enligt husets lag alla de förmåner som tillkommer en främling på besök. Österbottningarna är ett frihetsälskande folk, och bonddöttrarnas friheter på lördagskvällarna är inte något sistaveckansnytt utan en tradition, som inga föräldrar eller andra anförvanter har rätt att förgripa sig på. Österbottningarna är fördomsfria, har du inte hunnit erfara det?

Lorenz instämde och talade om frihetsbegäret som någonting karakteristiskt för slätternas folk.

— Ser du inte att mamsen satt koppar åt dig också och lägger du inte märke till att brödmängden är avsedd för två liksom kaffet? Men nu skall vi dricka. Du ... vad var det du hette?

Han sade sitt namn, vilket Rolaxtösen tyckte vara konstigt att uttala. De höllo just på att ta för sig då Grepmakars infann sig.

— Jag tror att ni trivs bra i varandras sällskap, konstaterade han.

— Vänta så får du också kaffe, svarade flickan.

— Tack! svarade Grepmakars, jag har redan druckit. Men drick du fort, Loddi. Vi måste härifrån. Bypojkarna kan när som helst få syn på din bil, och det är inte uppbyggligt för någondera parten.

— Bypojkarna? upprepade Lorenz. Hur kommer det sig att de är i farten redan vid denna tid på söndagen?

— De har varit ute i samma ärenden som vi, och nu håller de på att återvända.

Speiergang sväljde kaffe och godbitar i hast, klappade tösen på axeln och tog farväl.

— Vi kommer igen, då det passar sig, förklarade han. Rolax gästvänlighet glömmer man inte så fort. Ajöss, ajöss! Han vinkade åt flickan, varefter de båda seminaristerna skyndade sig till bilen, startade och började fara i riktning mot Nykarleby.

De körde med stark fart, då trafiken vid denna tid på dygnet var ganska obetydlig. Då de anlände till den gård, där Speiergang haft sitt logi och där hans bil fortfarande hade sitt garage, parkerade de genast vagnen bland tallarna med tanke på att en bilfärd genom staden kunde väcka farlig uppmärksamhet i morgonstunden. Den slutsatsen låg nära till hands, att ägaren varit ute på en längre körtur. Från parkeringsplatsen promenerade de till Nordlings kafé, där Lorenz beställde in smörgåsar och kaffe. Medan de med frisk aptit åto och drucko, berättade Grepmakars om sin Rolaxtös, med vilken han i en snar framtid ämnade gifta sig. Han sade sig vara över öronen förälskad i kvinnan, vilken utom att hon var arvtagare till ett medelstort hemman ägde en tar 80m var ordförande för skoldirektionen i distriktet. Grepmakars hade redan vid tiden för sitt inträde vid seminariet haft ett halvt löfte om tjänst. Och nu motsåg han bara dimissionen. Men det var två år till dess. Han måste ha tålamod. Först sedan han fått ordinarie tjänst skulle han gifta sig.

— Men vad tyckte du själv om Rolax? frågade Grepmakars intresserad.

Lorenz bredde tjockt med smör på en skiva franskt bröd och svarade:

— Resan var en upplevelse. Det var den verkligen. Jag kan ännu inte riktigt fatta vad jag varit med om: att tillbringa natten tillsammans med en flicka som man aldrig förr sett för att inte säga varit tillsammans med och till på köpet i samma säng som hon, det går över min horisont. Sanningen att säga är jag ingen mammas gosse, det vet nog du, som känner till mina små eskapader litet här och där på jordklotet. Men vad jag upplevde i din hemsocken var nytt för mig. Vi blev bekanta med varandra i sängen. Hur hon kunde gå med på det, är för mig en gåta. Hon måste ha varit gränslöst godtrogen. Är alla österbottniskor lika benägna att ge nattkvarter åt främlingar?

— På den frågan kunde jag svara både ja och nej, för vi får ta i betraktande en och annan tillfällig omständighet. Men jag skall göra dig en motfråga: Tror du att du någonsin skulle ha kommit in till flickan utan min medverkan?

— Jag vet inte.

— Jag skall genast upplysa dig att utan mig hade du fått stå utanför. Du skulle alldeles som Moses en gång fått se det utlovade landet — genom fönsterrutan — men ditin hade du inte kommit. Åtminstone inte den natten. Flickan kände mig, ser du. Vi har varit lekkamrater som barn, och på min ordlösa rekommendation sköt hon regeln åt sidan. Naturligtvis hade du också kunnat komma in utan förespråkare men endast under förutsättning, att flickan dessförinnan hunnit bilda sig en uppfattning om dig. Utom oss exempelvis antaga, att du följt henne hem efter en dans på ungdomslokalen, där du bjudit till att uppvakta henne. Under sådana förhållanden är det tänkbart, att du fått göra henne sällskap i jungfruburen, beroende på om hon känt en dragning till dig och att du visat henne förtroende.

— Men jag sov ju med henne förrän jag hade sett henne. Är inte detta ett tecken på onaturligt snabb forcering?

— Kanske från din synpunkt, men inte från vår. Du känner inte till landets sedvänjor. Du skall betänka, att nattloppet är ett traditionellt bruk och att det är omstrålat av romantik. Att en pojke delar sovläger med en flicka hör till saken. Samma har förhållandet varit litet här och var i landet, men ingenstädes har plägseden lyckats bevara sig så ursprunglig som här uppe. Vi har kanske inte alldeles oförskyllt namn om oss att vara litet konservativa, vi österbottningar. Och det är sant, det bjuder oss emot att anamma nyheter så där utan vidare. Vi håller oss till det gamla i många fall, om också vi bönder har en bil i garaget, något som inte just är fallet hos de små hemmansägarna i södra Finland, som nedlägger största delen av sitt kapital i imponerande jordbruksmaskiner efter det sista skriket. Vi tröskar ännu på månget ställe med slaga och skördar med skära, men vi kör bil på söndagarna ...

— Du svarade inte på min fråga hur det kom sig att flickan i Rolax tog emot mig och godkände mig som nattlöpare utan att ha sett mig ens. Jag kunde ju ha varit fulare än jag är — vedervärdig ...vi har ett ordspråk i Estland, som säger att man inte skall köpa grisen i säcken ...

— Vi känner nog till samma ordspråk här också, svarade Grepmakars och skrattade. Jo, som jag redan sade dig, så litade flickan på min smak. Hon kände mig tillräckligt för att veta att jag inte lotsar vem som helst till hennes sängkammare.

— Tackar och bockar för det goda betyget, skämtade Speiergang. Det var väl aldrig din syster som jag sov med ...?

— Det var det tyvärr inte, beklagade Grepmakars. Jag har bara en syster, och hon är redan gift.

— Alltså på den säkra sidan. Men säg mig ännu en sak, bästa bror. Har inte nattloppet sina rätt påtagliga vådor?

— Jag förstår vartåt du syftar, genmälde Grepmakars och gjorde en grimas. Du vill i förtäckta ordalag ha sagt, att storken hämtar för mycket oäktingar till vår landsända. Men där tog du miste. Tvärtom visar statistiken, att antalet utom äktenskapet födda barn i Österbotten är mindre än i de flesta landskap i Finland. Det är inte alltid som det händer så mycket mellan lakanen i syskonbädden. Hur gick det för dig för att ta ett näraliggande exempel? Jag tar för givet, att du utvecklade en viss aktivitet. Kom du någonvart?

— Nå nej, svarade Speiergang och smålog. Jag sov som en stock.

— Där hade vi det, triumferade Grepmakars. Dina ögonlock blev tunga som lärjungarnas i Getsemane. Behövs det flera förklaringar? Har du redan insett, att österbottniskan inte alls är så lätt åtkomlig?

— Men om jag fortsätter med henne, så är jag säker på att hon ger sig till sist.

— Bästa kamrat! Det gör var kvinna på hela det rullande klotet. Det är kvinnan som i nittionio fall på hundra är den bestämmande faktorn härvidlag. Hon är regulatorn. Hon är antingen det moraliska fenomenet eller den svarta synden själv. Mannen försummar i regeln intet tillfälle, och det beror på kvinnan hur det går i fortsättningen ...

— Jag tror, svarade Speiergang och skakade på huvudet, att du överdriver en smula. Det ges tillfällen, då mannen är den bestämmande. Kvinnan vet på förhand, att hon inte står rycken. Det har hänt mig en gång i Frankrike, att en dam av rang och börd släppte in mig alldeles som Rolaxflickan på villkoret att jag inte begagnade mig av tillfället, då hennes blod råkade i svallning. Blodet började också mycket riktigt svalla, och det kostade mig mycken viljestyrka att inte bryta mitt löfte. Men jag höll det ändå. Inom parentes måste jag dock tillägga, att jag från jungfruburen gick raka vägen till ett annat ställe ...

— Ditt exempel må utgöra undantaget, som bekräftar regeln, fastslog Grepmakars. Naturligtvis kan sådana situationer uppstå. Och vad beträffar Rolaxflickan, så antar jag att du erfor att hon hade temperament. Kom lidelsen i dagen, så var det fråga om helt naturliga reaktioner, vilka kännetecknar den mogna kvinnan, då hon är föremål för en mans kärleksfulla behandling ... Österbottniskan är dock mer eller mindre beräknande i alla situationer. Förrän du kommer henne närmare in på livet, fordrar hon garantier för att du ämnar göra någonting för att stadfästa den uppkomna förbindelsen. Utan löfte om äktenskap tror jag att du kammar noll. Naturligtvis finns det kvinnor här liksom annorstädes, som inte håller så styvt på formaliteterna, men i regeln tänker österbottniskan först och handlar sedan.

— Men att föräldrarna förhåller sig så lojalt till döttrarnas nattliga äventyr förvånar mig storligen. Det var värdinnan själv som serverade mig och flickan kaffet senaste morgon.

— Alltså flickans mamma, fastslog Grepmakars. Ser du, föräldrarna i Österbotten har förtroende för sina döttrar, det är hela hemligheten. De räknar, att de skall besitta tillräcklig människokännedom för att avgöra med vem de ger sig i lag.

— I denna landsända understrykes alltså individens frihet redan i hemmet.

— Javisst, ungdomen beredes tillfälle att handla och tänka fritt på ett mycket tidigt stadium.

— Kanske finner vi här grundorsaken till österbottningens allmänt kända frihetskänsla. Frihetskriget i Finland tog sin början i Österbotten, Lapporörelsen utgick härifrån — klubbekriget kunde man nämna som exempel och mycket annat.

— Det kan hända, svarade Grepmakars och såg tankfull ut. Vart denna hemodling av friheten kan leda, har jag inte kommit att närmare tänka på. Men det är sannolikt att du har rätt. Faktum är i varje fall att karaktären hos det uppväxande släktet under inga förhållanden danas med våld. Ta nu inte illa upp! Jag ämnar inte alls kritisera din fars principer.

Speiergang såg tankfull ut.

— Jag tar inte illa upp, om du också klandrar min fars uppfostringsmetoder, tillstod han. Då jag blir far skall jag regera annorlunda.

I detsamma öppnades kafédörren och seminarist Ahlman steg in.

— Välkomna till vår stad igen! hälsade han och slog sig ned på en stol. Ni klarade er undan Samuelsson. Den som vågar den vinner.

— Tack för upplysningen! svarade Lorenz och såg nöjd ut. De båda Rolaxfararna logo mot varandra och inbjöd Ahlman att deltaga i deras kaffefrukost.
(Inf. 2010-09-28.)

XIII.

Lorenz Speiergang och hans kamrat Holger Grepmakars hade fått blodad tand.

Jämt en vecka hade gått sedan utflykten till Rolax, och de båda kumpanerna fördrevo de tidiga timmarna av lördagsaftonen med förberedelser för en ny rymningsfärd. Denna afton ämnade de inte vänta till klockan tjugotvå för att kontrollera, om Samuelsson skulle komma ned för att hålla upprop med internerna eller inte, utan de hade för avsikt att träffa sådana anstalter, att deras frånvaro inte upptäcktes, även om en inspektion ägde rum. Inte heller ämnade de fara till Rolax denna kväll, utan det var bådas mening att stanna kvar i staden. Det förhöll sig nämligen så, att Grepmakars fästmö hade anlänt till Nykarleby och väntade på Wiks hotell, då däremot Speiergang hade stämt möte med fröken Forsberg. På samma sätt som i Rolax skulle deras vägar skiljas, men detta hindrade inte de båda stallbröderna att solidariskt bistå varandra i starten.

Speiergang satt med huvudet stött mot handen och filosoferade. Han måste räkna med att Sam kunde göra en påhälsning denna afton, eftersom han inte visat sig senaste lördag. Det gällde därför att finna ut ett sätt att klara sig ur svårigheterna.

Lorenz hade anförtrott Holger en plan, som gick ut på att man skulle hyra ett par ställföreträdare som skulle bäddas i sängarna. Vid en eventuell rond skulle Samuelsson ta för givet, att det var Grepmakars och Speiergang som sovo och inte närmare undersöka saken. Men var skulle man få tag i två tjänstvilliga? Helst sådana som inte skulle få slag om experimentet misslyckades. Det fanns emellertid en omständighet som talade emot förfaringssättet: Speiergang började lida brist på kontanter. Fadern betalade uppehället direkt till direktorn, och sonen fick nöja sig med en månatlig summa — drickspengar.

I detta bryderi kom vännen Grepmakars, som hade mycket av en uppfinnares hjärnsubstans under sitt stripiga hår, sin vän till hjälp. Han höll just på att sopa golvet med en borste, då en snilleblixt skar genom hans hjärna.

— För fan, nu har jag det! triumferade han. Vi lägger den här manicken i sängen. Borsten bör sticka litet opp över lakanet. Där har vi den sovande Grepmakars!

— Bravo! utropade Lorenz. Men varifrån trollar du fram den lovande Speiergang?

— Du som har mörkt hår representeras naturligtvis av en svart borste.

— Just så, du kommer att gå långt!

De beslöto att genast realisera iden. Holger fyllde sin säng med violinlåda, en vinterpaletå och ett par kostymer för att det hela skulle se trovärdigt ut. Därpå placerade han borsten så, att endast några testar av håren stucko upp på dynan. Sedan inbjöd han samtliga interner som svurit att hålla tyst med saken. Alla uttalade sin samstämmiga uppfattning om att uppfinningen var förstklassig och att alla riskmoment voro nedskurna till ett försvinnande minimum.

Under tiden gick Speiergang husesyn för att få tag i en som han sade »mörklätt» borste, men utan framgång. Alla borstar voro »ljuslätta». Men, resonerade Lorenz, om man kan färga ett slags hår, kan man också göra det med ett annat. Han tog en ask Viking blanksvärta och började preparera borsten därmed. Och resultatet var utsökt. Borsten hade snart fått en mörk färgton, som precis överensstämde med färgen hos Speiergangs eget hår.

— Men de långa, djupa vågorna fattas, anmärkte någon.

— Visserligen! erkände han och tillade: Säg Sam att jag varit i bastun!

Med hjälp av ett par vinterrockar och en lånad violinlåda fyllde han på samma sätt som Holger sängen, så att den såg ut att hysa en sovande människa. Därpå lade han borsten tillrätta. Internerna kommo in för att se på spektaklet och jublade. Arrangemanget var förträffligt.

*

Vid tjugotiden mötte Speiergang fröken Forsberg. Han var på ett särdeles uppspelt humör och berättade med sin lustiga brytning om hur han tillsammans med vännen Grepmakars hade tillverkat dockor och huru han och kamraten in spe sovo i den gamla, hederliga Knarkon, som det anstår interner en lördagsafton, då hela den övriga världen festar. Han erinrade om hur orubbligt hans vitsord i uppförande var och hur smickrad direktorn skulle vara, då han för fadern kunde berätta, att seminariet faktiskt var en inrättning som gjorde folk av blådårar. Gunnel skrattade, och Lorenz fortsatte underhållningen med att anförtro henne, att verkmästaren i träslöjd hade lovat höja hans betyg från fem till sex. Lorenz sade, att han gladde sig mycket över att hans slumrande anlag till sist upptäckts.

— Men vi går utan mål, erinrade han sig, då de befunno sig vid vägskälet till Andra sjön. Skall vi bila någonstans? Jag fick bensintanken fylld i dag.

— Det är bara det, att vädret börjar bli rått och att utflykterna numera inte har samma tjusning som för en månad sedan, svarade Gunnel. Skulle du ha någonting emot att komma upp till mig och språka en stund? Gumman är borta, och jag kunde koka riktigt gott kaffe.

— Tack! sade Speiergang. Då går vi till dig! De vände och gingo raka vägen till hennes bostad.

— Ingen furstlig inredning, sade Gunnel då hon öppnade dörren och bad Lorenz stiga på. Men jag trivs bra, för jag är inte van med bättre. Det är säkert annorlunda med dig.

— Där jag för närvarande bor är inredningen inte så mycket att komma med, svarade Lorenz med ett kort skratt. Men Speiergang trivs också utmärkt där.

Gunnel gjorde upp eld i spiseln och satte kaffepannan på. Därpå slog hon sig ner i soffan, och Lorenz satte sig bredvid henne.

— Vet du av att du har en formfulländad figur? frågade han och log.

— Nej, det har jag ingen aning om, svarade Gunnel och såg spjuveraktig ut.

— Vet du av att du är en riktigt vacker kvinna ... en sådan där som karlfolken tycker om ... sympatisk röst och graciösa rörelser ...

— Jag tror att hans excellens behagar skämta.

— Tvärtom, jag menar fullaste allvar. Vet du av att jag för länge sedan gjort ansatser att kyssa dig, om du inte varit förlovad och om jag inte givit dig löftet att respektera dina intressen.

— Nej! Hon gjorde en grimas.

— Nå, så vet du det nu. Gunnel, titta hit! Vad tycker du om en sådan stråtrövare som jag?

— Du vore en bra karl, om du inte vore så förfärligt bortskämd, sade hon efter att funderat på svaret en stund. Knarkolivet är synnerligen hälsosamt för miljonärssonen, men också den kuren är för lindrig. Du vet inte, vad livet går för, inte ett smack. Du är i det fallet en fullkomlig nybörjare.

— Hur kan du säga så? Får jag höra din motivering?

— Hur jag kan säga så? Jo, jag vet att du trots dina äventyr och utsvävningar med alla upptänkliga konsekvenser inte har en blek föreställning om det verkliga livet. Du har tagit alla dina små motgångar med lugn, för du har vetat, att inte en enda av dina eskapader har kunnat störta dig i fördärvet. Dina relationer och dina pengar har varit vapendragare, som skött om att inga dödsstötar har kunnat riktas mot dig. Tänk nu själv! Du får sparken i Stockholm. Gott! Du reser till Venedig för att roa dig och glömmer snart hela historien. Det blir societetsskandal i Reval. Gott! Du reser till Teneriffa och Gran Canaria för att fördriva tiden, tills de elaka tungorna tröttnar. Du knockar en polis i Wien. Gott! Din far betalar böterna och sänder dig till Turkiet. Du begagnar tillfället till att tjusa haremsdamer. Och så vidare i långa banor. Nej, som jag sade, du vet inte ett dyft om livet. Vet du vad som skulle öppna ögonen på dig? Jo, fattigdomen med alla de umbäranden och förödmjukelser den för med sig. Du borde samtidigt få kämpa för brödet och för en position i samhället. Då lärde du uppskatta ditt eget arbete, framgången och hela din existens. Har du någonsin ägnat ena en tanke åt sådant? Knappast, för du vill inte veta av sorger och bekymmer. Häri ger jag dig visserligen rätt. Man skall vara optimist och ta vara på det sköna som det korta livet skänker en. Men jag frågar dig: hur kan du värdera solskenet, när du inte har mörker, dis och rusk att jämföra med? Du tror att livet är ett enda långt leende, en enda lång vandring på rosor. Det är för denna brist på vetande jag skulle ha lust att skaka om dig litet. Säg mig, vad är seminariet för dig annat än tidsfördriv? Det är dig likgiltigt om du har tio fyror eller fyra tior på ditt betyg. Du kommer i varje fall aldrig att dra någon nytta av det. En miljonär tar inte plats som folkskollärare. Men för mig innebär kursen min framtid. Märker du skillnaden?

— Din framtid? säger du. Tillåt mig att fråga: Med vilken nolla till man har du förlovat dig? Du ämnar bli hans hustru, och hustrun skall efter vad jag förstår försörjas av sin man?

— Bland högdjuren i Estland kan man möjligen ha den uppfattningen, men inte i vårt fattiga Finland. Här måste alla arbeta, nästan alla. Visserligen har jag på känn, att min fästman har en så god ekonomi att han som äkta man skulle kunna erbjuda mig vad som behövs även efter estländsk måttstock. Men allting är osäkert. Hans företag kan gå över ända, han kan förlora sitt kapital genom borgensförbindelser, genom ofördelaktiga placeringar, han kan dö, han kan förälska sig i någon annan ...

— Du är misstänksam, Gunnel!

— Ja, tillvaron har gjort mig sådan.

— Säg mig, avundas du mig och mina miljoner eller varför denna kritik?

— Nej och tusen gånger nej! Det är inte därför jag går åt dig. Jag avundas dig inte, tvärtom, jag beklagar dig.

— Varför det?

— Som jag antydde, du hade varit en präktig karl, om du tvungits att arbeta för din existens. Nu är du en snobb, ett salongslejon, modedjuret och gentlemannachauffören och kvinnotjusaren, som tvungits in på Knarkon för att stifta bekantskap med en stram livsföring. Men Knarkon är för dig bara teater, och du bryter dig ut dels därför att spänningen och frihetskravet driver dig därtill, dels därför att det ingenting har att betyda, om du råkar illa ut. Dina miljoner befriar dig från alla bekymmer och allt ansvar. Och det är glädjen över att ha övervunnit svårigheterna som ingåve dig en känsla av belåtenhet. Litet bekymmer i kampen för tillvaron skulle skänka ditt liv en helt annan gestaltning.

— Men Gunnel, du är från dina sinnen!

— Loddi! Då du inte har den ringaste möjlighet att få kännedom om genomsnittsmänniskans förhållanden på praktisk väg, så skall jag inte dra mig för så att säga ge dig en teoretisk inblick i dem. Du har rört dig i de högre kretsarna och kan servera mig glimtar från dem. Jag är pöbelungen som berättar vad jag vet. Det är en himmelsvid skillnad mellan oss båda.

— Du anser mig sålunda för en mycket oerfaren och billig människa.

— Loddi! Hur kan du tala så? Du är mera belevad och mera erfaren än de flesta män. Men du är främmande för de vanligaste formerna av tillvaron. Du är som en botanist som specialiserat sig på Edens blomster utan att känna den vanligaste floran som omger honom. Du bör för övrigt fästa uppmärksamheten vid den omständigheten, att det härvidlag är mera fråga om förhållanden än om personer och typer.

— Du vill alltså understryka förhållandenas förmåga att påverka och dana karaktärer, om jag förstår dig rätt.

— Så kan man säga.

— Bra, fortsätt!

— Jag ber dig tänka på skillnaden mellan oss båda ännu en gång. Jag är dotter till en fattig eldare, och du är son till en stormrik, internationellt känd affärsman. Jag är student på grund av min begåvning och flit. Du är icke student. Orsaken till att du inte absolverat den examen är slöhet och bekymmerslöshet, för att inte säga bekvämhet. Det kostar på att lära sig språk — förlåt mig! Jag vet att du är hemskt språkkunnig jo, jag menade att fördjupa sig i matematiska och historiska visdomar till exempel. Det är säkert angenämare att köra bil och tjusa kvinnor på plagerna.

— Det tycker jag nog om, men ...

— Jag vet det, men om du hade klart för dig att ett fördjupande i läroböckerna vore grundbetingelsen för en tryggad framtid, så skulle du utan tvivel anstränga dig att stifta en riktigt intim bekantskap med historiska spörsmål, matematiska problem, filosofiska mysterier och så vidare. Du anses allmänt begåvad.

— Tack, det har jag aldrig hört förut! Lorenz bröstade sig.

— Och om du inte rett dig med uppgifterna så har du kunnat ty dig till staber av vägledande informatorer.

— Javisst, men som jag berättat för dig har jag haft mer eller mindre otur med mina vägledande informatorer ...

— Hur tror du att det skulle gått för mig, om jag inte löst samtliga skolproblem på egen hand? Du kanske förstår, om jag säger, att min far så gott som varje dag under min nioåriga lyceitid ondgjorde sig över att jag åsamkade honom utgifter i stället för att förtjäna. Hans paroll var: lämna skolbänken och bliv piga eller deja på landsorten! Men jag höll mig hårt fast vid skolbänken, trots alla onda ord och gliringar. Alla nio åren var jag den bästa i min klass och som du vet är förhållandet detsamma här vid seminariet, ehuru min ställning är mindre iögonenfallande därför att man inte här ordnar eleverna med ledning av medelvitsordet, såsom fallet är i lärdomsskolorna. Jag vill inte skryta, men du vet, att jag hade elva tior på det betyget jag senast fick. Detta resultat är visserligen inte rekord vid seminariet men väl rekord i fjärde klassen i fjol. Betyget kan säga dig en hel del. Det låter dig förstå, att om jag hade dina tillgångar så skulle jag bli doktor, ja professor. Endast sjukdom och död kunde hindra mig att uppnå dessa mål. I stället blir jag en futtig folkskollärarinna. Och du som har obegränsade tillgångar för studier blir — folkskollärare!

— Om jag blir, svarade Lorenz med ett kort skratt. Hon såg på honom och tystnade med ens.

— Förlåt mig! bad hon. Du rättar dig naturligtvis efter dina önskningar ... men jag tror att kaffepannan kokar.

— Säg mig inflickade Speiergang, då Gunnel gick bort till spiseln för att ägna sig åt serveringen, älskar du din fästman eller inte? Han gick efter henne, grep henne hårt vid handlederna och uppfordrade henne att tala.

— Du skall inte störa mig nu då jag skall duka bordet, bad hon.

— Jag vill att du skall tala öppet till mig, svarade han och betraktade hennes ring. Tycker du kanske bättre om det svarta familjefåret, knarkoiten Lorenz Speiergang?

Hon försökte slita sig loss, men hans grepp var fast.

— Om jag också tyckte om dig så skulle jag aldrig gifta mig med dig, apollofjäril, för vi skulle ha otroligt små chanser att lyckas i vårt äktenskap.

— Varför tror du det?

— Du skulle kanske ägna dig åt mig en månad eller två, sedan skulle du upptäcka ett par dimmiga, outgrundliga ögon i Venedig, i Paris eller var som helst, eller du skulle bländas av någon skådespelerskas eller en operasångerskas charmerande uppenbarelse i Wien, i Budapest ... eller bli kär i någon haremsdam i Istanbul ...  och så hade vår lycka med ett slag förpassats in i evigheten. Du skulle bli led på mig, och jag skulle bli dig ett påhäng för livet. Jag skulle beröva dig många möjligheter till njutningar och bromsa upp alla dina vallfarter på Dinas vägar ... för världen skulle få veta att unge Speiergang är gift.

— Du tar miste, svarade han och såg henne djupt i ögonen, Du skulle följa med mig på alla mina resor, du skulle dela nöjen med mig i Wien, Venedig, Paris, Budapest och — Istanbul. Dina djupa ögon skulle vara min största skatt i Venedigs gondoler och på Paris' parketter. Jag behövde inte andra kvinnor då jag hade dig. Och på dig skulle jag aldrig tröttna. Jag tror att du skulle vara den rätta kvinnan för mig.

— Det säger du nu! Dina ord är födda ur tillfällets stämning. Tag kaffe, varsågod!

— Tack! Ringen på ditt finger irriterar mig. Låt mig se vad som är graverat i den!

— Om du så önskar. Hon räckte honom ringen.

Utan att se efter vad som stod på insidan stoppade han den i fickan och sade:

— Nu är du inte bunden mera; du är fri från förtrollningen. En man som du inte älskar har givit dig en ring, och den ligger i min ficka.

Hon svarade inte utan betraktade honom där han satt med armarna i kors på bröstet. Utan att säga något lade han sin arm runt hennes hals och kysste henne intensivt utan att hon gjorde något motstånd. Denna kyss var inseglet på en ny förbindelse. Han tryckte sina händer mot hennes små, runda bröst och viskade ömma ord i hennes öra. De talade om framtiden mellan kyssarna. Och tillvaron var underbar.

*

Efter denna händelse vistades Speiergang dagligen i Gunnels sällskap. De åto tillsammans, de gingo på bio tillsammans, dansade på Rings och företogo utflykter tillsammans. En afton hade de bestämt sig för ett restaurangbesök i Jakobstad. Lorenz misströstade. Han råkade vara i tillfällig penningknipa, men Gunnel som hade pengar lånade. De hade det gemytligt. Några kvällar senare kom Grepmakars' fästmö till staden, och alla fyra hade beslutat ha en gemensam sits på Wiks. Men Lorenz hade ännu inte fått det penningbrev han väntade. Det blev därför Gunnel som lånade igen. Och så afton efter afton gav hon honom pengar, vilket hade till följd, att hennes bankkonto sinade i snabb takt. Med en liten oro i hjärtat erfor hon, att Lorenz' skuld till henne redan utgjorde ett högst betydande belopp. Men hon tröstade sig med att han snart skulle betala igen.

*

Det var afton, och Gunnel hade gått till sängs efter att i Lorenz' sällskap ha druckit särdeles starkt kaffe. Hon kunde inte somna. Hon låg och svängde sig i bädden och genomgick i tankarna de senaste månadernas händelser. Ett ljusknippe från en gatlampa sökte sig in genom fönstret och föll ned på bordet, där det brev från Hugo låg som hon fått med dagens post. Flera gånger hade hon läst det. Det andades en stark tro på framtiden. Hugo talade om hängivenhet, uppriktighet och förtroende och vädjade till hennes genkärlek.

Gunnel resonerade med sig själv. Hon hade ingen anledning att misstänka att inte Hugo talade sanning. Han var kär i henne. Det gavs inte andra förklaringar till hans lidelsefulla ord och hans hunger efter hennes kyssar och smekningar. Men på sig själv var hon inte säker. Visst tyckte hon om sin fästman. Därom vittnade även hennes brev till honom, men hon började småningom inse, att det är en väsentlig skillnad mellan att tycka om och att älska. Hugo hade mellan raderna låtit henne förstå, att hennes brev saknade den rätta glöden och intensiteten. Och däri måste hon ge honom rätt. Hon förmådde inte författa några kärlekens höga visor, men i stället kunde hon säga att hon uppskattade hans egenskaper och beundrade hans manlighet. Hon skänkte honom så mycket värme och hängivenhet som hon kunde för hans vidkommande. Det var icke rätt att bekänna för honom känslor som hon inte kände. Hellre skriva reserverat och en smula återhållsamt än att jonglera med ord utan innebörd. Hon hade väntat, att hennes känslor för honom skulle växa sig starkare med tiden. Men det hade gått annorlunda. Just nu var det som om hennes känslor för honom varit mycket mattare än vid tiden för hans avresa till Helsingfors. Han hade känt på sig, att förbindelsen dem emellan inte skulle hålla. Därom vittnade hans ord före avfärden. Han hade sagt, att avstånden ha benägenhet att förstöra, åtminstone verka ogynnsamt på ingångna förhållanden. Hon måste ge honom rätt i detta. De voro icke mera knutna till varandra på samma sätt som under promenaderna till Kärlekstallen och till Vindarnas tempel.

Men det fanns en annan omständighet som Hugo tydligen hade tagit med i beräkningen: Gunnel kunde under hans frånvaro finna en annan, som skulle lägga beslag på de känslor som voro ämnade för honom. Ett sådant intrång på hans jaktmarker hade verkligen skett. Den skyldige var seminaristen Lorenz Speiergang.

Gunnel var inte själv på det klara med vad hon kände för honom. Vänskap, trodde hon. Men det var någonting inom henne som inte nöjde sig med en sådan formulering. Det var mera än vänskap. Var det måhända kärlek? Så mycket var klart, att hennes känslor för honom voro innerligare och omfångsrikare än de hon hyste för Hugo. Men vad beundrade hon hos Lorenz? Hans ståtliga utseende, hans rikedomar, hans världsmannasätt? Huru hade hon förhållit sig om han varit en enkel allmogeson från Österbotten? Knappast hade någon förbindelse kommit i fråga. Hade han tillhört de breda lagren, hade han saknat den tjusningens strålglans, som nu omgav Lorenz och som lockade så magnetiskt ...

Hon intalade sig att Lorenz var i hennes smak. Ytterligare kommentarer behövdes inte. Vid Speiergangs sida skulle hon få ut av livet långt mer än vid Hugos. Hon skulle få allt vad hon sedan barndomen önskat sig. Hon skulle få leva bland samhällets spetsar, omge sig med lyx och njuta av en tillvaro, full av skönhet och omväxling. Lorenz var för henne Ödet med stort ö. Detta tillfälle att bli grande dame borde hon inte släppa ur händerna. Det gällde för henne att handla. Hon satt med full hand och ämnade vid första bästa tillfälle slå sina kort i bordet.

Hon vred på förlovningsringen som åter satt på hennes finger. Tänk, så löst den satt! Ett grepp och den var borta. Hon lade den på nattduksbordet bredvid brevet. Aldrig skulle den ringen mera pryda hennes finger. Hugo skulle få den tillbaka med en förklaring att hon inte rådde för att hennes känslor hade förändrat sig. Hon skulle framhålla, att deras förlovning var förhastad och att den inte motsvarade sitt ändamål. Redan följande dag skulle hon återsända ringen. Men hur hon än försökte intala sig, att en brytning var det enda riktiga i hennes nuvarande belägenhet fann hon icke det svar hon sökte. Det var som om något försökt hålla henne tillbaka. Till sist visste hon varken ut eller in. Hon blundade litet, vaknade igen, men fortfarande rasade striden inom henne. Hon svettades, och pulsen arbetade hårt.

På morgonen föll hon i en lätt slummer. Men fortfarande sysselsatte sig hennes undermedvetna med problemet. Hela hennes tillvaro vimlade av sköna gestalter, såsom opiumrökaren av giftet försättes i ett lycksalighetens nirvana. Hon drömde om det festande Budapest, det dansande Wien, hon lyssnade till klockspelet från Orientens minareter och kisade nyfiket på beslöjade haremsdamer i Ankara. Lorenz var hennes make, och tillsammans med honom vandrade hon i ett nytt universum ...
(Inf. 2010-10-04.)