Kanske inte en av Kurres bästa
krönikor, men den fick slinka med.

Krönika.

——

Människorna ha känt sig fattiga under de sista tiderna. De ha sett ned och strukit sig längs väggarna. Vännen Strömgren har inte tyckt om att visa sig i sin fina päls. Det är så varmt, säger han. Men saken är den, att taxeringen just pågått, hvarför man inte fått se förmögen ut. Här om dagen besökte jag taxeringsnämndens ordförande, och då jag önskade stämma honom glad, sade jag:

— Ganska vackert väder i dag.

— Tja ... sa’ han.

— Och så tänkte jag anmäla om att mina inkomster.

— Huru mycket ha de stigit?

Han tog fram sin annotationsbok för att göra anteckningar.

— Stigit?! Nej, hr ordförande, utgifterna ha stigit. Allting är så förskräckligt dyrt, att jag tänkte be om en liten sänkning eller i värsta fall att få bli vid fjolårets taxering.

— Men det var visst en liten förhöjning af priset på krönikorna i början af 1907?

— Ordföranden behagar skämta. Det går så förskräckligt med bläck och papper och stålpennor . . .

— Några siffror, om jag får be!

— Och inte får man petroleum för ingenting och veden . . .

Ordföranden hade redan pennan i handen, och jag tyckte, att temperaturen var i stigande. Men han sa' helt vänligt:

— Prata inte smörja nu. Taxeringsnämnden är alldeles ointresserad af folks ved och petroleum och andra utgifter. Vi önska blott lära känna deras inkomster Ni har väl förtjänat något ?

— Litet ovett kanske, hr ordförande, men . . . 

— Med sådant kan man inte betala polisen och underhålla de fattiga och aflöna borgmästare och . . .

— Förlåt att jag afbryter, men det brukas nog i framåtgående samhällen.

— Jag får väl skrifva femton skattören i st. f. tio i fjol?

— Bevare mig! Bringa mig inte till tiggarstafven! Eller skall jag nödgas ta flyttningsbetyg till landet? Nästa år finge man i bästa fall höja . . . 

— Och så har ni haft inkomst af fiske?

— Bästa hr ordförande! Några abborrpinnar . . .

— Ett skattöre kanske? — Högst åtta abborrar på hela sommaren! De betäcka inte ens räntan på de dyra abborrnäten från Munsala. Si, saken är den, att de fånga alla abborrar utanför Djupsten, så att . . .

— Men gäddfisket med kastdrag?

— Tre gäddor på hela sommaren! Och dem fick jag som gåfva af en god vän, för att jag var så skicklig att ro Och . . .  och . . .

— Gåfvor äro också underkastade beskattning, då man ej fått dem af far eller mor . . .

Ordföranden såg otålig ut, men jag fortfor:

— Betänk, hvad mina dyra båtar kosta och motorn . . .

— Ett skattöre för fiske skrifver jag?

— Det ä’ för mycke’, hr ordförande, fråga länsman! Han fick ej heller något . . .

— Men de andra fiskarena?

— De andra, ja. O, så de fick strömming! Inte i mannaminne har det varit en sådan sommar. Hela Torsöfjärden var full af strömming. De kunde inte ens sätta ut alla bragderna, ty de hann inte bärga fisken . . .

[Hällgrund från Grisselören med Torsöfjärden mot vänster den 6 juli 2023.]
Förstoring.]

Här afbröt mig ordföranden med ett leende, ty en fiskare hade just förut beklagat sin nöd för honom. Strömmingen hade inte kostat något, stundom inte ens fem penni kilon. Och så var bragderna så dyra och saltet och båtarna. Och Schaumans stockar hade förstört ryssjorna.

— Hvem ska’ man taxera då?

— Jo, de  a n d r a! Fiskarn sa’, att landtarbetarna, murarena, timmermännen, förtjänat grofva pengar, 5—18 mk om dagen. De hade haft det bra. Amerikanarna ha haft lysande goda tider. Jag var just i begrepp att gå, då jungfrun anmälde en ny skattbidragare, en arbetare.

— Jag skulle önska en liten nedsättning, sa’ han, och stack mahorkapipan i fickan.

— Det har visst varit dåliga tider? sporde ordföranden.

— Nja, det är ju så ojämt med arbetet om vintern, och barnen kosta, och allting ä’ så okristligt dyrt . . .  Allt hvad man förtjänar går till handelsmannen.

— Hm hm! Ordföranden såg tviflande ut.

—Då’ ä’ handelsmännen man ska’ klämma efter vid taxeringen, sa’ mannen. De förtjäna mest under sådana goda tider vi nu haft.

— Verkligen  

— Tänk efter, hr ordförande! Här har gifvits ut tiotals tusen mark åt stockflötarna. För normalskolebygget har betalats ett par hundra tusen mark. Hvart ha pengarna tagit vägen?

— I arbetarnas fickor, så vidt jag förstår.

— Fråga efter i bankerna, om arbetarna satt in mycket. Eller fråga postfröken, om de sändt bort pengarna. Ni ska’ få till svar, att mycket litet är sparadt.

— Det är illa hushålladt, invände ordföranden.

— Visserligen. Men det är så, att allt har gått till handelsmannen, till bagaren, till . . .

— Brännvinsbutiken och till ölboden?

— Dit också. Och till apoteket. Då’ ä’ spritvaruhandlarna, matvaruhandlarna, bagarna, tobakshandlarna, klädeshandlarna och skoaffärerna, som fått pengarna.

— Några siffror skulle jag önska, ty vi kunna inte fylla er kolumn med prat om hvad andra förtjänat. Men vår man kunde inte uppge några siffror, ty allt hvad han förtjänat hade gått åt. Då jag bugade mig och skulle följa min olycksbroder ut, sa’ hr ordföranden:

— Skrif litet i tidningen om att taxeringsnämnden behöfver noggranna uppgifter för taxeringen och att äfven enskildt arbete i hemmet måste anses motsvara en inkomst och att man från sina inkomster ingalunda får räkna bort det, som man nedlägger i ägor, i en gård eller i en affär eller det, som man förbrukar i sitt dagliga lif, utan blott det, som man betalar i utskylder och i räntor för ointecknad skuld. Och slutligen: att det är  s t ö l d  från vår nästa, om vi låta beskatta oss för en mindre inkomst än den vi rätteligen ha.

— Vi ska’ inte begagna hårda ord, hr ordförande! Alla äro vi fattiga syndare.

— I synnerhet inför taxeringsnämnden, ja.

— Mjuka tjänare!

— Mjuka tjänare!