Jag minns min bror av Vivi Eklund

Ragnar berättade aldrig någonting hemma om sin skola. Han kom och gick med en binge böcker under armen och såg ut som om han fick bestämma själv över sina skolbesök. »Om man skulle gå och se vad de har för sej där i dag», kunde han säga med ett smil, då han tog mössan från knaggen. Och gick så i sakta mak nedför trappan.

Men lyceets murar var inte så täta. Det började sippra ut små historier den vägen om min stillsamma bror, hurudan han var som skolpojke. Inte alls så menlös som han såg ut och som mången trodde. På skolgården rök han första året på en stor bjässe, som hade utvalt den blyga, avsides stående ynglingen till att retas med. Det blev ordentligt slagsmål och visst fick Ragnar stryk, så klart, det. Men att han vågat! Sånt väckte jubel hos småpojkarna och respekt hos de större. I klassen slog han också en stor och grovbyggd pojke för bröstet, sidokamraten som hållit på och pikat honom för ett hemmagjort plagg, en väst eller tröja, som inte var av det gängse slaget, inte tillräckligt chic, kantänka. Tills Ragnar fick nog engång och dängde till. Kamraten blev så häpen och fick en sådan respekt för Ragnar, att han lämnade honom i fred för sina pikar under hela skoltiden. Ja, kanske vänskapen mellan de två daterar sig från detta intermezzo under skoltiden.

Jag visste ju själv, att Ragnar kunde »ryka på» en, om han blev retad. Mera förvånade mig historierna om hans uppträdande mot lärarna. Ibland satte han dem på det hala med oväntade frågor, som föll utom ramen för skolkursen. Så de stod där och inte hade mål i munnen i första häpenheten. Men det var nog de besvärliga lärarna han lät sitt fuffens gå ut över, de som hade retat honom på något dumt sätt, de hyggliga var Ragnar också »hygglig» mot. För visst var han snäll, det var bara det, att han var så »annorlunda».

Jag minns historien om uppsatsen han lämnade in försedd med snirklade, färglagda bibelbokstäver i början av vart stycke. För att läraren hade anmärkt att Eklunds skoluppsatser var väl torftiga, utan varje tillstymmelse till utsmyckning. Där hade de utsmyckningen! Var så goda! Men sin egen stil, som han hade utvecklat bra långt redan under skoltiden, frångick han inte.

Men en vacker dag blev Ragnar uppkallad till Rektor. Det var något nytt fuffens som blev droppen i den fyllda bägarn. Den höge och stränge gav min bror ett ultimatum, att antingen bättrade Eklund sitt uppförande eller blev det årliga stipendiet transporterat på värdigare person. Detta var en betänklig sak, som inte rörde bara Ragnar utan också mamma. Efter detta skrämskott bättrade han sig och blev »spak som ett lamm».(?)

Detta och mycket mer fick jag höra av Ragnars skolkamrater på konventsbalerna, och på Espen, där skolungdomen hade för vana att spankulera om kvällarna. En fnittrande rad av »fruntimmer» arm i arm och mötande lyceister som såg malliga ut. Ragnar var inte med och spankulerade i flock. En enda gång såg jag honom på Espen, då trodde jag knappt mina ögon. Hade han hamnat där av misstag, följt med kamraterna i rena tankspriddheten, eller kommit för att få se en skymt av någon flicka han svärmade för i hemlighet. Där gick han ytterst i pojkraden och såg nästan skyldig ut, så som han stirrade i backen. Kan just undra hur han bar sig åt, om kamraterna svängde på hatten och bad att få göra sällskap med några mötande flickor. Han smet nog, är jag nästan säker på. I synnerhet om idolen råkade vara med i flickskaran. Smet, men harmades efteråt.

[Inf. 2007-12-10.]

Ragnars uppträdande som dansör är ett kapitel för sig … Det var under jullovet, då bolagisterna hade rest till sina hem och vi fått veta att bara den ena — den stillsammare av dem — skulle återvända. Ragnar var som en omvänd hand, som vilken annan bror som helst — och så var han ju abiturient förallandel! — Han gick omkring i rummen och småvisslade, retades med mig, småpratade med mamma, höll i en härva åt henne rentav, då hon nystade garn. Stod vid sitt fönster och målade utsikten över fiskstranden med motorbåtsbryggorna och Sundomfjärden i fonden. Han tyckte själv att tavlan blev bra. Drömde visst den tiden om att få bli arkitekt, med måleri och skriveri som hobbyn. Slank det ur honom engång. — Han hade köpt sig egen julklapp, nya oljefärger och själv donat till ett staffli åt sig. Med detta var han mindre nöjd, men det tjänade ju sitt ändamål.

En dag, när han kom hem, märkte jag att han hade någonting särskilt på hjärtat, men det dröjde länge innan han fick det sagt. Han utsträckte sina vandringar till min läsalkov, där jag satt och klottrade i min skissbok. Han stod och lyfte på böckerna som låg på bordet och såg märkvärdigt generad ut, var röd i nunan rentav, men fick inte fram ett ord. Och jag hjälpte honom inte på traven utan blandade till mina vattenfärger i små koppar och gnolade smått för mig själv. Det var inte utan att man kände sig lite ovanpå för en gångs skull — det var ju tydligt, att bror min ville jag skulle göra något för honom, vad det nu kunde vara.

Nu gick han och hämtade sin pastellfärglåda och sitt ritblock och ställde sig i alkovöppningen och började teckna mitt konterfej — jag har den tavlan ovanom min byrå i den dag som är. Jag tyckte inte vidare om att sitta modell, det visste han. Men pennorna var honom tydligen till hjälp. Han hade bara dragit upp de första konturerna med några energiska handrörelser, så kom ärendet med detsamma: »Du — du kan väl dansa, du?» »Visst kan jag det. »Hurså?» »Du — du kunde väl lära mej med?» Här rök ett papper och han började på ett nytt. »Lära — de—ej dansa? Varför det?» Nu var det jag som stammade, så omöjlig var tanken. »Nå, det hör väl till saken att man ska kunna.» Och hur jag än försökte få honom att begripa, att han inte var den dansanta typen, att han säkert inte hade några anlag åt det hållet, så stod han fast vid sitt beslut, han skulle lära sig dansa »om du nu är så hygglig och visar mej stegen». Han hade sällan bett mig om något — och aldrig så nätt. Jag kunde inte neka. Och så ivrig var han, så vi måste börja med detsamma — »sålänge rummet var ledigt».

Och så började vi. Ragnar drog igen dörren, han, var blyg för mamma, som just kommit hem från torget. »Nå, vilka danser ska vi ta?» frågade jag »Tja, vals, förstås och kanske schottis. Och Pas d'espagne, eller vad den heter, är ju en vacker dans.» Ser man på, han har varit och tittat på danserna nånstans! »Och varför inte polka», sade jag och fick ett skrattanfall, så det inte ville bli någonting av med lektionen. Jag såg för mig min stillsamma bror, hur han stampade på i den vildaste polkamasurka. Jag måste också ut till mamma och skvallra, att Ragnar skulle lära sig dansa. Men mamma slog ifrån sig, trodde mig inte.

Ragnar visslade redan på Konvaljens avsked och befallde mig att dansa solo. Han stirrade ihärdigt på mina fötter, såg efter hur jag flyttade dem och sade att jag skulle visa i långsamt tempo hur det gick till och hur jag svängde runt. Stod han inte och lärde mig hur jag skulle undervisa honom att dansa! Men jag gjorde som han ville och då jag hållit på en kvart och räknat och svängt och knixat på vristen, och haft bror min att göra sammalunda, drog jag honom med mig i dansens virvlar. Men det gick trögt. Och trögt gick det varje gång, också sedan han lärt sig stegen någorlunda. Ibland försökte jag smita från mitt pedagogåliggande, men Ragnar var envis, han skulle ha sin lektion varje dag. Men de svåra danserna fick vara, jag rådde honom att hålla sig till valsen, om han nödvändigt skulle dansa någongång. Och så måste vi avsluta kursen i förtid, då bolagisten infann sig tidigare än vi väntat.

Jag hade fått löfte om att gå på trettondagssoarén i Stadshuset det året. Det var en stor händelse och glädjen var enorm. Ända tills jag kom att tänka på balklänningen. Som inte fanns. Ragnar hade gett mig pengar till inträdesbiljetten — kanske för kursen han fått — men klänningen, det viktigaste, fattades. Det hjälpte inte att jag gång på gång gick igenom de fort räknade klänningarna i skåpet: skolklänningen, den mycket använda söndagsgåbortstassen och så den nätta, vita, som hängt där sedan jag »gick fram» på våren. Som jag stod där och hängde vid skåpdörrn, gick Ragnar förbi på sin vandring genom rummen och kom oförmodat med ett praktiskt råd: »Ta och färga den vita klänningen», sade han. Konfirmationsklänningen! Jag hade inte vågat tro, att man fick använda den på en bal. Men när Ragnar sade det, så — Jag tittade på mamma, men hon tycktes varken höra eller se. »Terrakottaröd», tillade Ragnar, utan att jag frågat. Det var den färgen som dominerade hans palett vid denna tid. Tak och uthuslängor, plank och vattensåar, allt målade han i terrakottarött.

Men klänningen blev förtjusande i den färgen och min första stora bal gick av stapeln i en festsal, som jag tyckte måste likna himmelriket med ljusfloderna från de gnistrande kristallkronorna och musiken som korn uppifrån någonstans, från en osynlig källa. När jag står där vid dörröppningen till salen med mina flickvänner och ser på de dansande paren och undrar om A. K. och de andra pojkarna var där i kväll och vem av dem, eller om någon alls, skulle komma och bjuda upp mig — så ser jag plötsligt en pojke stå och bocka sig framför mig, sådär som bara bröder kan bocka, med inte stort mer än en nick. Och sannerligen var det inte Ragnar, bror min, uppsträckt i sin nya kostym som han fått till julen och terrakottafärgad slips — naturligtvis. Håret vattenkammat, men några lockar hade börjat söka sig till frihet. Inget fel på pojken, nej då. Men att han vågade! Jag trodde jag skulle sjunka genom himlagolvet, som plötsligt var blivet ett skrämmande halt parkettgolv, där bara några eleganta par svängde om till valsens toner. Hade pojken blivit galen. Att våga sig ut på stadens finaste dansgolv! Och till på köpet stod han och njöt av situationen, det såg jag tydligt på den där glimten han fick i ögat någon enstaka gång, som sade att här är en gosse som gör vad som faller honom in. En flicka gav mig en puff i ryggen, innan jag var på det klara med hur jag skulle handla — och där dansade vi! »Är du tokig?» »Lite gladare min, om jag får be.» »Du kan ju inte stegen ordentligt.» »Räkna, så kan jag, du har ju själv lärt mej dem.» »Ett — två — tre — I stadens finaste balsal — ett — två — sväng. Ett — två — och nu steg du mej på foten — Ett — två — och nu igen! Nej, jag tar inte ett steg till med dej.» Och jag stannade vid flickhopen, då vi dansat varvet ut. Ragnar hade sinnesnärvaro att tacka och bocka och så försvann han i vimlet och jag såg honom inte mer den kvällen.

Jag är rädd för att jag stäckte Ragnars dansörbana den gången. Man såg honom aldrig på dansgolvet efter hans deby. Minnesbilden av en snopen ryggtavla som avlägsnar sig kom för mig då och då under årens lopp. Tills jag engång tog minnet i min hand på mammas och Ragnars vis, granskade det som om det var från i går. Det var en midsommarafton, då vi gått ut för att se på ungdomens dans i en av Munksnäs skogsbackar, Saima, bror min och jag. I vår johannesprallighet drog vi Ragnar med oss upp på laven och då jag märkte att han inte förkovrat sig i danskonsten sedan sist, började jag räkna: »Ett — två — tre, ett — två — sväng.» Då skrattade Ragnar: »Ja, det var en hemlighet förborgad bakom den danslusten, — en vacker flicka.»

Han hade mött henne ibland, de hade talat några ord med varann. Men då orden aldrig ville lyda honom — »som känt» — så hade han kommit på idén med dansen, för att få kontakt. Men inte skulle jag haft några chanser där. »Aj, aj, nu steg jag dej på foten igen. Nej, inte har man anlag för dans. Du hade nog rätt den gången.»

Men kan man vara så säker på den punkten? Ett annat minne kommer för mig från de åren, från en av de trevliga klubbaftnar som hölls i Konsthallen vid den tiden. Programmet var improviserat man kunde få höra diktare (dock inte Ragnar) framföra extempore något alster som den övriga världen aldrig sedan fick läsa och som skalden själv, om diktstumpen väckt bifall, kunde gå omkring och fråga om någon lagt på minnet — för själv hade han glömt den. Sångare improviserade »arior» och dansörer nya dansnummer med det spontana infallets charm. Den kvällen jag minns var Ragnar särskilt betagen av dessa oförberedda danser. Han talade inte om annat. Och då orkestern spelade upp en orientalisk fantasi, trädde han plötsligt ut på golvet och började dansa. Någon skrattade: Se, R. R. tänker dansa! Någon ville dra honom tillbaka till bordssällskapet. Men Ragnar skakade sig fri och fortsatte med sin egenartade dans. Man hör en röst: »Men se på hans ansikte. Det är ju allvar för honom dethär.» Och så var det. Han gick så upp i musiken och koncentrerade sig så på sitt skapande, att han hade glömt allt omkring sig. Han stod på samma fläck, liksom fastvuxen vid marken. Men då och då, med vissa intervaller, stampade han med fötterna taktfast mot golvet, små tätt på varandra följande stampningar, likt trumvirvlar som trollade fram i armarna och ut i fingerspetsarna egendomliga rytmiska rörelser. Händerna jagade varandra, vilade hos varandra, skälvde i frossa eller förväntan, — steg som blomstänglar, som lågor mot skyn. Slappnade sedan och sjönk mot sidorna, tills nya trumvirvlar väckte liv i dem på nytt.

Jag undrar om någon av Ragnars vänner som var med den kvällen minns hans säregna dans. När jag tänker på den, blir den symbolen för honom själv och hans diktning. Så har han ju stått med fotbladen tryckta mot sin hembygds jord och manat fram ur den sin diktnings tanke- och fantasivärld.

[Inf. 2007-12-17.]

Skoltiden tog slut och Ragnar reste till huvudstaden för att få vita mössan. Jag minns honom som en ganska glad gosse, då han for. Han hade fått sin ekonomi ordnad på något sätt, så han kunde känna sig sorglös på resan. Lite fåfäng var han den tiden, brukade stå och vattenkamma sig framför spegeln, har själv berättat att han hade pappas bild i ena handen, kammen i andra och försökte få sig att likna sin far — vilket inte var så svårt för resten. Den sorgen hade han dock, att »mustaschen växte trögt».

På resan till Helsingfors tappade han »brillorna av fönsterglas», som han just hade köpt, de enda brillor han lade sig till med under sitt liv, de som han tyckte skulle passat med mustaschen — han skrattade ibland åt den historien på äldre dar. Han stod ute på plattformen vid öppen dörr, skulle prova brillorna i enrum, innan han gick in till kamraterna i kupén — och så kom en vindpust och for av med hela härligheten. Där flög de — farväl med ståten! Han fick andra »näsknäppar» med, innan han förstod, att fåfängan inte var för honom.

Jag tänker på käppen han figurerade med några dagar den sommarn. Han försökte gömma den för mamma och mig, men jag hittade den i nedre farstun och frågade honom »om någon ägde och igenkände» föremålet. Han fick nog lida smälek för den käppen, men han tog det lugnt. Jag skrattade och mamma sade: »Käpp skulle nu passa för dej!» Tanken föreföll henne lika omöjlig som att han skulle lära sig dansa. Och en vacker dag var käppen borta på oförklarligt sätt. Ragnar skulle bara ta sig en promenad över Vasklotbanken. När han gick hemifrån hade han käppen i sin hand och när han återvände — var den borta. Utan att han stannat en enda gång, lutat sig över broräcket eller träffat någon bekant som kunnat nappa den. Den bara var och förblev borta på mystiskt sätt.

Halmhatten med de hårda raka brättena — den tidens mode — hörde också till Ragnars fåfänglighetsrekvisita. Den var samtida med käppen, men jag minns inte att den skulle ha varit synlig hemma, den heller. Men jag har sett den på ett gulnat konterfej någonstans tillika med käppen, så den har funnits. Ragnar sittande på en strandsten med ben och käpp nonchalant utsträckta åt alla håll och halmhatten i nacken! En riktig dandy! Jag har för mig att han berättat någon gång om den fina huvudbonaden, att den försvann under en utflykt till sjöss, att det gick med den som med brillorna, den omhändertogs av en vindpust och var borta. Där gungade den på vågorna. Farväl med den också!

Jag tror Ragnar så småningom började betrakta saker som rycktes ifrån honom — också nödvändighetsartiklar — som sånt det var meningen han skulle vara utan. Så var det med klockan — han hade några dagar under sin ungkarls tid. Och så med skrivmaskinen som stals ifrån honom under en senare tidpunkt. Man kunde väl sluta sig till av solen vad tiden led, tyckte han. I den konsten blev han ganska skicklig med åren. Vad skrivandet beträffar, skulle det ske för hand, det var så klart. Vad hade man lärt sig skriva för annars. Och fått en ganska vacker piktur. För den delen.

Den hårda verkligheten tog hand om Ragnar igen. Pengarna var slut. Efter den sorglösa fristen med resan till huvudstaden och glädjen över mössan som skulle visas på en liten tripp till släkten i Kronoby, återvände han hem, men visste inte vad han skulle börja med. Där gick vi båda två utan tjänster den sommarn. Så började Ragnar av gammal vana läsa med villkorister. Han överlät också ett par av dem åt mig, så jag skulle få spara ihop respengar till Nykarleby, dit jag var bjuden.

Innan Ragnar började ge lektioner, skriver mamma i dagboken: »Nu äro vi åter riktigt fattiga. Jag har intet arbete och Ragnar samt Vivi har ej heller något.»

Jag tycker mig minnas, att det inte var så i nedan med humöret hos oss ändå, fast vi var så fattiga den tiden. Och det gick upp och ned för den lilla familjen som det alltid hade gjort. Mamma fick sömnadsarbete igen och Ragnar fick elever. Och jag vistades flera veckar hos släkt och vänner i vår hemtrakt.

När jag återvände, hade första världskriget brutit ut. Det hade gått rykten att Ryssland skulle blanda sig i kriget mellan Österrike och Serbien och ryktena hade besannat sig. Krig var förklarat mellan Ryssland och Tyskland. Och Finland var också i krigstillstånd. Ryska soldater marscherade sjungande längs gatorna och exercerade mera än förr framför sina kaserner. Gatorna låg i mörker om kvällarna. Man satt hemma vid dålig belysning bakom täta mörka gardiner. Det var en kuslig tid. Man vågade inte tänka på, hur förfärligt det var, där kriget verkligen rasade.

Den hösten fick Ragnar tjänst vid tidningen Vasa-Posten. Lönen var dålig, bara 60 mark i månaden, men bättre än ingenting, tyckte mamma. Värre var det med mig som inte hade något jobb, bara läste med ett par lägreklassister som inte Ragnar hann med. Han tog itu med problemet nu i egenskap av familjeöverhuvud. Någonting måste jag börja med.

Ja, det förstod jag, men de kontorstjänster jag sökt hade jag inte fått. Och då Ragnar visade mig en annons igen, sade jag, att jag inte ville binda mig vid en kontorsstol för hela livet; för tog man den, så satt man där för evigt. »Hellre vad som helst annat.» Jag minns att Ragnar såg på mig undrande, då han hörde mitt tonfall och han insisterade inte längre. »Nå, vad då, till exempel?» frågade han. »Jag vet inte. Någonting rörligare, mer levande. Kanske hemlärarinna.» »Nåja, kanhända det passar dej bättre. Fast det är ju ingen framtidsplats, förstås. Men du hinner ju fundera på något annat, bara du fått tag i någonting att börja med.»

Efter julen fick jag tjänst i Uleåborg som bonne och hemlärarinna för tre barn. Men på sommarn behövdes jag inte, så jag reste då åter till Vasa.

Den sommarn förde vi ett rörligt liv, mor och jag var på kristliga ungdomsfester, på utflykter till sjöss, hälsade på hos släkten. Och den sommarn var det jag träffade Ragnar så oväntat på torget i Jakobstad, då han var på sin första semester och hade vandrat till fots ända från Vasa. Och vandrade ytterligare mellan många socknar och gjorde släktforskningar i kyrkböckerna. Men återvände sedan med tåg till Vasa.

Ragnar såg ljust på framtiden den sommarn, trots allt. Han välvde planer, levde i fantasier och drömmar. Jag såg det på hans ansikte när vi möttes. Det blev inte tid till att dölja det. Skimret låg kvar av det han gått och drömt om på landsvägarna. Bekymren hade sommarvindarna blåst bort. Ögonen, som vilat på slätter och vida horisonter, var klara och tillitsfulla. Allt skulle nog ordna sig.

På hösten lämnade Ragnar Vasa-Posten — tjänsen hade inte varit ordinarie — och reste till en familj i Grankulla som informator med 100 mark i månaden jämte fritt uppehälle och löfte att få fara till universitetet och följa med föreläsningar då och då.

Många brev har förkommit från den tiden under våra täta flyttningar. Jag var åter i Uleåborg, och visste väl inte så mycket om Ragnars bekymmer då, varför det brast för honom, varför hans planer gick stöpet. Jag citerar bara mammas dagbok:

»Den 19 dec. 1915. Ragnar kom hem i dag nästan som den förlorade sonen, med endast sommarpaletå, fast det är nära 30 graders köld. Den 22 dec. Inte var det så farligt med Ragnar, som det såg ut. Han har sänt julklapp åt Vivi och köpt sig paletå.»

Jag har för mig att han tog ett lån den gången på livförsäkringen han lyckats skaffa sig för att anlita, då det riktigt tröt med allt. — Han återvände till Grankulla efter julen, hade väl bundit sig för hela året. Hans studier vid universitetet tror jag inte det blev mycket av. På sommarn var han åter i Vasa. Han hade »dyrkat upp» mammas vindskammardörr medan hon var borta hos en familj och sydde. Då hon blivit ensam hade hon flyttat från våra rum vid Strandgatan, där vi bott så länge.

Mor och son levde i sin fattigdom den sommarn. Ragnar fick ett par elever att läsa med och mamma sydde, men hade inte alltid tillräckligt med arbete. Folk drog sig för utgifter under kriget. Ändå var mamma billig med sin ordentliga sömnad. Ragnar vikarierade en månad vid Vasa-Posten. Något annat jobb hade han inte. Men på hösten 1916 var det nära att de hade flyttat till huvudstaden, där Ragnar hade hopp om någon journalistplats. Men när de redan börjat packa ihop sina saker, fick han en bättre plats i Vasa, som andra redaktör vid Vasabladet, 300 mark i månaden, det lät ju mycket. Nu kunde de hyra en ordentlig lägenhet åt sig, de hade fått fast mark under fötterna. Mamma betalade nu bort alla småskulder hon hade till bönehusfolket. De större skulderna fick Ragnar ta hand om i framtiden, skriver hon i dagboken.

Jag strävade på mitt håll uppe i norr. Då jag fått en familjs barn i skola, fick jag tjänst hos en annan, denna gång hos socialt högt ställda mänskor. Men ju finare herrskap, desto sämre har tjänstfolket, fick jag erfara. Jag var ett mellanting mellan tjänare och lärare. All min tid skulle jag ägna åt barnen. De mindre tvättade jag och stoppade i säng. Och sjöng och berättade sagor för, tills de somnade. De större förberedde jag till någon skolklass. Mitt ägande rum var ett hörn av barnkammarn, där jag fick sitta på min sängkant och läsa vid en svag nattlampa, sedan barnen somnat. Intill dess satt jag i badrummet, som var ljust, och sysslade med något eget, om barnen gav mig ro. Jag hade lagt en pappskiva över badkaret och sålunda fått ett arbetsbord, där jag hade samlat diverse grejor. Ovanför hängde barnens strumpor och byxor, som blivit våta under våra snöbollskrig. Men jag vantrivdes inte, underligt nog, fast de gånger var räknade, då jag fick gå på någon soaré eller annat nöje som unga brukar. Jag trivdes med barnen och barnen trivdes med mig.

Mitt liv skulle väl ha fortsatt på detta sätt hur länge som helst, om det inte kommit till Ragnars öron, hur jag hade det ställt. Antagligen fick han höra om alltsammans i detalj. — En kväll kom en vasakvinna och sökte upp mig, en som bott i samma gård som vi vid Strandgatan. Mamma skickade några klädesplagg åt mig, då hon hörde att kvinnan skulle resa till Uleåborg. Jag satt i badrummet då hon kom och i hastigheten bad jag henne stiga in där. Barnen hade inte somnat än och de ropade på mig då och då.

Kort efteråt fick jag ett nästan argt brev från Ragnar — kvinnan hade tydligen skvallrat. Inte kunde man ha det ställt för sig i evighet som jag hade det nu, skrev han. Jag måste äntligen besluta mig för något framtidsyrke. »Om du behöver ett lån för att utbilda dig i något fack, skall jag försöka skaffa dig en borgesman. Inte för att man skulle ha förmånen att räkna någon Krösus bland sina bekanta, men kanske någon annan . . .»

Det dröjde innan jag fick tag i något, fast jag hade mina trevare åt skilda håll. Men så en sommar, då jag var i inlandet för att lära en postfröken svenska, blev jag intresserad av arbetet på apoteket, där jag brukade hjälpa min väninna farmaceuten ibland. Och så beslöt jag mig för att slå in på apoteksbanan. Ragnar blev glad över att jag äntligen beslutat mig för något. Och då jag kom till Vasa för att genomgå latinkursen som fordrades, vidtalade han sin forna lärare, som lovade preparera mig. »Se nu till att du hedrar dig i latinet», sade Ragnar. Och av lärarn fick jag veta, att min bror varit hans bästa och mest omtyckta elev. — Dock inte i latin utan i modersmålet — Ragnar hade ju gått reallinjen. Jag klagade hos Ragnar över att jag fått en lärare som väntade sig något överdådigt av mig, som trodde jag var lika klok som min bror. »Plugga du på latinet bara, så du kan det. Annat behöver du inte grubbla över», sa Ragnar. Men jag har för mig, att han passade på att påpeka, som så många gånger förr, att man inte fick ställa det för lätt för sig. Att hjärnan inte var ett verktyg som förslöades vid användning, den bara skärptes. — När jag sedan kom och berättade, att jag fått beröm för latinet, myste han: »Nå där ser du nu.»

Det var på hösten år 1917. Världskriget var i sitt slutskede. Ryska revolutionen var genomförd och man förstod att någonting skulle komma att hända också i vårt land. Allt var så hemlighetsfullt, det låg hot i luften. Man förberedde något. Ragnar som var tidningsman visste nog åtskilligt, men han teg. Han var med i alla tysthet och övade sig som många av hans kamrater i vapnens bruk. Skyddskårer hade bildats överallt. Ragnar skulle gå med som frivillig, när den dagen kom, sade han hemma engång. Men mamma ville inte sätta tro till något sådant. Att sonen skulle bli krigare, den tanken fick hon inte i sitt huvud. Han dög ju inte till värnplikten, hur skulle han nu duga, om det blev krig.

Den 28 januari på natten brakade det lös. Ryska militären avväpnades i sina kaserner. Kulorna ven nästan om öronen på oss, där vi bodde snett emot en kasernbyggnad. Jag minns hur arg Ragnar blev, då mamma och jag ställde oss vid fönstret för att se vad som försiggick. »Det här är ingenting för fruntimmer», sade han och slängde oss i köket. Han var inte med i krigshandlingarna då ännu.

Så kom våra jägare från Tyskland och inkvarterades i skolorna och stadens damer fick en kär sysselsättning med att servera dem mat och dryck. Jag var också med bland »damerna». Vi återsåg bekanta ynglingar som de sista åren försvunnit i obekanta öden. Nu hade de kommit för att hjälpa fosterlandet att kasta av sig förtrycket. Den våren var Ragnar två veckor i fält. Han for en dag utan många ord till förberedelse — orkade väl inte se mammas tårar. Vi hade knappast något hopp om att han skulle återvända, så föga danad till krigare som han var och så kort tid som han hade fått öva sig att bruka vapnen. Men »Gud ske lov att han kom tillbaka helskinnad», utbrister mamma i dagboken. »Det var många ynglingar som blev borta på den färden.»

[Inf. 2008-01-07.]

Genast efter frihetskriget fick jag tjänst som apotekselev i Antrea, samma ort dit Ragnar som tolvåring företagit sin första självständiga resa under en annan orosperiod i våra land, storstrejken. Jag reste så snart järnvägen var farbar, reste till Egyptens köttgrytor — apoteket var försett med allt och lämnade mamma och Ragnar kvar med deras bekymmer. Nu när de hade lite mera pengar, fick de inte köpa något för dem. Mamma redde sig dåligt i mjölk- och brödköerna med livsmedelskorten som jag hade haft hand om på sistone. Ragnar fick väl nog lösa många kinkiga, praktiska problem, som inte låg så väl till för honom heller.

Vår brevväxling var inte livlig Jag var den som skrev oftast. Allt var så nytt och intressant. Det var så stort att ha kommit ut i världen. Och man hade att göra med levande och lidande material, inte med fakturor och kassakladdar som på kontor, skrev jag patetiskt till Ragnar. Och Ragnar svarade, lakoniskt som hans vana var, att det var ju roligt att jag var nöjd med den bana jag valt. Måtte tillfredsställelsen vara bestående.

En dag skrev mamma, att Ragnar hade blivit huvudredaktör för Tammerfors Aftonblad, hade rest och lämnat henne ensam tillsvidare. Han skulle skriva efter henne så snart han fått hyra rum. Men det dröjde. Det var under den värsta rumsbristens tid i de härjade städerna. Mamma satt och väntade i tre veckor på bud från Ragnar. Så kom en dag ett brev med lite pengar och underrättelse att han inte fått hyra någon lägenhet. Han bad henne vänta ännu. »Hur skulle jag kunnat det, när allting var inpackat», skriver mamma i dagboken. Och hon greps av ett beslut att handla som kom över henne ibland. Hon skulle resa till Tammerfors redan samma kväll. »Ragnar fick säga vad han ville.»

»Ragnar var inte precis glad, när jag kom, men han måste ju ta emot mig», säger hon om sin framkomst. Hon bodde på resandehem till en början, men sedan fick de hyra en liten lägenhet, vilken dock var i nästan obeboeligt skick, »med elektriciteten i olag och fönsterrutorna sönderbombade och ersatta med papper».

Ragnar kom och tog mamma ut på restaurang för att äta. Och allehanda böcker och tidningar höll han henne med. Dem kunde hon läsa bara vid dagsljus. Elektriciteten var och förblev i olag. Och Ragnar fortsatte att kinesa i ett rum bredvid redaktionen. Där var också fönstret bombat och trasor instuvade. Mamma tyckte det var »ynkligt» att en huvudredaktör måste ha det så illa ställt.

Men hon tog saken lugnt till en början, var nöjd att få vara på samma ort som sonen. Hon brukade vandra omkring i den bombade staden, engång ända ut till Messuby, medan Ragnar var på redaktionen.

Adventsöndagen var de båda i Nya kyrkan och hörde Hosianna sjungas. Engång var mamma på svensk gudstjänst i en kyrka. Men där var så få mänskor, att hon riktigt skämdes. Mest överallt gick gudstjänsten på finska men fast hon ingenting förstod, hade hon större uppbyggelse av den, än hon haft den sista tiden i Vasa. Och kyrkorna var fullsatta av andäktigt lyssnande mänskor.

Till sist fick mamma nog av kölden i rummet där hon bodde. Det såg inte ut att bli något av med reparationerna som hyresvärdinnan lovat. Och så fick de ju vara tillsammans så sällan, sonen och hon. Efter att ha varit sängliggande en dag, beslöt mamma att resa till Jeppo. Där hade hon syster Greta och andra släktingar och det skulle inte gå någon nöd på henne, medan hon väntade på att Ragnar fick det bättre ordnat för dem båda.

Ragnar har inte talat mycket om sin tammerforsvistelse. Jag hade för mig att det bar honom emot. Det lilla jag vet har jag hört av mamma eller läst i hennes dagbok. Ett står dock klart, att han inte trivdes i staden. Och han hade ingen att tala med, sedan mamma rest. Några pampar bjöd ut honom ibland. I detta sammanhang har han berättat om en ny gest han lade sig till med den tiden: att hålla vänster hand ledigt över en viss punkt på byxbenet ett stycke ovanom knät. Eller, om han satt, kasta högra benet nonchalant över det vänstra så den fatala punkten = hålet kom i gömma. Det var inte hävt med huvudredaktörens lön — tydligen. Ynkligt, skulle mamma ha sagt.

Jag var andra året på apoteksbanan och hade flyttat till Lojo, då Ragnar kom och besökte mig ganska oväntat en söndag. Jag hade skrivit och berättat hur vackert det var på orten. Och en lördagskväll kallades jag till telefonen, det var Ragnar som meddelade kort och gott att han skulle komma. Han hade aldrig varit i Lojo, sade han. Jaha, välkommen då, sa jag. Men tankarna snurrade runt. Var skulle han få logi om han stannade över natten och var skulle han få mat. Han förstod inte hur en apotekselev hade det ställt. Jag bodde med farmaceuten i dejourrummet och åt med personalen i apotekarns matsal.

Jag var och mötte vid stationen och tog min gäst med till apoteket till att börja med. Och så snart jag hade bringat honom inför apotekstantens ögon, var alla bekymmer som bortblåsta. Ragnar bjöds på lunch och middag och fick en vacker vindskammare att logera i. Han ombads rent av att stanna så länge han hade lust. Apoteksfrun hörde visst till de tanter han skrivit om i något sammanhang, de som fick ömhetsanfall när de såg honom.

Underligt med Ragnar, funderade jag. Han gjorde ingenting för att vinna mänskor och ändå, eller just därför, föll alla för hans charm, som han var fullkomligt omedveten om. Han bara stod där och såg blyg och lite tafatt ut, såg de främmande mänskorna rakt i ögonen med sin öppna barnablick och steg raka vägen in i deras hjärtan. »Rörande», sade de, sedan han rest, »vad din bror var rörande.»

Det var första gången vi träffades som riktigt fullvuxna och det var inte utan att vi var lite blyga för varann. Ragnar var ännu tystare än jag mindes honom, hade liksom sjunkit in i tystnaden nu. Jag försökte fråga lite om hans nya tjänst, hans skrivande, hans planer. Men det kom mycket korta svar. Så lät jag honom vara, men jag visade honom omkring överallt, förde honom rentav upp på åsen till en plats som vi ungdomar brukade beundra utsikten ifrån. Kalkverket och Domkyrkan skulle han också se som andra turister. På kyrkbacken stod han och vred nacken halvt ur led, då han betraktade de svarta, skriande fåglarna som kretsade runt tornet. Jag kände mig mycket viktig då jag kunde upplysa honom om att fåglarna hette kajor. Var skulle han ha sett sådana fåglar. För mig hade de också varit en sensation, då jag kom. Hela omnejden kring kyrkan genljöd av deras skrin. Vår barndomsstad var uppfylld av svalornas vinande. Det var annat, det!

[Svalorna finns fortfarande i barndomsstaden och numera även kajor och t.o.m. strandskator har kommit på senare tid.] Foto: F.L. juli 2007.

Som avslutning på dagen ville Ragnar söka upp en elev som han pluggat vett i för något år sedan — »utan nämnvärt resultat». Ragnar hade bott hos familjen en sommar som informator för den osnutne. Nu hade han hört att de flyttat till Lojo och ville hälsa på dem. Till sist hittade vi huset där de bodde och Ragnar togs emot med översvallande hjärtlighet. Men inte hade han någonting gemensamt med de mänskorna. Det visste han sedan gammalt men ville söka upp dem ändå. »För att de skulle sätta värde på att man kom», sade han enkelt, när jag frågade varför. Ganska sent tassade han tyst uppför trappan till sin kammare i apoteksgården. Och följande morgon reste han tillbaka till huvudstaden.

Samma höst kom jag ofrivilligt att besvara Ragnars visit. Det var den förskräckliga tandvärken som fick mig att resa till huvudstaden så brådstörtat. I Lojo fanns ingen tandläkare på den tiden. Jag ringde upp Ragnar från någon station på vägen, så han var och mötte mig när jag kom. Men han såg inte glad ut. Det var den rådande rumsbristen som bar skulden till hans uppsyn, för var skulle han göra av mig till natten. »Fanns det nu ingen i hela Lojo som kunde dra ut en tand? Att komma såhär utan att varsko på förhand.» »Då nu inte tanden varskodde mej, så. Och inte har jag vetat om någon rumsbrist, när inte bror redaktören har skickat mej några tidningar.» Så gick vi och käbblade till en början.

Men Ragnars förargelse lade sig snart, när han förstod att jag verkligen var så bakom flötet som jag sagt. Och så värkte tanden, så jag stönade smått där vi vandrade. Vi gick från resandehem till resandehem och också i fina hotell försökte Ragnar få mig in, men överallt var det fullbokat. Natten stod för dörren, var skulle han göra av sin dumsnut till syster. Slutligen tillgrep han en sista utväg, förstod jag, för han mumlade något om att man kunde väl inte hålla på och vandra på gatorna hela natten heller. Han ringde någonstans och sen stod vi och väntade vid en dörr och nerför trapporna kom en ung flicka i kamkofta och öppnade för oss. Ragnar förklarade saken och utan ett ord förde flickan oss in i en sal som tycktes fullbelamrad med gamla möbler som varit fina engång. Ett piano dominerade rummet, där det stod mitt på golvet. Men det underligaste var staplarna av gamla konservburkar som reste sig överallt, på pianolock och kakelugnsfris, i fönsternischer, ja till och med på golvet, så man var nära att stupa över dem i den dåliga belysningen. En fin gammal dam med kroknäsa under en nattmössas spetsar tittade plötsligt ut genom en dörr. Jag tyckte hon överskridit mänsklig ålder. Men hon blev förtjust över att få välkomna »redaktören» med syster mitt i natten. Nog tycktes bror min ha damer i alla åldrar som fallit för hans charm. Ragnar introducerade mig innan han gick, visade mig till kokvrån och sade att jag skulle koka kaffe åt fru von S, innan jag gick till tandläkarn. Och han lade en slant på diskbordet. »Till grädde och bulle, som du får där nere.» »Redaktören håller mig med kaffe, han har varit så snäll och uppmärksam mot mig gamling.» Det uppstod en liten dispyt, om vem som varit snällast mot den andra. Så drog sig nattmössan till sitt och Ragnar visade mig en dörr som stod på glänt och så försvann han.

Det var ett litet krypin med två sängar där jag fått nattlogi. I den ena låg redan flickan som öppnat för oss. Hon låg och såg på mig med skygga ögon medan jag klädde av mig och kröp till kojs. Jag försökte inleda ett samtal, men då det kom bara korta svar så fick det vara. Men något undrade jag över att en oljefärgstavla och en kolteckning som jag förr sett hemma i Ragnars rum nu fanns på väggen ovanför flickans säng, men så tog jag ett pulver för värken och somnade så småningom från alltsammans. Flickan var kanske mjölkbutiksbiträde eller fabriksarbeterska, eftersom hon gått till arbetet vid en så okristligt tidig timme. Jag hade inte ens vaknat när hon gick. Så kokade jag kaffe och knackade på tantens dörr och hon kom ut och drack det med mig på ett ledigt hörn av salsbordet. Också utan nattmössa såg hon förfärligt gammal ut och jag undrade hur hon redde sig alls. Men kanske att flickan hjälpte henne tillrätta då hon blev ledig från arbetet, funderade jag.

Då jag sökte upp Ragnar på redaktionen fick jag veta att fru von S. var en gammal musiklärarinna som levde på någon liten livränta, trodde han, att någon släkting gick och såg till henne ibland men hade inte lyckats få henne in på ålderdomshem. Hon var glad om man kom och hälsade på henne och hade med sig en burk inlagd frukt. Hon hade samlarvurm, konservburkar som specialitet. Så om jag råkade komma över ett visst märke som fattades i hennes samling, så skulle hon bli glad. Ragnar antecknade märket åt mig. Jag lovade göra mitt bästa, fast nog tyckte jag i mitt stilla sinne att bror min höll på att bli snurrig. Ersättning för nattlogi vägrade hon inte heller att ta emot. Men på vilket sätt jag skulle överräcka hyrespengen inpräntade Ragnar i mig. Vi repeterade den finkänsliga ordalydelsen tillsammans. Tyvärr minns jag inte längre hur den slutliga utformningen blev.

Syster och bror 1919

Men tanten var glad både över konservburken och pengarna.

Jag hade på känn att jag inte skulle fråga något om flickan som jag logerat med och Ragnar sade inte heller ett ord. Han plockade ned några tidningar och recensionsböcker i min kappsäck innan jag begav mig till tåget, han hade tydligen ett anfall av bekymmer för min djupa obildnings skull. En tid framåt fick jag mig också Svenska Pressen tillsänd av bror redaktören, för att jag inte skulle behöva vara så »bakom flötet».

[Inf. 2008-01-14.]

Nu träffade jag inte min bror på länge, inte förrän på försommaren 1921 då jag var klar med min elevpraktik. Då började jag längta till huvudstaden, där jag hade hört att det var efterfrågan på äldre elever. På hösten, då farmaceutkurserna började, skulle jag ju ändå bli tvungen att förpassa mig dit — jag beslöt nu att resa med detsamma. Mor, som hade bott hos mig det sista halvåret i Ilmola, där jag avtjänade slutet av min elevtid, blev glad över att få resa till Helsingfors där sonen fanns och hade tjänst vid Svenska Pressen. Han hade kommit ut med sin första bok, »Jordaltaret», som vi blivit begåvade med, men sällan hade han låtit höra av sig brevledes på sista tiden.

Det måtte ha varit rumsbrist i staden den tiden med, då mamma och jag anlände med vårt pick och pack. Eller var det bara så, att vi inte vågade hyra egen bostad åt oss innan jag fått tjänst. Jag skulle börja springa och höra efter på apoteken, bara vi först fått ett tillfälligt tak över huvudet någonstans. Då kom Ragnar som en räddande ängel. Han hade fått logi åt oss för en tid framåt, sade han och såg hemlighetsfull ut. Vi vandrade vid hans sida ut till Skatudden och alltjämt såg han likadan ut, gick och teg men hade dendär glimten i ögat som när han förberedde något spratt. Vi stannade vid en fin dörr, som Ragnar öppnade med egen nyckel. Jag minns ännu hans låtsasviktiga min när han tar fram den ur västfickan med en direktörsharkling och ser på mamma: »såhär är det man liksom bor, vet jag väl. Höm, höm.» Så stod vi i en skum tambur och Ragnar tog mammas lilla kappsäck och ställde den på golvet och jag ställde min bredvid. Men mamma rörde sig inte ur fläcken förrän Ragnar försäkrat att huset var tomt, familjen bodde på sin sommarvilla. Han sköt mamma framför sig in i en stor sal, som också låg i skymning. Men då Ragnar drog gardinerna åt sidan såg vi, att vi stod på parkettgolvet i en konstsalong. Väggarna var behängda med fina tavlor från golv till tak. Där var porträtt av gamla mästare, lysande ansikten som tycktes leva, där de blickade ned på oss ur de mörka bakgrunderna med guldramar som glorior omkring sig.

Det var tydligt att Ragnar hade väntat på dethär ögonblicket, att få se mammas min inför all denna prakt. Ja, jag undrar om det inte var bara därför han tagit emot nyckeln som vännen konsthandlaren räckt honom, då han kommit att nämna om att mor och syster anlänt till staden, att han borde få dem inlogerade någonstans. — Ragnar går vid mammas sida från tavla till tavla, förklarar något ibland, om holländska mästare, om våra egna stora målare, Edelfelt, Gallén-Kallela, Järnefelt. Engång tar han henne i armen, då hon kommit för nära en nakenstaty en gudinna i marmor. Mamma vänder sig om och ser förskräckt ut, men kan inte låta bli att se och se. Hon runkar smått på huvudet, ser ut som om hon tror hon drömmer. När hon får syn på ett ont motiv, ett grinande ansikte, en tavla i grälla, skrämmande färger, rycker hon till, men Ragnar är där och ler lugnande. Framför de gamla lysande kvinnoporträtten blir hon stående länge i beundran. Jag mindes att hon sagt engång, att hon tyckte om att beundra vackra ansikten.

Ja, man såg att Ragnar hade en festlig stund, där han gick och agerade guide för sin mor. Mamma hade ju sett konstverk förr, samlingarna i Ateneum, där hon gått i aftonskola som ung, men det var sa länge sedan. Det var en upplevelse att få se sådant ännu en gång. Till sist drog Ragnar ett draperi åt sidan och visade oss ett litet gästrum där vi skulle få sova. Men då började mamma protestera. Inte kunde man sova i ett museum, det var ingen mänskoboning. Det hjälpte inte att Ragnar visade henne familjens rum bakom museet, köket, matsalen, sängkammarn. Vi kunde logera var vi ville, sade han. Mamma gav inte med sig, förrän Ragnar blev förargad. Inte kunde han skaffa oss nånting annat nu på kvällen. Och dethär var dessutom gratis, så vi borde vara tacksamma. Mamma hade satt sig nu på ena bädden i gästrummet, men hon grälade smått klagande på sin son: »Hur har du blivit sådan? Dit det bär så bär det för dej. Ena dagen en koja, andra dagen ett palats. Och att komma till mänskors boning, när de är borta — »

Mer än en natt stannade mamma inte i »palatset». Och den natten vankade hon omkring som en osalig ande. Då det började ljusna, såg jag henne kryssa mellan skulpturerna i salen. Jag var rädd att hon gick i sömnen, så jag vågade inte ingripa. Och slutligen kom hon tillbaka till sin bädd utan att någon olycka hänt. På morgonen tog hon kappan på och kappsäcken i hand och beredde sig att lämna vår fina bostad. Och där var ingenting annat att göra än att följa henne.

Jag har glömt var vi bodde den närmaste tiden, kanske på något resandehem. Men ganska snart fick jag tjänst och vår trio förenades åter. Vi hyrde en liten lägenhet i Drumsö, övre våningen i en trävilla uppe på en tallbevuxen backe. Där bodde man nästan som på landet, fast huvudstaden var så nära. Men ett nybyggarsamhälle var det. Man hörde svetsningsfräs och hammarslag från tomterna intill, det moderna Drumsö började växa fram i alla backar. — Men den gamla färjan fanns kvar, den som ombesörjde all direkttrafik mellan Drumsölandet och staden, den som alla var beroende av som skulle till sina jobb på andra sidan fjärden. På hösten då isen lade sig och på våren då den gick upp, kunde det hända ibland att man blev sittande på färjan i timmar. Ragnar tog saken lugnt och uppmanade mig att göra detsamma. Vad kunde man åt övermäktiga omständigheter, bara göra det bästa av situationen, filosoferade han. Och så tycktes han göra. Jag såg honom sitta i sitt hörn i salongen med böcker och papper i knät, läsa eller göra anteckningar då och då eller bara sitta sysslolös och njuta — så såg han ut — medan maskinen dunkade och färjan mödosamt arbetade sig framåt mellan isflaken, tum för tum. Att föras in i nya, oväntade sammanhang utan att behöva besluta något själv, — låta ödet, ta hand om en, det var Ragnars melodi. Han medgav ju att det kanske kunde kännas annorlunda för en flickstackare som var på väg till en sluttentamen: timmen och stunden närmade sig — och överskreds — och där satt hon. »Nå, hur gick det?» frågade Ragnar med spänning i rösten då jag kom upp på redaktionen för att »rita och berätta», sedan allt var över. Det var ju stora saker det gällde för oss båda. Jag hade måst ta upp ett lån då kursen började och jag inte längre kunde ha tjänst och Ragnar borgade för lånet. Om man föll igenom i en tentamen på den tiden måste man ta om alltsammans följande termin.

»Bra gick det. Jag ringde med gråten i halsen till den fruktade tentatorn, då jag äntligen kommit i land: vad skulle jag nu göra, jag borde ju haft tent, men jag hade suttit i isen.» »Inte gråta. Kom bara raka vägen hit», sade den stränge. Och så tenterade han mig i enrum, för han var redan klar med gruppen som jag borde ha kommit med.

»Engång hjälpte lipandet», sa Ragnar och skrattade, tänkte på de gånger under skoltiden, då det inte hade hjälpt.

[Inf. 2008-01-21.]

Vi bodde nästan ett år i Drumsö och under den tiden förlovade sig Ragnar. En dag tog han fram en ring ur västfickan och lade den på bordet framför mamma. »Det här är min förlovningsring», sade han, »vi ska eklatera till påsken». Och så några personalia om fästmön. Det var allt. Det var nog i misshugg han berättade det så. Det lät så kort, nästan bryskt. Han märkte det själv. Men han ville ha det fort överståndet.

Mamma satte ingen tro till historien. Det var nog något sonen hittat på, eller kanske mänskorna gett honom en roll att spela, vad visste hon. Att Ragnar skulle gifta sig! Det kunde hon inte få i sitt huvud. Hon hade nu engång fått för sig, att han inte brydde sig om kvinnor, andra än om mor sin. Det hade hon ju sett redan under skoltiden, hur han dragit sig undan systerns väninnor. Ända till livets slut skulle det vara bara mor och son. Andra kvinnor skulle kanske finnas i periferin, men innerst skulle det vara bara de två. Först när hon stod inför ett fullbordat faktum, när hon motvilligt kommit med på sonens vigsel, måste hon tro. Och senare fick hon ju läsa lovsånger till kvinnan i hans böcker. Men vad hon tänkte då, vet ingen.

Var det vid denna tid det brast för henne? Hon fick ett sår som aldrig kunde läkas men som fantasier och monomanier så småningom började bygga över. Hon drog sig mer och mer inom sitt skal, levde helt i sin egen värld som ingen fick blicka in i. Bara när sonen kom tinade hon upp, kunde bli frigjord och glad. Men det var på neutral mark de rörde sig, hembygden de talade om, mänskorna i mammas ungdom, våra lyckliga år i barndomsstaden. I denna värld kunde ingen komma och skilja dem åt.

Under förlovningstiden var Ragnar nästan pratsam. Han skilde sig inte stort från andra fästmän i det avseendet. Men han gick och gruvade sig över hur han skulle få fästmön att förstå, att när han en dag blev »tyst som graven» var han inte ledsen, utan tystnaden var hans rätta element. Han visste inte själv, hur känd han var redan då som »den tyste mannen». Då han omtalat sitt »lyte» kunde han återta sin forna attityd med gott samvete.

Men förvandlingen höll i sig ännu under bröllopsresan, som paret företog till inlandet, där de bodde i en finsk bondgård. Historierna om Ragnars smekmånadssprallighet skulle man inte sätta tro till, om de inte kom från så säkra källor. Hur han bytte kläder med sin fru på badstranden och kom in i bondstugan med sin »man» och försökte se kvinnlig ut. Det tog en god stund innan värdfolket upptäckte maskeringen, så starkt var parets äktenskapstycke.

Först när Ragnar skulle ta sig över golvet, förrådde honom de klumpiga karlskorna. Och hur de unga tu sprang i kapp på landsvägen — kanske den enda gången Ragnar någonsin sportat. Frun lät honom vinna förstås. Den gången fick Ragnar sig åter en näsknäpp, en påminnelse om att hålla sin stil. Vid de ovana kroppsrörelserna åkte plånboken upp ur rockfickan och var försvunnen, hur de än letade. Paret skulle ha fått avbryta sin smekmånad, om inte upphittaren råkat vara ärlig och lämnat fyndet till länsmannen för vidare befordran.

Det var under dessa år Ragnars »zigenarblod» då och då råkade i svallning. En bravad som gott står sig vid sidan av hans cirkushopp ur den öppna bilen är skuttet genom kokkobrasan han presterade en midsommar. Barnen var små när familjen bodde en sommar jämte en konstnärsfamilj i Lojo, och jag hade kommit för att hälsa på. Nedanför villorna runt sjön brann kokkoeldar överallt och så fick vi också lust att tända en åt oss. En fiffikus i sällskapet kom på idén att hälla sprit i en plåtburk och tutta på. Några torra kvistar kastades i elden så den skulle se naturligare ut och så dansade vi ringdans runt vår fina kokko. Plötsligt tog Ragnar ett skutt genom lågorna, och upplivad av att han kunde göra det så fint upprepade han konststycket, innan någon kommit sig för att hindra honom. Ännu en tredje gång skulle han ha rusat genom elden om vi inte hållit i honom. Rockskört och byxfållar var svedda redan, men vi hade fullt sjå att hålla honom från brasan, vilken dock brann ned ganska snart till all lycka.

Jag minns Ragnar, sådan han var när barnen var små och jag brukade vistas en del av mina semestrar hos familjen, resten hos mamma Österbotten. Ibland hade de hyrt en stuga längre bort från staden, då kom Ragnar ut bara över weekenden, ibland bodde de i någon av förorterna både vinter och sommar. Jag ser för mig tvååringen Lisa med famnen full av blommor, som hon ryckt upp med rötter och allt, hur hon springer emot sin pappa, då han kommer från stationen med sin tidningsbunt under armen. Ragnar lyfter ungen i famn och bär henne hem till villan men på ett underligt valhänt sätt.

Flickan var inte stor, när hon märkte att pappa höll henne i famn annorlunda än mamma brukade. Jag har en minnesbild av Ragnar, när han stiger upp i en spårvagn med lilla Lisa dinglande över axeln på ett egendomligt sätt. Med ens ser flickans armar så slappa ut, där de hänger på pappas rygg och huvet slokar som en vissen blomma på sin stjälk. Vad har hänt, undrar vi förskräckt. Men så tittar ungen upp med spjuvern i ögat på oss som går bakom. Si, såhär blir man buren av sin pappa, är det hon demonstrerar. Ragnar har fattat bättre tag om flickan då hon börjat kännas så slapp, men han vet ingenting om skälmstycket som försiggått bakom hans rygg, förrän vi berättar om det till hans stora uppbyggelse.

Nej, något riktigt handalag hade Ragnar inte med de små, varken med flickan eller pojken. Han såg hjälplös och bortkommen ut om de placerades i hans famn och själva såg de också ut som om de kommit fel. Att föreställa sig Ragnar sittande på golvet med sina barn demonstrerande julklappståg och -bilar som andra pappor brukar, är helt enkelt en omöjlighet. Han ställde sina telningar framför sig och talade om saker som övergick deras förstånd — fast han påstod att de begrep vartenda ord. Vanliga barnsagor berättade han aldrig.

Då Lisa gick på sitt andra år och Lasse inte var född ännu, företog Ragnar sin första och enda utomlandsresa, till Paris. Han hade fått ett stipendium med förbehållet att resa ut, annars skulle han väl aldrig ha kommit utanför det egna landets gränser. Någon längtan ut hade han aldrig. — Parisresan blev något av en besvikelse för honom. Men han anlände dit i spänning och förväntan, han som andra. En konstnär i hans sällskap, som sett metropolen förr, sade när de steg av tåget:

»Så ja, nu är man framme. Och nu tar vi underjordiska.»

»Nej så fan heller om jag går under jorden, när jag första gången ser Paris», sa Ragnar.

Det var som om han inte gärna talade om sin Parisresa, kanske för besvikelsen han känt över staden och kanske för att de minnen han hade därifrån kommit att bli så »dimmiga», vilket väl var en besvikelse, det med. Och så hade så mycket blivit osett, Trottoarkaféerna har han talat om, där han satt och beundrade parisarna och parisiskorna med, för den delen. De var värda att beundras, tyckte han. Ofta fick han konstatera att hans franska, som han trott sig behärska ganska bra därhemma, inte var honom lydig här. »När tungan är styv för det egna språket, hur skulle den böja sig för ett sådant som franskan», funderade han, när han var hemma igen. »Un cognac» var nästan den enda frasen han kunde göra sig förstådd med, den använde han förty rätt ofta. Han sände Parisvyer till oss alla. Då hemresan stod för dörren skrev han till Saima att han reste till Finland nu — »borta bra, men hemma bäst».

Åter hemma från Paris

Familjen samlad 1940: Saima, Lisa, R. R. och Lasse Eklund

[Inf. 2008-01-28.]

Ragnar hade den egenheten att han aldrig kunde kräva någon på en fordran, knappast föll honom en sådan tanke in engång. Inte kunde han vägra heller, om någon kom och bad om ett ficklån, inte ens om personen i fråga stod i skuld till honom redan förut. Han gav, om — det så var hans sista slantar — och gick sedan för att låna själv. Och var han pank, såg han ut som om han ville be om förlåtelse för det — och gjorde väl så med för den delen. Att inte kunna avvisa en hjälpbehövande var ett drag han fått i arv efter — sin far, sade mamma. »Sådan var Hindrik med, skrev på reverser till höger och vänster och strök butiksskulder, då de legat obetalda en tid. Nog är det bra att hjälpa folk, men för mycket och för litet skämmer allt», menade hon. Hon glömde att hon själv aldrig låtit en hungrig gå från sin dörr ens då vi hade det som fattigast. Jag minns en kvinna som brukade komma och sätta sig innanför dörren hos oss och som mamma bad till bords, sedan hon synat skåp och skafferi och fått ihop till ett mål mat åt den hungriga. Det var nog ett ganska underligt hopkommet mål ibland, som mamma satte fram och bad om ursäkt för. Men kvinnan blev mätt och var nöjd. Man kan nog undra från vem Ragnar hade sin hjälpsamhet, sin fars överdådighet hade han åtminstone inte.

Åtskilliga gånger fick Ragnar sitta emellan, när han hade bankaffärer med kamrater. Engång skulle han och en gammal vän betala bort en växel de haft tillsammans. Ragnar var på banken och betalade sin del och trodde att vännen skulle klara sin, som avtalat var. Först då Ragnar fick bud från banken att växeln skulle gå i protest, om han inte kom och klarade den omgående, fick han veta hur saken låg till. Och aldrig ett ord till förklaring från vännen. — Men då samma man kom och besökte Ragnar efter en tid i ett annat ärende, tog Ragnar emot honom lika vänligt som förr, ja vänligare. Inte ett ord blev talat om den gamla saken och Ragnar stod åter till tjänst med vad vännen önskade. Så klart, så. Då mannen gått undrade jag, hur Ragnar kunnat vara så vänlig, kunnat låta bli att vidröra sveket. » Varför skulle man, vad vet man hur han hade det ställt den gången.» Ragnar var god psykolog. Oss andra föreföll vännen ifråga lika »frisk» som mången annan som förde ett lite oregelbundet liv. Ragnar såg djupare. Den mannen kom sedan att vistas ett helt liv på nervanstalt.

Engång skaffade sig Ragnar skrivmaskin och var mycket glad och stolt över den. Vad här skulle skrivas! Men jag tror inte han blev i tillfälle att knacka ner ett enda manuskript på dyrgripen, innan den blev stulen. Ragnar pratade vitt och brett om sin nya maskin en kväll i ett glatt sällskap och senare slöt sig en främling till honom och dukade upp en historia som Ragnar trodde på obetingat. Mannen hade kommit in till stan med ett översättningsarbete, men det fattades ett antal sidor, som han borde skriva i natt. Tyvärr hade han ingen skrivmaskin med sig och arbetet måste lämnas in i morgon. Men det passade ju, bra, tyckte Ragnar, främlingen fick låna hans maskin, Ragnar behövde den inte de närmaste dagarna. Båda var nöjda och glada och Ragnar skulle få igen sin maskin om ett par dagar. Mannen följde Ragnar hem och kom upp och hämtade den med detsamma.

Ett par dagar gick men ingen maskin hördes av.

En dag väntade Ragnar ännu, men så tog han reda på resandehemmet där mannen hade logerat. Jasså den, sade värdinnan. En sådan karl hade nog bott hos dem, men han hade försvunnit en natt och lämnat hyran obetald.

Jag har för mig att Ragnar var lite flat över den historien, över sin blåögda tro på mänskorna. Psykologin hade lämnat honom i sticket. Han gjorde polisanmälan i vanlig ordning, men skrivmaskinen kom aldrig tillbaka.

Tjuven spökade för oss under den närmaste tiden. En dag såg Ragnar honom komma gående på gatan; Han kände igen honom på långt håll och knöt näven i sin upprördhet. Nu skulle den jäveln få sig en minnesbeta åtminstone. Han kommer allt närmare och Ragnar har näven i beredskap. Då ser han med ens att det inte är tjuven utan en diktarbroder som tar sig en morgonpromenad intet ont anande.

Vem skulle heller ana att den fredliga R. R går och bär på så svarta tankar en ljuvlig vårmorgon. Ragnars min när de två möttes kan var och en föreställa sig.

Och engång kort därefter hände det mig samma sak som Ragnar, jag tyckte mig se tjuven och var nära att kalla på polis. Då var Ragnar lite förargad. »Inte ska man — vad ska du bry dej om dendär saken längre — blanda dej i —»

Själv hade han avskrivit hela historien. »Bäst att låta karlen löpa. Engång råkar han nog fast, om inte för detta så för något annat.» Och åter engång fick Ragnar rätt. En tid efteråt läste vi i tidningarna att samma karl blivit inburad för »andra resans» stöld. Jag har för mig att Ragnar blivit fri från förargelsen över stölden i samma ögonblick han i andanom fick ge den skyldige ett knytnävsslag.

Ragnar tänkte aldrig på att skaffa sig någon ny skrivmaskin. »Tacka vet jag den gamla hederliga blyertsen. Det finns ingen lag på att ett manuskript skall vara knackat på maskin, själva ordet säger ju en del. De må dechiffrera min handstil på förlaget, det har funnits mer svårlästa pikturer än min.» Och så följde en historia från hans ungdom, hur han på ett studentmöte med deltagare från hela landet i hundradetal hade vunnit första priset i en tävling om den bästa och mest karakteristiska handstilen. Om inte den pikturen dög, så visste han inte. Så var det med den saken.

Min bror som var rädd för alla nymodigheter motsatte sig i det längsta anskaffandet av radio till hemmet. Men när den väl var där dröjde det inte länge innan man såg Ragnar stanna vid apparaten på sina vandringar genom rummet och liksom i distraktion börja vrida på knapparna. Råkade han då ur etern fånga in en vacker melodi lät han den ljuda dämpat medan han fortsatte sin vandring. Han njöt av tonerna, annorlunda kunde man inte tyda uttrycket i hans ansikte. Ragnar var vunnen för den senaste nymodigheten, han hade blivit vän med husets radio.

Det var rent av lite för mycket av vänskapen tyckte vi en gång då han blev sittande kvar vid apparaten och vi inte kunde få honom med till svägerskan Ainos konsert och festen efteråt på en restaurang. Men hans lyssnarnit då fick sin förklaring: den Kvällen skulle det kungöras hur författarstipendierna fördelats. Och så hörde Ragnar sitt eget namn bland de utkorade. Händelsen måste firas. Så kom det sig att vi fick se den blyge stipendiaten komma insmygande på restaurangen där vi satt. Han går så nära väggen han kan, håller händerna på ryggen, rör sig tyst som en mus. Men han slipper inte undan. »Miljonären R. R. — Nobelpristagaren!» ropar någon som nyss anlänt från Solennitetssalen där prisen utdelats. Ragnar tog aldrig illa vid sig av sådant vänskapligt skämt. Nu log han också bara, satte sig där man drog honom ned — och det tövade inte länge förrän han hade hunnit fatt de andra vad »stämningen» beträffar.

[Inf. 2008-02-04.]