Jag minns min bror av Vivi Eklund

Jag vill närma mig dig försiktigt nu, kära bror, när jag talar om dig, så du inte blir skrämd och tar till flykten som någon gång förr. Jag vill inte söka förklara det som ligger utanför min fattningsförmåga i ditt sällsamma väsen, bara berätta vad jag minns — enkelt och stilla, om jag kan det — som då man sitter i ett soffhörn en skymningsstund och manar fram dyrbara minnen. Och jag vill föreställa mig att några av dina vänner sitter hos mig och lyssnar.

*                                  *
*

När jag läste Ernst Josephsons dikter nyligen kom Ragnar mig mycket nära. Jag mindes den tiden då han så omåttligt beundrade denna fascinerande diktare-konstnär, mindes särskilt en kväll då han läste högt för mig ur ett dikthäfte han kommit över, läste och grät. Ja, han var lättrörd, min kära bror. Han läste samma rader om och om igen. »Si, detta är poesi. Så ska man skriva», sade han:

O, Saul, konung, tänk på fåglalåt!
O, låge ditt hjärta på min arm,
jag skulle det vagga som palmerna vagga för vinden
och stilla dess gråt.

Man skulle kunnat få för sig den kvällen att Ragnar ställde lyriken högst av alla uttrycksformer och ansåg den som det svåraste av allt. Mig och andra nybörjare gav han rådet — »fast man kan ju inte råda i slikt» — att aldrig skriva dikter. »Att skriva poesi, det är att fånga i flykten det som inte kan fångas. Försök hålla kvar och få tag i de rätta orden för en doft eller en flyktig stämning, en obestämd rörelse inom dig, en känsla av lycka som kom ni er utan att du vet varför och är borta igen. Om du kan detta, då kan du skriva poesi. Jag kan det icke.

Med sådan anspråkslöshet talade Ragnar om sin diktning mot slutet av sitt liv. »En enda verklig dikt har jag skrivit, det är allt, sade han. Och han gick till bokhyllan och tog ut sin sista diktsamling och läste under stor rörelse den sista dikten i den:

Novembersol

Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

»Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva.»

Jag har undrat över Ragnars stora gripenhet inför just denna dikt, har tyckt, att nog borde han väl ha kunnat gilla också andra av sina dikter — fast han var färdig med det gamla och såg framåt mot något nytt, så snart ett arbete gått av trycket. Kände han den som ett varsel om sin snara bortgång? Hans blick kom ju att släckas just under novembersol.

Ragnar talade mycket den kvällen om poesins väsen, tyckte att han inte var värdig att nalkas diktens musa och för »tung och ovig» att fånga henne i flykten. Han skulle aldrig mer försöka sig på poesi, sade han. Och han kom att hålla ord. Efter den kvällen skrev han inga dikter mer, alls ingenting mer, för det var kort före hans sista insjuknande.

Denna sista påtumanhandkväll med min bror ser jag på som på en dyrbar skänk. Ingen av oss anade att det skulle bli den sista kvällen, då Saima, Ragnars hustru, ringde och frågade om jag ville komma och hålla bror min sällskap. Han kände sig ur form och hade beslutat stanna hemma då de andra gick på besök till Lisas blivande släktingar. (Dottern Lisa hade nyligen förlovat sig med en begåvad österbottning, vilket gladde Ragnar mycket, så mycket att han vanligen lade embargo på fästmannen då denne kom på besök. Tills Lisa kunde stå i dörren och undra stillsamt om hennes utkorade var »förlovad med henne eller med pappa».)

Det gällde ju också, märkte jag när jag kom, att hjälpa bror min att få slut på innehållet i en flaska, så han inte skulle göra totalt slut på sig själv. Jag försökte mitt bästa och det som blev för mycket för oss hällde jag på blomfat och i vaser medan vi pratade. Ragnar märkte aldrig sådant. Bottenärlig som han var misstänkte han aldrig något svek hos andra. Ingen var lättare att föra bakom ljuset.

Den kvällen talade Ragnar också mycket om mor. Om hennes enstöringskap som var än större än hans, om hennes poetiska begåvning som också var större än hans, enligt vad han höll före. »Man skulle skriva som mamma, det vore det enda riktiga», sade han. Och han drog sig till minnes hennes ord engång: »Ditt tal skall vara Ja och Nej, vad därutöver är, är av ondo.» Och jag påminde honom om hans svar den gången: »Just det, ja. Man försöker ju, men man vill svämma över. (!) Man skulle skriva som du, mamma.»

Ragnar brukade ofta säga att mamma var diktare. »I högre grad än sonen», tillade han, vilket roade mamma mycket, hon som aldrig hade skrivit annat än det hon tecknat ned i sin dagbok under årens lopp. Och inte anförtrodde hon dessa blad sina innersta tankar, men kanske man kunde läsa dem mellan raderna här och där — Ragnar kunde det väl. Hon skrev bara ned det som hände rätt och slätt, under dagar och år. Precis som det hänt, som var och en visste att det gått till. Ett slags bokföring som hon höll av ordningssinne över sitt liv som över butikens ställning. Inga sidoutflykter. Inga onödiga kommentarer. Bara så som det hänt. Men »man borde skriva som mamma», sade Ragnar, »det vore det enda riktiga.»

Ragnar var road av mammas reaktioner när hon läste hans böcker. Sedan hon läst »Ny dag börjar», där han talar så mycket om henne och så vackert, tog hon honom nästan i upptuktelse. Fast nog märkte man på rösten och på skimret över ansiktet att hon var glad: »Men ,du ljuger ju så, pojke. Är det nödvändigt för dej att ljuga? » Ragnar hajade till på sitt speciella sätt, axlarna sköt upp och ögonbrynsbågarna välvde sig högre än annars. Så smålog han: »Ljuger jag? Ja, kanske det är lögn alltsammans. Vet man egentligen när man talar riktigt sant?»
[Inf. 2007-10-01.]

Ragnars tystnad blev med åren nästan legendarisk. Många är de historier den gett upphov till, både sanna och uppdiktade. Den mest kända är väl den om hur Ture Janson efter att ha suttit med Ragnar i timmar vid ett kafébord utan att ha fått något samtal i gång, slutligen utbrister: »Nå R.R., har du någonting ytterligare att förtiga?»

Det var inte utan att alla Ragnars närmaste, ja själva mamma under senare år, gick och väntade så smått på Ragnars »prathumör», avbrottet i det evinnerliga tigandet. Fast ingen ville ju ta på sitt samvete precis att inleda honom i frestelse. Och tiden och stunden ville han helst välja själv eller ge sig sken av att göra det.

Alltid var det lika roligt att ge akt på Ragnar vid övergången från tvångstystnaden till de befriande orden. Som då han var barn och vadade ut i vattnet och fast det var skönt inte vågade doppa sig utan vände om till stranden gång på gång. Tills han i förtvivlans mod kastade sig i och tog några simtag. Men aldrig lärde sig riktigt att simma. Så var det med hans talkonst också, kom det för mig ibland.

En stilla, försynt röst har fallit in i samtalskören: R.R. har öppnat sin mun. Han talar lågt och liksom för sig själv till en början. En stillsam kommentar till något som sägs i sällskapet, en iakttagelse som blir till ord, några trevande talord. Han är blyg och tafatt, gör sig liten i sin stol, gömmer sig liksom. »Det är bara Edgar här, just ingen, bara lilla Edgar». Och det tycks som om sällskapet beslutat att inte låtsas om honom innan han blivit varm i kläderna. Och småningom låter han skyggheten fara och de närmastsittande får del av hans hugskott och tankeutflykter. Visst tyckte han om att någon lyssnade och kom med en fråga då och då. Men nog hade man ofta intrycket av att det var en monolog han förde under en hel lång kväll. Inte om det han höll på med att skriva, det talade han aldrig om. Men kanske ändå att dessa lustiga infall hade med hans diktning att göra, var spröda skott som sedan växte ut till starka grenar på hans diktnings träd. — Stundom kunde historiska gestalter så fånga hans fantasi att han höll fast vid dem under hela kvällen, ja långa tider framåt. Ragnars vänner minns nog hans napoleonperiod, hans bismarckperiod. Stundom åter var det rena knutpatriotismen som talade ur hans mun. En passus i ett samtal kunde plötsligt reta honom: »Si, detta är nylänningen» eller »Detta är just tavastlänningen i sino prydno. Nej, tacka vet jag österbottningen.» Och så följde ett lovtal över folket han älskade och över landskapet som drog honom till sig varje sommar under hans liv.

Vad de liknade varandra, mor och son. Deras inre monologer, av vilka några ord steg till ytan då och då och lät en ana i vilken tid och miljö de rörde sig. De kunde se på en förvånat om man inte genast var med på noterna, om man kom med en dum fråga. »Det är ju Napoleon jag talar om.» Eller: »Bjons Sandra menade nog att Hindrik var dålig affärsman, då hon talade om himmelens fåglar den där gången.» »Den gången» låg gott och väl fyrti år tillbaka i tiden. De vanliga tids- och rumsbegreppen existerade inte alltid för de två. De var nog diktare båda.

Mammas inställning till Ragnars »smakande» med ty åtföljande prathumör förändrades åtskilligt under årens lopp. Jag minns hur hon tog det, då sonen som nybliven redaktör i Vasa kom hem på nattkröken någongång och tycktes ha svårt att hitta vägen genom den villsamma tamburen till sitt rum han hade äntligen fått eget rum vid den tiden. Hennes ångestfulla misstanke då, den hon inte vågade kontrollera: att pojken hade börjat »smaka». Hon låg med öppna ögon i sommarnatten och väntade. Sömnen ville inte komma. Ragnar visste också att hon led. Jag minns en natt då jag hade passat på för att hjälpa honom genom den svåra passagen till hans rum. Allt gick tyst och bra. jag hade fått bukt med kängsnöresknutama, då Ragnar själv skulle hjälpa till och kom att sparka kängan mot kakelugnsluckan. Så han stirrade andlös och spiknykter i ett slag på dörren till mammas rum. Som om han inte vetat att mamma aldrig visade sig där hon inte var önskad. Men kanske hennes begynnande lomhördhet dämpade skrällen den gången, för hon tycktes sova då jag kom in i rummet efter att ha fått bror min i säng.

Så minns jag den tiden då Ragnar inte längre ville dölja för mamma att han smakade, utan gick raka vägen och satte sig vid hennes säng och började prata. Men mamma ville inte höra på, inte heller se honom »sådan» utan drog täcket över ögon och öron. Men Ragnar fortsatte att prata. Han tog aldrig illa vid sig om man inte lyssnade, märkte det knappast. Det var det inre trycket han måste få lätta. Han ville inte pina någon med sitt prat, kom bara inte att tänka på att folk i allmänhet ville sova om natten. När man inte längre hörde på, talade han för sig själv eller till en inbillad åhörare. Så såg det ut, för han poängterade sina ord med pekfingret som var i rörelse då han blev ivrig: »Så är det nog, annorlunda kan det inte vara — — —»

En mor bad brinnande böner för sin son vid denna tid. Att dryckenskapen kunde föra sin man i fördärvet var hon övertygad om. Men hon bönhördes inte så som hon velat. Och det dröjde länge innan hennes böner alls nådde fram. Och då var det hon själv som blev hjälpt och inte sonen. Hon fick styrka att bära denna sorg, ja sorgen förvandlades nästan till en stilla glädje allt eftersom hon lärde sig bättre förstå sin säregna son.

Men långsamt mjukades mors stramhet upp, så hon började lyssna till Ragnar då han var på »prathumör». Ragnar själv förklarade ofta att han behövde detta slags avspänning, rusets avbrott i hans ständiga instängdhet i sig själv. »Och annars kunde man ju förgäta talets gåva», skämtade han. Nå, detta tyckte nu inte mamma vore så farligt, hon som höll före att vårt tal skall vara Ja och Nej. Men nog märkte man allt tydligare med åren att sonens »pratande» kunde stimulera också henne till att använda flere ord än så.

Och sedan, de sista åren Ragnar levde, då vi alla firade julen tillsammans i hans hem. Hur historierna räckte till att berätta för mor och son, där de satt kvar vid julbordet med en flaska vin framför sig långt efter det vi andra stigit upp och börjat syssla med annat.

Det var festligt att se dem sitta tillsammans så och höra dem prata och skratta. Då märkte man också att mor var den livligare av de två, då hon kommit i farten. Några av historierna skrattade hon lika hjärtligt åt varje gång Ragnar ville höra dem på nytt. Det var om Grann-Gret och dennas bedrövelse över mänskornas elakhet, som gumman kommit för att beklaga sig över hos självaste guvernören engång, då han besökte den lilla staden. Hur hon satt framför honom och lät tårarna droppa på pjäxorna och fick en silverrubel av den höga herrn till tröst jämte rådet att själv göra upp sina kontroverser med belackarna. Och det var om morbror Karl och hans skälmstycken, han som varit spjuvern i syskonskaran. Och så historier från längre tillbaka i tiden, roligt berättade, som mamma hade hört dem berättas av de äldre syskonen och av mormor men säkert ytterligare förgyllda av mammas egen humor. När man satt och hörde på, fick man för sig att hela släkten varit begåvad med humor.

[Inf. 2007-10-09.]

När vi var tillsammans alla tre och Ragnar råkade vara på »prathumör», brukade vi tala om Nykarleby och våra tidiga barndomsår där, brukade dra oss till minnes små lustiga episoder från den tiden, i synnerhet om Ragnar. Mindes han hur han fallit för mammons frestelse den gången han gick med stjärngossarna från gård till gård och »sjöng», han som inte kunde ta en ton. Var han Judas med pungen? »Nej, bara en simpel knekt som fick sin sold, men hela marken. Det lönade sej att röra på läpparna och låtsas sjunga för den summan.» Och varför hade han tyckt slå om att gå på styltor då han var liten, gymnastiken var ju inte precis hans starka sida. »Ja, varför tycker man om att flyga högre än vingarna bär?» Och han mindes kittlingen i maggropen då han stegade fram över gården på sina höga, stela ben. Och den överlägsna minen som hörde till, då man mötte någon av de stora och fick se ned på dem engång. Men innerst trodde man nog att mommo hade rätt, där hon stod på kökstrappan och ropade, att det var synd det de hade för sig, att de skulle hållas på jorden som det var meningen. Han mindes rysningen över »synden» och tanken, att vad skulle månne straffet bli.

Allt från Nykarleby mindes Ragnar med glädje, »för det var ens lyckliga tid». Men sällan talade han om »eländet», som han engång kallade vasatiden. Det var den gången då jag frågade om han inte skulle fortsätta med de självbiografiska böckerna: »Man borde ju, men det är inte så roligt att traska genom eländet.» (Han höll på med »loggboken» då, den som aldrig blev recenserad i dagspressen. När jag, frågvisa varelse, senare undrade vad detta kunde bero på, sade han: »Tja, kanske på det ovanliga formatet. De blev väl att stirra på det och undra vad det skulle betyda och så kom de sej inte för med att skriva nånting alls. Vilket för övrigt var det bästa de kunde göra.»)

Nej, ingen av oss älskade våra förödmjukelsers stad. Det var nog med olust Ragnar tänkte tillbaka på den tiden under senare år. Och ändå har väl hans diktning en av sina starka rottrådar just i det »eländet».

Ragnar talade aldrig hatiskt om någon, sådana känslor fann ingen lämplig jordmån i hans själ. Ett undantag var där ändå, och när han talade om den »personen» föll orden bittra och oförsonliga, nästan hätska. »Om jag en dag skulle råka den mannen», lät refrängen. Jag minns tonfallet — det var nog bra att de aldrig råkades. Jag frågade inte vem han menade, ville inte höra namnet och han sade det aldrig. Men jag har förstått att det var fråga om honom, som mamma råkat i skuld till då vi flyttade till Vasa, han som tog ut sitt tillgodohavande i form av varor, som han lät plocka åt sig ur mammas lilla lager, så hon aldrig hann komma riktigt i gång med kommersen, sabotören av vår existens i Vasa, busen i vårt liv. Det föll på Ragnars lott att bära varorna till ort och ställe — men detta har han själv berättat om i »Ny dag börjar».

Det är möjligt att Ragnar besökte Vasa någongång efter det han flyttat till Tammerfors och därifrån vidare till huvudstaden. Jag minns att han har talat om Einar Frisk, konstnären, vännen som om de hade träffats de åren. Kanske Ragnar gjorde en avstickare till skolstaden och hälsade på hos sin vän, då han var på väg till Jeppo, där mor hade slagit ned sina bopålar för en tid. Jag hade börjat som apotekselev borta i Karelen, så jag hade inte reda på så mycket om min brors förehavanden vid denna tid.

Någon överdriven längtan att återse sin gamla skolstad hade Ragnar aldrig. Men två år före sin död beslöt han sig plötsligt för att fara till klassmötet däruppe, tre decennier efter det han blivit student. Jag har för mig att Svenska Litteratursällskapets stora pris, som tilldelats honom kort förut, spelade en viss roll för hans beslut att resa.

Ja, den resan! Jag vet inte mycket om själva mötet och festligheterna däruppe, men jag minns i vilken stämning Ragnar for. Hur han gång på gång drog upp ur västfickan andraklassbiljetten som han tyckt sig ha råd med, då han fått det stora priset: »Så far man till den jävla staden en gång igen, men nu med andraklassbiljett och ett visst pris på fickan.» Jag minns, jag ville att vi skulle låta honom försena sig till tåget, så ingen olycka skulle hända, sådan som han var, — själv visste han ju inte vad tiden led, han som aldrig hade någon klocka. Men Saima kände honom bättre i slika fall. »Han reder sig nog», sade hon. Och han redde sig. Vi hörde sedan av en främmande man som reste ditupp samtidigt, att Ragnar hade varit på ett strålande humör och bekantat sig med hela kupén. Men en stor del av resan hade han stått ute på plattformen vid öppen dörr och betraktat landskapet. Men Gud är de barns och dårars beskyddare — och bror min, om någon, var väl en blandning av dylika ingredienser. Och det tycktes som om Gud hade behag till honom.

[Inf. 2007-10-17.]

Helst ville Ragnar bort från »den jävla staden», så snart skolan slutat om vårarna. Det var Nykarleby och de trakterna som drog. Ändå fick han nog hänga i staden hela försommarn ibland, om inte släktingarna hade tänkt på att bjuda oss till sig i god tid. Vi kunde mötas i parkerna, där vi gick och flanerade, nicka åt varandra och gå förbi. Stundom såg vi mamma sitta i en soffa i parkremsan ovanför fiskstranden som vi hade utsikt över från vårt fönster en tid. Hon satt där stilla med korslagda händer och såg ut över Sundomfjärden, där segelbåtar och aktersnurror korsade vattenytan. En gång när jag stod vid fönstret, såg jag Ragnar komma gående och sätta sig hos henne. De satt där länge i parken, ända tills sommarnatten var så skum den kunde bli och man snart fick börja vänta på gryningen. Jag var borta vid fönstret och såg på dem ibland och jag tyckte de inte talade ett ord.

Nicka och gå förbi, den vanan hade vi mest hela livet, min tysta bror och jag. Både i skolstadens parker och långt senare i folkvimlet på huvudstadens gator. Och på kaféer och automater satte vi oss vid skilda bord. Bara då vi inte sett varann på länge slog vi oss ihop och pratade som syskon brukar. Eller det var ju på spinnsidan det hölls låda. Ragnar stack bara emellan med en stillsam kommentar eller en fråga då och då, om han fick en syl i vädret. Det var vanligen historier från landsortsapoteken den resande systern berättade. Och ingenting var roligare än att få Ragnar att dra på smilbandet. Men blev man för ivrig då, kunde han ta fjärhetskåpan på. Då teg man förstås.

Mot främlingar som närmade sig Ragnar, kunde han visa något av en gammaldags artighet, närapå sirlighet i sitt sätt, — alldeles som mamma. Han lyssnade noga till det de hade att förtälja, såg stundom förstående, stundom smått konsternerad ut, men följde noga med. Det var väl med tanke på några av dessa samtal han brukade säga, att det lönade sig att lyssna till alla, »också i de dummaste haranger kunde gömma sig något sanningskorn». Men intervjuare och andra förhörare fick han nog att tumla tillbaka med sin blick. Och han har talat om bekanta, mest kvinnor, som han brukat ta en omväg för att slippa att möta, sådana som såg med smygblickar på hans slips och på byxbenen, om de till äventyrs hade något av ett pressveck kvar.

Som större skolpojke bodde Ragnar om somrarna hos någon yngre kamrat som villkorslärare och sällskap, — kan just undra hur mycket han sällskapade! — ofta på någon större egendom. Vilket mamma var glad över — »så fick pojken äta sig mätt åtminstone, så mager som han blivit». Men Ragnar tyckte nog att hans sommar gått förlorad, om han inte fått anslå någon vecka eller åtminstone några dagar till att ströva omkring på egen hand i naturen. Ibland var det en gammal skolkamrat i Nykarleby som bjudit honom till en sommarvilla utanför Andrasjön. Där hade Ragnar inga skyldigheter för födan utan fick ströva omkring på den stora holmen av hjärtans lust. Engång lär han ha gått vilse i skogen, men det gick inte så långt som till skallgång, han tog sig fram till villan på egenhand efter några timmar, trött och i lite bedrövligt skick men glad till sinnes. Hur han hittat till slut? Jo, »med tillhjälp av solen». Så enkelt var det.

Eller sökte han upp sina släktingar i Jeppo och Kronoby och strövade omkring på landsvägen mellan gårdarna, gjorde sig förtrogen med bygderna där hans förfäder levat och brukat jorden, älskat, parat sig och gått till sina fäder efter att ha alstrat en väldig massa barn, de flesta. Gravarna där släkten vilar besökte Ragnar ofta. Han kunde glömma sig kvar i timmar — bland de gamla korsen vars inskrifter han gjorde sig stor möda med att dechiffrera. Tidigt började Ragnar med sina fotvandringar.

Med några slantar på fickan vandrade han mellan byarna, gick in i en stuga ibland och bad att få köpa lite mjölk och bröd, om han blev hungrig. Men det var det underliga med Ragnar att han behövde bara träda in sådär stillsamt i en stuga eller en storgård så bemöttes han genast som en hedrad gäst. Fast han försökte se ut som »bara lilla Edgar». Men just detta — de troskyldiga himmelsblå barnaögonen, stora och öppna, aldrig nyfikna men som ändå kunde fånga allt med sin iakttagande blick.

Som ung student vandrade han sedan från prästgård till prästgård och forskade i kyrkböckerna efter sina förfäder, varifrån de kommit och var de slagit ned sina bopålar och vem de äktat. Allt detta finns antecknat i det lilla skrivblocket han hade med sig på sina vandringar.

Av Ragnars anteckningar framgår det också att vi är kusinbarn i tvenne släktled, att mormor och morfar var kusiner liksom mor och far. — Jag minns inte att Ragnar någonsin skulle ha talat om detta kusinskap i dubbel potens. Inte mor heller. Därför var det nästan med en chock jag läste om det i anteckningarna. Tillmätte han det ingen större betydelse — eller så stor, att han inte ville tala om det? Att han skulle ha glömt vad han själv tecknat ned, är inte möjligt. I varje fall står där tydligt och klart: »Mormor och morfar voro kusiner, mormor från Viik hemman i Fagernäs. Morfar måste därför betala 40 silverrubler för att få gifta sig med mormor (Enl. moster Greta)».

När kusinerna Henrik och Maria fyra decennier senare skulle gifta sig, stötte det inte på något motstånd. De skulle inte haft några »silverrubler» att mjuka upp paragraferna med. Och giftermålet skulle kanske aldrig blivit av. Man kan spekulera i detta. Men det behövdes inga rubler, kusinerna fick varann ändå.

Som barn hade vi vår dubbla släktskap i gott minne. Då vi var förargade på varann låtsade vi glömma att vi var syskon: »Vad bryr jag mej om dej och vad du har för dej, du är ju bara min syssling», brukade vi säga. Att vi inte kallade varandra »brylling», tyder på att vi inte visste att vår släktskap var tilltrasslad på den fason.

Mor Amatörkort från 20-talet

Det var väl sedan Ragnar börjat forska i kyrkböckerna som han gjorde en avstickare till Mossbacken i Ytterjeppo och intervjuade moster Greta om våra morföräldrars kusinskap. Greta, den äldsta av mors systrar, hon som fött tio barn till världen, visste besked om släkten. Hon stod stadigt på jorden med sina bastanta ben och hon hade en robust humor. Hos henne fick sig nog Ragnar många dråpliga släkthistorier till livs. Hon vandrade mellan stugorna och höll upp kontakten med många av socknens gamlingar som hon räknade släktskap med. Därför visste hon mer om släkten än mamma, den spröda drömmerskan, som helst höll sig för sig själv. De historier mamma berättade, skapade hon lite om efter sitt sinne på ett odefinierbart sätt. Så de blev sannare på något vis, kunde man nästan tycka. »Diktare», sade Ragnar då. »Mamma är den verkliga diktaren. Vad är det med oss andra.»

[Inf. 2007-10-22.]

Det var visst året efter det Ragnar fått vita mössan och jag slutat mellanskolan som vi möttes helt oförhappandes en högsommardag i solgasset på Jakobstads torg. Jag steg ut ur flickhopen och gick emot min bror, då jag såg hans kännspaka siluett uppe på backen. Jag minns att vi frågade i korus: »Vad gör du här?» Och sedan vi gett varandra besked om att den ena kommit med en sångkör till staden och den andra vandrade mellan prästgårdarna och tänkte sig närmast till Pedersöre, skulle vi till att skiljas igen. Men Ragnar måtte ha varit tillgängligare den gången än han brukade, för jag minns att vi stod kvar på torget och pratade en god stund. Han ville veta om mor, var hon var och när jag hade råkat henne senast och var jag själv tänkte tillbringa resten av sommarn. Som familjens överhuvud höll han nog reda på vad medlemmarna hade för sig.

Han skulle kanske komma och besöka släktingarna han med på några dagar, sålänge mamma var kvar hos dem, minns jag att han sade.

Varför står just detta minne så levande för mig Kanske för att jag aldrig sett Ragnar så sorglös och fri. Han var på sin första semester. Hade skolan bakom sig och hela livet framför sig. Och vilka drömmar och planer han måtte ha haft i sitt huvud den tiden. Och redan börjat förverkliga så smått, forska i förfädernas sedvänjor, göra sig förtrogen med bygderna där de levat, förbereda sig för sitt kall. Att han anat detta redan tidigt, har han berättat — hur han som liten pys lyssnat med olidlig spänning och rodnaden sköljande över ansiktet, då skollärarn berättade om en stor skald som hette Runeberg.

Jakobstadsminnet flyter ihop med ett annat, också det från ett torg. När ynglingen med den tillbucklade studentmössan i nacken tar sikte på en gatumynning och börjar vandra över torget sedan vi skilts, ser jag en liten pilt vandra över ett annat torg som är större och ödsligare. Han skall snedda över det från hörn till hörn och har börjat vandringen helt oberörd utan att förstå vad han gett sig in på. Torghavet ligger där solbelyst i sin väldighet, de vita husen flimrar och skvallerspeglarna blänker. Och på trottoaren spankulerar folk som bara lurar på hur pojken ska klara sig. Han morskar upp sej, sparkar till en sten — dethär är väl ingenting. Han sticker vänstra handen i byxfickan och slänger käckt med den högra, men besluter sig så för att hålla båda på ryggen. Syster, som sitter vid skolfönstret, märker då han kommit närmare att han rör på läpparna. Han har börjat räkna stegen, tänker hon. Då han är nära målet, trottoarkanten vid skolhörnet, stryker han sig över pannan, men detta måste den nyfikna stiga upp för att se, mitt under timmen. Vilket renderar henne en skrapa för ouppmärksamhet. Underligt. Just då hon varit uppmärksammare än någonsin förr i livet.

Efter mötet i Jakobstad råkades vi snart alla tre hos släkten i Kronoby, mor och jag för att stanna en tid, Ragnar bara en dag innan han gav sig av på vandringar igen. Han hade en underlig oro i sig, trivdes inte länge på samma ställe och i synnerhet inte bland mycket kvinnfolk, »fast det kunde vara roligt att höra på deras nojs en stund».

Under vårt besök i Kronoby den sommarn var saknaden stor efter vår kära faster Maria med det milda, goda leendet, som nyligen gått till sina fäder och vilade bredvid maken Julius i sin hemsockens kyrkogård. »Fasters stuga» i Jeppo stod övergiven liksom hennes kammare hos dottern i Kronoby. Tystnaden i rummet sökte sig ut i stugan genom den halvöppna dörren. Ragnar stod därinne länge. Kanhända han tog avsked av sin kära faster.

Ragnar vandrade mycket den sommarn. Han fick också känna på vad hunger vill säga, när man är på luffen. Jag minns »frimärksvandringen» som han berättat om; Ett kyrktorn som alltid är lika långt borta hur han än rör på pedalerna. Hungern som gräver i magen och gör honom så matt, att han inte tror han ska orka fram till byn. Så äntligen en gård med en brunn innanför grinden. Han går mot brunnen men känner att han inte har krafter att vinda upp en vattenhink. Då ser han moran komma från fähuset med en mjölkstäva i handen. Hon stannar och ser på honom, han ser på henne. Hon har ett snällt ansikte. Ragnar småler matt och generad, tittar på stävan i hennes hand och frågar om han kan få köpa lite mjölk. Men — men — stammar han, jag har bara ett frimärke att betala med — och kanske ni inte har nån att skriva brev åt. Moran behövde just ett frimärke, för hon höll på med ett brev till dottern, men skrivkonsten var det lite si och så med. Ragnar fick sitt mjölkglas och något tilltugg och sen hjälpte han den snälla moran med brevet. Det låter
som en saga och det är en sann saga.

Fasters stuga genom åren. Ensam, liten och grå, där den stod vid landsvägen med vidderna omkring sig och blåsten vinande om knutarna. Och ängsplätten bredande ut sig framför trappan med maskrosbollar, ranunkler och blåklockor. Eller gräset mejat och samlat i kopor med blommor och dofter och allt.

Fasters stuga spelade sin roll i Ragnars liv. Där föll han ner i källargropen som liten pilt och fick armen ur led och sedan dåligt omskött av någon kvacksalvargumma. Vilket i tidens fullbordan befriade honom från värnplikten. Tänka sig Ragnar i värnplikt! Han skulle ha brutits redan då — eller gått ur led på något sätt som armen. Mamma brukade berätta småsnyftande om den sorgliga händelsen, att hon inte kommit att hålla ett öga på pojken, då de hämtade upp potatis till middagsmålet och lät källarluckan stå öppen. En liten tröst blev ju sedan tanken på värnplikten, där han inte skulle duga. Om hon vetat mera om denna institution skulle väl trösten varit större. Själv uttalade sig Ragnar aldrig i frågan, vad jag minns, höjde lite på axlarna bara och smålog.

Men den lindriga invaliditeten avhöll honom inte från att anmäla sig som frivillig till inbördeskriget, när den tiden kom. Det var en annan sak att gå med av egen fri vilja och eldad av fosterlandskärlek. »Man ska väl kunna spänna hanen på ett gevär och trycka av om det behövs, fast man inte kan tvätta i sig bakom öronen med den handen», sade han åt sin gråtande mor. — Det var mycket Ragnar skulle kunnat göra av fri vilja. »Jag tror fängelsecellen skulle passa mig», sade han engång (han sade inte klostercellen) — »men bara om jag hade känslan av att jag fick öppna dörrn och gå när jag själv ville.»

Fasters stuga var ingen vanlig stuga. Marken den stod på hade hört till pappas födelsehemman Kaup. Gården som kommit i främlingars ägo efter hungers åren återbördades till släkten, då faster Maria och maken Julius inköpte den. Men då faster blivit änka och barnen gift sig och flyttat bort från hemmet, såg hon sig tvungen att låta gården gå till främlingar ånyo. Men ett stycke av gamla hemmets mark behöll hon och byggde där en liten stuga. Detta blev »fasters stuga».

Jag minns Ragnar vandra på vägen mellan fasters stuga och Kaupgården snett emot. Jag ser för mig den lilla gestalten på den ödsliga snörräta vägen. Han har varit borta en god stund och faster och mamma har undrat var han hållit hus. Då ser vi honom komma vandrande på vägen. Blusen fladdrar i blåsten, benen i knäbyxorna rör sig betänksammare ju närmare gården han kommer. Han tittar upp i skyn på ett drivande moln, betraktar några blommor vid vägkanten, men inte bedrar han de båda kvinnorna vid fönstret De vet nog att hans tankar är vid gården, att han ser för sig far sin som sprungit på gårdstunet där, kvickare i rörelserna än han själv, livligare. Då han går förbi fönstret, drar sig de båda kvinnorna åt sidan, bara ett nyfiket flickhuvud är kvar. »Nej, inte är han som andra barn», säger faster Maria. »Vad ska det bli av honom månntro? Give Gud att han blev präst.»

Det var fasters högsta önskan — och mammas med, den tiden — att pojken som var så begåvad skulle välja den prästerliga banan. Faster lät undfalla sig några ord engång till pastorn om sina förhoppningar. Visst behövdes det flera begåvade prästmän, tyckte också han. Och under en evangeliifest som hölls på kyrkbacken tog han prästämnet i närmare skärskådande. Den höge herrn i prästkappan stod och samtalade med skolpojken som med en fullvuxen karl. Men mest var det frågor han ställde och inte fick han många ord till svar. Ragnar svarade alltid motvilligt på frågor som smakade förhör. Faster hann tänka både det ena och det andra där hon stod ett stycke ifrån i sin finaste svarta kyrksjal med händerna knäppta kring psalmboken. Det var nog lite skralt med pojkens utförsgåvor, fast han hade ett klart förstånd. Och hon såg att pastorn tänkte detsamma.

Ragnar stod med ett artigt litet smil på läpparna, uppmärksam men tyst. Och han började få nog. Han rullade några barr under skosulan mot den hala tilltrampade marken. Och glimten i ögat var där, den som brukade förebåda något litet fuffens. De stod vända mot klockstapeln och den illa medfarna fattiggubben. Och plötsligt kom Ragnar med en stillsam fråga om fattiggubbarnas tillkomst och betydelse i allmänhet och den vid Jeppo kyrka i synnerhet. Om det hade visat sig att den numera alls kunde stimulera till givmildhet, om inte kyrkhåven inbringade betydligt mer. Prästen bejakade detta. Nu var det han som besvarade frågor. Kom han inte rentav med en redovisning för medlen som flutit in på »gubben», berättade att de knappt räckt till att betala kyrkvaktmästarn med.

»Ne—ej», sade pojken, »det är väl skillnad på att ge sin skärv utan vittnen, då man går vägen fram och att ge den med menighetens blickar fästa på sig.»

Efter denna vältalighetstirad uppstod en liten paus då prästen växlade blickar med faster och nu passade hjälten på att försvinna i all tysthet. »Underlig pojke. Ämne i honom till vad som helst», sade pastorn. Faster berättade gärna historien. Kanske hon hade lite till ur egen fatabur ibland — jag har för mig att den lät en aning annorlunda varje gång — men hon var ju så fäst vid pojken.

Ingenstans såg man så höga och vackra tallar som på fasters kyrkbacke. Fast Ragnar påstod ju att han sett än vackrare nere i Karelen, dit han varit rest på egenhand till kusin Ville, som var gift därborta. Men de rödstammiga furorna med sina kronor som bredde ut sig uppe i molnen skulle inte passa här i Österbotten, sade han. På en dum flickunges fråga varför de inte skulle passa, fick hon svaret: »Lika gärna kunde man ha palmer här.»

Ingenstans såg man heller så långa kaffebord med så bländvita dukar som under de vackra tallarna på fasters kyrkbacke, där de evangeliska festerna hölls. Men mellan predikningarna stod faster och pratade i evighet med bekanta som kommit till festen. »Dehär är bror Hindriks barn», presenterade hon oss ibland. »Ja, stackars faderlösa. Att Hindrik skulle måsta dö så ung.»

Det spratt i benen på en livlig jäntunge att få »trinta» nerför den släta, fina backen eller ta den några långa och lätta skutt och kanske falla omkull därnere och bara skratta. Men inte fick man göra sånt på kyrkbacken, det förstod hon. Och så höll ju faster en stadigt i hand. Om man kunde göra som bror Ragnar — fast det skulle inte vara roligt alls — gå sådär stillsamt sin väg, då man fått nog. Ingen märkte ens när han gick, så stillsam var hans sorti. Då faster tittade efter honom, var han redan nere vid kyrkbodarna, där han stod på behörigt avstånd och såg på de frånspända hästarna som rev åt sig hötappar ur säcken som var ställd innanför boddörrn eller fastbunden under hästmulen. Faster smålog bara då hon såg sin kära brorson vandra omkring på kyrkbacken som en fullvuxen karl med händerna på ryggen. Det var bara bra att han inte behövde höra på grannsockenprästens svavelpredikan som nu skulle följa. Det var ingenting för honom. Flickungen gjorde det bara gott att vila lite på sin stjärt från allt trintandet.

Så den pojken var intresserad av allt, blev stående i begrundan än här, än där, fast en annan tyckte att där fanns ingenting särskilt att se. Där tog han nu upp en tallkotte och undersökte den, så putsade han med foten fläcken han stod på ren från kottar och barr och stirrade i backen länge och väl som om han tappat något. Vid sluttningen mot småstugorna, som gyttrat hop sig till en klunga i skydd av kyrkan, blev han stående länge och kisade med huvudet på sned.

Ja, han hade ju börjat måla så smått. Mari hade visat han första lilla tavla, ett vinterlandskap med höga tallar och en stuga med ljusskenet spridande sig långt ut över snövidden. Av någon orsak förstod man att de firade julafton därinne. — Men vad kunde dehär fallfärdiga kyffena vara som motiv. Där hade de nu glömt barnbyk ute att fladdra mitt under evangeliifesten. Nog borde det göras något för ordningens upprätthållande kring kyrkan. Man hade väl något att säga till om på sockenstämman, om man skulle besluta sig för det, stod faster och tänkte, medan hon väntade på svavelpredikanten.

[Inf. 2007-10-29.]

Överallt där vi bodde under skoltiden — det var på åtskilliga ställen — hade Ragnar sin självskrivna plats vid fönstret. Där satt han vid sitt lilla bord och såg ut över en flik av himlen, en uthuslänga, några trän. Och vid Strandgatan hade vi utsikt över sjön. Där var vackert. — Ett blankt papper låg framför honom på bordet, pennan hade han mellan fingrarna, färdig för aktion. Men sällan såg man honom skriva, mest satt han bara med blicken någonstans i fjärran. Jag tycker han suttit så genom alla levnadsåren, tålmodigt väntande på det förlösande ordet. Också siluetten mot fönsterrutan var densamma genom åren, de breda, lite uppdragna axlarna, den stela nacken, det kilformiga huvudet. Hjässan fick större omfång med åren, det var allt. — Ragnar hade alltid förmågan att resa upp osynliga väggar omkring sig, då han ville vara ensam. Jag tror ingenting kunde störa honom då, varken surret från mors symaskin eller mitt halvhöga rabblande på »an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor ...» Han kunde sitta så i timmar, orörlig, bidande.

Men någon gång revs han upp från stolen av en tanke, kanske en våldsam idé. Då kunde han gå av och an över golvet med händerna på ryggen tills han lugnat sig, kunde gå och lyfta på mammas grytlock och känna efter om potatisarna började bli mjuka, säga till mig att duka bordet. Måltiden kom som ett lämpligt avbrott. Sedan satte han sig vid fönstret igen och skrev tills skymningen föll på.

En annan av Ragnars favoritställningar genom livet var den horisontala. Att se honom ligga på bädden med öppna ögon — med eller utan bok ovanför näsan — en hel söndag var ingenting som förvånade oss. I synnerhet som vi alla tre hade samma dragning till detta kroppsläge. Om mamma inte skulle till kyrkan, kunde det hända att den lilla familjen låg och vilade sig från sina bekymmer hela dagen, låg och läste eller funderade, var i sin stad. »Man får ju tänka», brukade mamma säga. »Den kontemplativa familjen», uttryckte sig Ragnar engång, då han var uppe för att söka sig lite »knapermat» i skafferiet. Då skrattade hela trion.

Den tiden då Ragnar började ge privatlektioner, utfärdade han också ett påbud åt syster sin: »År och klass utan villkor!» lät det kort och gott. Han hade märkt att jag börjat apa efter honom och öppna läxboken först då det bar i väg till skolan. Och då siffrorna sjönk på halvterminsbetyget kom han med sitt påbud. Vilket hjälpte. Ragnar kunde inge respekt, då han axlade uppfostrarens mantel. Jag klarade min mellanskola utan villkor, fast finskan nog vållade mig besvär.

Ragnar var styv i alla skolämnen och ändå var han inte primus i klassen. Det var rena anspråkslösheten och blygheten att han inte var det. Han tyckte inte om att dra uppmärksamheten till sin person, därför sackade han självmant lite efter på vårkanten. Så har hans kamrater berättat. Men det stora stipendiet på trehundra mark fick han behålla genom alla skolåren och det lade han i mammas hand ograverat redan under examensfesten som hon brukade övervara. Summan var till stor hjälp, då den efterblivna hyran skulle betalas och barnen rustas upp lite för sommarn och fås i väg, den ena till släkten, den andra till någon villa eller egendom för att vara informator tills skolan började igen. Mamma satte en ära i att våra kläder var snygga och propra, så länge hon hade uppsikt över dem, att vi såg ut »som folk» då vi kom till främmande hem. »Ordentliga Mari» kallade några henne. Så skulle hon väl göra skäl för namnet så långt det gick. Från hösten blev det väl åter någon råd för deras liv. Gud hade hittills hjälpt dem framåt. Han skulle nog hjälpa i fortsättningen med.

Ragnar hade sitt eget sätt att undervisa. Samma metod som han tillämpade på sina disciplar tillämpade han också på mig, då han hjälpte mig tillrätta någongång: han lärde en att tänka. Färdigtuggat fick man aldrig något av Ragnar. »Plugga,» sade han, »det finns i historieboken», eller »det står att läsa i finska grammatiken». Och han kunde ha godheten att söka rätt på stället med ablativens och allativens tillämpning och om han var på det retsamma humöret, gick han sedan sin väg småvisslande med tummarna i ärmhålen och lämnade en stackare att våndas med sin översättning. Jag grät många bittra tårar ännu som stora flickan över Ragnars »hårdhet». Men han vidhöll att man inte fick ha det för bekvämt ställt för sig. »Du är precis som pojkarna jag läser med. Vad tror du vi har fått våra hjärnor till, om inte att tänka med.» Men någongång, om jag hade att skriva en uppsats om ett ämne som han såg att jag inte fick något grepp om, kunde han ge mig en riktlinje att följa, några huvudpunkter att hålla mig till. Bara med några ord fick han ämnet att klarna för mig, sedan fick jag reda mig själv.

Då det var fråga om modersmålet, kunde Ragnar inte ställa sig likgiltig utan lystrade ofrivilligt, om jag kom med en fråga. Jag minns den gången då jag bad honom förklara en tillkrånglad mening i en kursbok jag satt och läste. Jag har för länge sedan glömt själva meningen, men situationsbilden har av någon orsak stannat i minnet: Ragnar vandrande över golvet av och an som han brukar med händerna på ryggen och ett tankfullt uttryck i ögonen, medan jag sitter vid mitt lilla bord och läser och mamma sysslar med matlagningen vid spisen. Då fastnar jag för den svåra meningen och vänder mig mot Ragnars ryggtavla: »Vad är dethär för gallimatias», säger jag och läser upp meningen, spänd på om han skall stanna och lyssna. Han stannar, blir vilande på foten, vänder sig inte om men lyssnar. »Förklara vad det betyder», vädjar jag. Då kommer han fram till mitt bord och ber mig läsa upp meningen på nytt. Så fnyser han lite, småler och säger, att visst var det ett för uppstyltat språk, ett enklare borde nog användas i en skolbok för »småbarn». Han förklarade inte meningen direkt utan satte in de krångliga orden i andra sammanhang: »Förstår du denhär meningen då? Och denhär?» Tills betydelsen av det gammaldags tillkrånglade med ens stod klar och jag på lärarens uppmaning översatte meningen till begripligare svenska.

En tid intresserade sig Ragnar mycket för dialekters ursprung. Tog man upp det ämnet, kunde han komma med ett längre anförande om våra dialekters likhet med fornnordiskan, om hur mången dialekt var mer logisk än högsvenskan och hur speciellt den som talades i vår hemtrakt var den mest logiska av dem alla — absolut! Han kunde bli nästan vältalig. Kanske han också ville höra själv hur de lät i talspråk, bygdemålsutredningarna han hade suttit och knåpat med vid skrivbordet. Men jag lyssnade uppmärksamt som alltid, då min tysta bror talade några ord mer än han brukade.

Visst var Ragnar snäll och tålmodig ibland och hjälpte en flickstackare tillrätta — då han såg att det var av nöden. Men ofta var han irriterad också, kom emot en med hopdragna ögonbryn och frågade: »Nå, vad är det nu igen?» då han såg att man hade något på hjärtat. Då var det bara att svara: »Ingenting» och retirera i god ordning ...

De ekonomiska bekymren tyngde honom sedan han börjat förtjäna själv. Familjens fullständiga misär tycktes oundviklig. Mors handel hade självdött av brist på kunder och omöjligheten att betala räkningarna. Vi sackade alltid efter med hyran och försöket med att hålla inackordenter såg ut att bli ett fiasko det med. Den ena efter den andra stannade borta, efter julen, efter påsken. Ragnar blev något av en seismograf för mor och mig under sådana perioder. Vi avläste ängsligt uttrycket i hans ansikte då han kom hem, om vi kunde ta saken lugnt eller om jordskalvet var nära. Om han såg plågad ut, blev mor så stilla i sin spiselvrå. Men stundom brast det för henne:

»Att det inte ska finnas någon annan utväg än att lägga bördan på en sextonåring, ett barn!»

Då kunde det brista för Ragnar med:

»Barn! Har jag klagat kanske?»

En långbent flicka klapprade nedför trapporna vid detta laget, rädd att det skulle brista också för henne, den mest upproriska i familjen, hon som ändå kunde göra minst, bara stampa med foten ibland och gnälla att varför skulle just de ha det så svårt, vad ont hade de gjort, var de inte riktigt snälla mänskor alla tre. Då kunde Ragnar mitt i allt dra lite på smilbandet och säga: »Ja, och i synnerhet du. Som just nu, par exemple.» Och då lomade man ju av, snopen. Visst borde barn få ha det lite bekymmerslöst, kunde mamma klaga, halvt för sig själv. Men vad skulle en svag kvinna göra som var skapad sådan att hon inte kunde ta sej fram.

Men någongång hände det att Ragnar kom hem med ett ljust och befriat uttryck i ansiktet mitt under värsta bekymmers tiden. Vi förstod att han upplevt något — inte i yttre måtto, det skulle vi nog fått veta — kanske något han gått och grubblat över hade klarnat mitt under eländet, just genom detta, vem vet. Och vi blev delaktiga av utstrålningen från detta något. Han gick omkring och smånynnade, var borta hos mamma ett slag och såg vad hon hade för sig; tittade över min axel på skolkrian jag satt och knåpade med, fastnade för ett högtravande ord och föreslog ett enklare i all vänlighet. Då jag var färdig med mitt, hände det att jag inte gick ut för att »springa» med kamraterna utan stannade hemma. Denna solighet hos Ragnar var alltför sällsynt för att man skulle vilja gå miste om den. Också mamma tinade upp och såg lycklig ut. Hon lade sömnaden ifrån sig och satte kaffepannan på, eftersom vi råkade ha kaffe den gången. Medan hon rörde ihop smeten till en pannbulle och väntade att kaffet skulle koka, satt Ragnar och trummade taktfast med en fingerknoge mot bordsskivan. »Vad är det», frågade jag.

»Hör du inte?» och han trummade på nytt. Det var ju leken vi hållit på med däruppe i vår gamla stad, vid runda bordet i kammarn. Melodigissningen. Kända melodier som man skulle gissa sig till av takten. Vi trummade och gissade, jag trallade och Ragnar visslade lösningarna och mamma gick mellan spis och bord och smågrälade: »Ett sådant väsen ni för.» Det hörde till saken att hon skulle säga sådär, men hon smålog och var så innerligen glad över att vi satt tillsammans engång igen och kunde vara så sorglösa mittunder bekymren, leka som riktiga barnungar ännu. Och så drack vi kaffe alla tre och Ragnar satt och tänkte på våra lekar vid »runda bordet», för rätt som det var frågade han mamma var Hopplaspelet fanns. Och Litteraturspelet, levde det ännu? Hopplastrutarna var så trasiga, så dem hade mamma kastat bort. Men det andra spelet fanns. Ville han ha det? »Ne—ej», log Ragnar, »ja, om mamma kom med och spelade, det måste vara minst tre.» Men mamma slog ifrån sig. Det skulle väl vara någon gräns för tokerierna, skrattade hon.

Ja, Ragnar var skicklig i våra lekar vid runda bordet, det minns jag. Skicklig och retsam, mer retsam då än som större pojke. Så han kunde stå med tummarna i ärmhålen och brösta sig, då han hade tagit hem ett spel. I synnerhet om jag hade någon flickvän hos mig raljerade han omåttligt och retades med oss. »Ja, si kvinnfolk», brukade han säga, då han tyckte vi var dumma. »Det svagare könet» var ett annat av hans uttryck. Han tog skadan igen för alla de gånger han fått känna sig underlägsen i de vilda pojklekarna på gården. Hemma kunde han vara en väldig kaxe. Men något riktigt ofog hade han aldrig för sig, om man undantar att jag stundom fann min älskade Daradocka hängande med huvudet nedåt i spjällsnöret.

Engång uppträdde Ragnar som det svagare könets försvarare, som en riktig riddersman — fast nu inte hans yttrande vid tillfället var precis en riddares. Då jag hade min klasskamrat Signe hos mig engång, hade vi kommit på den geniala idén att kasta en strut med »låtsaskarameller» in i seminaristernas rum. Men det blev ett hiskeligt liv om saken — för på papperen fanns lantdagsmännens konterfej! Visste vi inte vad dessa män hade betytt för landet under Bobrikoffs tid — och vi släpade dem i smutsen! Vårt tilltag skulle kunna sluta med relegering, om saken anmäldes för rektor. Jag nedför vindstrappan tjutande: »Mamma, mamma, vi blir reglerade, vi har släpat Bobrikoff i smutsen.» Mamma som inte visste vad det var fråga om, sade: »Nå, bättre var han inte värd.» Men en av »burkarna» var i hälarna på oss och framlade vår riksförrädiska handling och mamma visste inte vad hon skulle ta sig till. Det var nu som riddersmannen Ragnar trädde upp till vårt försvar: »Man hörde ju av systers geniala yttrande, hur mycket såna flickskvättor begriper av lantdagar och sånt. Hon tror ju att Bobrikoff var lantdagsman, han med.» Seminaristerna blev fundersamma: »Tror Ragnar verkligen att våra skolflickor inte har ett hum om fosterlandskärlek och dylikt?» Så drog de sig lite snopna till sitt rum mumlande något om att skolundervisningen för småttingar borde effektiviseras på denna punkt Ragnars ord vägde redan då, han hade observerats i skolan som en ovanligt begåvad elev. Till oss sade han bara: »Om karamellpapperen haft innehåll, skulle man ha sluppit allt detta bråk.»

På gården höll Ragnar slig på sidan om kamraternas vilda lekar och kraftmätningar. Inte av feghet, men han visste sin begränsning. Därför är det inte så lätt att få minnet av hans styltgång att inordna sig i det övriga. Om något var svårt och ansträngande, så var det väl att gå på styltor, åtminstone på de tunga och dåligt tillyxade pjäser som han hade att tillgå, som han väl själv hade snickrat till, vem annars. Redan att från stegen kliva upp på åbäkena var ett vanskligt företag. Men »flyga högre än vingarna bär, det ville man ju», som han själv sade långt senare.

En flitig flicka sitter vid runda bordet i kammarn och pluggar på sin läxa. Plötsligt ser hon ett grimaserande ansikte utanför fönstret i jämnhöjd med sitt eget. Flickan skriker till och blundar. Då hon försiktigt ser upp igen, visar sig det hemska ansiktet vara bror Ragnars. Nu småler han bara retsamt och stegar så i väg över gården på sina styltor. Men ögonblicket innan har han visat långnäsa åt henne. Hur bar han sig åt med det konststycket?! Att släppa taget om ena styltan och föra handen till näsan! I rena beundran glömmer hon, att hon borde vara arg och rusar ut på kökstrappan. Där står hon och betraktar den underliga gestalten som sakta och betänksamt på sina höga ben, med huvudet uppe i skyn, förflyttar sig över den solbadande gården, där det inte fanns någon annan levande varelse just då. En sagogestalt. En overklig syn. En varelse från en annan planet.

Att de andra pojkarna utförde sina konststycken var som det skulle. De var som fisken i vattnet i sin värld av fysisk kraftmätning. Men Ragnar! Dunkelt anade systern att det var en kraftmätning av annat slag som försiggick inom den klena pojken, att där fanns en vild håg till att övervinna det oövervinneliga, att utföra det outförbara, att det var fråga om något annat än att manövrera de tunga styltorna. Det bleka ansiktet var en orörlig mask, men den konstlade gången nästan nonchalant. Det han visste att han inte skulle gå i land med, höll han sig på sidan om. Och då såg han bortkommen ut där han stod och såg på. Men det han gav sig in på, utförde han perfekt och så självfallet och utan choser, som om det inte kostade honom något.

Ja, ett slags vildhet fanns där under den lugna ytan. Var det zigenarblodet som gjorde sig påmint ibland, han trodde ju att han hade en droppe av det i sina ådror, att en zigenare (Korri) för länge sedan hade kommit från inlandet och tagit städsel som dräng i en österbottnisk bondgård och sedan blivit måg i gården. Några andra uppseendeväckande dåd av denna legendariska anfader vet man inte om. Men en senare ättling med samma blod i ådrorna, »Plentus Fluntin», körde in genom kyrkdörrarna med häst och släde en juldagsmorgon i ottan, då han var på hemväg från en av sina vilda färder. »Två gånger körde han upp för kyrktrappan, tredje gången blev han hejdad.»

Två gånger lyckas, tredje gången bli hejdad. Har inte detta hänt Ragnar med under hans Sturm- und Drangperiod. Två gånger hoppade han ur en öppen bil som han åkte i med några vänner, hoppade ner på landsvägen som en annan cirkusartist. Då han skulle ta om sitt nummer för tredje gången, blev han hejdad. Jag var inte åsyna vittne till denna bravad men hörde historien några år senare under en annan bilfärd, också den i öppen vagn, »Håll i Ragnar, så han inte hoppar ut igen», sade en i sällskapet som hade varit med den gången. Och så följde historien. »Men var det självmordsförsök?» frågade jag. »Det tror j ag inte. Ragnar var på ett strålande humör den gången. Kanske det var övermått av livskänsla, vad vet jag.»

[Inf. 2007-11-05.]

Som större skolpojke fick Ragnar en skärm framför sin säng — eller sin bädd på golvet. Det var hos Tranbäckskan detta arrangemang togs i bruk. Där skulle det inte ha gått att ligga kvar i bädden en dag, där tanterna sprang som hemma hos sig, sedan de upptäckt oss. En av dem kom släpande på skärmen en dag i sin upprördhet över att en familj med så stora barn — och gosse och flicka till! — måste bo på sådant sätt. Och hon smällde ner skärmen framför Ragnars bädd, som mamma inte hunnit rulla ihop ännu efter natten. Ragnar fräste över skärmen när tanten gått, men småmyste sedan och ställde den så att han fick eget rum på sidan om fönstret, därifrån man hade utsikt över en trädgård och en flik av fjärden. I ett anfall av galghumor spikade han upp »i sitt ägande rum» ett par tavlor som han målat själv och räddat undan sammanbrottet på förra stället.

Ingen av oss visste hur vårt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. Men ett var säkert: djupare ner i fattigdomen kunde vi inte komma. Utmätningen av våra ägodelar var bakom oss och sommarn som följde hade vi fått vara på landet. Då vi återvände var vi och hämtade några knyten som man förvarat åt oss på resandehemmet, där vi bott den sista vårmånaden. Några grejor, sådana som vanligt folk brukar plocka ner i en nattsäck då de beger sig på en kort resa, var allt vi hade att fortsätta det materiella livet med. Vi kom med grejorna i var sitt knyte. Ja, Ragnar kånkade också på en pappask med sina kära böcker och tavlorna som han räddat. Och jag hade Tossan på armen, vår kära kissekatt som varit inackorderad på resandehemmet medan vi var på landet. Ett Veritabelt zigenarfölje, men vi blev mottagna hos Tranbäckskan som vi gick och stod.

På utmätningslistan hade mamma tagit med och fört i magasinet allt vad vi ägde, leksaker hon sparat och gåvor vi fått från Amerika, sängar och gångkläder, ja, symaskinen som hon behövde för vårt uppehälle. Allt gick samma väg. Jag vet inte om hon var tvungen att ge allt — vi talade aldrig senare om detta — eller om hon gjorde det i ett slags desperation: mer än man äger kan man inte ge — och sedan är man fri. Jag minns att en känsla av olust kom över Ragnar och mig där vi stod och hängde och följde med mammas förehavanden. Månne hon inte hade misstagit sig eller blivit förd bakom ljuset. Kunde skulden vara så stor. Ragnar har börjat vandra över golven i den stora lägenheten som inackordenterna har lämnat för en tid sedan, där vi legat över våra tillgångar på sistone i väntan på vad som komma skulle. Han gick och småsvor. Jag minns inte att han skulle ha svurit hemma förr. Jag, olycksaliga, höll i någon kär men värdelös sak och tiggde: »Inte den, inte den!» Tills det kom ett rytande från Ragnars håll: »Nu tiger du!» Och mamma: »Lugna er nu, dethär ska väl ha sin övergång.» Men själv grät hon stilla.

Ragnar ingrep inte i händelsernas gång. Han gick några varv över golvet ännu, såg ut som om han i tänkte företa sig något, men så fick det vara. Och då mamma flera gånger bad honom gå ut, så han slapp att se vad hon höll på med, tog han slutligen mössan från knaggen och lomade av. Han var ju inte stort mer än ett barn, bara sexton år.

Vi fick leva en tid ostörda hos Tranbäckskan, tills någon upptäckte oss. Gumman var snäll och släpade ner åt oss från vinden madrasser att ligga på och var sin rankiga stol och ett kasserat litet bord åt Ragnar. Det fick tjäna som matbord också till en början. Ett gammalt primuskök fick vi också till låns, tills vi skulle få råd att köpa ett. Det stod på ett skåp som mamma hade spikat ihop av två packlådor och behängt med en blommig kretonggardin. Småningom grupperade sig allt vad vi behövde i hushållet kring detta skåp. Mamma hade fått ett litet kök, där hon stod och redde till maten tills vi kom hem från skolan.

Ragnar var ensam familjeförsörjare nu, sålänge mamma var utan symaskin. Hon skriver i dagboken den 31 augusti 1911: »Ragnar har nu kommit från Orisberg med liv och helsa samt 50 mark penningar — detta är allt som vi nu har att börja med. Den som med litet nöjer sig, han lever alltid gladelig.» — Ragnar hade bara en elev den tiden att läsa med och fick 15 mark i månaden. Hur skulle det gå med hyran, spöket som alltid lurar på fattigt folk?

Det gick inte alls. Jag läser åter i dagboken: »Konsulinnan Moe har givit mig arbete — dessutom betalte hon vår första hyra, som hon hört var obetald.» Konsulinnan Moes namn förekommer på flera ställen i dagboken. Det var av henne mamma fick de första beställningarna, sedan hon köpt ny symaskin från Singer Co på avbetalning. Samma familj borgade nog också för betalningen, vem annars. Denna snälla dam sände oss också filtar, då hon fått höra att vi hade bara ytterplaggen över oss om natten. (Själv härdade sig den engelska familjen. Jag minns att deras två vackra gossar gick i halvstrumpor hela vintern och var föremål för alla skolbarns rysande beundran. Konsulinnan minns jag som en lång och stilig dam.) Mamma (eller var det Ragnar — deras yttranden var ofta så lika, att man kan börja undra i efter decenniers förlopp vem som sagt vad) sade engång att de som gett oss den mest mänskovärdiga hjälpen varit utlänningar, att det gav något att tänka på.

Tranbäckskan måste man minnas med ett småleende. Ända till livets slut använde mamma några av hennes glosor. Hon hörde till de mänskor som är födda med spralligt humör och som behåller det under livets alla skiften. Mannen såg man sällan till. Han var forman, arbetade väl vid någon transportfirma i staden, eftersom varken häst eller flake förekom å den fina gården. Gumman kom ofta in till oss, för vi hade gemensam farstu. Ibland hade hon en soppkastrull i handen och bad oss hjälpa upp hennes »mataptek» för utan sällskap fick hon inte ner något. Hon brukade skämta över sina krämpor, som var legio. Hon hade varit rakryggad och grann engång men »reumatisten» hade förvandlat henne till en »sprättbåge». Det fanns inte ett så allvarligt ämne att inte Tranbäckskan kunde skämta om det. Det var pengar värt att se Ragnars min, då gumman satte slig bredvid honom och drog en historia om en släktings begravning som hon hade varit med på. Hon beskrev följets skenheliga miner, så man såg alltsammans för sig. Ragnar visste inte om han skulle våga skratta, men då Tranbäckskan slutade föreställningen med sitt kiknande fnitter, drog han lite på smilbandet. Det roade gumman att Ragnar såg så brydd ut över hennes dråpliga historier och så bredde hon på än mer. Då hon fått honom att småle gick hon sin väg skrattande. Engång fick hon ett svårare anfall av sin astma under ett sådant skratt. Skuldrorna rådbråkades av hostan, där hon gick kutryggig över golvet. Hon kippade efter andan. Ragnar rusar upp från stolen handfallen: »Något måste man göra ...» Då vänder sig Tranbäckskan om i dörren — och ansiktet är ett enda stort skratt. Hon passar på då hon får lite luft och — upprepar slutklämmen i den vits hon just har serverat Ragnar. Ännu bakom dörren hör vi hennes skratt och hosta om vartannat.

Det blev en vana för oss — också för Ragnar att använda Tranbäckskans språk då vi pratade sinsemellan. Ett slags rotvälska, som vi tyckte inte hörde hemma någonstans, som hon kanske skapat själv för sitt privata bruk eller som vuxit fram ur hennes humor, som inte var lik någon annans. Och vi skrattade. Med det färska minnet av det vi gått igenom kunde vi skratta. Men just det. Veta att nu var den tiden överstånden och förbi. Inga skulder mer, ingen som ansatte oss. Få trycka sig mot ett golv och veta att detta var botten. Att nu var vi fria.

På kvällen då vi gjorde i ordning bäddarna för natten kunde skrattet komma över oss. Det var ju jag, »fnitterjänta» (Ragnars uttryck) som började. Stapeln av bolstrar och paltor som stått i ett hörn av rummet på dagen, delade jag upp i tre delar: » Vem äger och igenkänner?» — så var och en fick sin bädd i sitt respektive »rum». Jag fick tag i en kritbit och drog upp gränserna mellan dem, det var före skärmens tid. Jag minns att mamma och jag hade var sin färggranna sjal ovanpå den tunna kappan som var vårt täcke — det var således också före filtarnas tid. Sjalarna var väl från Tranbäckskans ungdom, då hon varit mörk och grann. Vi låg där som ett zigenarfölje, som kanske någon av våra förfäder legat med sina stamfränder i en skogsdunge fordomdags. Jag stack fram nästippen ur mitt färgbylte och ropade åt Ragnars håll: »Tittut!» »Du är så tassig, så», sa Ragnar. Men jag hade fått honom att skratta. Sedan låg vi och lyssnade på hans hackhosta i draget från fönstret. Mamma var uppe och sökte något att breda över hans tunna ytterrock, men det fanns ingenting. När han somnat var hon uppe igen och täckte honom sakta med sin zigenarsjal.

Vi bode länge hos Tranbäckskan. »För det vackra lägets skull», skriver mamma i dagboken. Medan gumman fick rå om oss ensam, var allt gott och väl. Hon hade publik, om än inte så tacksam alla gånger. Men hon märkte inte att hon störde Ragnar, där han satt och läste eller skrev vid sitt fönsterbord. Han lade snällt ifrån sig pennan och var färdig att lyssna, alltid med samma konfunderade uttryck och smått rädd för vad som komma skulle. Men att gumman roade honom var inte att ta miste på.

Utom Tranbäckskan hade vi ännu en förströelse i vår misär: Tossan, det mjuka, vita ullgarnsnystanet till katt, som hade så blå ögon och aldrig blev riktigt fullvuxen fast hon hade haft ungar en gång. Ragnar tyckte om Tossan han också, fast han inte ville medge det. Varför skulle han annars haft den innanför rocken, då han gick av och an i rummet. Jag fick söka en god stund engång och locka på katten, då jag kom hem från skolan, innan jag märkte att Ragnar såg sådär alltför oskyldig ut där han gick och nynnade — och så hade han rocken tillknäppt ända upp och såg märkvärdigt högbröstad ut. Och där fann jag katten inkrupen med nosen mot den varma huden i skjortspringan. Och så den spann!

Och den gången han hade gett ett vitt ullgarnsnystan åt Tossan att leka med. Det såg ut som om två likadana kattor tumlade om på golvet. Och plötsligt gick den ena till väders och blev hängande under taklampan. Sällan såg jag Ragnar så road som då Tossan riktade sin undrande kattblick turis på honom och på lekkamraten i taket. Därom var vi överens, bror min och jag, att Tossan kunde tänka. Men det var inte alla problem hon gick i land med ännu, stackars liten. Inte en annan stackare heller. Jag funderade mycket över att det sinnrika lyftarrangemanget med fina trådar, som bror min reglerade från byxfickan, inte råkat ur funktion då »kattorna» rullade omkring så många varv. Men Ragnar gick med tummarna i ärmhålen, som då han var liten, och slog omkring sig med tekniska termer som varken Tossan eller jag begrep. Han var mäkta stolt över att han duperat oss båda med sin »uppfinning».

Vi förlorade vår lekkamrat på våren någon vecka innan skolan slutade och vi skulle resa till landet. Det var sorg i familjen och uppståndelse med, därför att jag vägrade att resa någonstans innan Tossan kommit tillrätta. Ragnar teg än så länge. Examen var över, men jag höll till på brandgator och kröp under uthus, lockade och sökte, men Tossan var och förblev borta. En viss morgon var bestämd för vår avresa, men jag vägrade blankt. Då slog Ragnar plötsligt näven i bordet och röt: »Det finns gränser för hur obstinat man får vara. Du reser med mamma i morgon. Basta!» Och jag reste, så klart.

Men senare på kvällen var jag och sökte katten en sista gång. Och då höll jag på att stöta ihop med Ragnar, som var ute i samma ärende! Jag räddade mig bakom ett plank innan han fått syn på mig. Men genom en springa såg jag hur han böjde sig ner vid stenfotsgluggarna och jag hörde tydligt hur han lockade: »kss, kss, Tossan, Tossan.» Jag tog en genväg hem och hade redan krupit till kojs, när min bror kom in och sakta sökte sig till sitt läger.

[Inf. 2007-11-11.]

Den sorglösa fristen hos Tranbäckskan varade inte så länge. Snart blev vi upptäckta, hur vi än sökte gömma oss. Jag såg genom fönstret engång hur Ragnar fick spankulera länge och väl utanför på gatan innan det blev ett tillfälle att slinka in genom porten.

Alltid var det någon grupp av skolbarn som skulle passera, än från ena hållet, än från andra. Då gick han långsamt gatan fram som om han kommit för att beundra lärkträden i Hovrättsparken och en flik av sjön. — Det var bönehustanterna som först fick nys om vår bedrövliga existens. Och så kom en av dem alltså släpande på skärmen, som om den var det viktigaste av allt. Fast kanske den var det. Efter skärmen kom andra saker, både sånt som vi behövde och inte behövde. Man tävlade om att överhopa oss med välgärningar. Det var många slag av välgörenhet den lilla familjen fick stifta bekantskap med under sin vistelse hos Tranbäckskan. Ofta åtföljdes gåvan av förmaningar, till flit, till snygghet, till tacksamhet. Om Plikten hörde vi också ordas. Plikten för Ragnar att bli försörjare nu, när vi inte hade någon inkomst längre — som om han inte hade varit det redan en tid. Plikten för mig, stora flickan, att börja förtjäna med något om eftermiddagarna. — »Viktigast är att hon går år och klass», kom det oförmodat då från Ragnars håll. — Och plikten för mamma, »ungaste mänskan», att ta någon tjänst — de hade hört att hon fått en, men lämnat den genast. — Tranbäckskan, som råkade vara inne hos oss under förmaningstalet, såg att det började bli för mycket för Ragnar, favoriten. Han gick av och an och knöt händerna på ryggen, körde in naglarna i handflatorna, var alldeles blek. Plötsligt tog gumman ett stadigt tag om välgörarinnans arm och förpassade henne ut i farstun. Både Ragnar och jag föll in i Tranbäckskans skratt, det kom som en befrielse. Men mamma hade blivit så fundersam efter den sista repliken.

Men så var där också den försynta hjälpsamheten som kom familjen till del av några få. Där givarn inte stod kvar och väntade på tacken ens. Så som filtarna kom. Och för mor och dotter var sin klänning, snygga och propra, liksom ändrade efter deras mått, färdiga att dras på. Och för Ragnar en varm vinterpaletå, som kom sänd med ett bud från en anonym givare (Ragnar misstänkte sin rektor), just när vintern stod för dörren. Då grät mamma av glädje.

Att se Ragnar ta emot en gåva som han verkligen behövde, var något av en andaktsstund. Se honom dra plagget på och fara med handen över ärmen nedåt handleden, le förnöjt då rocken var som gjord för honom, ta några tvekande steg, släta till uppslagen, rätta till slipsen och kasta en blick i den lilla spegelbiten på väggen. Och sedan storögt lycklig och blyg se på överbringaren av gåvan. — Samma sätt att ta emot gåvor hade Ragnar livet igenom. Så givarn blev mottagare på något mystiskt sätt, och när han gick sin väg såg han ut som om han fått en skänk och inte givit en.

Men Ragnar skulle nog tas med överrumpling, om man tänkte förära honom något i klädväg den första tiden han var i huvudstaden och hade det knaggligt. Det gick inte att få hans tillstånd att komma upp med en kostym, »som han kunde använda ibland till omväxling». »Vad är det för fel med denhär?» sade han då och slätade över rockuppslagen och kände på slipsen, som alltid var diskret och vacker i färg. Så lågt ner som på byxfållarna såg han inte och då hade kamraten inte heller mod att se så lågt. Men samma skolkamrat, en stor humorist väl också god psykolog — kom upp till Ragnars logi en dag med ett bylte på armen och kommenderade: »Klä av dej!» »Va—va—», stammade Ragnar. »Klä av dej, sa jag.» Och han visade fram persedlarna han bar på. Då den gamla kostymen låg på en stolkarm, räckte kamraten fram första plagget, ett par randiga benkläder, som Ragnar tveksamt klev i. Så drog han på sig väst och rock. Det sistnämnda plagget gjorde honom mest tveksam: en gråaktig långrock av gott tyg med rundade hörn framtill och knäppt med bara en knapp vid midjan. En fransk eller engelsk förmiddagsdräkt, för representativa tillställningar kanhända. Inhemsk var den inte och inte av sista modet, den var ju inte ny, men en fin dress onekligen. Ragnar tar de tvekande stegen, ser sig i spegeln, småler, verkar nöjd. »Ska jag på fest?» undrar han. »Du är hädanefter alltid på fest», sade kamraten och började samla ihop de urkrupna persedlarna. »Vänta, vart går du med den gamla kostymen?» »Till stampen. Du behöver pengar nu för att kunna leva på ett ståndsmässigt sätt.» Och dörren slöts bakom välgöraren.

Ragnars vänner minns honom nog i denna säregna dress, som man märkte att han trivdes i, som han smalt ihop med på ett underligt sätt, som om han först i den blev riktigt sig själv. Den gav honom det uns av yttre säkerhet han så väl behövde som ny bliven redaktör i huvudstaden och lovande författare.

Han hade dressen i helg och söcken, på förmiddags- och aftontillställningar, på tjänsten och på krogen, överallt där han rörde sig. Man sade, att han var lik en infödd fransman i den, en polsk greve — och som en utlänning såg han nog ut den tiden, vad det nu berodde på.

Han hade också tur i kärlek i sin unika dress. Det var i den han förlovade sig med sin älskade Saima.

Men då han skulle till altaret, måste han äntligen skiljas från sin gamla följeslagare. Men saknaden blev väl inte så stor, han fick ju nu en följeslagarinna för livet.

[Inf. 2007-11-19.]

Det var sant, det som bönehustanten antytt, att mamma hade blivit erbjuden en plats men inte kunnat hålla den. Vi bodde då i resandehemmet, det var kort innan skolan slutade på våren. Ragnar beredde sig att resa till Nykarleby, till en villa i skären, dit han var bjuden av en skolkamrat innan han skulle tillträda en informatorstjänst. Och faster Maria hade kommit för att hämta mamma och mig till sin stuga i Jeppo. Vi skulle resa tillsammans alla fyra så snart examen var över. Under väntetiden hände så det underliga, att mamma blev erbjuden en plats. En kvinna kom med budet att hon skulle få vikariera för överkokerskan på kommunala sjukhuset som måste undergå operation.

»Mari, som har haft inackordenter, kan nog laga mat», sade kvinnan. »Och hon får andra under sej, behöver bara del ut ingridensin och befall.»

Mamma och befalla! Ragnar och jag såg på varann och faster tycktes också tveksam. Ragnar fick mål i munnen och sa, fast mycket sakta:

»Inte ska mamma — det går nog inte.»

»Ja, hellre skulle jag nog sy», sa mamma som alltid lyssnade till Ragnars ord. Och det tändes en gnista av hopp i hennes ögon, kanske hon inte behövde ta platsen. Men kvinnan var kvick att säga:

»Hon har ju int nån maskin. Från höstin kan hon byri sy, nu ska hon ta platsin. Ungasti mänskon ska väl int ga lat ein heilan somar helder.»

Ragnar sade ingenting mer. Men han gick av och an och händerna började bli oroliga på ryggen vid kvinnans sista ord. Och då han kom till dörren, slank han oförmärkt ut. Stillsamt, fast han var arg. Jag försvann också, men mindre stillsamt. Vid porten fick jag tag i Ragnar och ville veta varför han inte sagt bestämdare ifrån, att mamma inte skulle ta den där platsen. »Hon kommer inte att reda sej.» »Nej, hur skulle hon det», sa Ragnar. »Men låt henne försöka. Hon har den kanske ett par dagar eller så — Men dendär käringfan — — —!»

Och så gick det, som Ragnar förutsagt. Vi reste med faster sedan skolan slutat, och mamma stannade — hon skulle väl göra som de ville då, men kunde hon inte, så kunde hon inte. Vi hade inte varit många dagar i fasters stuga, då mamma stillsamt trädde in över tröskeln. Det blev inte talat många ord om saken, vad jag minns, vi hade ju väntat henne. Och Ragnar var också säker på att finna henne i stugan, då han kom några dagar senare. Man såg det på hans gång, där han kom stegande på landsvägen. Så målmedvetet går man när man närmar sig hemmet där en mor väntar en, kanske behöver en. Han ler upp mot fönstret när han kommit till grinden, söker mammas ansikte — och där är det.

De nickar åt varann.

Det talades inte heller mellan mor och son om mammas försök som tjänstekvinna. De log bara mot varann, den ena lite tveksamt och generat, den andra förståelsefullt. Det var allt.

Först många år senare tog mamma upp saken engång då Ragnar besökte oss i huvudstaden. Hon öppnade ett minnesfack och tog fram den gamla händelsen, som om den timat i går. »Hela tiden hade jag en sådan beklämning, en känsla av att jag inte var på min rätta plats.» Och Ragnar nickade, var genast med på hennes minnes vandring. »Jag visste att det skulle gå så», sade han bara.

Ragnar ingrep sällan i händelsernas gång. Det bjöd honom emot att blanda sig i andras göranden och låtanden, om det så gällde hans närmaste blodsförvanter. Så respekterade han varje mänskas rätt att handla som hon tyckte hon måste. Bara om han blev ställd mot väggen, om man inte gav sig innan han sagt sin mening, kom han med ett motvilligt uttalande. Och någongång råkade han ju in i situationer då han måste säga sitt ord, då han rycktes med i skeendet, blev medagerande. Då kunde hans ord falla som åskviggar, som orakelord. Som den gången en systerstackare kom hem från sina irrfärder med svedda vingar och förklarade att hon skulle resa ut till kriget, till ett frontavsnitt där sammanbrottet var nära, men där det ännu behövdes »medicinkvinnor». »Du tar nog hand om mamma bättre än jag.»

Då föll där en näve i bordet så kaffekopparna skramlade: »Du reser så fan heller. Din plats är hos mamma.» Och självmordskandidaten drevs in på annan stråt, då brodern räknade med henne och dirigerade hennes öde.

[Inf. 2007-11-27.]

Den sista tiden hos Tranbäckskan hade tagit svårt på Ragnars nerver. Och värre blev det, då han på våren måste bereda mamma sorg, då han inte gick till nattvarden med kamraterna. Mamma satt vid sin sömnad med rödgråtna ögon. De talade också lågmält med varandra ibland, mor och son. Men Ragnar kunde inte kompromissa med sitt samvete. Jag tror mor lugnade sig först när hon fått veta, att prästen, som Ragnar talat med i enrum, också hade tyckt att det var riktigast att handla som han gjorde, när han kände det så. I dagboken skriver mamma, att hon inte längre trodde att sonen var förlorad för Guds rike, fast han inte »gick fram», hon lämnade saken i Guds händer, mer kunde hon inte göra.

Vi hade småningom fått de lånade möblerna ersatta med några nya. Det står antecknat i dagboken att mamma köpt på torget ett eget bord åt Ragnar för fem mark. Vi hade en hel del saker att transportera till vår nya bostad, som vi hyrt åt oss vid samma gata och dit vi flyttade längre fram på våren. Det var ett litet uppsving för familjen. Ragnar fick eget rum med bättre utsikt över sjön. Han kunde se skäriborna komma in om mornarna med sina båtar fyllda med fisk och stadsfruarna vandra ner till bryggorna för att göra sina uppköp. Det blev allt livligare nere vid fiskhamnen, ju längre morgonen skred fram.

Men fattigmansspöket gläntade åter på vår dörr. Hyran skulle betalas och inkomsterna räckte inte till. Mamma höll visserligen på att bli en skicklig linnesömmerska. Efter en provskjorta som hon gjorde till en fin familj, fick hon flera beställningar. Men hon lade ned alltför mycket tid och omsorg på arbetet för att det skulle ha blivit någon förtjänst. Jag hade börjat hjälpa henne med att tråckla och sprätta, då jag var klar med läxorna. Ragnar hade två elever och fick 50 mark i månaden. Men den sammanlagda inkomsten förslog inte. Hyran skulle nog åter komma på efterkälken.

Då erbjöd sig Ragnar att ta bolagist i sitt rum och sedan vi annonserat, infann sig två landspojkar som skulle börja i Handelsskolan. Ragnar lät dem komma båda, eftersom de ville bo tillsammans. Nu var där tre i rummet — och Ragnar var i högsta klassen och skulle skriva studenten på våren. Jag minns hur irriterad han kunde vara ibland. Bolagisterna störde honom nog. Ibland, när dörren var öppen, såg jag dem stå och hänga vid hans bord med sina häften. De ville ha hjälp med räkneuppgifterna — och Ragnar hjälpte. Obekvämt sov han också om natten — i en underlig harmonikasäng, har jag för mig. Han började mest hålla sig ute om eftermiddagarna. Vi såg honom sitta och läsa och skriva i en parksoffa. Där hade han det skönt, sålänge vädret var vackert. Värre blev det i höstrusket och sedan kylan inträtt och sofforna togs bort. — Mamma satt vid sin symaskin med förgråtna ögon och jag fick sprätta oftare än förr.

Var det vid den tiden jag mötte Ragnar en ruskig höstkväll på Vasklotbanken? Det minnet har kommit för mig ibland under årens lopp. Vad jag själv gjorde ute med mina flickvänner i ett sådant väder har jag glömt. Plötsligt knuffade mig en flicka i sidan då en yngling kom emot oss från Vasklothållet. En barhuvad en med håret klibbande vid pannan, händerna nedkörda i rockfickorna. Han var genomvåt som om han länge vandrat i regnet eller legat i sjön. Och ögonen, vad var det med dem? Svarta och liksom utan blick som på en blind. Också stötte han till den yttersta i flickraden utan att han märkte det. »Var det inte din bror?» frågade någon. »Vad var det fatt med honom?»

Jag har aldrig frågat Ragnar om detta, men alltid då minnet kommer för mig hör jag också några ord som Ragnar har yttrat en gång halvt för sig själv: »En gång har man stått och stirrat på ett mörkt vatten — en enda gång har man varit nära att ge tappt — det var bra nära den gången. — Nej, någon självspilling blir man nog inte — därtill är väl själsgrunden både för vek och för hård.»

Ragnar har berättat, att det var vid denna tid han började »smaka» då och då. Men det skedde i största hemlighet, varken mamma eller jag hade en aning om saken. Visst märkte vi, att han var borta över någon natt, men mamma sade bara, att han hade väl stannat hos någon kamrat, så som han hade det ställt här hemma. Efter julen blev det lite lättare för honom, för då återvände bara den ena av bolagisterna. Den andra hade väl fått nog av trångboddheten.

Det var också vid denna tid vi råkade i luven på varann någon gång, min stillsamma men hetsiga bror och jag. Det visade sig då att temperamentet var detsamma på båda hållen.

Jag hade börjat gå på »Espen» med mina flickvänner om kvällarna och var med på några tillställningar ibland. Vi hade också våra konventsbaler i skolan, dit vi fick bjuda pojkar. Och så blev en yngling från finska lyceet min »kavaljer». — Engång kom jag hem senare än vanligt och smög mig sakta uppför trappan med skorna i handen. Men i övre farstun stod Ragnar och väntade, mörk som ett åskmoln, och en häftig ordstrid bröt ut: »Var har du varit?» »På konventsfest.» »Och de sista två timmarna?» Hans tonfall retade mig: »Vad rör det dej?» »Det rör. Var var du? Svara!» »Var var du själv i förrgår natt?» »Det är skillnad.» » Varför är det skillnad?» »Tig, dumbom.» Här rök han på mig och vi brottades och dammade till varandra var vi kom åt. »För sista gången: Var — har — du — varit?» Jag vet inte vad som fick mig att plötsligt »bekänna» och vad som skulle ha hänt om jag inte talat då. Kanske jag hade fått en örfil — annars var ansiktet alltid tabu. Jag har för mig, att det var något med pojkrösten, att den plötsligt åkte upp i falsett som om gråten var nära. Jag förstod att jag drivit mitt spel för långt, att detta var allvar för min bror. Jag fick brått att berätta att jag suttit i hovrättspaviljongen. »I vilken paviljong och med vem? Och i två timmar!» frågade han, fast mycket spakare nu. Och då jag underrättat honom om, att det var i den lilla, öppna paviljongen jag suttit och svärmat i månskenet med A. K. under denna långa tidrymd och att min värda broder själv skulle ha kunnat ta sej en titt på oss, om han behagat styra sina steg åt det hållet, lugnade han sig äntligen. Han mumlade något om varför jag inte sagt det genast och hur f—n kunde man begripa var en sån flickskvätta höll hus till långt inpå natten Det skulle vara en ursäkt, liksom. Och så gick han, men vände om ännu och frågade: »Sa du A. K.?» och smålog. Jag var nära att ryka på honom igen för detdär leendet, för jag visste vad han tänkte på. Jag hade glömt ett rendez-vous engång och min »kavaljer» kom då hem till oss och frågade, var jag fanns. »Hon är visst ute och leker på gården», hade bror min sagt. Och där fann mig A. K. som rövare eller fasttagare och jag bad honom komma och leka med. Vilket han också gjorde, påstod Ragnar, som hade sett oss genom köksfönstret.

Jag trodde detta var sista gången jag fick stryk av min bror, men Ragnar mindes att han dammat till mig en gång senare också — för att jag vägrade äta strömmingsben, fast han hade sagt att fosforn de innehöll var hälsosam. »Jag har tillräckligt med fosfor i kroppen», påstod han att jag sagt då jag lade strömmingsbenen åt sidan. Och då hade han gett mig en orre.

[Inf. 2007-12-03.]