Krönika

——

Då jag skrifver dessa rader, visar termometern 4 graders värme i skuggan. Det är som om det redan skulle ligga litet af våren i luften. Vägarna äro smutsiga, föret kan bli slut när som helst och . . . Ja, jag kastar allt emellanåt en blick upp mot starholkarna i esplanadernas björkar. [Sådana kunde sättas upp igen, Sen är frågan om det skulle bli några starar i dem.] Efter några dagar skall jag väl finna trafiken i gång och höra lärkan öfver lindorna bortom Kuddnäs.

Det är som skalden säger: hvar års tid har sin trefnad . . .

[Fortsättningen berör inte Nykarleby direkt, men indirekt för även här begärde lotsar avsked, till exempel Frans Högbacka. En av de ersättande lotsarna var Baraniecki. Minnen från ryska tiden av Karl-Erik Wikström.]

*          *
*

Detta sista gäller dock egentligen blott om Nykarleby. Ute i stora världen är det inte trefligt för närvarande. Våra tidningar äro fulla af uppseendeväckande nyheter för hvarje dag. Frågan om lotsarna låter mest tala om sig. Fyrahundra, säger 400, lotsar ha inlämnat ansökan om afsked, kaptener och styrmän på lotsverkets båtar lämna in om afsked, tjänstemännen vid lotsstyrelsen, eleverna i lotsskolan gå sin väg. Ty de vilja inte underkasta sig de nya lagarna, äfven om dessa äro mildare än våra. — En god del af ansökningarna ha också beviljats, hvarför man med den största spänning väntar på sjöfartens öppnande.

Marinministeriet i kejsardömet ämnar emellertid besätta de lediga platserna med krigsflottans reservtjänstemän, och dessa skola lotsa blott ryska och utländska fartyg — de finska fartygen få reda sig själfva. Huru emellertid ett med våra farvatten obekant reservmanskap skall kunna utsätta prickarna kring alla våra tusen skär — det vet man tills vidare icke.

Det är icke blott lotsarna, som ha det svårt nu, alla våra tjänstemän äro i samma fördömelse. De behöfva nu inte söka afsked, de få det utan dom och rannsakning. En protokollssekreterare Nordlund, som i senaten föredrog ärendet om lotsverkets förryskning, påpekade vid föredragningen, att åtgärden var stridande mot lag. Det fick han gärna göra, ty det visste senatorerna nog, men då han vägrade att sätta sitt namn under beslutet, blef han försatt ur tjänsten på sex månader och går äfven miste om sin aflöning. Man kallade in en annan protokollssekreterare, dr Leo Ehrnrooth. Han vill föredraga ärendet, men man upplyser honom om, att ärendet är föredraget och beslutet fattadt, hvarför han blott hade att teckna under det sitt namn. Det vill han icke, ty det heter att föredraganden skall underteckna beslutet. Dr Ehrnrooth blir försatt ur tjänsten på 6 månader med förlust af lönen, och dessutom får han ytterligare 6 månader för „opassande uppträdande”. D. v. s. han förlorar sin tjänst på ett helt år för att han inte handlar efter befallning. Och det är att märka, att lotsfrågan alls inte hör till dem, som han har att befatta sig med. —

Senaten kallar emellertid in en tredje man vid namn Leikkola. Han skrifver under.

På yrkande af generalguvernören har senaten afskedat landssekreteraren i Nylands län A. E. Th. Möller samt försatt ur tjänsten vicelandskamreraren vid samma länestyrelse Hj. Envald på sex månader med förlust af samtliga löneförmåner.

Såsom orsak till dessa åtgärder har tjänat de nämnda tjänstemännens förhållande till generalguvernörens befallning om förhindrandet af protestmötena i anledning af planerna på Kivinebb och Nykyrka socknars afskiljande från Finland. I anledning af sagda befallning utsände guvernörsämbetet senaste sommar nämligen till ordningsmyndigheterna i länet en af herrar Möller och Envald undertecknad skrifvelse, hvari efter en redogörelse för generalguvernörens bref i ärendet länsmän och poliser erinrades om att ställa sig till efterrättelse grundlagen af den 20 augusti 1906 samt lagen om allmänna sammankomster.

När handlingarna i ämnet kommo till prokurator Hosiainoff, lade han märke till att i skrifvelserna anbefalldes iakttagande af finsk lag, hvilket för „lagarnas högsta väktare” var en svår förbrytelse. Han gjorde vederbörande uppmärksamma på förhållandet, och de ifrågavarande föredragendena vid länsstyrelsen fingo sitt straff.

Fröken Tekla Hultin, som är aktuarie vid statistiska byrån och representant i landtdagen för befolkningen i Nykyrka och Kivinebb socknar, har i en engelsk tidning skrifvit en artikel om planerna att lösrycka dessa socknar från Finland. Artikeln är fullt saklig och inte svårare än många andra, som skrifvits i våra tidningar, men fröken Hultin har blifvit straffad med 6 månaders förlust af lön och arbete.

Landssekreteraren i Åbo och Björneborgs län Wigren har också blifvit afskedad ungefär af samma anledning som hr Möller i Nylands län. Han vill hålla på lagen. Det är, såsom synes, knepigt att vara tjänsteman i våra dagar. Först måste man med ed förplikta sig att i allt lyda lagen, ja, inför hans Majestät röja och uppenbara hvarje anslag, som afser att ändra eller upphäfva det kejserliga väldet, och, om man sedan följer lag och tjänsteed, — så blir man afskedad utan dom och rannsakning.

Då detta skrifves, meddela tidningarna en notis, att åtgärder blifvit vidtagna för att förena vårt tullverk med det ryska, att en ny rysk språkförordning är att förvänta, att . . . Ja, allt är i upplösningstillstånd . . .

Vederbörande hålla oss sannerligen vakna genom den fart statsmaskineriet för närvarande har.

Ja, om den vet man inte mycket. Finska folkets representanter betyda nu mindre än intet. De ha emellertid sammanskrifvit en adress eller rättare två — ty socialdemokraterna skola naturligtvis ha sin särskilda, — för att påkalla Hans Majestäts uppmärksamhet på förhållandena i Finland. Men de vänta intet resultat af adresserna, de många föregående adresserna ha lämnats obeaktade. Landtdagsmännen måste emellertid göra något . . .

*          *
*

Huru det står till i utlandet?

Jo, i Sverige kifvas man om sitt militärväsende. Högern vill rusta, rusta, för att vara beredd på ett anfall från Ryssland. Vänstern vill ock vara beredd på detsamma, men vill inte offra åt krigsväsendet mera än landet skäligen kan bära. Det är kinkiga saker det gäller, i synnerhet som småfolket är okrigiskt och helst alls intet ville offra på ett försvar som inte behöfs — eller inte behöfts på 100 år.

I Norge är stor glädje öfver att en af landets söner planterat den norska flaggan på sydpolen.

Man unnar gärna Norge denna glädje, ty sedan landet blef själfständigt och sedan dess stora författare dött [antar Kurre avser Bjørnstjerne Bjørnson som dog 1910], har världen föga brytt sig om Norge.

I England strejka arbetarna i kolgrufvorna, i Tyskland göra de detsamma. Hela världen har nästan hållit andan på grund af denna strejk. Hvart skulle man ta vägen, om man blefve utan stenkol? Det skulle blifva mörkt och kallt utan denna nödvändighetsartikel. Nu börjar det redan ljusna. Arbetarna orka inte hålla ut med sin strejk. De behöfva mat och de behöfva värme och få väl ge sig af ned i grufvorna.

Så äro vi alla beroende af andra.

*          *
*

En märklig nyhet kommer just från Amerika, tills vidare blott en fråga: Skall Panamakanalen, hvarpå man arbetat i tiotal år och hvarpå man offrat hundratal miljoner mark, förstöras, just då den väntas bli färdig?

Saken är den, att man fruktar, att ett eldsprutande berg skall öppna sig just i kanalen. Heta ångor stiga upp i kanalbädden, bergen äro så heta, att de bringa trä att brinna. Och människorna måste fly från sitt arbete. Jag tillåter mig hoppas, att denna olycka inte skall inträffa, ty denna jättekanal har intresserat mig mycket, och jag skulle önska att få en gång färdas genom densamma. Mina önskningar och förhoppningar lära emellertid ha ganska ringa betydelse hos de makter, som sköta om värmekällorna i jordens innandöme.

Men på förhoppningarna måste man ju lefva i dessa tider . . .

*          *
*

Jag borde ytterligare skrifva om att det urgamla kejsardömet Kina blifvit republik, att Italien fortfarande befinner sig i krig med Turkiet och att en anarkist, som anses mutad af turkarna, skjutit på italienska kungen och drottningen utan att träffa, men pappret är just slut, hvarför jag måste afbryta denna krönika här.