En weekend i idyllen

av
Einar ”Neger” Hagman


10.8 1934     

Lördag och söndag resa alla människor till Korsholm för att titta på jubileumshärligheterna. Där blir massor av folk och fä i farten. Travarhingstar med den berömda Murto i spetsen, prisbelönta kuddor, kalvar, grisar, höns och andra kreatur komma att kråma sig till allmänhetens förnöjelse. Den österbottniska jordens gröda kommer att presenteras i olika former. Maskiner komma att snurra. Alla våra lokala uppfinnare få en gång presentera sina mästerverk för en större publik, och våra flinka hemslöjdare och hemslöjdslärarinnor utställa det bästa de åstadkommit av sina konstrika produkter. Det blir mycket att se och lära.

Men en annan lördag vill jag rekommendera mina läsare en sommarfärd till Nykarleby, idyllernas stad med Kuddnäs, Jutas, Andra sjön, älvens strand och det ena med det andra. Högsommaren pågår för fullt (det är något tidigt att hålla ”månskensdans” i Pensala ungdomshus redan i morgon kväll), och då kan man inte hitta på något trevligare än att fira weekend (veckoslutet) i Nykarleby. I och med Kuddnäs har Nykarleby åter ryckt ett steg framåt bland den österbottniska turismens pärlor och har väl denna sommar redan slagit rekord. Ingen österbottnisk ort har i år utövat sådan dragningskraft på rikssvenska turister som Nykarleby med det restaurerade Kuddnäs. Man kan nästan säga att det är märkvärdigt vilken klang namnet Topelius har på svensk botten och huru djupt det där är rotat i det allmänna kulturmedvetandet. Var det icke en svensk handelsresande som för något år sedan sade att Topelius är lika känd i Sverige som Paavo Nurmi! Detta hr Medelsvenssons betyg säger mycket.

För att få se Kuddnäs beslöt jag alltså att tillbringa en weekend i lilla Nykarleby. Den blev ett minne för långa tider. I strålande eftermiddagssol anlände jag med en bulldogg och installerade mig på Kristina Lovisa Elisabeths förträffliga hotell, där man alltid blir vänligt emottagen av den rödkindade värdinnan och känner sig som hemma. Lovisa, som vet vad hon gör, föreslog att jag skulle lämna Kuddnäs till söndag förmiddag och tillbringa lördagskvällen på hennes nya sommarrestaurang Elisa vid Andra sjön. Ett förslag som jag omedelbart accepterade. Sålunda förflyttade vi oss ett sällskap av goda vänner hastigt och lustigt ut till Elisa, en hemtrevlig gammal villa vid Andra sjöns både långa och låga strand. Jag baxnade något då chauffören visade sig vara en ung dam — en kvinnlig yrkeschaufför hade jag inte tidigare mött i mitt liv —, men det var onödiga bekymmer ty fröken chaufför Elisabeth Ahlström (äkta nykarlebynamn!) [Sedermera gift med postiljonen Bertel Olson och mor till Ulla Ågholm.] har redan sju års praktik och kör lika säkert som någon av Haldins chaufförer.

Det var ganska hett, varför Lovisa tyckte att vi behövde litet svalka och genast vid framkomsten ställde till det sällsammaste åskväder jag någonsin varit med om. Den sydvästra fjärdedelen av himlavalvet, omfattande närmast Monå [Monäs?] och Vexala blev inom några minuter svart som en griffeltavla, och jätteblixtar genomkorsade ideligen mörkret likt silverormar, medan åskan skrällde så att man trodde att lötet vid Andra sjön skulle öppna sig och uppsluka oss människobarn. Det märkvärdigaste var att vi hela tiden befunno oss under en solig klar himmel och som åskådare på en teater fingo beundra det verkligt fascinerande skådespel naturen upprullade på den svarta duken i söder.

 



De lovprisade värdarna på villa ”Elisa” vid Andra sjön och på Wiks hotell i Nykarleby: makarna Kristina Lovisa och Henrik Wik flankerar sina gäster Einar och Gertrud Hagman. Bakom gungan skymtar May Rosqvist-Björklund, kåsör (i Vbl [Vasabladet] med rubriken Från nordlig horisont, bosatt i Pello) och av Neger kallad ”den arga damen Mitzi”). I Henriks famn Mitzis son Stefan. — Lovisa Wik (född Sundsten, 1881—1951) var handarbetslärarinna i Munsala, samtidigt som maken Henrik (1872—1949) var lärare där. 1920 öppnade de Wiks kafé som småningom blev Wiks hotell. [Beskuren.]


Det var förstklassig introduktion till restaurang Elisa. Sedan blev himmeln klar överallt och vi lustvandrade på Andra sjöns strand, där nykarlebysocietetens villor ligga i en lång rad, den ena vackrare belägen än den andra. Ingen ångare fanns på den vackra tavlan — deras tid är liksom järnvägens förbi i Nykarleby —, hela vyn åt väster var en fridens idyll med Ägirs segelpaviljong (på en så liten holme, att den kallas Loppan) som enda reella punkt vid horisonten.

Det blev en angenäm lördagskväll ute på Elisa. Skuggorna förlängdes och solen sjöng och den stilla sommarnatten svepte nejden i en obeskrivlig frid då vi bröto upp från Andra sjön. Det hade varit ett brott att sova den natten. Min vän med smeknamnet ”Nykarleby hjärta” läste visst mina tankar, ty i ett huj susade hans bil i väg från Andra sjön till ”Första sjön” dvs Gamla hamnen vid älvens mynning ett stycke norr om staden.

Det blev en ny upplevelse, en gudstjänst i naturens sköte i den milda sommarnatten. Vi sutto i djup andakt på den gamla kajen nedanför den branta älvbrinken och försjönko i meditationer. Mörk och dyster drog den mäktiga älven förbi, långsamt, utan ett ögonblicks uppehåll, driven av sin eviga längtan till havet. På dess yta simmade skummet från forsen likt stora klickar vispgrädde. Vad gör ett starkare intryck på en mottaglig människas sinne än den stora älvens jättelugna gång i den ljusa nordiska sommarnatten! Man beundrar också insjöns spegelblanka frid och det fria havets rikt växlande liv, som pendlar mellan skrämmande raseri och idylliskt vågskvalp mot strandstenarna — flodens aldrig vilande rogivande rinnande fängslar oss på ett alldeles särskilt sätt. Var skulle en medfödd skaldebegåvning slå ut i blom om icke i ett hem vid den väldiga älvens strand!

Den nattliga högtidsstunden i gamla hamnen lärde mig förstå att nykarlebyborna älska sin älv och allt vad därtill hör. Lyssnar men noga tycker man sig höra yxorna gå på Gösta Lindhults [Det namn P.W. Lybeck använder för Gustav Lindqvist i Den siste majgreven.] varv där ute, från vilka så många ståtliga skepp lupit ned i havet och tillfört Nykarleby glans och ära i gången tid. Vemodiga minnen men vackra och värmande — och älven är ju kvar.

Ännu var natten icke till ända. Vi hunno med en färd ut till Jutas, där vi dröjde en stund framför minnestavlorna, innan vi drogo oss tillbaka för att vila några timmar efter en sällsynt stämningsrik och innehållsrik kväll.

Söndagen grydde och Lovisas berömda morgonkaffe kallade oss till nytt liv. En förmiddag på Kuddnäs blev weekendens tredje upplevelse. Man skulle inte känna igen den forna fattiggården med de fallfärdiga uthusen då man träder fram till det nya Kuddnäs, så som det nu ligger inbjudande propert och fint till sitt yttre. Och vilken stämning slår inte emot besökaren från första till sista ögonblicket under en rundvandring genom det restaurerade skaldehemmet. Det kan icke beskrivas — var och en som har någon möjlighet därtill må skynda sig till Kuddnäs och se det med egna ögon. Gamla doktorns rum, doktorinnans rum, salen, sängkammaren med den jättestora sängen, förmaket, matsalen, köket med alla gamla grejor, skaldens vindskammare och slutligen lusthuset i trädgården — det är en enda rad av sensationer som fyller en med den starkaste stämning. Vi gjorde ronden med Ida Rundt — skaldens syster — som ciceron och vi hade svårt att lämna den vackra trädgården med dess bedårande utsikt över den nu i flödande söndagssol badande älven och staden. Ja, var skulle en skaldeådra flöda om inte på denna gudabenådade plats! På avstånd hördes kyrkklockornas klang — de ackompanjerade vältaligt den andaktsstund vi hade i skaldehemmets sköna lustgård.

Främlingsboken på Kuddnäs sväller redan av namn på besökande. Två tusen minst ha dragits till den minnesrika platsen, och strömmen går var dag som Gud ger. Främlingar långt ifrån ha funnit vägen hit.

Lyckliga lilla Nykarleby, idyllernas och minnenas stad! Du blev kallad Nordens Betlehem — nu är du verkligen vorden en vallfartsort, där människors barn från alla håll samlas för att rikta sin själ med dina skatter.

Kära läsare, kom ihåg en weekend i Nykarleby. Tag god tid på dig, så att du kan njuta både Kuddnäs, älven, Elisa, Andra sjön och Jutas med den omsorg och ro de kräva. Sommaren är lång ännu, och sedan komma nya somrar.



Einar ”Neger” Hagman, publicerat ursprungligen i Vasabladet den 10 augusti 1934. Även publicerad i Ur dagboken. Krönikor och kåserier i Vasabladet av signaturen Neger, Einar Hagman. Ett första urval och en presentation, utgiven av Kaj Hagman, (Vasa, 1981).

Lars Pensar tillhandahöll och gav några förtydliganden.

Villa Elisa är barnhemmet Sparvboets nuvarande rivningshotade sommarvilla [revs sommaren 2005], byggd av G.M. Hedström 1861—62, som sålde den åt kompanjonen Elias Roos 1864(?) och byggde en ny åt sig nuvarande Thors, med egen brygga och rullbana för lastning av pråmar som sen lastades på skutor utanför Markus. Elias ägde och bodde i nuvarande Björkstrands [2005 Bo Nylund] i Nystan. Namnet troligen efter Elias men ej uteslutet efter Lovisa, eller en kombination av dessa två.

Det har även funnits andra utskänkningsställen vid Andrasjön. I före detta Maj-Gret Björklunds villa (sista före Bonäsvägen) fanns i början av förra seklet sommarrestaurang Marielund, namnet efter byggaren, affärsmannen Ahlqvists hustru Marie. Maria Sarin, som också en tid hade restauration på Brunnsholmarna drev rörelsen.

 


Det Lars har skrivit om villabebyggelsen vid Andrasjön ser vi fram emot att småningom få ta del av.


  Neger med penna och cigarren är tecknad av hans yngre Vbl-kollega Jarl Finne. Bilden debuterade den 25.5 1928 som Dagbokens vinjett.
Folke Holmström tillhandahöll.
(Inf. 2012-11-28.)


Läs mer:
Lovisa Wik 60 år i Österbottniska Posten.
Annons för Pensionat Elisa.
Bodfröken Mias besök vid Marielund.
Ut till landet i Ett trons äventyr. Anna Nordkvists livsgärning av Arne Herberts.
Celebert författarbesök på ”Villa Elisa” vid Andrasjön av Lars Pensar.
Melin av Lars Pensar.
(Inf. 2003-02-08, rev. 2014-08-27 .)