Vilket liv!

Glädjeropen hördes vida omkring. Ett uppseendeväckande tåg drog fram över älvbron, vek av mot vänster och sedan mot höger i riktning mot Andra sjön. Folk som gick gatan fram stannade medan andra drog undan gardinerna för att genom fönstret beskåda det hela. Det var rena karnevalstämningen.

Först kom en häst med kärra. — Den var lastad med madrasser och färggranna bomullstäcken. Allra överst satt ett par pojkar och skrek allt vad de orkade. Sedan kom några pojkar med dragkärra. En föreställde en yster häst medan den andra var körsven. Kärrornas järnbeklädda trähjul förde inte så litet oväsen när de rullade fram över de kullriga gatstenarna. De äldsta pojkarna hade fått ett hedersuppdrag som sannerligen inte var så lätt. Men roligt var det. De hade en del får och »bässar» i ledband. Men det var lättare sagt än gjort att få det sällskapet att följa de andra i tåget. De stretade emot av all kraft. Pojkarna drog, små björkkvistar ven och med handkraft försökte en del flytta fram de dumma fåren, som inte tycktes förstå att en »ljusnande framtid» väntade även dem vid Andra sjön. Mitt i allt såg man en kvinna, som tycktes vara den som övervakade alltsammans. Det var tant Anna.

Detta var den dag barnen på barnhemmet väntat på.

Nu var skolan äntligen slut. Nu hade juni kommit. Nu blåste sommarvinden varm och skön. Nu sjöng fåglarna. Nu väntade sommarstugorna vid Andra sjön.

Farväl Nykarleby! ! !

Andra sjön med de små sommarstugorna betydde för barnen vila, avkoppling, upptåg och gemenskap. Där behövde de inte känna omgivningens kalla hand eller möta skolkamraternas ibland spydiska ord. Det var inte så lätt alltid att bo i staden. Inte var alla riktigt snälla och förståelsefulla. Nog fick både Göran och Ole och Sonja och Karl Erik och de andra ofta höra om att de bodde på barnhemmet. Men vad kunde de rå för det. De hade ju inget annat hem. Ingen mor, ingen far. Tänk att barn kunde vara så stygga och tänk att äldre människor ibland var likadana.

[Sparvboets villa vid Andrasjön.
Foto: Sören Ahinko den 13 juli 2001.]

Men nu ...

Nu var sällskapet framme. Madrasser och täcken fördes in i de små rummen. Det bäddades för nattens vila. Men o, vad det var svårt att somna. Kuddarna for upp mot taket, lakan och täcken bytte ägare mer än en gång och då alla så småningom »slocknade» såg det hela ut som ett slagfält.

Men då nästa morgon grydde var alla på benen. Ingen hade lust att ligga och dra sig.

— Var finns metspöna?

— Boris, gå och sök metmaskar!

— Flickor, vem vill diska i dag?

— Pojkar, vem vill gå till skogen och hämta ved?

— Var finns årorna till båten?

— Kom, vi springer till bryggan!

— Pojkar, vem vågar komma med och simma?

[Gossar lekande vid stranden, nya villan.
      Från vänster: Roland Ehrstedt, Guy Iskasson, Hannu Hevostmaa, Ismo
Laulajainen, Jan Metso. Förstoring.
Jorma Metso tillhandahöll.
(Inf. 2009-04-26.)]

Ja, så lät det när vällingklockans välkända ljud försökte överrösta den stojande barnflocken. Frukostbordet var dukat ute på gården. Tanterna gjorde sitt bästa för att få de skrangliga bänkarna att stå stadiga, så att barnen skulle få sitta till bords.

— Titta!

Alla såg på Ruben. Han satt med sin filtallrik och demonstrerade hur »lång» filmjölken var. Han kunde lyfta skeden en halv meter, då brast den vita strängen. Fil och socker och bröd ... Mums, mums.

Efter måltiden fick de större barnen små uppdrag. Några pojkar skulle hämta vatten från källan i skogen, medan andra fick söka efter vedpinnar och träkvistar att elda med. Fjolårets gran- och tallkottar dög också till bränsle. Flickorna fick diska eller skala potatis till middagen. Men ibland ansåg både flickorna och tanterna att pojkarna gott kunde diska och hjälpa till i köket. Det tyckte nu inte precis pojkarna var något hedersuppdrag och därför hände det ibland att de smet undan.

En dag var det Görans tur att taga hand om disken. Men han var spårlöst försvunnen. Han hade gömt sig i det lilla vindsrummet, där han låg vid fönstret och iakttog de andra. Han såg hur tant Anna med en käpp i handen närmade sig pojkvillan. Han öppnade fönstret och just som tant Adele öppnade dörren till vindsrummet hoppade han ...

— Lilla vän, kära hjärtandes, nu bröt han visst benen.

Han hörde en bekymrad röst, medan han litet omtöcknad tog sig blixtsnabbt in i skogen där han stannade under resten av dagen. På kvällen när alla gått till vila kröp han försiktigt fram, fick tag på lite knäckebröd och kröp upp på vinden. Det blev inte någon rättegång dagen efter heller.

Disken — ja, det var det värsta för pojkarna. De kom en dag överens om att söndra en del tallrikar och krossa några glas så kanske tanterna skulle begripa att sådant flickgöra inte passade karlfolk. Men de kom inte ostraffade undan det experimentet.

När hösten kom hade hallon, blåbär och lingon mognat. Då bar det iväg till skogen eller ut med roddbåt till någon holme. Fyllda korgar och fyllda syltburkar blev resultatet.

Men snart blev nätterna mörka och dagarna våta och kalla. Vistelsen vid Andra sjön var slut. Hästen, kärran, fåren, »bässarna», paket och klädbylten, ja, allt var som i början av juni. Men nu drog tåget fram i motsatt riktning — mot staden. Visst var det roligt. Nog var det stoj och glam. Men det var i alla fall något av sordin över det hela.

Varför skall sommaren vara så kort?