Krönika.

——

Någon gång brukar jag tycka, att det är liksom en smula enkelt här i vår goda stad.

Jag känner då ett egendomligt behof af att få blanda mig i folkvimlet på gatorna, och jag ville höra spårvagnarna ringa, automobilerna tjuta och människorna tala allehanda främmande språk. Och så ville jag gå på väl uppskottade trottoarer, öfver hvilka elektriska båglampor kastade sitt blåaktiga sken, och jag ville se stimmet utanför en finare kafélokal med spegelväggar och små dansande damer, musik och god mat.

*                       *
*

Men det är bara ibland, då jag tycker så.

För det mesta tycker jag, att här är bra just som det är. Dvs. att blott några få gårdsägare skotta upp sina trottoarer och att de andra blott vid högtidliga tillfällen låta snöplogen göra en fåra i drifvorna på trottoaren. Idyllen skulle försvinna, om de med kvast eller skofvel försökte förbättra den väg plogen gjort. Då man möter en människa, ser man först efter, om hon har smorlädersstöflar eller höga bottforer, i hvilket fall man låter henne sjunka ned i drifvan, medan man själf söker smita förbi. Ett särskildt nöje är det att se älskande par i skymningen; de gå förtviflade i gåsmarsch och vänta på bättre trottoar vid nästa gård . . .

Och gatubelysningen! Ögat bländas icke . . .

Och huru välgörande är icke lugnet på gatorna! Gummorna vandra fridfullt till bibelförklaringen, frälsningssoldaterna bjuda ut Krigsropet och . . . Ja, om lördagarna är det förstås lite bullersamt med propsjassarna, innan polisen fått dem mjuka i bastun.

Apropos! Vi hade ju så nära fått en ny polisordning [Den finns inte här men den av år 1838 och 1936], men den tycks ha torkat in eller blifvit nersnöad. Och så godt kunde det vara, ty förslaget var alltför strängt med sina påbud om uppskottade trottoarer till tre meters bredd m. m., m. m. Nej, må vi vara tacksamma för snön. Den är så hvit och mjuk och varm och bevarar för snufva . . .

[Mer om den tidigare publicerade bilden.]

*                       *
*

[Oftast trevligast när Kurre skriver om förhållandena i staden, men även annat som han har på hjärtat brukar få följa med. Så även denna gång.]

Här är godt att vara . . . Jag är glad, att jag inte är generalguvernör eller senator eller landtdagsman eller polismästare i Helsingfors. Här uppe är man som fyrvaktaren i tornet, hvilken ser, huru molnen skocka sig, huru vågorna småningom hvitna och huru de första bränningarna kasta sig mot klipporna.

Men de nå icke mannen i tornet. De kunna dock bli farliga, och han ser på sin klocka. Det göra också vi, men kunna tills vidare blott vänta . . .

I en föregående krönika nämnde jag visst, att nya former för äktenskapet äro att i sinom tid emotses. En svensk läkare har redan framställt i riksdagen motion om en ny äktenskapslagstiftning, där man bl.a. skulle fordra läkareintyg af dem, hvilka ämna föröka sig och uppfylla jorden. Förslaget har väckt en synnerligen liflig diskussion i den svenska pressen. Och liksom den gamla ungkarlen prof. Westermarck hos oss har bäst reda på hur ett mänskligt äktenskap är och bör vara, så är i Sverige en gammal mö specialist i äktenskapsfrågan. Hon heter Ellen Key och är ryktbar i hela Europa. Att döma af porträttet är hon omkring 60 år gammal [bra uppskattning; hon var 59], men hennes hjärta är varmare än mången tjugoårings. På ett möte har hon utlagt sina åsikter, hvilka i korthet äro följande: Ett läkareintyg är icke fullt tillförlitligt, utan man bör förelägga dem, som ämna ingå äktenskap, ett af läkare uppställdt frågeformulär. Detta formulär böra de unga besvara, och sedan kunna föräldrarna eller läkaren ge parterna upplysning om hvarandras hälsotillstånd.

— Blir ett äktenskapsförbud i detta fall möjligt?

— Nej, säger fröken Key, det vore alltför hårdt. Vi måste komma därhän, att två olika slag af äktenskap bli möjliga. De friska få gifta sig för att alstra barn; de sjukliga borde vara berättigade att ingå äktenskapliga förbindelserför att göra hvarandras lif rikare och lyckligare. I sådana äktenskap finge barn icke förekomma.

— Men huru skola vi komma in i dylika förhållanden?

— Jo, genom att göra kvinnorna fullkomligt fria och själfständiga. De få inte i något afseende vara beroende af mannen. Hvarken man eller kvinna skall ha den minsta ekonomiska fördel af den andra. Båda skola ock lika mycket bidraga till familjens underhåll. Det är vidare nödvändigt, att skilsmässan blir fri. När båda parterna öfverenskomma om skilsmässa, bör den kunna ske genom en enkel anmälan. Så är det nu bland judarna i Österrike, och deras familjelif är mycket godt.

— Hur skall det gå med barnen vid skilsmässa?

— Om båda parterna äro lika skickade att uppfostra dem, bör modern få behålla dem. Om lagen kommer att gå i den nu anvisade riktningen, säger Ellen Key, skulle vi nå ej ett fullkomligt tillstånd, men ett mindre ofullkomligt än det nuvarande. För att nå ett fullkomligt tillstånd, skulle det behöfvas en särskild lag för hvarje äktenskap. Men det vore att begära för mycket.

Jag har tänkt skrifva till Ellen Key, att jag i sistnämnda fall är af samma mening som hon.

Vid det möte, där Ellen Key framställde sina åsikter, uppträdde till sist en dr Ivan Bratt, som talade och sade: Jag vill fastslå, att inga hufvudsakliga invändningar af någon talare gjorts mot fröken Keys åsikter och önskemål. Jag är förvissad om att äfven den stora allmänheten i allt väsentligt delar fröken Keys åsikter.

Så att nu veta vi, hvad svenskarna tänka om äktenskapet.

*                       *
*

Hvad våra kvinnor tänka därom veta nu också ungkarlarna, ty den märkliga dagen, skott-dagen, är förbi. Men de se alla så inbundna ut dessa ungkarlar, att jag icke lyckats få ut den minsta nyhet ur dem. Jag såg blott, att brefposten i måndags var förvånande stor, så att brefbärarna svettades af ansträngning.

Men nyheterna skola väl höras efteråt.