XIV.

Direktor Samuelsson satt på sitt kanslirum och följde med hur urets timvisare sakta kröp upp mot talet 22. Då klockan slog, ämnade han göra ett besök på internatet för att kontrollera att samtliga interner voro inne. Ännu några sekunder och stunden var inne. Han steg upp från sin ämbetsstol och började sakta gå mot dörren. Just då ringde telefonen. Han skyndade tillbaka till bordet, grep mikrofonen och svarade:

— Direktorns kansli.

— Ett ögonblick, utrikessamtal, svarade rösten i centralen. Det klack till i Samuelsson, ty han tog för givet, att det var seminarist Speiergangs far som ringde från Estland. Direktorn satt tyst och andäktig och lyssnade till den elektriska strömmens fräs i ledningarna, då telefonisten meddelade att samtalet kom från Addis Abeba.

— Addis Abeba, mumlade Samuelsson. Det var en stad som helt nyligen hade varit mycket aktuell. Vad ville Haile Selassie honom? Eller skulle han få tala med Ras Kassa eller Ras Seyum?

— Hallå! ropade han, men ingen svarade. Det var bara det fräsande ljudet, som lät honom förstå att ledningen var öppen. Han kom att tänka på att den tråd, som gick ut från hans bordstelefon, omspände halva jorden. Han tittade ut, där de första snöflingorna dalade. Vilken kontrast mot Etiopien! Där mumsade kanske den person, som hade tagit upp samtalet, på en banan, nyss tagen från trädet, medan han väntade. O, soliga breddgrader! Samuelsson mindes en resa i Italien för många år sedan. Han undrade om Rivieran ännu var lika fascinerande som förr.

I närapå fem minuter satt han och mediterade, med mikrofonen för örat, om sydliga länders förtrollning, tills äntligen en damröst på tyska presenterade sig som baronessan och operasångerskan Lizzi von Kolonay vid stadsoperan i Budapest.

— Träffas studerande Lorenz Speiergang? frågade den klockrena stämman.

— Ett ögonblick! svarade Samuelsson på tyska och hastade därpå ner till bottenvåningen. Han gick raka vägen till det rum, där Lorenz logerade, drog upp dörren efter en kort knackning och ropade:

— Seminarist Speiergang, ögonblickligen i telefon!

Men ingen seminarist med det namnet visade sig.

— Genast i telefon! ropade direktorn och gick bort till sängen, där hårtestarna av den av allt att döma mycket hårt sovande esten syntes.

Internerna Rönnqvist och Ahlman stodo utan att säga ett ord och sågo på direktorn med hjortens skygga blickar.

— Upp! röt Samuelsson och grep den i godan ro sovande seminaristen i håret för att riktigt ruska om honom.

Men ingen Speiergang slog upp sina sömniga ögon. I stället fann sig den modiga direktorn hålla i handen en smutsig sopborste, som under omskakningen lösgjort sig från sängens innanmäten.

— Vad vill det här säga? ropade den rasande Samuelsson, som med utspärrade ögon och glödande kinder trampade golvet likt en tjur som just bereder sig för attacken mot det röda skynket.

Ingen svarade något.

— Har ni blivit dövstumma? Var är Speiergang? Fortfarande tystnad.

I samma ögonblick påminde sig Samuelsson att han inte heller sett Grepmakars.

— Var är Grepmakars? frågade han och svängde armarna i raseri. Som skjuten ur en kanon störtade han till dennes säng. Döm om hans vrede, då han fann en sopborste till!

Med ett oartikulerat vrål lämnade han rummet och halvsprang tillbaka till sitt kansli. Han tog mikrofonen på nytt, pustade ut ett tag och svarade sedan så lugnt och älskvärt som han kunde:

— Jag beklagar, att seminarist Speiergang för närvarande inte står att träffa. Han befinner sig ute i stan, och jag har inte reda på hans tillfälliga telefonnummer. Varmed kan jag stå till tjänst?

— Var god och hälsa honom, bad den vackra rösten, att jag för närvarande vistas i den abessinska huvudstaden såsom den italienska regeringens gäst. Jag är medlem av ett sällskap som gör en turné i Etiopien i syfte att skänka soldaterna litet förströelse i den tropiska värmen. Om ni vill vara av den vänligheten och meddela hen Speiergang, att jag via Rom och Berlin anländer på en liten rekreationsresa till Finland. Jag emotser att inträffa där precis efter tolv dagar. Men för säkerhets skull lovar jag att närmare telegrafera från Berlin. Var god och förbered hen Speiergang på min ankomst och säg att han vid den tidpunkt, som jag i telegrammet bestämmer, möter mig på flygfältet i Nykarleby!

— Flygfältet i Nykarleby, upprepade direktorn i tankarna, men som en artig representant för det finländska skolväsendet svarade han:

— Jag skall med största nöje framföra baronessans hälsningar till seminarist Speiergang.

Han lade luren på klykan och tänkte i sitt stilla sinne att han också hade annat som han skulle säga åt baronessans gunstling.

Följande morgon höll han räfst med syndabockarna Speiergang och Grepmakars. Även andra interner, främst Ahlman och Rönnqvist råkade mycket illa ut, då de låtit ofoget passera utan att därom göra vederbörlig anmälan till direktorn.

Speiergang var nära att förlora besinningen. På sin franskaccentuerade svenska beskyllde han direktorn för vad som hänt, då han givit efter för faderns påtryckningar, vilket resulterat i att Lorenz hamnat på internatet. Han ansåg sin reaktion mot dessa omotiverade tvångsåtgärder var fullt naturlig.

Grepmakars förklarade, att han för sin del hade skyldigheter mot sin fästmö som väntade honom nämnda kväll på Wiks. Han medgav att han uppfört sig opassande och att han var beredd att ta konsekvenserna. Han var en modern kavaljer och han ville inte vara oartig mot sin fästmö.

I direktorns bistra ansikte skymtade för några sekunder ett leende. Tydligen kom han ihåg kvällen, då han tillsammans med Grepmakars studerade polarljuset.

Nu utvecklade sig händelserna slag i slag. Förrän lärarkollegiet hade hunnit besluta, huruvida det som hänt på Knarkon för Speiergangs och Grepmakars vidkommande skulle anses vara ägnat att föranleda temporär relegation eller blott förvisning från internatet, hade den förstnämnda sagt upp kontraktet med Nykarleby seminarium.

Detta schackdrag från Lorenz sida väckte inget ringa uppseende inom utbildningsanstalten. Men inför hans oryggliga beslut att förverkliga sin avsikt förmådde varken direktorn eller lärarkollegiet något. Bland seminaristerna, vilka försökte övertala honom, rådde förstämning. Och stadsborna, som på ryktets vingar hade fått nys om den dramatiska uppgörelsen på direktorskansliet, betraktade honom som martyr.

Omedelbart efter det Lorenz hade avsagt sig all beröring med seminariet för framtiden sände direktorn ett telegram till hans far och berättade i stora drag vad som hänt. Han tänkte att fadern nog skulle tvinga sonen att ändra mening. Men häri misstog sig doktor Samuelsson. Lorenz drog ett rött streck över svarstelegrammet och kastade det i papperskorgen. Ingenting förmådde ändra hans beslut. Han hade fått tillräckligt av Nykarleby och ville bort — tillbaka till stora världen där han kände sig hemma. Och han hade för avsikt att resa omedelbart. Han telegraferade därför till hemmet i Estland, att pengar genast skulle sändas till Nordiska föreningsbanken i Helsingfors. Han skulle lyfta dem på genomresan.

Han uppehöll sig den sista kvällen före avresan i Gunnels sällskap, men deras samvaro präglades inte av den värme som man med hänsyn till deras förtroliga umgänge under flera månader väntat sig. Den förbindelse, som Gunnel på natten fantiserat om, såg ut att aldrig komma till stånd. Speiergang levde redan i andra världar; ringningen från Etiopiens huvudstad syntes icke ha passerat obemärkt. Lorenz var artig och förekommande som förr, men på något sätt frånvarande. De lämnade Wiks restaurang redan vid en tidig timme och kommo överens om att ta ett slutligt farväl följande dag.

Det fanns emellertid en omständighet som gjorde Speiergangs resa komplicerad: hans större och mindre skulder till höger och vänster. Av Gunnel hade han fått en handräckning då och då, och det hon lånat honom steg till ett sådant belopp, att hennes fortsatta vistelse i seminariestaden stod på spel.

Mot all förmodan begärde Lorenz följande dag, då de träffades, ytterligare ett litet lån av henne för sin resa. I stället för att svara bet Gunnel sig i läppen. Lorenz, som observerade hennes tvekan, log och försäkrade, att penningknipan endast var tillfällig och att lånet i sin helhet skulle återställas, så snart han hade anlänt till Estland. Han skulle flyga från Helsingfors till Reval, varför skulden skulle återbetalas om en vecka. Gunnel ansåg sig likväl inte kunna låna honom ytterligare kontanter. Hon uppsökte i stället Grepmakars och tecknade tillsammans med honom på en växel, varigenom Lorenz erhöll respengar.

Då Speiergang höll på att packa, kom meddelandet att lärarkollegiet efter noggrann prövning funnit för rättvist att förvisa Grepmakars från seminariet för en månads tid på grund av förseelsen. Seminaristerna Ahlman och Rönnqvist erhöllo för indirekt medverkan vid bedrägeriet sträng varning men tillätos att i fortsättningen bo på internatet i motsats till Grepmakars, som för all framtid hade förverkat sin rätt därtill. Vitsordet i ordning och uppmärksamhet sänktes inte för någon av de inblandade.

På detta kollegieutslag svarade seminarist Grepmakars med att inlägga en protest hos läroverkets direktor, varvid han ställde sig solidarisk med kamraten Speiergang och anhöll om skiljebetyg från seminariet. Denna inlaga var en ny sensation för lärarkollegiet, som ansåg Grepmakars för en begåvad och framstående elev. Replikskiftet under sammanträdet fick en nästan dramatisk karaktär, ty opinionen var inte enig vid bedömandet av fallet. Slutligen bestämde konferensen, att det tidigare beslutet om en månads relegering skulle förbli i kraft.

Några dagar senare stod Grepmakars med skiljebetyget i handen. Sålunda hände det sig att Rolaxseminaristen reste hem för att gifta sig och ägna sig åt bondens kall, medan hans gode vän Lorenz Speiergang flög till Berlin via Reval för att sammanträffa med den sångerska som hade samtalat med Samuelsson från Sagolandet Etiopien och genom sin ringning vållat uppståndelsen på Knarkon.

Under den tid som närmast följde efter de disciplinära uppgörelserna vid seminariet, som hade berövat Gunnel två av hennes bästa manliga vänner, försökte hon dölja sin saknad efter dem genom att med fördubblad iver ägna sig åt sin pedagogiska utbildning. Hon började finna ett allt större intresse för barnens egenheter och komplicerade själsliv, studerade de olika typerna särskilt och bokförde dagligen det karakteristiska för var och en av lärjungarna. Då därför frågor rörande de olika elevernas natur, läggning och utmärkande egenskaper kommo upp till debatt i övningsskolans lärarrum under överlärarens presidium, höll Gunnel vanligen föredraget och betraktades för övrigt av kamraterna som den främsta sakkännaren.

Dag för dag blev lärargärningen för Gunnel allt mera intressant. Hon älskade att undervisa, visste sig ha ett gott grepp om sin klass, vinnlade sig om att hålla mönstergill disciplin och rättade sig noga efter de pedagogiska och didaktiska föreskrifter som dikterades vid seminariet.

Gunnel bar åter ringen på sitt finger. Hugo hade på nytt blivit hennes intresse. Lorenz hade endast spelat rollen av en drömbild, och de lyckliga stunderna tillsammans med honom hörde mera fantasin till än verkligheten. Besviken var hon visserligen innerst inne över Speiergangs sätt att ignorera henne vid avfärden. Men tillika var hon glad över att deras vägar skilts. Samvetet, som anklagat henne för trolöshet mot fästmannen, blev åter lugnt, men hennes orubbliga självförtroende hade fått en knäck. Hon hade erfarit att hennes inflytande på männen dock hade sina gränser.

Det led mot slutet av höstterminen, och det spurtades väldeliga för julbetyget. I denna tävling i kandidatklassen hade Gunnel fortfarande ledningen, och det ansågs allmänt, att hon skulle komma att utdimitteras med ovanligt höga vitsord, inte blott i kunskapsämnena utan även i förmågan att undervisa. För skolarbetets vidkommande kunde hon sålunda känna sig nöjd. Men det fanns andra saker som oroade henne. För det första: hennes brev till Hugo, som upptogo förklaringar om kärlek, trots att hon knappast hyste några ömmare känslor för honom. För det andra: Uteblivandet av alla livstecken från Speiergang. Hon hoppades inte på att fortsätta förbindelsen med honom per korrespondens, men hon måste återfå de pengar han var skyldig henne. Och detta så fort som möjligt. Men den ena dagen gick efter den andra utan att Lorenz lät höra av sig. Han hade emellertid före sin avfärd uppgivit sin adress, och med ledning av denna hade Gunnel sänt honom ett brev, i vilket han uppfordrades att återgälda lånesumman med första lägenhet. Då svar inte ingått inom rimlig tid, beslöt hon att sätta sig i förbindelse med direktorn, som möjligen ännu hade kontakt med Lorenz far, och be honom ordna om skuldens återbetalning. Men detta sätt att lösa uppgiften hade den nackdelen, att rektorn skulle komma hennes förhållande till Lorenz på spåren, vilket var föga rekommenderande för henne själv. Synnerligast som Samuelsson hade sig bekant att hon var förlovad. Hon dröjde därför med verkställandet av sitt beslut.

Jullovet begynte, och Gunnel reste till Åbo. Ferien tillbringade hon i hemmet, där det inbördes förhållandet mellan familjemedlemmarna blivit tämligen gott. Detta icke blott på grund av döttrarnas framgång i sina studier och ekonomins säkerställande genom Gunnels lån, utan också genom att modern en längre tid varit vid god hälsa, vilket gav fadern större tillfredsställelse med sig själv och sin omgivning.

Inga, snäll och foglig i motsats till Gunnel under uppväxtåren, började bli stora damen, och förtroligheten mellan systrarna ökades ju mera åldersgränsen skenbart utplånades mellan dem. Inga berättade om livet i flicklyceet och Gunnel relaterade sina upplevelser i Nykarleby, icke förtigande den roll Lorenz hade spelat i hennes liv. Däremot nämnde hon ingenting om att han var hennes gäldenär.

Hon beslöt att under helgen inte sysselsätta sina tankar med penningproblemet utan i stället taga dagen som den kom och till omväxling uppsöka gamla vänner. Hon uppvaktade såväl sina skolkamrater som doktor Granberg. Den sistnämnda var fortfarande samma pedantiska herre som under hennes egen elevtid i skolan, lika faderligt omtänksam och fortfarande intresserad av att höra nyheter från Österbotten. Hennes förlovning med provisor Hasselstam hade inte kungjorts i någon tidning, och var därför en angenäm överraskning för rektorn. Han sade att han spått rätt i Helsingfors, då han antog att hon med tiden skulle bli provisorsfru. Leende önskade han henne lycka och välgång.

I Gunnels julferier ingick även en överenskommelse med Hugo om en blixtvisit i Helsingfors. Hon hade genast efter ankomsten till Åbo talat med honom i telefon, och han hade varit mycket angelägen om att hon skulle komma och hälsa på.

Men penningproblemet tärde på hennes krafter, och hon gav sig ingen ro, förrän det var ordnat. Hemma satt hon med en penna i handen och ritade siffror i stället för att göra sig resklar till huvudstaden. Lorenz var skyldig henne närapå niotusen mark. Utan ett motsvarande belopp kunde hon inte anträda återfärden till Nykarleby för att åteluppta studierna för vårterminen. Pengarna finge komma varifrån som helst. Enda sättet att råda bot på den genom Speiergangs manipulationer uppkomna krisen var att utverka ett nytt lån. Men vart skulle hon vända sig under sådana fölhållanden? Att uppvakta doktor Granberg en gång till i samma ärende gick inte för sig, lika litet som det fanns chanser att erhålla direktör Roffs underskrift på ett papper till. Hon hade inte för lånetransaktioner lämpliga bekanta. Men hon tröstade sig med att det sannolikt var få som hade det. Kanske vore det i alla fall bäst att vänta ännu en tid. Hon gnisslade tänder vid tanken på Lorenz sätt att hålla ord. Men ännu närdes hon av hoppet, att det efterlängtade brevet en vacker dag skulle dimpa ned från skyn. Ty att Loddi var en äventyrare, det visste hon, men att han var en bedragare, det kunde hon aldrig tro.

Ett par dagar före julaftonen stod hon böjd över en av skrivpulpeterna på posten och frankerade julkort. Då hon lyfte upp huvudet, höll hon på att få en chock. Vem var det hon såg på andra sidan pulpeten om inte direktör Roff, som var i färd med att skriva adressen på ett brev! Gunnel ville smita, men impulsen kom för sent för att hon mera skulle undgå upptäckt. Då hon grep handväskan och ämnade vända ryggen till honom, såg han upp.

— Minsann är det inte höken Forsberg! utbrast han överraskad och räckte henne handen. Ni har varit mycket osynlig på senaste tid. Men det har sin förklaring. Hur trivs ni i Nykarleby?

— Utmärkt! svarade hon. Och direktörn?

— Nå, inte kan jag klaga. Det var roligt att träffa er igen. Jag hoppas, att ni glömt vårt lilla intermezzo den där kvällen för länge sedan.

Gunnel förvånade sig över direktörens sätt att gå rakt på sak. Hans ord hade väckt ett slumrande obehag till liv. Hon hade haft god lust att huta till honom ordentligt för hans oförskämda tilltag men i stället svarade hon:

— Vi skall inte tala om den saken mera. Den hör som mycket annat till det förgångna. Direktörn har senare visat mig stor vänlighet genom att gå i borgen för mig.

— Ingenting att tala om, svarade han och gjorde en avvärjande rörelse med handen. Har pengarna räckt till?

Denna fråga kom som sänd från himlen. Ett ögonblick rådgjorde Gunnel med sig själv, huruvida hon skulle vädja till direktörens barmhärtighet eller rättare sagt fordra ytterligare gottgörelse för hans smaklösa beteende mot henne.

— Just nu befinner jag mig i en liten penningknipa, svarade hon så obekymrat hon kunde.

— Så, genmälde Roff och smålog. Kanske jag kan hjälpa? Under det de gingo ut på gatan berättade Gunnel att hon oförsiktigt nog lånat bort en del av det belopp hon avsett för studier, men att låntagaren var rik och att hon var säker på att få pengarna tillbaka. Hon framhävde frågans brådskande natur. Vårterminen började vid ett visst datum, och hon hade mycket ringa tid på sig att vänta.

— Det skulle intressera mig att höra åt vem ni lånat, svarade Roff, som uppmärksamt hört på hennes relation.

— Låntagaren är en utlänning, förklarade Gunnel kort, estländsk pojke som en tid var elev vid Nykarleby seminarium, men som sedermera avbröt kursen och reste hem för att ägna sig åt annan verksamhet.

Roff  lade fingertopparna mot varandra, något som var så karakteristiskt för honom.

— Sannolikt hade ni ett kärleksförhållande till den estländska pojken, skämtade han.

— Vi var goda vänner, ingenting mera. Vi åt och drack och körde bil tillsammans, det var allt.

— Det är alltså inte med honom som ni är förlovad? sporde direktören och betraktade hennes släta ring.

— Nej, min fästman är en provisor från Helsingfors.

Roff gratulerade henne och frågade när hon skulle gifta sig. Därpå kunde Gunnel inte ge besked. Först skulle hon avlägga sin examen.

— Men nu gäller det att ordna så att ni kommer er till medel för att kunna avsluta studierna vid seminariet, inte sant?

Det låg något planmässigt bakslugt i direktörens tonfall som kom Gunnel att rycka till.

— Ja, svarade hon. Min dumhet att låna bort mina självlånade slantar gör mig halvt hysterisk. Men det blev en läxa för mig: man skall aldrig lita för mycket på sina medmänniskors redlighet. Man bedrar sig grundligt förr eller senare.

De hade stannat i ett gathörn. Direktören kliade sig på hakan och såg fundersam ut.

— Jag skulle kunna ge er en möjlighet att förtjäna en slant, återtog han. Ni dansar balett, om jag minns rätt?

— Balett! Det är länge sedan jag uppträtt offentligt. Plastiken fordrar träning, förrän den blir någonting att förevisa. Hon undrade storligen vad Roff hade i kikaren.

— Er dans är tillräckligt njutbar, svarade han och nickade uppmuntrande. Skulle ni vilja åta er att dansa på en av våra klubbtillställningar? Ni har att påräkna ett tämligen frikostigt honorar.

— Gärna, genmälde Gunnel en smula entusiastiskt. Men jag är som sagt inte alls i form. Jag måste naturligtvis träna i förväg, och det kan jag inte ge mig tid till. Jag är på semester, som direktörn förstår, och jag borde använda den lediga tiden till att samla kraft för den stundande vårens pedagogiska prov.

— Den träningen behöver inte bli långvarig, avklippte Roff. Ni får välja ert nummer själv efter behag. Pianist skall ställas till ert förfogande, likaså lokal, där ni fritt kan ägna er åt träningen.

— Men jag skulle gärna vilja höra litet närmare om klubben och dess sammansättning. Publiken är kanske mycket kräsen av sig, och hela mitt uppträdande kan bli ett dundrande fiasko!

— Det behöver ni inte alls frukta. Inte dunderfiasko utan dundersuccé är vad ni kommer att göra. Klubben består av idel äldre herrar, vilka är färdiga att applådera för varje liten graciös rörelse av er. Föreningen är inte registrerad utan av helt privat natur. En samling pampar, ville jag säga, som stundom möter upp för att glömma kontorssiffror och familjesorger. Hittills har vi haft vår verksamhet förlagd till sommarmånaderna, då staden är nästan livlös och tristheten är större än under andra årstider Men vid vår senaste sammankomst beslöt klubben efter förrättad omröstning att härefter möta upp även vårar, vintrar och höstar. Mellan jul och nyår är det bestämt att vårt första icke-sommar möte skall äga rum. Det är till denna fest som jag i egenskap av klubbens ordförande ville engagera er för att bidra med ett solonummer. Ni får övervara hela tillställningen, om ni önskar jag försäkrar er, att det kommer att bjudas på rafflande programnummer utöver vad ni presterar — föredrag, sång och vin. Men ni får också lämna oss efter utfört värv, alldeles som ni själv önskar ...

Det låg någonting mystiskt över Roffs presentation av sin klubb som inte behagade Gunnel. Men hon hade ett tillfälle att förtjäna pengar och ville inte avböja anbudet, förrän hon först noggrant reflekterat över saken. Därför visade hon sig reserverad och svarade:

— Jag förmodar, att saken inte är så brådskande, att inte mitt svar kan anstå till i morgon.

— Gärna såg jag att ni avgav ert svar genast.

— Först måste jag dock få veta, hur pass rundhänta ni är gentemot solodansöser. Vad betalas exempelvis för två stycken sex minuters sprattelserier?

Roff funderade några ögonblick.

— Om vi säger ettusen mark per styck. Alltså tvåtusen för tolv minuter. Sämre sätt att förtjäna pengar finns ...

— Det låter frikostigt, ansåg Gunnel och såg belåten ut. Jag går med på ert förslag. Jag dansar två sexminutare för tvåtusen.

Roff räckte henne handen, och affären ansågs uppgjord. De skildes efter att ha kommit överens om att följande dag råkas under en viss adress vid ett bestämt klockslag, varvid dansprogrammet i detalj skulle utarbetas.

Vid det utsatta klockslaget ringde Gunnel på dörrklockan till en privatlokal. Tjänsteflickan öppnade och visade Gunnel till ett mindre rum, där Roff satt ensam och rökte en cigarr.

Åter var hon i enrum med honom. Det hade hon inte kunnat tro för ett par dagar sedan. Hon ryste vid tanken på vad som hände henne förra gången då de sutto på tumanhand.

— Vi befinner oss i klubbpianistens krypin, förklarade han sedan de hälsat på varandra. Musikern är på jakt efter noter och borde anlända efter några minuter. Var god och sätt er, fröken Forsberg!

— De började tala om Österbotten, om landskapets många religiösa väckelser, om det florerande zigenarlivet på slätterna, om flottningsmännens romantiska tillvaro, om deras poesi, som Roff sade fordrar utvald åhörarkrets, om hästhandel i Gamlakarleby och om de många dialekterna. Omsider övergingo de till dagens egentliga fråga: den plastiska dansen à la lärarkandidat Gunnel Forsberg.

Roff tyckte, att pianisten dröjde ovanligt länge. Efter en paus sade han:

— Men vi kan diskutera den teoretiska sidan av saken. Jag kunde höja ert gage höja det på vissa villkor ...

— Och vilka är dessa villkor? sporde Gunnel med tonvikt på varje ord.

— Att ni dansar djärvare dekolleterad än dansöser i vanliga fall på dessa kyliga breddgrader. Ni måste få fram det renodlat kreolska momentet i er dans. Som motvikt till er lätta beslöjning får ni bära mask för ansiktet. Samtliga klubbmedlemmar och även gästerna bär sådana.

— Bär masker! utropade Gunnel frapperad. Av vilken orsak? — För att det alltid är maskerad då klubben möter upp. Ni förstår att det är intressantare på det viset. Afroditeklubben utgöres av en samling originella herrar ... slingrade sig Roff, som inte hade lust att avge någon närmare förklaring på varför det hörde till saken, att medlemmarna skulle bära mask för ansiktet.

— Afroditeklubben! Heter klubben så?

— Ja, har jag inte nämnt det förut?

— Nej.

— Nå, så nu vet ni det. Vidare måste jag passa på och göra klart för er att organisationen är att anse som mycket sekret. Gaget förpliktar er också till fullständig diskretion.

Gunnel nickade, men hennes nyfikenhet ville bestorma Roff med ytterligare frågor. Hela det Roffska referatet verkade fransk äventyrslitteratur.

— Huru mycket skulle direktörn anse sig kunna höja gaget om jag dansade tunnare klädd? frågade hon illmarigt kisande med ögonen.

— Låtom oss säga tretusen för de tolv minuterna, svarade Roff och trummade med fingertopparna mot bordet. Men ni måste räkna med att publiken önskar att era nummer bisseras [upprepas].

— Det skulle sålunda vara ettusen mark till.

— Ja, vi kunde tänka oss möjligheten att ytterligare höja gaget.

— Under vilken förutsättning?

— Ni dansar tre danser. Första i vanlig balettekipering, andra i litet eller hellre i mycket tunnare mundering och den tredje i den allra tunnaste stassen, det vill säga, ni dansar — naken!

Roffs vågade formulering kom så hastigt, att Gunnel till att börja med inte fann några ord att ge uttryck åt sin förtrytelse. Hon stirrade som hypnotiserad på hans feta uppenbarelse, som ingav henne samma med äckel och förskräckelse blandade känsla som då hon rymde undan honom från hans egen våning.

— Jag förstår inte, hur ni vågar komma fram med sådana oförskämdheter, svarade hon under det en våg av harm och förakt vällde upp inom henne. Jag börjar komma på det klara med att ert syfte att hjälpa mig i min prekära belägenhet är rena rama utpressningen. Ni försöker tvinga mig till handlingar, som min moral och mina anständighetsbegrepp inte tillåter mig. Ni är fortfarande lika råbarkad som då ni narrade mig hem till er den där natten. Men jag tänker inte denna gång gå era ärenden, så mycket ni vet det!

Hon framslungade de sista orden med upprörd, vibrerande röst, och hennes näsvingar skälvde. Roff satt och iakttog henne utan att förändra en min. Men då han observerade, att hon sträckte sig efter handväskan för att göra sig klar för uppbrott, skyndade han sig att släta över vad han nyss hade sagt och återtog:

— Ni måste beakta, att det enbart är ett förslag, som jag framställer, förslag, som ni kan godta eller förkasta. Jag har sagt att ni får bestämma över numrets art efter eget gottfinnande. Mig åligger det bara att påpeka under vilka förhållanden ni har utsikt att förtjäna mest. Jag är villig att erkänna att mina villkor för höjandet av gaget vid första påseendet förefaller hårda. Men om ni betänker, att ni hela tiden uppträder anonym och att åskådarna inte har den blekaste aning om vem det är som utvecklar sina behag för dem, så ställer sig saken genast i en helt annan dager. Ingen kan pricka er utom jag, och jag ger mitt hedersord på att dansösen från klubbnatten för alla tider skall förbli vår gemensamma lilla hemlighet.

— Men nu förhåller sig saken så, att jag ingen större tanke har om ert hedersord. Och följaktligen kommer jag inte heller att acceptera ert erbjudande. Enligt min tanke är er klubb inte någon större dyrkare av dagsljuset, och nu förefaller det som om den vore en härd av luftskyende bakterier. Följaktligen har jag ingen lust att blanda mig i Afroditesällskaps muntrationsprogram. De pengar jag behöver måste jag skaffa mig på annat sätt. Adjö, direktör Roff, och tack förert charmanta erbjudande!

Hon steg upp och lämnade hastigt rummet. På rikstelefonen tog hon upp ett samtal till Helsingfors och talade med sin fästman. Hon meddelade att hon redan samma afton skulle anträda resan till huvudstaden för att hälsa på honom.

Men förrän tåget pustade ut från stationen hade ödet en liten överraskning i beredskap åt henne. Då hon var på väg dit, mötte hon Viking Lesser.

— Du här? utbrast han, som om han tvivlat på vad han såg. Det var länge sedan sist.

— Ja, det var verkligen länge sedan vi såg varandra, erkände hon, icke utan att känna ett stygn i hjärttrakten.

— Jag följer med dig ett stycke, föreslog han, så får vi språkas vid. Hur står det till med dig?

Hon redogjorde i korta drag för livet i Nykarleby Och att hon som bäst hade sina julferier.

— Men du ser ut att resa bort, konstaterade Lesser. Du vandrar i riktning mot stationen.

— Jag reser på blixtvisit till Helsingfors.

— Dristar jag att fråga om motivet till resan?

— Jag skall och hälsa på min fästman.

Lessers hjärta snörde ihop sig.

— År du förlovad? utbrast han. Han kunde inte avgöra om hon bar ring eller ej, då hon hade handskar på händerna.

— Som du ser, sade hon och blottade sin vänstra hand.

— Jag vet inte om jag skall gratulera eller kondolera, sade Lesser som ett försök till skämt. Han blev plötsligt allvarsam och utbrast: Där har jag sålunda förklaringen till att du inte besvarat mina brev. Du har av allt att döma en längre tid varit förlovad?

— Någon tid.

— Och du har förstås glömt vår lilla majpromenad. Jag tog dig den tiden mera på allvar än jag bort. Nej, vi skall inte språka om fjolgammal snö. Du reser till Helsingfors, sade du.

— Men jag kommer snart tillbaka igen.

— Så, svarade Lesser och strålade upp. Men om Gunnel hade beräknat, att han skulle ta initiativet till en träff efter hennes återkomst, så misstog hon sig.

— Jag önskar dig trevlig resa! var det enda han sade, då han ett par minuter senare tog avsked av henne på stationsperrongen.
(Inf. 2010-10-11.)

XV.

Mötet mellan Gunnel och Hugo kännetecknades inte av den ömsesidiga glädje som återseendet efter en lång skilsmässa bort föranleda. Hugo ville genom ömhetsbetygelser lägga sina känslor i dagen, men hon var smått retsam och syntes inte alls tillfreds med hans kyssar och smekningar.

— Var skall jag sova? frågade hon, sedan de kommit till Hasselstams bostad efter att ha ätit tillsammans på en restaurang.

— Där, svarade han och visade på rummet invid.

— Och du här, antog hon och pekade på schäslongen.

— Nej, svarade han och skakade eftertryckligt på huvudet.

Vi sover båda i samma rum. Öppna dörren och se efter så finner du att sängen är uppbäddad för två.

Gunnel fnös föraktligt och började gnola på en melodi.

— Tycker du att det ligger någonting underligt i att vi delar sovgemak? Du vet, att jag är österbottning, och du vet säkerligen också, att det gemensamma sovlägret är mera utmärkande för oss än för andra människor.

— Jag har hört om dina rasfränders sätt att agera nattlopp med tyåtföljande gemensamma bäddar, men jag har aldrig hyst någon innerligare förståelse för systemet, anmärkte hon nästan buttert.

Hur kan du uttala dig om en sak som du inte känner till? sade han skämtsamt. Men nu, min lilla tös, tror jag att vi är österbottningar. Var nu en riktigt snäll flicka och gå in i kammaren och börja klä av dig! Själv stannar jag här och föregår med gott exempel.

Han eskorterade henne till kammaren och återvände inom kort till arbetsrummet, där han började klä av sig. Sedan han svept in sig i nattrocken knackade han på dörren till sovrummet. Då han inträdde, var det mörkt i rummet, och han trevade sig fram till bäddarna. Men han fann ingen varelse mellan lakanen som han väntat.

— Var är du? sporde han förvånad.

— Här, hördes en röst i rummets hörn.

Han trevade efter den elektriska kontakten och vred om knappen. Åter flödade rummet i ljus, och han såg Gunnel sitta fullklädd på en stol. På hennes läppar lekte ett odefinierbart leende.

— Godnatt, provisor Hasselstam! Jag hoppas att din nattsömn skall bliva god. För min del föredrar jag att sitta på denna stol. Att somna som man sitter på stolen, hör till vår släkts traditioner. Min farfar lär alltid ha somnat i gungstolen, så att pipan föll med en smäll i golvet, och det händer även min farsgubbe då och då.

— Varför är du omöjlig, Gunnel? Är det för att jag inte är mångmiljonär va?

— Mångmiljonär? Vad menar du riktigt? Jag förstår inte vad du vill få fram.

— Förstår du inte? frågade han och närmade sig henne med långa, avmätta steg. Jag tycker att jag uttrycker mig tämligen tydligt.

Hon märkte att hans ton var utmanande och kall och beslöt att sätta hårt mot hårt. Tydligen visste han ett och annat om fallet Speiergang.

— För så vitt jag kan förstå saknar du allt förnuft, fastslog hon harmset. Var det inte meningen att du skulle lägga dig?

— Gunnel! Hans hand föll tungt ned på hennes skuldror, och hon tvangs att se honom i ansiktet, som vittnade om bestämdhet och beslutsamhet. Du har hemlighållit för mig dina mer eller mindre skumma relationer till en viss utlänning som vistats i Nykarleby. Du skall inte tro, att jag är någon vän av skvaller, men då mina bästa och förtroligaste manliga bekanta i Jakobstad tar på sin ed, att du då och då vistats i Speiergangs sällskap ända till långt in på nätterna och att du dessutom ibland uppträtt ganska onykter, så måste jag väl fästa avseende vid det. Jag hade lust att fråga vad som riktigt försiggått er emellan. Att jag förebrår dig för din förbindelse med honom är väl fullt naturligt, eftersom du är min fästmö.

— Och jag skall också besvara din fråga. Min förbindelse med Speiergang är av allra oskyldigaste art. Han var en gentleman, och i hans sällskap trivdes jag. Några detaljer är jag knappast skyldig att komma med, eftersom jag än så länge har min fulla frihet att tänka och handla. Observera att jag inte är någon nunna i kloster om jag också är förlovad med dig. Om vi festat ibland, Speiergang och jag, så är det vår sak, inte din. Det är skillnad på att vara förlovad och att vara gift.

— Jag trodde att du skulle vara uppriktig mot mig, men jag ser att jag har misstagit mig. Du har försökt föra mig bakom ljuset. Men man behöver inte vara särskilt skarpsynt för att spåra din falskhet. Du försöker för mig uppträda som den oskyldigaste bland de oskyldiga. Det är nästan som om det växte vingar på din rygg! Men jag tror inte så mycket på din oskuld.

— Du får tro vad du vill ...

— Hela din hållning är hyckleri. Vill du kanske påstå annat? Något hos dig, det finaste kanske, det som jag mest känt dragning till, är i varje fall borta. Kanske har du tappat detta märkliga något i mångmiljonärens sänghalm?

Gunnel satt blek och stum och hörde på hans utfall. Hon svarade med att ta av sig sin ring och med en ironisk gest placera den på bordet.

— Här får du för dina grundlösa och oförskämda beskyllningar, sade hon. Utan ytterligare förklaringar steg hon upp och gick in i det angränsande rummet och ringde till ett hotell där man lovade iordningställa ett rum åt henne.

Hugo satt tyst på sängkanten och följde med hennes manöver. Med en flyktig blick såg han, att hon stod vänd mot rummet där han satt. Hennes händer vilade på höfterna, och munnen rosades av ett litet småleende. Han gick efter henne och slog sig ned i en av länstolarna.

— Alltså en ända med förskräckelse, konstaterade han. Det hade väl ingen trott då vi gick arm i arm i Nykarleby. Jag känner mig ännu vimmelkantig. Du betraktar alltså vår förlovning som bruten; annorlunda kan jag inte tyda det sätt på vilket du slängde ringen.

— Det är just vad jag avser, påpekade hon. Vår förbindelse är slut.

Han såg spörjande på henne som om han ännu väntat att en gnista av hopp skulle springa fram i sista minuten. Men han hoppades förgäves. Med klar och fast stämma förklarade hon:

— Du skall inte tro att jag i småsinthet har slängt ringen på grund av dina orättvisa beskyllningar. Nej, kvällens uppträde var bara signalen till brytningen som förr eller senare måste komma. Mina känslor för dig är inte som förr; jag rår inte för att de förändrats. Jag är villig att uppriktigt erkänna, att jag tyckt mycket om dig och att jag ännu tycker om dig som vän. Du har varit god mot mig, och j ag antar att ditt utbrott i kväll ingenting annat är än ett uttryck för din svartsjuka. Men din kärlek till mig — om den är så stor och fast som du låter påskina — förmår jag inte besvara.

— Som du önskar, sade han lågmält och vred desperat på sin ring. Med en högtidlig min drog han bort den från fingret och lade den på bordet. Det är vad som finns kvar av vår förbindelse, suckade han, två ringar bredvid varandra.

— Livet är fullt av besvikelser, sade hon instämmande. Han steg upp och fyllde två glas med vin.

— Så dricker vi vår avskedsskål ...

Gunnel såg, att hans ögon voro fuktiga. Också hon kämpade med gråten.

— Förlåter du mig? frågade hon.

— Ja, svarade han sakta.

— Och du går med på att vi härefter skall vara goda vänner — som bror

Han nickade, och de tömde sina glas.

Medan Gunnel gick ut i tamburen för att hämta sina ytterkläder, ringde Hugo efter en bil. Den infann sig efter några minuter. Tysta gingo de till den väntande vagnen. Han kysste henne på handen till ett sista farväl. Bilen satte sig i rörelse och försvann. Med blicken följde han den, tills den var utom synhåll. Likt en sömngångare raglade han tillbaka till sin bostad, tog en stark dosis sömnpulver och glömde den grymma verkligheten under några rogivande och styrkande timmar.

*

Gunnel satte sig i fåtöljen i sitt hotellrum och började tänka över sitt förflutna och sin framtid, såsom hon alltid hade för vana att göra, då något särskilt anmärkningsvärt förestod eller hade inträffat. Hon påminde sig sina känslor för Hugo vid tiden för förlovningen och godtog som en förklaring till sin dåtida böjelse för honom, att hon var ett barn som inte förstod vilket viktigt steg hon tog. Hasselstam var en av de första män som kommit i hennes väg. Säkert var han en präktig karl, men först nu hade hon insett, att han inte alls var hennes typ. Men Lesser? Och Speiergang? Var befann han sig nu? Hon kom ihåg penningproblemet och ryste vid tanken på de förödmjukelser hon fått genomgå hos Roff. Och Loddi hade varit opålitlig och slarvig. En ny misstanke började arbeta sig fram: vem kunde intyga att Lorenz verkligen var så rik som han påstod? Var han den rättmätige arvingen till de stora affärshusen eller var allt tomt prat? Om han var det, varför hade han då kommit till Nykarleby för att utbilda sig till folkskollärare? Ett infall av fadern, hade Lorenz själv förklarat, men den motiveringen verkade sökt. Sannolikare var, att dåliga existensvillkor hade tvungit hans far att låta honom besöka lärarutbildningsanstalten. Kanske var fattigdomen orsaken till att Lorenz blev intagen på internatet? Men hur gingo dessa teorier ihop med Speiergangs hyperfina garderob, hans bil, hans cigarrettetui av guld, hans otaliga resor utomlands och hans fina internationella bekantskaper? Ringningarna till direktorskansliet hade låtit var och en förstå, att han hade försänkningar bland noblessen i olika länder.

Gunnel började tvivla på Speiergang, på sig själv och på hela världen. Hon medgav dock, att hennes motivering för att Lorenz skulle vara fattig hade sina svaga punkter. Men om han också var den rike affärsmanssonen som han gav sig ut för, vad glädje hade han av sina pengar? Vid seminariet hade han varit otillfredsställd med tillvaron och mången gång sökt tröst hos henne, den fattiga eldarens dotter. Hans förhållande till fadern eller med andra ord till hemmet hade varit sämre än Gunnels till hennes föräldrar, då schismen var som störst. Exemplet visade att pengarna, i motsats till vad hon tidigare trott, icke voro allsmäktiga. Lorenz visste det bättre än hon. En gång hade han sagt: »Vem är i stånd att skaffa sig musikerns öra eller målarens skapande färgsinne för pengar? Vem kan köpa kärleken, intelligensen och ungdomen, hälsan eller den personliga tillfredsställelsen?» Lorenz uppfattning var, att pengarna voro en god hjälp på vägen för att nå ett mål, men inte alltid avgörande. Gunnel å sin sida hade god lust att opponera sig. Indirekt kunde pengarna skänka en tillfredsställelse. För pengar kan man resa, uppträda på flotta restauranger, hålla roligt, omge sig med muntert sällskap ... för övrigt bo och leva i enlighet med sina önskningar. För pengar kan i månget fall en svag hälsa kureras. Man kan anlita berömda specialister och besöka undergörande kurorter. Men Lorenz såg inte tingen från samma perspektiv som hon. Han var uttråkad av resor och fester; han hade fått nog av de fina salongernas luft, fastän han också reagerade för en överdrift åt motsatt håll — Knarkon!

Ehuru Gunnel inte kunde komma till annat resultat än att pengar betydde oändligt mycket i ens liv och i stort sett gestaltade ens tillvaro, så klarnade det alltmera för henne, att hennes egen lott inte alls var så skrämmande som hon under stunder av pessimism inbillat sig. Hon ägde många gudagåvor som inte kunde köpas för pengar. Hon hade ett tilldragande ansikte, vacker figur, god hälsa, sinne för musik, god allmänbegåvning och ett rörligt intellekt. Hon hade alla sina sinnen vid full vigör. Och någonstans i sin kropp hade hon det rara instrument, som lät henne förnimma lycksalighet, då hon smektes av en man hon tyckte om. Och så hade hon sin ungdom. Ännu inte fyllda tjugofyra år! Huru mycket kunde hon inte få ut av tillvaron, om hon fick leva och vara frisk! Egentligen hade livet nu först börjat för henne. Hon hade på den senaste tiden fått ögonen upp för så många värdefulla, tidigare för henne dolda sidor av tillvaron. Alltmer fäste hon uppmärksamheten vid det relativa i tingens och företeelsernas väsen.

Hon hade under en psykologilektion vid seminariet utlagt frestelsens och tillfällighetens intrång på den mänskliga friheten. Hon fortsatte att tänka på spörsmålet och kom till den slutsatsen, att det mesta som sker omkring oss spelar en roll och att den mänskliga viljan utan opposition underordnar sig mycket. »Tillfället gör tjuven» citerade hon för sig själv. Detta var en gammal sanning av stort värde, men formuleringen var för snäv. Tillfället gör mycket annat än tjuven. Och ibland opererar tjuven utan hänsyn till tillfället. Men i regeln. Tillfället för ihop en med en vilt främmande människa, som man ett tu tre gifter sig med. Tillfället ger en butelj brännvin åt en person, som härigenom hamnar i finkan. Utan den där buteljen hade han kanske suttit hemma och i största välmåga studerat sin tidning. Man kan på gatan möta en bekant, som totalt förändrar ens planer ... Man hamnar där man minst av allt tänkt sig. Det berodde på en tillfällighet att Gunnel träffade Lesser ... Hasselstam ... och Speiergang  ... Idel ödesdigra tillfälligheter.

I mångt och mycket visar naturen själv prov på putslustiga tillfälligheter. Grodans och människans spermatozoider ha en slående likhet med varandra ... New Zealand är i sin stövelform en kopia av det upp och ned vända Italien ... Samma förhållande återfinnes hos stjärnbilderna Stora och Lilla björnen. Många människor ha dubbelgångare ... Gunnel frågade sig om dessa likheter voro ett uttryck för naturens skämtlynne eller om det var dess brist på fantasi som framkallat den ringa variationen. Men hon slog genast ifrån sig den tanken. Var kan man njuta av en större omväxling, beräkning och harmoni än i naturen? Hon tänkte på djuren och växterna, deras mångfald av arter och dessas enastående sinnrikhet i fråga om konstruktion och anpassning.

Hon kände sig förvirrad och liten under sina försök att tränga till bottnen med frågorna, och samtidigt märkte hon att hon i tankarnas och spekulationernas värld hamnat på sidan om det ämne, som utgjorde föremålet för hennes meditationer: den brutna förlovningen och de framtida konsekvenserna av den.

I ett och annat stycke mindre tillfreds med sig själv, men å andra sidan nöjd med resultatet av sin huvudstadsresa gick hon till sängs och somnade snart.

Med morgontåget reste hon tillbaka till Åbo. Hennes föräldrar och syster sutto just och spisade frukost då hon inträdde. Modern var den första, som lade märke till att en viktig detalj fattades hos dottern.

— Var har du ringen? frågade hon häftigt.

— Borta för alltid, svarade Gunnel och log.

— Hur i fridens namn kommer det sig? undrade modern bestört.

Fadern som skalade potatis åt sig på tallriken gav dottern ett förstulet ögonkast, liksom ville han låta henne förstå, att han deltog i moderns dunkelt uttryckta förebråelse.

— Förklaringen är högst enkel, svarade Gunnel kallt.

— Nå, låt höra! uppmanade henne fadern.

— Jag har sanningsenligt berättat för er om Hugos förhållanden och hans planer för framtiden. Ni förstod, att han var tämligen välsituerad, att han tyckte om mig, var snäll på allt sätt och att jag skulle komma att få det bra om jag gifte mig med honom.

Både far och mor iakttogo henne med spänd uppmärksamhet, men hon låtsades inte därom utan fortsatte att tala ledigt och obekymrat:

— Gott och väl! Med beaktande av ert eget äktenskap, vars största misshälligheter berott på fattigdom, förstår jag, att det är er innersta önskan, att jag inte skulle försätta mig i en likadan situation genom att äkta en fattiglapp. Det ligger er båda varmt om hjärtat att få mig lyckligt gift. Detta är en naturlig och vacker form av omtanke hos föräldrarna. Att lyckas i äktenskapet är inte bara min utan alla människors önskan. En viktig faktor för att det skall bli lyckligt är pengarna. Såväl män som kvinnor vilka är mindre bemedlade gifter sig gärna till pengar.  Därför att de vet att pengarna bestämmer levnadsstandarden. De resonerar som så, att äktenskapet blir ett parti av social natur, och med tillhjälp av pengar åker de automatiskt upp på den samhälleliga rangskalan. Pengar betyder lika mycket som lärdom och höga tjänster i vår kulturvärld. Men nu förhåller det sig så, att kärleken inte kan köpas för pengar. Beträffande känslorna är materiella tillgångar inte utslagsgivande utan tvärtom; det är de andliga tillgångarna som spela den främsta rollen. Följaktligen gifter jag mig med en rik man endast om jag tycker om honom — inte för hans pengars skull. Men jag kan också gifta mig med en fattig om jag älskar honom.

— Antag att du skulle bli kär i en fyllbult eller någonting i den stilen, anmärkte fadern. Eller låt oss säga en sjuk person — en lungsiktig till exempel. Vad skulle du då göra?

— Jag blir aldrig kär i en fyllbult. Det är karaktären som jag fäster mig vid. Men en lungsjuk ... Jag måste erkänna, att ett sådant fall är högst komplicerat och att jag ifall min fästman led av en smittosam, obotlig sjukdom skulle vädja till mitt förnuft. Antagligen skulle jag inte gifta mig med en sådan man.

— Där ser man, hur mycket själslivet betyder för dina beslut, triumferade fadern.

— Det är nog sant. Jag skulle aldrig komma att inleda en förbindelse med en obotligt sjuk i äktenskaps syfte. I sådana fall går man tillväga med en viss försiktighet. Man känner sig nog för först ...

— Det där låter förståndigt, erkände fadern, som alltmer började finna nöje i samtalet. Men antag, att din äkta man insjuknade i en smittosam sjukdom som läkarna skulle anse obotlig!

— Då skulle jag sköta om honom och trösta honom, kom Gunnels rappa svar. Jag skulle visa mig hängiven och fortfarande uppriktigt älska honom.

Fadern nickade, satte ifrån sig gaffeln och kniven och började med efterrätten. Modern och Inga logo mot varandra.

— Pappa! sade Gunnel. Jag utgår ifrån en sats som jag själv uppställt: Kärleken är relativ. Ser du, jag är av den uppfattningen, att den stora kärleken, som det så mycket talas om, inte existerar annat än i fantasin. Känslorna kan födas, de fortfar att existera en längre eller kortare tid, men de kan också slockna — det vill säga de behöver inte alltid göra det.

— Du har nog rätt, erkände fadern.

— Vi är sålunda ense om att känslorna kan förändras, fastställde Gunnel. Och för att de skall göra det, måste det finnas vissa bestämda orsaker. Visserligen kan man anta, att man med tiden blir så utled på varandra, att en samlevnad saknar varje spår av njutning, men anledningen kan också vara den, att fästmannen eller fästmön har dolt egenskaper som småningom kommer i dagen och att det hela ramlar på dem. Vidare kan det hända, att man blott inbillat sig vara kär, vilket man erfar först sedan man träffat en ny vän. Kärleken är relativ. Man skall pröva och pröva och behålla det bästa. Hugo var för mg ett stickprov blott ...

— Vad var det då hos Hugo som gjorde ett äktenskap med honom otänkbart? undrade fadern.

— Inte något särskilt. Jag kände mg dragen till andra män — fann flera nya egenskaper hos dem som tilltalade mig. Och jag förstod snart, att Hugo inte var den enda man jag kunde bli betagen i, nej, det fanns dussintals andra ... Jag kan inte riktigt förklara, varför jag lämnade Hugo.

— Har du någon annan karl i stället?

— Jag kunde svara både ja och nej på den frågan. Tids nog får ni allesammans se och erfara, vad ödet har i beredskap åt mig. Jag skall nog få tag i en bra karl, och mitt äktenskap skall bli det lyckligaste bland de lyckliga.

— Åtminstone saknar du inte självsäkerhet, anmärkte fadern.

— Det har du säkert rätt i. Jag har i alla tider varit tämligen opåverkad av min omgivning. Tydligen något slags originalitet hos mig. Min självsäkerhet, min förmåga att själv avgöra utan att höra på andra, räknar jag som en av mina dyrbaraste andliga tillgångar. I skolan har jag aldrig anhållit om råd och hjälp hos mina kamrater. Jag har alltid klarat mig själv. Jag har löst alla uppgifter på mitt eget sätt, och jag har i de flesta fall kommit till rätt resultat. I det praktiska livet synes denna min hållning få en ännu större betydelse. Jag har nämligen funnit, att mina medmänniskors »förträffliga» insikter i saker och ting och deras förmåga att anta eller förkasta inte är så värst mycket att komma med. Människorna har i regeln en märkvärdig förmåga att tala för sin sjuka mor. Ofta bottnar de levnadsvisa råden i ren villfarelse. Människorna är så ofta offer för inbillning, överdrift eller underskattning.

— Du talar som om du vore lastgammal, tyckte fadern.

— Du och mamma har visserligen prövat mera än jag, medgav Gunnel. Men då och då vägrar jag i avgörande ögonblick att ta råd av er — fast jag lyssnar till er. Vet du varför?

— För att du är högmodig, svarade modern.

— Inte bara därför, rättade Gunnel och smålog. Jag skulle säga: för att ni i så ytterst få fall kan betraktas som auktoriteter. Jag lyssnar till en person som är specialist i sitt fack, såsom läkaren, prästen, agronomen, skräddaren, bilchauffören och så vidare, men blott i det ämne han äger kompetens att uttala sig i. Jag hör på dig, pappa, då det är fråga om att tjära en båt eller reparera ett lås; på mamma då det gäller att baka surlimpa eller sticka en vante. Jag vet att ni äger sakkunskap i dessa ting. Men mycket av det som tornar upp sig i form av problem på livsstigen är så opåtagligt, att ingen kan ge en definitiv formel för lösningen. Där avgör jag själv. Förstår du mig, pappa?

— Kanske begriper jag vart du vill komma.

— Mina flickbekanta ber mig med röster, som vibrera av begeistring, att handla så och så, då deras erfarenhet i en sådan sak grundar sig på lyckliga omständigheter, som de inbilla sig vara ett utslag av deras klokhet och taktkänsla. Mina pojkbekanta skulle i mitt ställe handla så och så. Jag prövar deras välmenta råd. Kanske finner jag att de själv väntar sig en personlig fördel om jag förfar som de råda mig till. Jag blir misstänksam och gör som jag själv finner för gott. Jag bröt förlovningen med Hugo, då mitt förstånd bad mig göra det. Nittiofem procent av alla mina bekanta skulle säkert ha sagt: »Nej, bryt inte, för allt i världen, bryt inte!” Men jag bröt, och det var det enda riktiga.

Se där värdet av min självsäkerhet! Och denna egenskap hos mig har vuxit sig stark utan uppmuntrande ord. Jag tror på dig då du talar om det söndriga låset och då mamma föreläser om ingredienserna i surlimpa. Båda är viktiga. Ett gott lås hindrar tjuvar att tränga in i skåpet och fara i väg med surlimpan. Men kom inte och ge mig förhållningsorder i kärlekslivet, för där är jag låssmeden och hovkonditorn själv!

— Du är ingen ringa låssmed, då det gäller att skryta, anmärkte fadern.

Gunnel drog på munnen, och fadern fortsatte:

— Nu ämnar du förstås med ledning av ditt skarpa förstånd gifta dig med någon romantisk plankstrykare, som inte äger annat än ett par slarviga byxor på baken.

— Varför inte, om mitt hjärta åtrår plankstrykaren. Möjligen finner jag att såväl hans inre som yttre står i intimaste samklang med mitt eget väsen.

— Men om karlen inte går i land med att försörja dig trots den där samklangen?

— I värsta fall kan jag försörja mig själv. Jag är lycklig nog att vara utbildad för en viss bestämd sysselsättning.

— Och så ämnar du utnyttja din utbildning till att lägga dig med en »skolans Viktor». Du har allt ljusa framtidsdrömmar, du!

— Jag har jute alls velat få fram, att jag drömmer om framtiden som lärarinna vid sidan av en odåga. Jag sade bara, att jag kan föda mig själv, om det kniper, och i förlitan på det kan jag röra mig med större frihet på äktenskapsmarknaden. Går mitt äktenskap isär, så betyder inte katastrofen undergång. Jag har min utkomst under alla förhållanden. Min mor har varit hänvisad till din plånbok, alltsedan ni gifte er. Du känner resultatet lika bra som jag. Jag, din dotter, den moderna kvinnan, har träffat anstalter för att undvika ett upprepande av förhållandena i mitt barndomshem. Och som du ser så har jag garderat mig bra mot alla eventualiteter.

I detsamma skramlade det i brevlådan. Inga som stod närmast dörren gick för att se efter, vad postbäraren haft med sig. Hon räckte brevet åt Gunnel. Dec var av Grepmakars och hade följande innehåll:

Bästa Gunnel.

Hälsningar från Rolaxbygden. Jag är igen odalmannen, som trampar efter hölasset och går lös på skogarnas storfuror. Tills vidare är jag bonde här på hemgården, men instundande sommar skall jag motta min flickas hemman. Jag är inte någon särdeles stor beundrare av pomp och ståt, men ett bröllop i gammalösterbottnisk stil skall det bli i alla fall.

Överallt är man glad över att jag kom hem, för nu har min flickas hemman utsikt att få en husbonde. Kanske hade jag också lyckats som skolmästare, man vet inte. Hur som helst så orkar jag nog bära den bildning jag mottog vid seminariet också som jordbrukare.

Det är skönt och fridfullt härute på landet. Man får åter tala sitt »fadersmål», man får åka skidor över skimrande vita snöfält, man får köra med ystra hästar, och man får fröjda sig åt de välskötta korna i ladugården. Det är annat än trista läxböcker; du borde komma hit och konssatera faktum. — Snart är våren här med rinnande diken och flyttfåglar. Då simmar åter de tusen ladorna i ett väldigt innanhav — den synen borde du få se, innan du lämnar Österbotten. Till bröllopet väntar vi dig i varje fall.

Och så kommer jag till den egentliga anledningen till denna epistel — vår gemensamma vän Speiergangs växel. Banken har meddelat mig, att växeln förfaller den 19 januari. Jag vill höra din åsikt om huru vi skall förfara med densamma. Kanske är det klokast att inlösa den. Summan är som du kommer ihåg 3.000. Jag hoppas att du tar förbindelse med mig så fort du kommit till Nykarleby.

Min fästmö står bredvid mig då jag skriver detta. Hon ber hälsa och önskar dig en god jul, och jag instämmer på det allra hjärtligaste.

Holger Grepmakars.

Gunnel vek ihop brevet och suckade. Alltså en ny påminnelse om pengarnas vikt och värde! Hur skulle hon kunna lösa in växeln, då hon inte hade tillräckligt för sitt eget uppehälle. Inte ens om julen skulle hon få fred för de evinnerliga pengarna. Hon stoppade brevet i handväskan och gick ut i stan för att se på julutställningarna. Hon behövde något som skingrade tankarna och framför allt frisk luft.
(Inf. 2010-10-18.)

XVI.

Julaftonen var inne, och familjen Forsberg satt andäktigt församlad kring matbordet. Ljusen brunno i granen, klapparna voro utdelade, och det rådde en fridfull stämning. Gunnel hade just fyllt de små spetsglasen med hembryggd likör, då Inga började klaga över plågor i magen.

— Visa var det känns! uppmanade Gunnel.

— Här, svarade Inga och lade handen på sin högra sida.

— Du har ätit för mycket gott de senaste dagarna, tröstade modern. Det går nog om tills du blir brud.

Men Ingas plågor tilltogo med hast, och hon lade sig raklång i sängen. Hennes hy blev blekare, och små svettpärlor glänste på pannan. Gunnel mätte febern. Mätaren visade 38.6.

— Blindtarmen, sade Gunnel. Nu ringer jag efter läkare.

— Läkare, mumlade fadern, för vilken ordet hade en stygg klang. Jag har många gånger haft magknip, och alltid har det gått om utan läkare. Flickan har, som mamma sade, ätit för mycket snask.

— Det myckna ätandet kan inte utan vidare åstadkomma feber, opponerade sig Gunnel. Orsaken är nog en annan.

— Jag har inte ätit för mycket, förklarade Inga. Tvärtom har jag inte känt mig riktigt frisk de senaste dagarna. Därför har maten inte smakat.

— Det har också jag tyckt mig märka. Pappa och mamma har räknat fel.

Utan att närmare reflektera över saken gick Gunnel ut och ringde efter en läkare.

— Doktorn kommer genast, förklarade hon, då hon kom in.

Fadern såg missbelåten ut, men modern tyckte att Gunnel handlat förståndigt och började duka av bordet. Gunnel hjälpte Inga i sängen och stoppade om henne ordentligt.

Snart hördes en bil stanna i närheten. Det var läkaren som kom. Han började undersökningen av den sjuka och sade efter en stund:

— Det är blindtarmen. Det blir operation — senast i morgon. Men patienten måste genast föras till sjukhuset, så att vi kan hålla henne under observation.

Läkaren avlägsnade sig, och om en halv timme kom ambulansen. Gunnel åkte tillsammans med sin syster till sjukhuset. Inga underkastades förnyad undersökning, och sjuksköterskan hade lovat underrätta Gunnel om resultatet. Gunnel väntade, och rapporten kom. Och den var saklig och kort:

— Ögonblicklig operation nödvändig. Men jag måste skynda mig. Narkosen börjar om några ögonblick. Om fröken vill vänta, tills allt är klart, så var god och dröj i väntrummet! Jag skall genast meddela er då operationen är över.

Väntetiden föreföll Gunnel som en hel evighet. Hon försökte förkorta den genom att läsa tidskrifter i väntrummet men kunde inte koncentrera sig. Alla hennes tankar gingo till system. Måtte hon bara klara sig! Måtte inga komplikationer tillstöta!

Slutligen öppnades väntrummets dörr, och sköterskan inträdde.

— Så är den lilla julaftonsoperationen över, sade hon leende. Fröken kan gå hem och lägga sig i förtröstan på att allt utfallit väl, fast jag måste säga, att alarmet gjordes i sista minuten. Fallet hade inte tålt två timmars uppskov. Om det var ni som ringde, så kan ni betrakta ringningen som den största julgåva ni någonsin kunnat ge er syster. Ni räddade hennes liv.

Från sjukhuset gick Gunnel raka vägen hem, där hon fann far och mor sittande fundersamma på var sin stol utan att yttra många ord. Inte heller Gunnel var särdeles meddelsam då hon kom.

— Berätta nu vad man sade på sjukhuset! bad modern. Sade man att det nödvändigtvis måste bli operation?

— Inte kan man rädda en människa, vars blindtarm håller på att spricka, på annat sätt än genom ett snabbt operativt in grepp, svarade Gunnel tämligen kyligt.

— Sade de att fallet var farligt? undrade fadern.

— Just så uttryckte de sig. Och de tillade att om jag ringt två timmar senare, skulle Inga svävat i den allra största fara. Du kan vara glad, pappa, att jag inte lyssnade vare sig på dig eller mamma utan handlade enligt mitt eget förgottfinnande.

— Nå men berätta om Inga och tala inte om struntsaker ...

— Där ser du bevis på mitt omdöme och min blick för situationen. Om jag inte varit hemma, skulle Inga tydligen fått dö. Jag borde ta i er båda två och ruska om er, så att ni fick ögonen upp för vad som sker omkring er. Ni är båda initiativlösa slöfockar!

Fadern såg ner och sade ingenting. Gunnel hade igen gett honom något att tänka på. Och mor, som erfor att far reagerade för dotterns fullträff och kanske i tysthet för sig själv erkände att hon hade rätt, kände ångest inför Gunnels dunkla antydningar och utbrast:

— Säg nu i fridens namn hur det förhåller sig med Inga!

— Hon är utom all fara, svarade Gunnel. Hon är redan opererad.

— Opererad! utropade fadern och modern på samma gång.

— Ja just, opererad, svarade Gunnel nervöst.

— Och det säger du nu först, förebrådde henne modern.

— Ja, man måste se nyktert på saker och ting. Det lönar sig lika litet att språka i munnen på varandra som att springa av och an och inte veta vad man skall ta sig till.

— Blir Inga frisk? frågade modern förhoppningsfullt.

— Om en vecka har vi henne säkert hemma, svarade Gunnel och tog upp en karamell som hade fallit från granen.

Julaftonen hade i Gunnels hem förlorat sin rätta stämning på grund av det plötsliga sjukdomsfallet. Ingen var upplagd för att äta, dricka eller prata. Samtliga gingo därför tidigt till sängs.

Följande dag besökte Gunnel i sällskap med sina föräldrar systern, som befanns vara vid tämligen gott humör. Doktorn hade sagt, att hon skulle utskrivas till nyåret.

Då faran var överstånden började fadern tänka på den ekonomiska sidan av dotterns sjukdom. Han frågade Gunnel, vad hon trodde att sjukhusvistelsen skulle komma att kosta. Hon å sin sida log överseende godmodigt tillbaka, liksom ville hon ha sagt: Det är jag som betalar.

Men inom sig själv visste hon, att det ekonomiska problemet, som hade tillspetsats genom Grepmakars brev och systerns sjukhusvistelse, inte skulle komma att lösas med något sesam. Samtidigt som hon ondgjorde sig över sin godtrogenhet gentemot Lorenz, då han försäkrat att det lånade beloppet skulle tillställas henne ett par veckor efter hans avresa, började ett svagt hopp vakna hos henne. Kanske hade pengarna anlänt till Nykarleby? Hon borde ringa till stadens postkontor. Men besvikelsen skulle vara dubbelt så stor, om posten meddelade att brevet inte kommit dit. Sannolikt var att så var fallet. Hon kände sig nästan hysterisk, och kallsvetten stack ut i pannan. Med en rysning, som genomilade hela hennes kropp, kom hon ihåg Roff och hans dansnummer. Skulle hon i varje fall vara tvungen att acceptera hans vämjeliga förslag? Hon gjorde en ansträngning för att tvinga sina tankar att syssla med andra saker. Hon ville inte tänka på Roff. Aldrig ville hon se denna fölhatliga människa mer, än mindre i plastisk dans blotta sin kropp för hans åtrå. Allt annat, men inte detta!

Men frestaren hade redan fått ett grepp om hennes vilja, och hon tyckte sig höra en löst som viskade:

— Tänk en smula på din belägenhet, högmodiga kvinna! Du skall betala en skuld på halvtannat tusen i januari. Du skall resa upp till Nykarleby och påbörja en ny termin vid seminariet. Utgifterna för Ingas sjukhusvistelse hänger på dina axlar. Det behövs kontanter. Varifrån tänker du ta dem? Hur lätt kan du inte skaffa dig sådana! Roff har gett dig en fingervisning: Dansa! Vad gör det om du uppträder en aning tunt klädd? Sådant är comme il faut nuförtiden. Hellre dansar du än går och våndas över penningbekymren. Femton minuters charmerande plastik för ett nästan suggererat auditorium, det är något för dig! Gör bruk av din skönhet och dina behagfulla rörelser till att förtjäna pengar. Du har ingenting att förlora på saken, bara vinna. Gå genast till Roff och säg att du tar emot hans frikostiga erbjudande. Det är ju avsett att hjälpa dig lika mycket som att fröjda hans bekantskapskrets! Brevet från Lorenz anländer i sinom tid. Men du behöver pengar genast. Dra nytta av ditt vackra linjespel, din konst och din talang! Uppsök genast din välgörare!

Gunnel tog på sig kappan och gick till Roff.

*

Det var tredje dag jul. Lesser ilade till sin överordnades bostad. Roff satt och rökte en cigarr då kontorschefen anlände.

— Du har programmet klart för aftonens galafest, förmodar jag, inledde Lesser.

Direktören nickade belåtet.

— Jag har bland annat engagerat en dansös för aftonen. Orkestern uppträder som vanligt, och så har vi doktor Hm-hm:s föredrag om de inresekretära körtlarna och deras funktion. Men slagnumret blir nog dansen.

— Är det en professionell dansös som uppträder?

— Det säger jag inte, svarade Roff och såg illmarig ut.

Lesser skrattade åt sin chefs finurlighet och berättade, att han träffat doktor Granberg på gatan och bett honom titta opp. Lesser hoppades att han icke överskridit sina befogenheter. Roff skrapade sig på hakan där en kort skäggstubb spirade fram.

— Tja, jag har inte panna att be honom stanna hemma, svarade han, men inte är jag heller särdeles förtjust över att han kommer att närvara vid festen.

— Men du har ju själv tidigare bett honom deltaga i Afrodite sällskapets möten någon gång. Jag har dessutom inviterat en av hans goda vänner — en rikssvensk skolrektor som heter Svensson. Enligt Granberg är han föreståndare för en folkhögskola i närheten av Stockholm.

— Ett sådant sammanträffande! utbrast han och såg tankfull ut.

— Jag tror att ingendera av de båda herrarna är särdeles lämpad vare sig för festprogrammet eller festandan, sade direktören med ett småleende. Men de kommer av fri vilja. Jag vet inte annat, än att herrarna måste beredas tillträde. Du meddelade dem naturligtvis lösen?

— Nej, det gjorde jag inte. Jag har själv erbjudit mig att beledsaga dem till ort och ställe.

Roff godkände ehuru något motvilligt Lessers planer. På hemvägen övertänkte denna det förestående arrangemanget och förvånade sig i inte ringa grad över sin chefs försiktiga hållning gentemot de båda skolrektorerna. »Ett sådant sammanträffande», hade han sagt. Och på kontoret hade Lesser tjuvlyssnat till ett telefonsamtal, i vilket Roff hade låtit undfalla sig följande: »Huset är ensligt och lämpar sig utmärkt ... jag kommer genast efter ... Au revoir!»

— Vad innebar detta orakelmässiga yttrande. Vart ämnade Roff bege sig? Att han hade någonting alldeles extra i kikaren, var klart. Kvällen lovade att bli mycket intressant.

*

Uppslutningen vid Afroditesällskapets vinterfest hade beräknats bli så omfattande, att ordföranden hade sett sig föranlåten att hyra en av de större föreningslokalerna i staden. Med lokalen sammanhängde en restaurang med utskänkningsrättigheter, varför man förmodade att festen skulle bli tämligen fuktig.

De kallade och utvalda började anlända. Den ena bilen efter den andra körde fram till ingångsporten och avlägsnade sig igen. Och nya vagnar uppenbarade sig både privata och sådana som köade i bilstationer. Samtliga festdeltagare voro iförda den traditionella havsblå masken.

Vid det fastställda klockslaget sammanträffade Lesser med doktor Granberg, som presenterade sin vän, folkhögskoleföreståndare Svensson, en äldre, glad och nyter herre med distingerat utseende. Lesser uttalade sin glädje över att få stifta bekantskap med en känd rikssvensk folkpedagog och hörde sig för om herrarna hade masker med sig. Sådana hade de inte försett sig med, varför Lesser tog ur sin ficka tvenne stycken och räckte den ena till Granberg och den andra till Svensson.

— Tydligen en mycket originell klubb, eftersom man inte ens får blotta sitt hederliga ansikte, anmärkte den sistnämnda.

— Klu-klux-klan, mediterade Granberg.

— Men vilka är föreningens syften och vad har den för arbetsprogram? frågade Svensson, som hyste en viss misstro mot maskeringssystemet.

— Ideella syften i egentlig bemärkelse har den inte, förklarade Lesser rakt på sak. Den är en alla tiders egoistiska klubb, för den avser blott och bart att bereda sina medlemmar en trevlig aftonunderhållning.

— Det är inte det sämsta det, erkände rikssvensken. I denna trista tid behöver människorna sannerligen muntration. Kunde inte föreningen vara så hygglig och bilda en filial i Fallbåda? Staden hör inte till de mest försigkomna i förströelseväg.

— Det är bara det klassiska Åbo som har sina idéer, skämtade Lesser. Jag tror inte, att Afroditerörelsen skulle vinna gehör på annat håll. Här lever ännu djäknarnas och trubadurernas anda. Vi får väl närmast anse, att Afroditesällskapet har till uppgift att luckra upp vad som finns kvar av gammal stelhet och moralisk överdrift. Afroditesällskapet tar livet lätt och har mycket av Bellmans anda över sig. Det gäller att få fram något av det bekymmerslösa aftonlivet på den tid, då Uppsala och Åbo var Nordens viktigaste universitetsstäder.

Med denna upplysning kände sig Svensson väl tillfreds.

Lesser vinkade efter en bil, i vilken alla tre till chaufförens icke ringa förvåning anlade masker. Svensson, som iakttog bilistens frågande blick, förklarade, att det inte var fråga om en gangsterkupp utan om en maskerad i den enklare, men glada stilen.

Lesser höll upp bildörren och hjälpte sina båda gäster ur vagnen och förde dem mot paradingången. Han uppmanade dem att skynda på, ty de voro redan några minuter försenade: Svensson var emellertid på ett så briljant humör, att han måste stanna för att påminna sig en vits från sina studentår. Granberg ryckte honom i rockskörtet och kiknade. Lesser fick det intrycket, att de båda herrarna kommo från en bättre middag.

I korridoren mottogs trion av två maskerade personer som be gärde lösen.

— Snus ...  sade den ene av dem.

— … dosa fyllde Lesser i. De främmande männen nickade och visade dem till avklädningsrummet. Här mottogs deras kläder av en mansperson, likaså iförd grön mask. Trion gjorde toalett och eskorterades därpå av dörrvaktmästarna in i salen. Redan hördes röster. Tydligen var salen fullsatt. Lesser öppnade dörren och bjöd de båda skolrektorerna stiga på. Med en stel bugning slank Svensson åtföljd av Granberg och Lesser in i salen där skum belysning rådde. Rummets golv upptogs av en mängd små bord, kring vilka medlemmar och gäster för kvällen hade slagit sig ner i små klungor. Lesser och hans vänner uppsökte ett ledigt bord och tog det i besittning. Nyfiket sågo de sig omkring och fastslogo, att publiken uppgick till ett sextiotal personer. De flesta hade dryckesvaror framför sig. Det verkade som om man befunnit sig på en utländsk nattbar, dock med det undantaget, att skränet och oväsendet var fjärran. Alla samtalade lågmält och taktfullt. Även det Lesserska sällskapet konverserade nästan viskande. Svensson myste förväntansfullt i denna mystiska tillvaro och lade armarna i kors på sin istermage. Men Granberg var törstig och undrade var man kunde få något att dricka.

I detsamma kom en ung man tillstädes och frågade vad henarna behagade. De gjorde sina beställningar, och servitören avlägsnade sig.

— Fint arrangerat, erkände Svensson. Det verkar som om serveringsbetjäningen hörde till sällskapet, klädmottagarna och dörrvaktarna likaså. Jag har känslan av att här inte knusslas med småpengar. Tydligen har sällskapet hyrt hela våningen och hela tjänstestaben. Storartat!

— Alldeles riktigt, instämde Lesser. Den som står i spetsen för Afroditesällskapet är organisatör. Tills vidare får den uppassande personalen röra sig fritt. Men då programmet börjar, stänges dörrarna, och tjänsteandarna får hålla sig utanför. Då ett nummer är undanstökat, blir det paus igen, och serveringen kan fortsätta ...

— Känner du igen någon här? frågade Granberg vänd till Lesser.

— Det är litet svårt att skilja stallbröderna åt så gröna som de är runt ögonen. Men delvis lyckas man med identifikationen. Den ene känner man på kalaskulan, den andre på flintskallen och den tredje på öronen, skägget eller brännvinsnäsan.

Granberg tittade omkring sig för att se på sina mystiska medmänniskor, men Svensson satt oberörd av sin omgivning och njöt av det klassiska hemlighetsmakeriet. Han sjönk djupare ner i fåtöljen och gned händerna av förtjusning.

— Där sitter direktör Starrbom vid Åbo konfektyr, upplyste Lesser med en diskret nickning bakåt med huvudet. Vid det där stora bordet till höger, närmast hitåt har vi skräddarmästar Josefen och bredvid honom magister Trallander. Vid bordet bakom dem slår ingenjör Andersson från tändsticksfabriken i sig en cocktail och bakom honom — den som torkar sig om munnen med servetten — känner man igen … Det är doktor Stenström. Den där till vänster med den hiskeligt stora magen är direktör Virtanen från »Aura Pump».

— Den där ser ut att vara direktör vid kilometerfabriken, inflickade föreståndare Svensson och gjorde en nick med huvudet mot en ovanligt fet uppenbarelse i en korgstol mittemellan två magra karlar som påminde om de bibliska nöten.

Sällskapet var just inne på en tokrolig debatt om olika människotyper, då en av funktionärerna meddelade att festen skulle begynna.

Inledningsvis spelade en orkester, bestående av dragspel, violin och saxofon en marsch, varefter en person som Lesser kände igen — direktör Roff — hälsade de närvarande välkomna. Han hänvisade till människosinnets krav på muntration även om vintern och hoppades, att kvällen, som till och med hade överraskningar att bjuda på, skulle vara lyckad. Efter hans tal, som begeistrat applåderades, spelade orkestern en vals av Lehar. Efter denna goda start reserverades några minuter för komplettering av bordens dryckesförråd varefter dörrarna stängdes:

Mannen, som Svensson redan hade hunnit döpa till hovmästaren, meddelade att en viss junker Olof skulle sjunga kupletter.

— Det var en baddare att ladda ur sig, viskade Granberg i Svenssons öra, då herr Olof sjungit sin första bit. Men Svensson skrattade ännu, så att magen hoppade och gjorde tecken åt sin vän att hålla sig tyst, så att de inte skulle gå miste om poängerna.

Publiken avtackade sångaren med både händer och fötter.

Denna bugade sig och sjöng en ny visa varpå han drog sig tillbaka. Samtidigt öppnades dörrarna, och servitörerna hörde sig för om sin kundkrets önskningar.

I salen började en del herrar bli alltmera högljudda. Även vid det Lesserska bordet steg stämningen. Svensson höjde sitt glas och nickade belåtet mot sina vänner. Pokalerna druckos i botten, och tjänsteandarna fyllde i på nytt. Svensson torkade sig om läpparna och höll på att säga något, då en främmande herre uppenbarade sig vid deras bord. Denne mumlade några ord om att det var roligt att fira Afrodite oberoende av årstiden, stannade ett tag och fortsatte därpå till ett annat bord där han dröjde några ögonblick.

— Ett gammalt trick för att övertyga sig om man har att göra med bekanta eller inte, förklarade Lesser. Presentation förekommer självfallet inte inom Afroditesällskapet.

— Det kan man nog förstå, anmärkte Granberg.

— Jo, han ville höra oss tala för att med ledning av rösterna komma underfund med om han hade att göra med Esau eller Jakob. Jag tror mig känna honom, fastän han knappast lycka des identifiera oss. Mannen är kriminalkommissarie och heter Blackström.

I ett hörn av salen stämde några överförfriskade strupar upp en sång. De nedtystades omedelbart av hovmästaren, vilken högljutt som en romersk härold meddelade, att Afrodite själv efter några ögonblicks paus skulle uppträda med plastisk dans. Meddelandet mottogs med en ovationsartad applåd.

Det lådde åter tystnad i salen. Diskreta intogo musikanterna sina platser, och vid varje bord såg man förväntansfull ut. För att motverka stundens spänning tog Lesser en djup klunk ur sitt wiskyglas. Granberg makade sin bräddfulla bägare åt sidan, så att han fick armstöd och vände sig mot scenen. Svensson åter putsade med febril iver sina glasögon och satte dem ovanpå masken ...

Vid ett tecken från pianisten stämde orkestern upp. Samtidigt tändes en strålkastare, vars ljusknippen riktades mot estraden, under det att alla lampor i salen släcktes.

— Djävlar i min själ ...! mediterade Svensson.

— Afrodite, uppstigen ur Östersjöns gröna salar, hälsar er, ljöd en stämma. Och i samma ögonblick uppenbarade sig den allra sötaste najad i rampljuset.

— Försök sitta stilla, broder! viskade Granberg till Svensson.

— Bravissimo! fick Granberg till svar.

Dansösen höjde tjusigt sin arm äskande tystnad.

— Se på hur demonstrativt klädd hon är, viskade Svensson, som kände på sig att de onda lustarna började vakna. Se på höftens underbara rundning!

Granberg grävde i fickorna efter glasögonen.

— Oj, oj, suckade Svensson. Se på nackens förtjusande båg linje vid hårfästet!

Granberg satte glasögonen ovanpå masken som Svensson ha de gjort. Lesser kunde inte annat än le åt de båda herrarnas iver att följa med. De påminde smått om jaktflygare där de sutto.

— Vem är kvinnan? frågade Granberg.

— Någon varietédansös, svarade Lesser.

— Det vore roligt att få se litet närmare på henne, suckade Svensson och jämkade på glasögonen.

Afrodite tog de första dansstegen vilka i fulländad måtto framhävde hennes fägring. Hennes rörelser voro otvungna och mjuka. Publiken satt andäktig. Inte en hostning, inte en viskning störde hennes dans. Sirligt och spänstigt framförde hon sitt nummer. Och då dansen var till ända, tycktes bifallsyttringarna aldrig vilja upphöra. Gång på gång ropades Afrodite in för att mottaga publikens hyllning. Man trängdes för att överräcka henne blommor, och hovmästaren hade fullt upp med att hindra de hänförda Afroditebeundrarna att trampa varandra på fötterna och skuffa omkull varandra. Då de inte personligen hade rum och tillfälle att överräcka blomsterkvastarna, slängde de dem upp på scenen, som omsider började påminna om Babylons hängande trädgårdar, ty blomstren fastnade i ridån, på musikinstrumenten och notställarna. Alltjämt regnade det rosor, nejlikor och narcisser från salens mörkaste hörn. Afrodite bugade sig, neg och kastade slängkyssar och försvann slutligen bakom ridån för att bereda sig för sitt följande nummer.

— Det var mycket hedersbetygelser på en gång, tyckte Svensson som tömde sitt glas.

Under pausen som följ de var det allmänna samtalsämnet Afrodites dans. Kyparna ilade fram och tillbaka, och borden fylldes med nya drinkar. Åter bad hovmästaren om tystnad.

— Hu! tjöt Svensson dämpat, då Afrodite visade sig ånyo. Nu var hon iförd en helt annan stass. Hans utrop, som bottnade i en viss överraskning, drunknade snart i de övrigas bifallsstorm.

Från att nyss ha uppträtt i en havsblå, kraftigt urringad blus utan ärmar och shorts syntes den leende Afrodite nu emottaga mängdens bifall iförd de enklaste plagg, som kunna tänkas ägnade att skyla en kvinnas behag. Det var varietédansösen i sino prydno. Hennes bröst doldes av en silverglänsande bysthållare, och hennes höfter voro belagda med ett bälte, vars ornamentala beslag glittrade i alla klara färger. Hennes solbrända hud värmde och tjusade, och runt hennes hals svallade havsjungfruns lockar. Då hon rörde på huvudet, blixtrade pärlorna i diademet som hon bar runt pannan.

Orkestern stämde upp, och Afrodite skred med en furstinnas värdighet och hållning ut på scenen. Hennes rörelser voro charmerande, och hela hennes väsen utstrålade behag. Efter det hon utfört dansen fortsatte hon att sjunga och lät med ett tecken orkestern förstå, att den skulle spela utan avbrott. Det var, som om dansen och sången utan uppehåll sammanflutit i ett. De flesta trodde, att numret i förväg var planlagt på det sättet. Endast orkestern och dansösen visste, att det var fråga om en improvisations men en skicklig sådan. Afrodite lämnade estraden och vandrade ut på golvet. Hon såg sig om till höger och vänster alltjämt sjungande. Hon gav ett leende ögonkast åt envar. Mannen vid strålkastaren följde uppmärksamt hennes långsamma kliv genom salen och upplyste påpassligt hennes väg.

— Hon kommer hit, sade Svensson och skruvade sig nervöst.

Och hon kom sakta skridande. Vid de tres bord gjorde hon ett uppehåll och sträckte fram handen till en kyss. Det såg ut som om hon avsett Svensson. Men denne kände sig tydligen både blyg och förvirrad inför mängden och kom sig icke för att vara ridderlig mot dansösen. Några hänförda Afroditeentusiaster, som observerat malören, gåvo till ett skratt, och Svensson kände sitt hjärta isas. Granberg ville gripa den lilla förtjusande handen, men Lesser var honom för snabb. Han förde hennes fingrar till sina läppar och kysste dem. Vid manövern gjorde hon en liten överhalning, varvid Lesser konstaterade, att hon var ganska mycket överförfriskad. Men balansen återställdes tack vare hans förekommande grepp om hennes midja. Publiken hurrade och jublade, men Afrodite begärde tystnad genom att sträcka upp högra armen, vars smycken gåvo reflexer som tydligen gjorde Svenssons ögon illa, eftersom han hastigt nedskar synskärpan genom att beröva masken sitt glasögonpar.

Dansösen fortsatte sin gång i salen och uppehöll sig då och då vid något av borden, under det att herrarna gjorde sitt bästa att säga henne komplimanger. Hon avslutade sin promenad med att dröja en stund vid orkestern. Då hon på nytt besteg scenen kastade hon några slängkyssar till publiken, varefter sången och musiken upphörde.

Åter brakade bifallsåskorna lös. Gång på gång kallades hon av spontana utrop tillbaka på scenen och gjords sina eleganta hovnigningar. Publiken begärde att hon skulle ta om numret, men hovmästaren förklarade, att Afrodite ännu hade ett ansträngande nummer kvar och att hon måste vila sig litet för att samla krafter för detsamma.

Lesser såg på sitt armbandsur och bad om ursäkt för att han måste avlägsna sig för några ögonblick. Han skyndade ut och meddelade i förbifarten åt en av dörrvaktmästarna, att han hade blommor i sin bil åt varietédansösen och att han gick för att hämta dem. Karlen nickade belåtet, och Lesser fortsatte nedför trapporna.

Där ute såg han sig omkring. Det var som han hade beräknat — två bilar. En för dansösens hemfärd och en annan för hans eget behov. Gott! tänkte han för sig själv. Vi skall se vad vi kan uträtta!

Den vagn, som antagligen var avsedd för honom, hade parkerat längre bort. Lesser påskyndade sina steg. Då han kom närmare bilen, upptäckte han chauffören som kom leende emot honom.

— Har du lyckats få tag i en blomsterkvast? frågade Lesser.

— Det kan du vara lugn för, svarade chauffören som var en av Lessers goda bekanta. Vagnen ser invändigt ut som en botanisk trädgård i miniatyr. Jag köpte vita rosor. Det var sådana du ville ha, inte sant?

— Utmärkt, Herbert! svarade Lesser entusiastiskt. Kom nu bara ihåg att hålla ett vaksamt öga på vagnen därborta! Jag förklarade ju i går på kontoret för dig vad jag tror vara i görningen. Om du ser en herre och en dam stiga in i vagnen, så följ efter dem och kom tillbaka hit och meddela mig vad du kommit underfund med, i händelse jag inte skulle vara här ute vid starten. Meningen är naturligtvis den att jag skall följa med dig i bilen.

Herbert nickade.

— Huru många hästar har du under motorhuvan? frågade Lesser, som räknade med att det skulle arta sig till klappjakt.

— Åttiofem, svarade bilisten. Jag tog farsgubbens Chrysler. Den där vagnen är en Ford på sextio hästar, så du kan bilda dig en uppfattning om olikheterna i vagnarnas snabbhet.

— Bra! triumferade Lesser.

— Men vem betalar böterna för fortkörning? undrade Herbert.

— Vi skickar räkningen till Roff, svarade Lesser och skrattade. I sällskap med sin vän Herbert Skog gick Lesser till bilen och tog en titt på rosorna. Med sin fyllpenna skrev han på det vid hängande tomma kortet följande rader:

Sköna Afrodite!

Mottag dessa blomster såsom ett ringa bevis på min uppskattning av Er bedårande dans. God fortsättning!

En beundrare.

Han stoppade kortet i kuvertet och försvann bakom ytter dörrarna. I korridoren bad han dörrvaktarna att själv få över räcka rosorna till den sköna, men de förklarade, att en personlig uppvaktning var förbjuden från högre ort och att hans önskan sålunda inte kunde villfaras. Lesser gav då blomsterkvasten åt en av de vakthavande herrarna, som efter att hava kontrollerat vad som stod på kortet förde den till dansösens gemak. Om några minuter uppenbarade sig mannen på nytt och framförde därvid Afrodites tack till den frikostige beundraren. Lesser mottog kyligt mannens hälsning och gick tillbaka till salen, där betjäningen som bäst kompletterade dryckesvarorna.

Svensson och Granberg drucko vichyvatten då Lesser kom in. Han slog sig ner vid bordet och tände en cigarett. Några ögonblick senare förklarade hovmästaren, att ett roligt hockuspockus nummer var i antågande. Därpå skulle Afrodite åter dansa.

Trollkonstnären var en äldre jovialisk herre med mycket stor färdighet i sitt gebit. Till publikens stora munterhet plockade han fram långa flaggband, sidendukar, ägg och kycklingar ur en tillsynes tom hatt, gjorde häpnadsväckande tricks med kortleken, blåste markslantar ur näsan och fick saker och ting att spårlöst försvinna ur sina händer. Svensson skrattade så att nacken var röd som en tuppkam, och Granberg kände instinktivt efter om han ännu hade plånboken i behåll i sin bakficka.

Efter en rungande applåd försvann trollkonstnären och in på scenen trädde Afrodite ...  Hon var iförd — tre konstgjorda fikonblad. Publiken drog andan inför uppenbarelsen. Svensson lade åter sina brillor tillrätta ovanpå masken, och Granberg tog fram näsduken och torkade svetten. Så bröto ovationerna löst på nytt. Man klappade i händerna, stampade med fötterna och man ropade på Afrodite, Östersjöns drottning, Ägirs dotter och sjöjungfrun.

Lesser satt som på nålar. Han hade genast märkt, att dansösen nu var mera berusad än vid sitt föregående uppträdande. Denna omständighet gav näring åt hans misstankar, att Afrodite hade utsetts till ett hjälplöst offer för en del klubbmedlemmars nachspiel längre fram på kvällen. Bland dem spelade Roff knappast någon biroll. Lesser kände sin chef och visste, att han stundom hade en viss benägenhet att rutscha utför det sluttande planet.

Åter släcktes lamporna i salen, och strålkastaren tändes. Publiken, vars ögon sögos fast vid uppenbarelsen i ljusskenet, var onykter och uppjagad av den utmanande charm som naturen hade förlänat dansösen. Sorlet, ett uttryck för den allmänna hänförelsen, ville inte lägga sig. Afrodite höjde armen:

— Jag ber om tystnad, sade hon med en något osäker röst. Herrarna ville höra, vad hon hade att förmäla, och det blev tyst på ett ögonblick. Genast spelade orkestern upp ”Künstler leben”, och dansösen valsade ut på scenen. Graciöst skred hon ut på tiljorna. Armbanden blixtrade i ljuset, då hon förde han den mot det konstgjorda lövet som camouflerade hennes högra bröst. Med ett litet skratt slet hon bort den lilla skylande detaljen och fortfor att dansa. Endast en och annan kom sig för att applådera manövern, ty sensationen var för överväldigande. Dansösen, vars nakna bröst påminde om den knoppande våren själv höjde sig på tårna, något som kom henne att för några ögonblick förlora balansen. Hon sträckte upp armarna som ville hon fånga en fjäril i flykten och rev temperamentsfult bort det andra camouflerande bladet. I rytm med dansstegen slängde hon det i luften, varifrån det som ett löv om hösten singlade mot golvet. Det tredje lövet återstod. Publiken väntade, att också det skulle falla, ty tre ting äro goda. Alla höllo andan av spänning. Skulle verkligen nakenkulturen drivas till sin spets? Det hade varit en syn att se de förväntansfulla minerna bakom maskerna!

Afrodite fortfor att dansa vidare, än vändande sin formfull ändat utmejslade rygg mot publiken, än sidan som framhävde hennes linjerena bröst, än framsidan som kanske var skönast.

Plötsligt mattade strålkastarens ljusstyrka av. Svagare och svagare som lamporna på bio kort före föreställningens början blev ljuset. Till sist sågo åskådarna blott konturerna av den dansande feen. Då flammade en magnesiumblixt till. Publiken erfor, att även det sista bladet hade fallit. För några ögonblick vilade salen i mörker. Då lamporna tändes på nytt, var Afrodite försvunnen.

Ett bifall av förut oöverträffad styrka bröt lös. Man klappade i händerna och ropade på Afrodite, men ingen danserska visade sig. Hovmästaren framförde i stället nymfens hälsning och med delade, att hon funnit för gott att återvända till sitt rätta element, Östersjöns salta vågor. Samtidigt upplyste han de närvarande om att doktor Hm-hm om några ögonblick skulle inleda sitt populärvetenskapliga föredrag.

Granberg och Svensson logo mot varandra. Leendet dolde illa en självkritisk anklagelse. De kände sig båda som stygga pojkar, som rymt hemifrån för att kunna ägna sig åt det förbjudna. De påminde sig kanske satsen om det dåliga sällskapets skadliga inflytande. Svensson kämpade tappert med sitt samvetes protester och sökte motivera kvällens uppvisning. Han sökte framhäva behovet att hänge sig åt de rena linjernas njutning genom att åberopa konstens inställning till människokroppens skönhet genom tiderna. Han framhöll, att antikens kulturfolk ställde människokroppens avbildande som ett mycket viktigt nummer. Grekerna kommo ogensägligt längst i att i marmor, krita, guld och silver fulländat och naturtroget återge den nakna människan. Och än i dag försöka skulptörerna få fram det verkligt sköna på samma sätt som de gamla. Världen har i fråga om smak förändrat sig bra litet på tvåtusen år. Aaltonen arbetar med samma motiv som en gång Fidias!

Granberg nickade. Han stödde sin väns uppfattning. I fråga om nakenkultur påpekade han, att exempelvis disciplarna i Atheneum få till uppgift att avbilda nakna kvinnokroppar efter levande mönster. Han ville dock göra den reservationen, att eleverna i konsthögskolan, liksom även skulptörerna icke se sina levande motiv från erotisk synpunkt. De se med konstnärens ögon, på samma sätt som läkaren, då han undersöker en patient, tar sin uppgift vetenskapligt. Han ärnade just anställa jämförelser mellan ett rent konstverk och en varietédansös och åskådarnas olika sätt att reagera för nakenheten, då Lesser som suttit och hört på de lärda herrarnas resonemang, avbröt dem med en ursäkt för att han igen var tvungen att avlägsna sig. Både Granberg och Svensson sågo något förvånade ut och ämnade tydligen fråga honom vad som vållade parenteserna. Men Lesser gav sig inte tid att lyssna på dem utan skyndade ut. Bakom ett träd fann han sin vän Herbert Skog lugnt väntande.

— Något på färde? frågade Lesser.

— Ingenting hittills, svarade den andre. Vagnen därborta står fortfarande tom. De gingo till sin egen bil och satte sig på framsätet färdiga till start.

— Men härifrån kan vi inte följa med vad som sker i omgivningen, sade Lesser missmodigt. Jag kryper dit bort bakom den cementerade lindens stam och håller utkik. Skog stannade i vagnen och såg hur Lesser försvann bakom träden.

I detsamma körde en stor vagn upp längs trottoaren och stannade framför porten. Efter en stund öppnades dubbeldörrarna, som ledde till föreningens korridor, och ut kom en kvinna, åtföljd av en mansperson i hatt och mörk paletå. Mannen hjälpte damen i bilen och återvände själv till föreningslokalen. Därefter satte sig bilen i rörelse.

Lesser hade redan sprungit fram längs trottoaren och gestikulerade med armarna för att tilldra sig uppmärksamhet. Skog observerade också genast signalen och körde fram bilen. Vigt hoppade Lesser upp i framsätet.

— Fortfarande ser vi den löda baklanternan, konstaterade han belåtet. Nu gäller det att sätta efter som om vi vore piskade av furier. Här är sannerligen ingen tid att förlora.

Det var sent på aftonen. Trafiken för dagen hade mattat av, och Herbert Skog kunde driva upp körhastigheten långt över det vanliga och tillåtna. Risken för sammanstötning var liten, ty denna tid på dygnet behövde bilisterna varken köa i gathörnen eller väja för framrusande spårvagnar. Längs hela Österlånggatan körde Skog med rasande fart, men i hörnet av Nylands och Stora Tavastgatorna gav polisen stoppsignal. Både Lesser och Skog svuro till. De måste stanna vagnen. De hade inte kört för fort, men en bil närmade sig från domkyrkohållet. Så fort vagnen hade passerat, fick Skog fortsätta. Men då hade bilen han jagade redan hunnit försvinna.

— Vart kör vi nu? frågade Skog, då bilen körde ner längs trätorget.

— Den där bylingen har förstört vår utflykt, klagade Lesser. Fan också, han borde magpumpas. Men låt gå för Raunistula! Kör bara! Jag skall fungera som vägvisare. Jag har nämligen en liten aning om vart herrskapet framför oss ämnar bege sig.

Skog nickade, och vagnen fortsatte med hög fart över viadukten.

— Bilen är som uppslukad av jorden, gormade Skog. Lesser satt tyst och spanade åt alla håll.

— Vad är det där? frågade Skog.

— Förbanna mig syntes inte någonting rött glimma till därborta i gathörnet!

 — Vi är kanske på rätt väg, genmälde Skog och tryckte gaspedalen djupare ned.

Bilen susade fram genom de smala förstadsgatorna och kom småningom ut på den breda Nådendalsvägen.

— Nu skall vi se, vem som har snabbare hjul, sade Skog ut manande. Där har vi fanstyget för resten.

Inom ett par minuter hade de tagit in betydligt på bilen fram för dem. För att inte väcka dess uppmärksamhet saktade Skog farten. Plötsligt sågs vagnen framför dem vika in på en sidoväg.

— Gissade jag inte det! utbrast Lesser förtjust. Vid det där husets trappa stannar den tydligen. Kör du bara i jämnhöjd med vagnen så sköter jag resten!

Den jagade bilen, som var en Chevrolet, hade stannat, då Chryslern körde upp på gårdsplanen och spärrade vägen. Lesser hoppade ut just som en herre höll på att hjälpa ur en dam som bar grön ansiktsmask.

— Jag skulle ha lust att undersöka er passagerare litet, sade Lesser och närmade sig paret.

Damen såg sig omkring som om hon haft svårt att orientera sig.

— Men ni har inte fört mig hem som ni lovade! utropade hon och såg med sina dimmiga ögon från den ena till den andra. Lesser märkte att hon var ganska påstruken och återtog:

— Det var just det jag misstänkte, att er chaufför skulle ta miste på adressen. Det är egentligen för den sakens skull jag är här.

— Vad i helvete står ni där och jollrar? brusade den främmande mannen upp. Han försökte leda damen mot trappan som om ingenting hänt.

— Är ni döv? röt Lesser. Hörde ni inte att jag har lust att bekanta mig med den maskerade damen? Han märkte, att kvinnan motvilligt tillmötesgick sin chaufförs önskningar. Plötsligt försökte hon fly, men Lesser grep henne i armen.

— Släpp henne! kommenderade den främmande mannen.

Då Lesser vägrade att följa uppmaningen gav mannen honom ett våldsamt slag med knytnäven. Lesser tumlade bakut och blev sittande på marken. Genast var mannen efter honom och försökte tilldela honom ännu ett slag, men Lesser fick tag i hans ben och skuffade honom ett par steg bakåt. På detta sätt fick han tillfälle att resa sig upp. Åter gick mannen till angrepp, men denna gång var Lesser honom för snabb. Med ett välriktat slag fällde han sin motståndare till marken. Det hela hade utspelats så snabbt att kvinnan inte hade hunnit fly. Lesser gick fram till henne och ryckte bort hennes mask.

— Tänkte jag inte att det var du! triumferade han. Hur kom mer det sig att du är här, Gunnel? Nu skall du få se vem jag är. Han slet av sig masken.

— Viking! ropade hon bestört. Hon stapplade fram till honom och klängde sig fast vid hans arm. Hon såg på honom och snyftade.

— Vi skall köra till mitt ungkarlstillhåll, som du känner sedan gammalt, sade han och såg sig om efter sin vän Herbert, vilken stod bredvid Chryslern och enligt avtalet var stum åskådare till allt som försiggick omkring honom.

— Herbert, sade Lesser, för damen in i bilen och kör ett stycke framåt! Vänta sedan tills jag kommer! Jag har nämligen litet otalt med den där karlen ännu.

Bilen körde bort, och Lesser ställde sig över mannen, som han knockat till och ruskade om honom.

— Opp med dig, din kanalje! hojtade han.

Då mannen endast mumlade otydbara ord till svar, tog Lesser snö i handen och började gnida hans ansikte.

— Jag tycks ha slagit ganska hårt, sade han för sig själv och fortsatte att gnida.

Efter en stund började mannen röra på sig. Lesser hjälpte honom att stå och begärde nycklarna till huset. Mannen föreföll till en början så virrig, att han icke tycktes förstå vad det var fråga om. Men sedan Lesser hotat med ett lika eftertryckligt slag på den ännu obearbetade käkhalvan, räckte mannen mot villigt ifrån sig nycklarna. De gingo båda in i huset, där en be haglig värme slog emot dem.

— Ser man på, sade Lesser, jag som trott att det här huset var öde och tomt som världen före skapelsen. Och så finner jag till min överraskning att huset är bebott, åtminstone uppdelat. Säg, vems ärenden går ni riktigt?

Den andra gjorde ingen min av att svara. Han stirrade blott på Lesser som om denna varit ett förhistoriskt vidunder.

— Det ser ut, som om jag vore tvungen att gå till nya handgripligheter, konstaterade Lesser, jag ... han stannade mitt i satsen, ty en bilmotors brummande hade nått hans öra. Att döma av ljudet närmade sig vagnen. Det var vad han hade beräknat. I nästa ögonblick knastrade det utanför. Vagnen hade stannat.

— In i kammaren med er! kommenderade Lesser. Han föste mannen i ett angränsande rum och stängde dörren. Se till att ni håller er tyst och stilla! Inte ett ord, förstår ni! Därpå satte han sig själv i en gungstol och inväntade passagerarna i den bil som nyss hade anlänt. Han kände sig lycklig över att Herbert fanns i närheten. Själv var han obeväpnad, men hans kamrat bar alltid en pistol på sig.

Men han lugnade sig snart. Redan på stegen hörde han, att det var Roff som kom. Och ensam tycktes han vara. Försiktigt öppnade den inträdande dörren, liksom för att känna sig för.

— Det är knappast mig du söker, sade Lesser och steg makligt upp.

Roff tog ett steg bakåt och såg högeligen förvånad utt

— Var är de övriga? frågade han slutligen.

— De övriga? upprepade Lesser och såg oförstående ut. Kanske i byrålådan eller i sängen, vad vet jag.

— Ut med språket! röt Roff. Här spelas ingen komedi.

— Nej, tragedi är bättre, instämde Lesser lugnt. Det var alltså du som satte i gång med enleveringen av skön Afrodite, varietédansösen, alias fröken Gunnel Forsberg, tillade han med ett kort skratt. Du hade dålig framgång, fortsatte han ironiskt. Kanske vill du ta del av din förelöpares välbefinnande? De övriga finns här. Varsågod!

Han ryckte upp dörren Och pekade på mannen som satt halv sovande i soffan. Roffs ögon vandrade från mannen i den mörka paletån till Lesser.

— Är det du som spelat gangster här? frågade han.

— På den frågan skall jag svara tidigast i dag förmiddag. Nu måste jag i väg ... På återseende!

Lesser avlägsnade sig och skyndade till bilen, där han fann Gunnel gråtande hopsjunken i baksätet.

— Har ni tråkigt tillsammans? frågade han skämtsamt och steg in i vagnen. Se så, upp med mungiporna! Det är Afroditeklubbens valspråk. Han lade lugnande sin arm om Gunnels hals och gav tecken åt sin kamrat att köra.

— Känner du till den här omgivningen? frågade Lesser då de efter en stund voro framme.

Hon såg sig yrvaket omkring och log. Detta leende var ett åter sken från en majnatt för länge sedan, tyckte Lesser.

— Vi träffas i morgon, sade han till Skog. Heder och tack för ditt chaufförskap!

Samtidigt med att Herbert startade bilen och försvann begynte Viking och Gunnel färden upp till femte våningen. De vandrade, eftersom hissen inte gick att använda vid denna tid på dygnet. Omsider stodo de i hans rum.

— Jag är så virrig, att jag varken vet ut eller in, erkände Gunnel, sedan Viking placerat henne i soffan. Bruse! ropade hon efter en stund och pekade på skrivmaskinen.

— Just Bruse, upprepade Lesser och log. Och nu skall du i säng! Så där ja. Kappan och hatten bort och i tur och ordning de övriga persedlarna.

Han klädde av henne ytterkläderna och lyckades med hennes hjälp få av henne klänningen.

— Ännu mycket mera bort! befallde han med mild kommando ton och klappade henne. Hans fingrar stötte på något brett och spänt. Jaha, anmärkte han, gördeln, som indirekt sätter skick och fason på benbeklädnaden. Den knäpper vi opp. Lyckas jag i detta fall, så dubbar jag mig själv till riddare av Strumpebandsorden.

— Han gjorde ett försök att öppna gördelns hemlighetsfulla lås men misslyckades. Småleende låg hon där som ett viljelöst offer för hans små friheter. Med halvslutna ögon makade hon bort hans ostyriga hand. Hennes fingrar trevade sig fram till spännet på ländens rem, och ögonblicket därpå sprang låset upp med en lätt knäpp.

— Storartat, skämtade Lesser. Då du vaknar längre fram på dagen, skall du få berätta hur du bar dig åt. Och nu i min säng utan vidare! Han vek upp täcket lyfte henne därpå från schäslongen i sin säng och stoppade om henne ordentligt. Han klappade henne på kinden, sade godnatt och släckte belysningen.

Försiktigt tog han upp dörren och gick nt på gatan och köpte korv av gubben i torghörnet. Aftonens dramatiska händelser hade givit honom god aptit. Då han om en stund återvände fann han sin skyddsling djupt inslumrad. Tyst stod han några minuter vid hennes bädd. Månskenet sökte sig in genom fönstret. Hennes bröst höjde och sänkte sig regelbundet i den normala andningens rytm.

Han gick till telefonapparaten och lyfte försiktigt bort mikrofonen från klykan för att undgå risken att bli väckt av en ilsken telefonsignal från Roff eller någon av hans kumpaner. Därpå klädde han av sig rocken och skorna, tog en filt ur ett skåp och lade sig på schäslongen och somnade.
(Inf. 2010-10-27.)

XVII.

De vaknade ungefär samtidigt. Då Lesser såg sig omkring, fann han två ögon bestört stirra på honom. Det var närmast två skygga gasellögon.

— Godmorgon, Gunnel! hälsade han. Du har sovit gott. Jag hoppas, att du känner dig bättre nu?

Hon satte sig hastigt upp i sängen.

— Hur kommer det sig att jag har övernattat hos dig?

— Ödet har fört oss samman, svarade han. Kommer du inte ihåg, att vi bilade hit tillsammans i natt — sedan du hade före tagit en ofrivillig utflykt med en okänd herre?

— Jag påminner mig någonting om bilåkning och okända herrar, men jag kan inte erinra mig några detaljer. Har det hänt något tråkigt?

— Nej, men det höll bara på att hända, bet Lesser av.

— Höll på att hända ... låt mig tänka ... Hur har jag hamnat i ditt sällskap?

— Jag har helt enkelt kidnappat dig — enleverat dig — hur du själv bara önskar ha det uttryckt.

— Du har rövat mig som Paris gjorde med Helena.

— Just det, erkände Lesser, men låt oss hoppas, att vi skall kunna undvika ett trojanskt krig. Han satte sig på hennes säng och tände en cigarrett.

— Vill du vara snäll och berätta alltsammans, bad hon. Du verkar så hemlighetsfull. Och jag känner mig så ängslig och olycklig. Jag dansade ju först på klubben och begav mig därpå någonstans ... Jag tycker att jag också varit med i ett slagsmål ...  eller var jag kanske bara åskådare ... Var du inblandad i det?

— Du har haft onda drömmar, påstod Lesser. Att du dansade, det äger sin riktighet och att du gjorde succé är också värt att komma ihåg.

— Nu minns jag allt, ropade hon och brast i gråt. Jag har burit mig åt som en riktig gatslinka.

— Nej, det har du inte, opponerade sig Lesser och strök henne över de upproriska lockarna. Du har på klubbaftonen spelat rollen av en ur Östersjöns vågor uppstigen Afrodite, och du har klarat dig fint.

— Du pratar goja, jag har skämt ut mig.

— Visst inte. Du hade en obestridlig framgång. Kritiken var under, mellan och efter danserna den allra bästa. Kommer du inte ihåg bifallsyttringarna?

— Jo, att man väsnades ...

— Till och med två konservativa och tydligen inte alls så litet fördomsfria skolrektorer diskuterade din dans och kom överens om att den var fin-fin. För mitt vidkommande hade jag ingen tid övrig för diskussion. Jag hade åtagit mig uppgiften att förhindra ett skurkstreck, och jag gick i land med den. Det är förklaringen till att du är här.

— Ett brott, alltså? undrade hon.

— Vi kan kalla det så. Men du ser så lidande ut. Säkert har du huvudvärk. Vänta skall du få motgift.

Han steg upp, tog ur ett skåp en liten vit tablett och fyllde ett glas med vatten.

— Världens bästa krapulabot! Antineuralgic cum coffeino. Hon svalde tabletten och drack några djupa klunkar av vattnet.

— Berätta nu vilken illgärning du lyckades förhindra! envisades hon. Jag har känslan att du frälst mig från något mycket obehagligt. Illvilligheten var riktad mot mig, inte sant?

— Jag skall berätta allt för dig, men först skall du stiga upp och tvätta bort nattens äventyrsprägel från ditt ansikte. Passa nu på och gör toalett, medan jag går ner till butiken och skaffar grädde och mjölk och alla ingredienser, som hör till ett välförsett smörgåsbord för — dagen efter.

— Han log mot henne och försvann med en tillbringare i den ena handen och en mjölkkanna i den andra. Då han kom tillbaka, hörde han ett hemtrevligt plaskande från tvättrummet. Om en stund öppnades dörren, och han såg sin skyddsling utträda pigg och fräsch.

— Det var en helt annan kvinna det, sade Lesser och mönstrade henne. Du är åter flickan från den gången i maj.

De hjälptes åt att göra smörgåsbordet i ordning. Sedan de placerat sig bekvämt i sina stolar frågade Lesser, hur det kom sig att Gunnel uppträdde som dansös på Afroditesällskapets bal.

— Det har sin långa förhistoria, svarade Gunnel, varefter hon började berätta om vilken roll Roff spelat i hennes unga liv. Hon skildrade sitt besök på firman Panelias kontor, hon berättade om den dimmiga nattens händelser, om borgensförbindelsen, som Roff tecknat på, och om sitt förhållande till Speiergang, som indirekt var orsaken till att hon gillade direktörens förslag till att dansa på balen.

— Men det var att ge all anständighet på båten, invände Lesser

— Det var det rundligt tilltagna honoraret som gjorde att jag gav efter, suckade Gunnel. Jag bar ju mask.

— Du bar mask, jo vackert! Jag kände genast igen dig.

— Gjorde du det?

— För det första fäste jag mig vid din röst. För det andra kände jag igen hårets färg. För det tredje har du dina små kärleksgropar i kinderna, som inte utplånas ens under plastisk dans. Och för det fjärde har du två små leverfläckar på skulderbladet.

— När har du lagt märke till att jag har två leverfläckar på skulderbladet? undrade Gunnel.

— Det var den där minnesrika maj natten. Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv: De påminner ju om Tvillingarna! Jag sade ingenting, men i mitt stilla sinne döpte jag dem till Castor och Pollux. Här har du dem. Han trevade med handen i blusens urringning ...

— Och så var du säker på att det var jag som uppträdde som Afrodite. Vad tänkte du då?

— Ja, vad jag tänkte på ... att du var lika söt som förr. Men en annan sak: Hur mycket fick du för dina danser?

— Ettusen för de båda första och tvåtusen för den tredje.

— Har du fått pengarna?

— Jo, halva summan. Det var meningen att jag skulle få andra hälften senare på kvällen, men jag blev kanske för mycket påstruken för att någon skulle ha riskerat att lämna pengarna åt mig. Allt är som en dröm. Tror du att det kommer att bli skandal?

— Det tror jag inte.

— Hur hade det gått med mig om ...?

— Svårt att säga. Att någonting speciellt var i görningen, kunde jag förstå. Jag hörde några lösryckta ord som gav mig anledning att forska i Roffs förehavanden. Jag visste att han stod i maskopi med någon ljusskygg individ, och med tämligen stor säkerhet kunde jag fastställa, att det vidtogs förberedelser för att enlevera Afrodite ... Vid det laget visste jag givetvis inte vem havsgudinnan i själva verket var, men jag förstod att flickan svävade i uppenbar fara. Jag bevakade klubbens utgång, så att ingen kunde gå ut eller in utan att jag observerade det. Och min präktiga kamrat, agronom Skog, hjälpte mig. När vi såg Afrodite stiga upp i bilen och åka bort, beslöt vi att följa efter. Vi kom som du möjligen påminner dig lämpligt för att frälsa dig ur den där chaufförens klor. Senare anlände Roff med en bil, som hela aftonen hade stått och väntat på honom ett stycke från den plats där Skog hade parkerat sin bil. Jag skall diskutera nattens händelser med Roff i dag. Han skall få höra att du hamnade i finkan för hans skull.

— Varför tror du att Roff lät enlevera mig?

— Naturligtvis för att du för ett nytt rundhänt honorar skulle bli han, älskarinna för natten. Storstaden har sina faror, ser du. Men ät nu och vila dig sedan!

Lesser klappade Gunnel på axeln och bröt upp för att gå till firman, kontor. Han steg in i Roffs rum, men denne hade ännu inte anlänt. I stället fann han ett brev. Han kände igen Roffs handstil, bröt upp det och läste:

Bästa Viking

Jag beklagar på det djupaste det som skedde i natt. Vårt kamratskap har ställts på ett hårt prov. Föga kunde jag ana, att mitt lilla kvällsarrangemang stod under din observation. Ännu mindre kunde jag tro att du skulle blanda dig i slutakten. Du har gjort intrång på mitt privata område. Varför, vet jag inte. Antingen kände du Afrodite sedan gammalt, eller så var ditt uppträdande ett utslag av de samaritiska böjelserna hos dig.

Du försöker helt naturligt bilda dig en uppfattning om min avsikt med att sända dansösen till huset vid vägen. Jag erkänner att jag har skenet emot mig för att fullkomligt kunna övertyga dig om att min handling inte dikterades av några lumpna motiv. Till en början var det min mening, att ett mindre sällskap skulle ha mött upp i det ifrågavarande huset för att fira Afrodite och mitt avsked från Åbo — vi kommer senare till den saken. (Jag hade också för avsikt att invitera dig till avskedssitsen.) Men det hela gick om intet genom att Afrodite, då timmen för den gemensamma avfärden var inne, hade hunnit bli till den grad påverkad av den söta nektarn, att hon inte med framgång kunde tänkas delta i tillställningen.

Då uppstod frågan: Vart skulle jag föra henne? Inte kunde jag skjutsa henne till hennes hem i det tillstånd hon befann sig. Inte kunde jag heller ta henne till mig, av lättförklarliga skäl. Då kom jag att tänka på platsen för vår planerade sammankomst, och jag beslöt att reda åt henne ett nattkvarter där. Huset är, som du möjligen har dig bekant, inrett till ateljé och bebos av en konstnär, vilken befann sig på resa till Helsingfors vid tiden för Afroditefesten. Jag sände flickan med en chaufför till platsen och gav honom order att vänta där tills jag anlände. Då jag slutligen kom, hade du redan hunnit inskrida, slagit karlen sanslös och rövat bort kvinnan. Man kan faktiskt inte anklaga dig för att sakna varesig initiativ- eller handlingskraft. Egentligen borde jag vara förbannad rör att du försatt mig i en pinsam belägenhet, ty jag kan som sagt inte bli kvitt tanken, att händelserna tagit en sådan vändning att mina goda avsikter te sig som en sol- och vårmans paradnummer på småtimmarna.

Vad jag ytterligare vill understryka är att det inte lönar sig att ställa till skandal. Jag varnar dig verkligen. Sök inte kontakt i något väderstreck i avsikt att skada mig och mina intressen! Ty jag har mina möjligheter att göra verkningsfulla motdrag. Jag är i besittning av ett högst komprometterande dokument, som rör Afrodites sedesamhet, jag menar tvivelaktiga kyskhet ... Detta vittnesbörd är tillräckligt för att framkalla ett avbrott i hennes studier vid seminariet, med andra ord för att sätta punkt för hela hennes lärargärning. Hennes karriär ligger i min hand. Mitt bevis för att jag hade välvilliga avsikter med »enleveringen» är svagt men mitt trumfkort är starkt!

Och sedan till den sak som jag redan tangerade: mitt avsked från Åbo. Ännu är det en officiell hemlighet att jag begärt och beviljats avsked från min tjänst som direktör för möbelfirman Panelia. Jag skall ägna mig åt annan verksamhet. Inom kort skall jag nämligen tillträda en bättre avlönad befattning vid ett industriföretag i västra Karelen. Och så kan jag bekräfta ett rykte, som gett anledning till mycket parlamenterande, nämligen att firman Panelia byter ägare. Saken är definitivt avgjord. Du får givetvis stanna på din post som kontorschef om du så önskar, men då jag vet att du hellre ägnade dig åt journalistiken har jag sökt jämna vägen för dig till detta mål.

Andre redaktörsbefattningen vid Sydvästra Finlands Nyheter är lediganslagen, och den enda kandidat, som med säkerhet kan hoppas på den, är du. Jag har nämligen informerat huvudredaktören, som är en av mina bästa vänner, om dina förträffliga journalistiska egenskaper, och så känner han till din stilistiska förmåga genom de många artiklar som du publicerat under årens lopp. Du har således bara att insända din ansökan och därpå vänta officiellt utlåtande.

Jag önskar dig lycka och framgång i ditt nya arbete.

Din tillgivne vän

Eliel Roff.

Lesser läste igenom brevet två gånger. Det var mycket som Roff visste berätta. Sannerligen, hade inte den mannen fantasi! Redan hans deklaration angående motivet till enleveringen av Afrodite var ett bevis därpå. Knappast fanns det ett uns sanning i hela den om osjälviskhet vittnande förklaringen. Dock verkade den osökt och övertygande. Men det var svårt att fatta, att Roff skulle bekymrat sig om en varietédansös' väl och ve utan egoistiska bevekelsegrunder .

Lesser skulle bli tidningsredaktör! Hans tanke stod stilla. Hade inte Roff lagt ett gott ord för en annan — för Lesser själv? Detta var ägnat att belysa Roffs utläggning om fallet Afrodite. Roff hade dåliga egenskaper, men också goda. Hade han inte gått i borgen för en flicka, som han senare engagerade för att dansa naken och sedermera försökte enlevera? Både Ormudz och Ariman hade sin boning i hans själ. Ibland triumferade den ena, ibland den andra. Hur som helst så var nyheten om Roffs avgång en sensation. En glad överraskning var de åtgärder han hade vidtagit för att installera Lesser som redaktör vid ett av lokalbladen. Han skulle genast insända sin ansökan.

Han vek ihop brevet och stoppade det i fickan, under det han i minnet började genomgå vad Roff hade skrivit. Vad kunde det vara för ett dokument, som Roff var i besittning av och som var så viktigt att det, om det offentliggjordes, kunde äventyra Gunnels framtid? Vilka ömtåliga hemligheter gick hon och bar på egentligen? Han ansträngde sig för att komma lösningen på spåret men fann ingen förklaring. Hans glädje över utsikten att få en redaktörsplats var så stor att han hade lust att ignorera hela det Roffska skrämskottet.

Då han kom hem fann han till sin förvåning middagsbordet färdigt dukat.

— Förtjusande! utbrast han. Du har allt husmoderliga anlag, en verkligt god husmor kunde du bli. Verkligt skönt med en kvinna i huset! Den ena överraskningen avlöser den andra, så att man inte vill hinna med i galoppen. Varietédansöser blir mästerkockar, möbelhandlare blir industrimagnater och kontorister blir tidningsredaktörer. Jag hoppas du snart får gratulera mig till en ny sysselsättning, Gunnel.

— Är det du som skall bli redaktör?

— Jag hoppas det, svarade han och började leta efter papper till sin ansökan.

— Var det resultatet av ditt sammanträffande med Roff?

— Ja, saken är bilagd. Roff har förklarat hela händelsesammanhanget, och både han och du har fått upprättelse. Han ville bara föra dig till en lugn plats vid porlande vattubäckar och gröna hagar. Roff styrde om nattkvarter åt dig. Han hade inga lumpna avsikter alls.

— Och det tror du?

Lesser brast i skratt.

— Nej, det tror jag inte alls. Men eftersom ingen skada har skett, så kan vi lämna saken åt sitt öde. Roff flyttar bort från stan nu, så du har härefter små utsikter att fastna i hans garn. Men låt oss äta! Jag är hungrig som en varg.

Under måltiden språkade Lesser om tidningsangelägenheter, men hans tankar sysselsatte sig fortfarande med det hemlighetsfulla dokumentet, om vilket han inte nämnt något för Gunnel. Han gjorde sitt bästa för att slå bort tankarna men han kunde inte släppa dem.

— Skall vi göra kontrakt på tio år? Jag syftar på husmoderskapet, skämtade han.

Han hade knappt hunnit uttala orden, förrän en tanke slog honom, och han ryckte till. Kunde det vara möjligt? Hade han inte sett etiketten på ett kvicksilverpreparat på ett bord i det ensliga huset? Och hade inte Roff sagt, att huset inrymde en ateljé, tydligen hyrd av målaren i fråga. Varför kunde man då inte tänka sig att denne sysselsatte sig med rent optiska experiment vid sidan av måleriet? Saken var klar. Märkvärdigt att han inte kommit att tänka på det förut. Han började ana sig till vad slags trumfkort Roff hade. Undermedvetandet var en makt i människan.

— För fan! utbrast Lesser. Har vi inte den 27 december i dag? Gunnel nickade förvånad. Hans infall kom så plötsligt.

— Och jag min dåre glömmer att jag skall vara med och ta emot Sven Hedin på flygfältet. Jag hade lovat sammanträffa med samma reporter där, i vars sällskap jag befann mig på Lilla bocken vid er studentfest.

Han ringde till Herbert Skog och bad honom ögonblickligen infinna sig med bilen. Därpå tog han ur bordslådan en browning, som han stoppade i fickan.

— Sven Hedin tycks ha blivit farlig på gamla dagar, eftersom du förser dig med skjutvapen, anmärkte Gunnel.

— Skjutvapen? Lesser gjorde stora ögon. Det var min miniatyrkamera, som jag stoppade på mig.

— Försök inte narras! Jag såg tydligt att det var en browning.

— Du är så söt att jag måste ge dig rätt. Det var en browning.

Ser du, man måste salutera för stora personligheter. Var nu en snäll liten flicka och koka kaffe tills jag kommer tillbaka!

I detsamma ringde det på dörrklockan. Skog steg in.

— Det var som om du haft eld i stjärten, sade han vänd mot Lesser. Och fröken har kryat på sig, tillade han med en blick på Gunnel. Kanske får jag gratulera unga paret?

— Nu intresserar vi oss bara för Sven Hedin, svarade hon.

— Nu far vi! ropade Lesser.

Då de hade placerat sig i bilen, anmodade Lesser sin vän att köra till samma plats som senaste natt.

— Vad har du där att göra? undrade Herbert. Skulle vi inte till flygfältet?

— Det var en förevändning, som lämpade sig för min unga husmor, förklarade Lesser. Jo, vi måste tillbaka till det ensliga huset och det så fort som möjligt. Vissa herrar håller fortfarande på att koka ihop djävulstyg där. Jag misstänker att vi måste bana oss väg med pistolerna. Du har väl någonting skarpt med dig?

Skog nickade.

Efter några minuter hade de villan i sikte.

— Vi stannar här, föreslog Lesser. Vår uppgift till att börja med är att omärkligt nå ingången till villan. Hela vår utflykt beror på en misstanke som dykt upp inom mig, och jag måste — kontrollera om den är befogad eller inte. Det gäller att få tag i ett mycket viktigt dokument, som Roff har hand om och med vilket han är i stånd att utöva utpressning om han så vill. Inte gentemot mig utan mot min förtjusande skyddsling. Jag har på känn att dokumentet förvaras i denna villa — jag har logiskt resonerat mig till det. Vi måste syna husets innanmäte litet närmare. Jag vet att du är med på noterna.

De hade kommit alldeles in på det ensliga huset, tydligen utan att observeras av någon, som möjligen kunde uppehålla sig där. Lesser kände på dörren och fann till sin glädje att den var öppen. Ljudlöst gingo de båda vännerna in i tamburen och nådde dörren till samma rum, som Lesser senaste natt hade uppehållit sig i. Med en ryck öppnade han den. En man, som han inte sett förut, kom emot dem. Mannen, som kunde vara i femtioårsåldern, hade en konstnärs förfinade drag.

— Ursäkta att vi kommer så här burdust tog Lesser till orda. Vi hörde, att här fanns en berömd målare, och så beslöt vi att vika in och se efter, om vi eventuellt kunde få tag i några dyrgripar. Mitt namn är Stormby, konsthandlare från Tammerfors. Min chaufför, fortsatte han med en gest mot Skog.

— Herrarna är vänliga och stiger på, bad konstnären älskvärt och presenterade sig som Grusing.

— Det namnet är känt inom vårt fack, förklarade den falske konstnären. Det gläder mig mycket att jag blev i tillfälle att göra er personliga bekantskap.

Herr Grusing nickade belåtet och bad att få besvära herrar konsthandlare upp till andra våningen vilken inrymde ateljén.

Det visade sig att konstnären med stort intresse ägnade sig åt sitt yrke. Produktionsförmågan var ägnad att förvåna. Och initiativrikedomen likaså. Kvaliteten kunde Lesser inte bedöma, men han tyckte att tavlorna voro vackra och intagande. En sådan praktfull uppsättning! Det fanns både färdiga och halvfärdiga tavlor. En del dukar voro försedda med ram, andra inte. De flesta arbeten utgjordes av oljemålningar, men också akvareller funnos att tillgå. Han stod länge och betraktade en duk som föreställde Åbo domkyrka. Den tavlan hade han gärna velat ha. För vart och ett konstverk hade han en komplimang, och konstnären kände sig mycket tillfreds. Han emotsåg tydligen en större affär .

— Min herre har en verklig skattkammare här, erkände Lesser.

Vi hörde om detta utsökta galleri av ett sällskap, som hade för avsikt att titta in i går afse men som på grund av alltför intima förbindelser med Bacchus blev hindrat att verkställa sina avsikter.

Konstnären rynkade ögonbrynen. Det var som om han inte känt sig fullt orienterad. Lesser fortsatte:

— Någon sade, att ni också sysslar med fotografering. Kanske har ni utmärkta vykort?

— Ett ögonblick, svarade konstnären förekommande, varpå han beledsagade konsthandlaren och dennes chaufför till ett litet rum med ingång från ateljén och bad dem ta fotografierna i beskådande.

— Mycket lyckade allesammans, berömde Lesser och fördjupade sig i studiet av korten. Då och då kastade han en blick åt sidorna. På ett bord hade han upptäckt en mängd filmrullar och kassetter.

— De där är tydligen exponerade? förmodade han med en blick på Grusing.

— Ja, de väntar bara på att blötas upp, svarade denne.

— Ni utför, antar jag, också beställningar, jag menar att man inlämnar till er material för att framkallas och kopieras?

— Nej, svarade konstnären. Jag arbetar uteslutande med eget material.

— Men jag har en bekant, en direktör Roff, som sade att han inlämnat en film hos er för att framkallas.

Grusing ryckte till.

— Direktör Roff vid Panelia, honom känner jag endast till namnet.

— I varje fall har han inlämnat en film hos er.

— Nej, svarade Grusing bestämt.

— Jo! röt Lesser, sa att konstnären tog ett steg bakåt och Skog höll på att tappa korten som han höll i handen.

Konstnären bleknade och såg ytterst lidande ut. Försiktigt trevade sig hans hand mot radiobordets understa fack, där kolven av en revolver skymtade fram.

— Stå stilla! kommenderade Lesser. Grusing lydde förfärad, då han fann, att konsthandlaren riktade en browning mot hans bröst. Jag ser mig föranlåten att genast be om ursäkt för detta säregna sätt att studera konst, fortfor Lesser med lugn och obesvärad stämma, men ser ni: »hellre förekomma än förekommas». Det är inte vår avsikt att plundra er på era skatter, utan vi vill ha tag i Roffs kamerafilm, det är allt.

Konstnären stod tyst som en Buddastaty. Med långsamma steg gick Lesser mot honom, alltjämt med pistolen höjd.

— Denna gång är jag privatdetektiv och inte tavelhandlare, förklarade han. Saken är nämligen den, att vi har kommit en synnerligen ruskig historia på spåren. Och spåren leder hit. Jag ämnar inte rulla upp hela sammanhanget för er, har inte ens tid därtill, men så mycket bör ni få veta, att ni går brottets ärenden, om ni levererar bilden till Roff. Observera att ni gör er skyldig till en straffbar handling, om ni fullgör ert uppdrag mot honom!

— Jag ...  jag begriper inte alls ...

— Ni behöver inte heller begripa så mycket. Ni har att välja: Antingen ger ni filmen åt mig — jag skall till och med vara så liberal, att jag skall utskriva kvittens på vad jag mottagit — så frikostiga och försynta brukar inte gangsters vara. Eller ... så kör vi alla tre till polisstationen!

— Jag har varken lust till det ena eller det andra, svarade Grusing.

— Så, svarade Lesser. Jag tar detta ert svar som ett medgivande, att ni verkligen ligger inne med Roffs hemlighet. Fast ni själv inte har en aning om vad den oframkallade bilden föreställer, har ni blivit ett verktyg i utpressningens tjänst! Fotografiet föreställer en ung kvinna i en synnerligen ömtålig situation, och med det i sin ägo kan Roff utöva utpressning mot henne. Kvinnan är oskyldig — hon är bara ett offer för omständigheterna. Ni vägrar? Gott! Då kör vi till polisen! Skog, ta hand om mannen, vi beger oss av genast.

— Nej, vänta ett ögonblick! bad konstnären. Jag har ingenting otalt med polisen och inte heller lust att bli inblandad i någon kriminalhistoria. Men vågar jag lita på er? Jag har väl rätt att fordra att ni legitimerar er.

Lesser stoppade pistolen i fickan och tog fram sitt personkort.

— Ni är i samma firma som Roff, konstaterade Grusing. Och nu tänker ni lägga er till med er principals ...  

— Ja, just det tänker jag.

— Relationerna mellan chef och underordnad är tydligen inte de bästa.

— Det är inget fel på relationerna, opponerade sig Lesser. Roff har helt nyligen gjort mig en tjänst, och jag har att emotse avancemang.

— Och till tack stjäl ni hans fotografier.

Lesser nickade småleende.

— Ni skriver ut en kvittens på att ni emottagit filmen, sade ni.

— Ja, naturligtvis.

Grusing tvekade ett ögonblick, tog därpå ur en byrålåda en packfilmskassett och räckte den till Lesser.

— Gud nåde mig, så Roff kommer att rasa, då han får veta, att ni farit i väg med hans värdefulla bild. Men jag har varit tvungen att ge vika för våldet.

— Ni har vittne på hur allt gått till, svarade Lesser och nickade mot Skog. Hit med penna och papper. Jag skall sätta i gång med att författa aktstycket. Han skrev följande:

Vördade Broder.

Djupt rörd över din stora välvilja och omtänksamhet gentemot mig, får jag på det hjärtligaste tacka dig för att du skaffat mig en ny plats. Jag har redan insänt min ansökan till tidningens redaktion. Det är synd, att jag inte personligen får träffa dig och trycka din hand.

Jag önskar dig all möjlig lycka och framgång i ditt nya värv.

Må väl.

Din i döden trogne vån

Viking Lesser.

P.S. Du nämnde i ditt brev, att du var i besittning av ett visst viktigt dokument. Du känner min forskaranda och min håg för mysterier och sensationer. Jag har anställt undersökningar beträffande det viktiga dokumentet, och nu har Jag kommit så långt att jag har dyrgripen i min ficka, ehuru jag, för att säga sanningen, inte själv är på det klara med dess hemlighet. Men jag har mina små misstankar.

Kanske blir du ond, då du får höra detta. Men det kan inte hjälpas. Jag har varit nödd och tvungen att handla i enlighet med mitt förstånd. Det är att illa belöna din godhet mot mig, men jag säger som Luther: ”Här står jag och kan inte annat ...»

Ds.

Lesser räckte brevet till konstnären som lade det på bordet.

— Och nu ut härifrån! Hallå, Grusing! Den där tavlan med kyrkomotivet vill jag köpa. Uppsök mig efter — låt oss säga en vecka — och ta då mästerverket med er! Här har ni mitt visitkort med adressen. Jag hoppas att vi skall bli eniga om priset, herr Grusing. Glöm inte att tillställa direktör Roff brevet då han kommer på besök!

Lesser sprang nedför trapporna åtföljd av Skog. De satte sig i vagnen och började köra mot staden. Vid Salutorget steg Lesser av och skyndade till sin våning, där Gunnel just höll på att sätta fram kaffekoppar.

— Så människorna har ringt medan du varit borta. Panelia vill tala med dig och Sydvästra Finlands Nyheter ... För resten, vad sade Sven Hedin?

— Han kom inte alls, svarade Lesser och skrattade. Gunnel hällde i kaffe.

— Svart är det åtminstone. Och inte kan man heller beklaga sig över att skenet bedrar, återtog han sedan han druckit en klunk. Hur blir det? Skall vi uppgöra kontrakt på tio år eller accepterar du kanske på livstid?

Han hann emellertid inte närmare utveckla sitt erbjudande eller vänta på svar, ty en kraftig signal kallade honom till telefonen.

— A, så lycklig den tiden var, då jag var utan det där skrammelverket, mumlade han och fattade mikrofonen. Han talade blott några ord och lade så ner den igen.

— Ordföranden i tidningsbolagets direktion. Jag har fått tjänsten. Nu far jag raka vägen till redaktionen.

— Också jag ämnar avlägsna mig. I första hand far jag och hälsar på min syster. Gärna ville jag träffa dig ännu en gång, innan jag reser till Nykarleby. Jag är skyldig dig mycken tack för allt vad du gjort mig. Sannerligen jag vet hur jag skall kunna belöna dig, slutade hon och rodnade lätt.

— Den saken ordnar sig, genmälde Lesser skrattande. Vill du möta mig i morgon klockan tjugo, så kan vi på Socis beflita oss om att äta och dricka litet över det vanliga med anledning av allt det sensationella som hänt på den senaste tiden. Vi träffas i posthushörnet. Passar det?

Gunnel nickade.
(Inf. 2010-11-03.)