Kort efter den lyckade avväpningsaktionen mot de ryska garnisonerna i Österbotten [28 januari 1918] gav överbefälhavaren, general Mannerheim, order om att de ryska fångarna skulle uppsamlas i fångläger bl.a. i Nykarleby. Deras antal uppgick till ca 8.000 i hela Österbotten och meningen var att alla, som ej gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, skulle sändas hem till Ryssland snarast möjligt. Så skedde även med en stor del av fångarna, men av olika skäl upphörde hemtransporterna vid månadsskiftet febr.—mars. I början av maj återstod i lägren i Österbotten ca 4.670 ryska fångar. De av dem, som ej senare omkommit, kunde hemsändas först i slutet av maj och under sommaren.

Uppsamlingen av ryssarna i fångläger var således tänkt som en provisorisk åtgärd. Nykarleby kom emellertid att få mottaga det största antalet ryssfångar av alla österbottniska städer och fick behålla dem under hela kriget. Detta skapade oerhörda problem för den lilla staden. Visserligen lyckades man avvisa ett förslag från Vasa den 31 jan. att placera 5.000 ryssar i Nykarleby, men redan den 2 febr. anlände de första fångarna, 160 ryssar från Jakobstad. De inkvarterades i rådhuset.

Den 4 febr. rekvirerades seminariebyggnaderna av distriktsstaben med senatens (senator A. Frey) tillstånd. Rings-kasärnen samt senare även missionshuset (tomt nr 26 vid Köpmansgatan [Sollefteågatan]), arbetarföreningens hus [Karleborg/f.d. brandstationen] (tomt nr 74 vid Topeliusgatan) och rådhuset togs i anspråk för inkvarteringen. I missionshuset inkvarterades till en början omkring 99 man uppbådade värnpliktiga, men efter deras avresa till fronten användes även detta hus för fånginkvarteringen. En sjukstuga inrättades hos gårdsägaren Nystedt [Heselius vid korsningen med Gustav Adolfsgatan.] på tomt nr 32 vid Bankgatan.

Orsaken till att ett av fånglägren placerades i Nykarleby var säkerligen främst existensen av seminariebyggnaderna och Normalskolan, och därnäst ortens fredliga och relativt skyddade läge, där fångarna lätt kunde isoleras och bevakas. I stället för den ryska garnisonen, som mot slutet av år 1917 till största delen avtågat, fick den hårt prövade staden nu taga emot ett fångläger av en storlek, som ingen dittills kunna föreställa sig. Påfrestningarna på stadens redan förut ansträngda ekonomi och livsmedelsförsörjning blev härigenom hart när olidliga.

På framställning av skyddskåren beviljade stadsfullmäktige den 4 febr. ett förskott om 50.000 mk till bestridande av skyddskårens och fånglägrets utgifter. Av dessa medel skulle 10.000 mk anslås ur Utminuteringsbolagets vinstmedel såsom förskott å den staden tillfallande vinsten. Resten skulle hopbringas av tillgängliga medel. Livsmedelsförsörjningen skulle övertagas av den tidigare existerande livsmedelsnämnden under Victor Holmströms ordförandeskap.

Staden förvandlades nu till ett fångläger. I början av febr. ankom en kilometerlång transport med soldater och tross. Manskapet bildade fyrkant på torget. Hela befolkningen var på benen för att bevittna skådespelet. Josef Herler, som stod i ett fönster i Normalskolan berättar, att hela det stora torget var fullt av ryska fångar. Hans tanke var: ”Huru skall det gå med så många ryssar här?”

Det var säkerligen flera stadsbor än Herler som undrade. De nyanlända fångarnas antal uppgick till c:a 1.000 man, och ökade småningom till c:a 1.800 enligt vissa uppgifter tillfälligt till över 2.000, av vilka en stor del dock efter kortare uppehåll konvojerades vidare till hemlandet. Även inhemska röda fördes tillfälligt till Nykarleby, bl.a. från Jakobstad. De transporterades sedan vidare till Helsingfors o.a. orter. Stadens befolkning uppgick den 1 jan. 1918 till 1.283 kyrkskrivna personer, av vilka dock knappt 900 kan beräknas ha varit närvarande. Fångantalet översteg m.a.o. stadens befolkning med mera än det dubbla.

I seminariet inkvarterades c:a 1.500 fångar, underofficerare och manskap. För att få alla att rymmas hopspikades ”högsängar” i klassrummen till 4—5 och i gymnastiksalen till 7 våningars höjd, ”britsar från golv till tak med smala gånger emellan.” Även i de övriga tidigare nämnda logementen inlogerades så många fångar, som rymdes. På rådhuset inkvarterades marinsoldater. Dessa ansågs farliga, och var liksom en stor del av de övriga ryssarna behäftade med veneriska sjukdomar. Normalskolan däremot reserverades för skyddskårsstaben och det talrika vaktmanskapet. Hela seminarieområdet, även kosthållet, omgavs med taggtråd, censur infördes och bevakningen var strängt militär. Fångarna fick dock arbeta ute i staden i grupper och under bevakning. I slutet av maj utackorderades fångar på jordbruks- och andra arbeten.

Fångarna hade fått föra med sig egen proviant till lägret, bl.a. stora portioner mjöl. Ryssarna murade ugnar för bakning och matlagning på sportplanen och skall (enl. V. Wiklund) även ha haft ett fältkök till förfogande. De fick själva fördela maten sig emellan. Ransonerna var dock små och blev allt mindre, ju längre tiden led. ”De fick nog svälta ryssarna. De var så hungriga så att allt avfall (från marthornas kök i kosthållsbyggnaden), som kastades i en avskrädeshög, genomsöktes av dem. Varje gång var ryssarna där och letade efter något ätbart” (JEB).

[Ryska militärer ur boken Venäläisten sotakuolleet 1918–22.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2008-06-22.)]

Vaktmanskapet inlogerades i verkstaden. I den övre delen av verkstadsbyggnaden [nuv. Bildningskansliet] hade kommendanten v. Kraemer sitt kansli. En del av vaktmanskapet bodde i nedre delen av internatsbyggnaden. Framför kosthållsbyggnaden ställdes en kulspruta och en annan vid metallverkstaden, båda riktade mot ingången till huvudbyggnaden. ”Man var rädd för att ryssarna skulle bryta sig ut ur lägret; en sådan massa hade kunnat ställa till vad som helst i den lilla staden. De var opålitliga. I Pedersöre brände de upp Bennäs stickfabrik. Men hade ryssarna gjort ett försök att storma, hade kulsprutorna satts igång,” berättar ett par samtida gruppchefer vid vaktstyrkan i lägret. Med hänsyftningen till Bennäs avses, såsom tidigare nämnts, att 16 där förlagda ryssar den 14 jan. vid utrymningen i och för hemtransport till Ryssland brände ned den gamla mejeribyggnaden, där de varit inlogerade. Detta illdåd gjorde ett starkt intryck på befolkningen i vida kretsar och syntes bekräfta alla onda aningar inför ryssarnas länge och otåligt förväntade avmarsch. I Nykarleby levde man i själva verket i ständig skräck för att ryssarna skulle ”storma ut” ur lägret och ödelägga staden.

Situationen i fånglägret blev snart ohållbar. Trängseln måste ha varit olidlig. Möjligheterna till personlig hygien, bastu eller bad var obefintliga. Redan att tvätta sig, byta underkläder o.dyl. var praktiskt taget omöjligt. Verkmästare J.E. Backlund, som tjänstgjorde som gruppchef vid vakten under hela tiden, berättar att han ej under denna tid såg någon av fångarna tvätta sig. Hela fånglägret var följaktligen inmängt med en stank, som var obeskrivlig. Man hade gjort en öppning i taket i gymnastiksalen för att vädra ut den värsta stanken, men det hjälpte ej. ”Det var som att komma in i ett fähus”.

Ryssarna hade emellertid lyckats få med sig en hel del varor och utrustning i lägret. De skulle ju skickas hem och hade köpt upp vad de kunnat för hemfärden. Vakterna och ortsborna tog nu tillfället i akt och bytte till sig varor mot mat. ”Man fick fråga efter nästan vad som helst, så kom det fram, bara man hade mat. Ryssarna hade varor under schinellerna, om någon kom med bröd. [Chenille är enl. Broby-Johansen ”rock med bred ståndkrage och axelkrage, ursprungligen morgonrock, som man bar i 'larvtillstånd'.”]T.o.m. en symaskin hade de underligt nog lyckats få med sig” (JEB). Forman Alfred Sund nämnes bland dem, som brukade hämta mat, mest strömming, till fångarna i utbyte med varor, såsom klockor, stövlar o.a. klädesplagg, petroleumlampor m.m. På detta sätt kunde fångarna få litet extra mat (VW). Från landsbygden, där en del av fångarna varit inkvarterade, kom en hel del livsmedel från kvinnor, som tyckte synd om dem och ofta samlades utanför lägerporten och krävde att man skulle släppa ut ”ryyssan vån” [våra ryssar]. Letter, ester och polacker hölls i allmänhet ej fångna på seminariet och fick arbeta ute i staden eller på landsbygden för maten. Letterna och esterna var inkvarterade i dåvarande Frostes gård (tomt 66) vid Östra Esplanadgatan. [Tidigare Souranders vid korsningen med Lybecksgatan.]

En och annan fånge lyckade av allt att döma rymma. En del blev fasttagna, andra inte. Den 6 mars greps sålunda en polsk soldat, Frans Bischetski, i Larsmo och återfördes till Nykarleby. Han hade rymt från ”koncentrationslägret” föregående dag genom att från uthusbyggnaderna smyga sig förbi vakten. ”Ryssarna hade ”fästmör” runt omkring på landsbygden och i staden, rymde och blev fast då de återvände samt arkebuserades för att de rymt”. (JEB).

Då jordbruksarbetena började på våren, gav militärkommendanten tillstånd att fångar fick användas för sådana arbeten på villkor att arbetsgivaren höll dem med kost och att vederbörande skyddskår ansvarade för att de ej avvek från orten. Röda fångar erhöll utom fri kost 1 mk om dagen i lön.

Som vakter tjänstgjorde dels stadsbor och dels skyddskårister från omnejden och från Ylistaro, Lappo, Kristinestad och Jakobstad. Avlöningen var 5 mk per dag.

[Avlöningslista för vakter. Stig Haglund, vars farfar var Selim Haglund, tillhandahöll.]

Vakter var även utställda vid storbron, poliskammaren, tullarna och de andra fångförläggningarna, varjämte staden nattetid bevakades av patruller, som utgick från garnisonens huvudförläggning i Normalskolan.

En del av ovannämnda vaktmanskap uttogs redan den 9 mars till aktiv tjänst. Nytt manskap kallades in från staden och landsbygden allt efter behov. Byarna i Munsala deltog i tur och ordning i vakthållningen; även socialisterna skall ha varit med. En viss tredska att fullgöra dessa åligganden kunde dock snart förmärkas i Munsala, där man redan i febr. i två fall strejkade, då det gällde vakthållningen i Nykarleby.

För att handhava förplägningen av vaktmanskapet och så långt det var möjligt även av fångarna bildades en damkommitté av stadens disponibla kvinnliga krafter, ”marthorna”. Natt och dag serverades kaffe, te och mat i Normalskolans festsal vid vaktavlösningarna var tredje timme för medel, som staden ställt till disposition. Kokningen skedde i Normalskolan och i ”Spolanderska kokhuset” dygnet runt i gården på tomt nr 41 [Nordiska Föreningsbanken/Restaurang von Döbeln/Nykarleby Värdshus]. Fångarna utspisades på seminariet och maten kokades på kosthållet och kaffe för vaktmanskapet i vaktmästarens kök. Kaffet sötades med sirap, som togs ur tunnor.

Självfallet var försörjningen av fångarna en svår uppgift för staden, där knappheten på livsmedel redan var stor. I ett upprop uppmanade staben det till staden anländande vaktmanskapet att medföra strumpor och andra yllevaror för sjukvårdens räkning samt livsmedel. Den 18 febr. påbjöd senaten, att spannmålsransonerna skulle minskas till 7 kg mjöl och gryn för dem, som hörde till självhushåll, 8 kg för kroppsarbetare och 5 kg för intellektuella per månad. Till medlemmarna av icke självhushåll utdelades brödkort för inköp 150 gr mjöl, gryn eller bröd per dag. Kroppsarbetare kunde få ett 75 grs påbrödskort och i vissa fall två sådana.

Minskningen av ransonerna för civilbefolkningen inverkade givetvis även på fångarnas kost. Dessa skulle ha samma kortransoner som övrigt folk. Enligt samtida stadsbors uttalanden fick fångarna dock för litet mat. Flera hade familjer och dessa fick varken tillräckligt med salt eller andra livsmedel, på vilka knappheten var stor utöver vad ransoneringskorten medgav. De led enligt stadsbornas uppfattning ren nöd.

På grund av de bristfälliga matransonerna protesterade fångarna på seminariet genom att under ledning av några underofficerare bilda en kommitté om 17 medlemmar för att förhandla med lägerledningen om utökade matransoner. Huruvida det blev någon förhandling är osäkert. I varje fall avböjdes kommitténs i en eller annan form framställda begäran. Ryssarna skall då ha ställt ultimatum: ”Om vi ej får mera mat, stormar vi ut härifrån!” De etablerade hungerstrejk och försökte bryta sig ut. En utbrytning från de 1.000-tals fångarnas sida hade såsom tidigare nämnts kunna resultera i katastrof för staden. ”Myteriet” kvästes därför beslutsamt och hårt. Ledarna, ”de som klagade mest”, d.v.s. hela kommittén, togs ut, ställdes inför krigsrätt och dömdes till arkebusering.

Att detta var möjligt förklaras måhända av den krigspsykos som rådde och framför allt av den rädsla man kände inför möjligheten, att ryssarna skulle försöka verkställa sitt hot att bryta sig ut. I själva verket hade endast ett fåtal av ryssarna deltagit i kriget: de flesta hade överlämnat sina vapen utan att lossa ett skott, såsom fallet var i Nykarleby, och hade sedan beskedligt funnit sig i att föras till uppsamlingsplatser på olika håll, i förlitan på regeringens och högkvarterets upprepade försäkringar, att man ej förde krig mot Ryssland utan endast avsåg, att avlägsna de ryska trupperna från Finland. Inlogeringen på seminariet och andra platser betraktades därför helt säkert till en början som tillfällig i väntan på transport hem till Ryssland. Ryssarna hade under alla omständigheter rätt att åtnjuta skydd av krigslagarna och Haagkonferensens regler från 1907. Krigsrätter var f.ö. uttryckligen förbjudna av Vasasenaten och högkvarteret genom upprepade cirkulär och dagorder, ehuru de det oaktat flitigt förekom under hela kriget. Fångar skulle enligt föreskrifterna hållas under bevakning tills lagliga domstolar prövat deras sak.

Allt detta synes man ej ha beaktat i Nykarleby, lika litet som på många andra håll. En krigsrätt skulle enligt förordningarna vara sammansatt av minst tre personer, av vilka en skulle vara jurist och de andra vittnen. I den aktuella krigsrätten satt enligt uppgift som jurist borgmästare Oscar Calamnius, som tillhörde skyddskårens stab, kommendanten, major v. Kraemer, skyddskårschefen Oskar Wilkman och vicechefen Henrik Wik. Domen underställdes för säkerhets skull högre rättsinstans, nämligen den under högkvarterets etappstab lydande krigspolischefen och rannsakningsdomaren, vhd Ossian Procopé, som förordnats den 18 febr. Av denna myndighet skall domen sedan ha sanktionerats, varefter den verkställdes i slutet av febr. eller i början av mars, utanför staden vid en ria på ”Svedlins kyton” (kyttland) vid vägen mot Andra sjön med kulspruta. Chef för arkebuseringsplutonen var lektor Otto Nylund, som i maj befordrades till reservlöjtnant, och deltagarna var enligt Josef Herler, som av nyfikenhet ”gick för att se på” och medföljde Nylund, mest seminarister. En vände om.

Tydligen tog man ut frivilliga för exekutionen, ty deltagarna utlovades att få taga de arkebuserades stövlar. Backlund vägrade deltaga: ”Jag sade, att jag ej skjuter någon människa.” En annan som vägrade var Selim Haglund, som förklarade, att han ”ej skjuter någon, som ej själv har gevär i hand och kan försvara sig.”

Av ovana eller av någon annan orsak lyckades exekutionen ej så väl. Ryssarna dog ej av kulsprutesalvan. Ett ögonvittne, den 18-årige Edvin Marklund, som ej tillhörde vakten eller skyddskåren, berättar: ”Männen var ovana att hantera en kulspruta (tydligen det då vanliga Maxim/09 maskingeväret på hjul). Den var uppsatt på en hög sten. Först ställdes 8 av ryssarna upp, ... skötte kulsprutan, som föll ned från stenen, då han sköt; skotten träffade en del i händerna, andra kände sig på magen och benen o.s.v. Kulsprutan ställdes upp på nytt och de, som skulle arkebuseras, ställdes också upp på nytt och sköts. De övriga fick sedan draga de arkebuserades kroppar till sidan och stiga i stället. En ryss, Popoff, sprang bakom en sten. En skyddskårist sköt honom bakom stenen med mauser. De, som ännu levde, fick nådaskottet en och en. Enligt Marklund var det major v. Kraemer, som förde högsta befälet vid Kyton.

[Tror detta är en Maxim/09, dock inte på hjul.
Foto: F.L. vid Nanoq i Jakobstad, juli 2013. Förstoring.
(Inf. 2014-02-16.)]

En ryss lyckades rymma och sprang ända ut till Högbacka, där han fasttogs och sköts. Kulsprutesmattret och skotten hördes tydligt i staden och väckte en hemsk stämning.

[Fången som rymde hette Timofej Witushekin. Han ritade och målade ett antal bilder, varav en var denna kallad ”Svenska poika”. Lars Pensar tillhandahöll. Fler bilder av Witushekin. (Inf. 2008-03-26.)]

Baraniecki var polack och lotsålderman i det 1912 förryskade lotsverket och bodde sedan 1916 i Nykarleby, där han hyrde rum hos gårdsägaren J.G. Birck i dennes hus på tomt nr 4 vid Gustaf Adolfsgatan [söder om församlingshemmet]. Baraniecki omtalas av samtida som en bildad och försynt person. Han talade utom polska och ryska flytande finska och något bruten svenska och gav lektioner i ryska i utbyte mot sådana i svenska. Ingen i Nykarleby tycks ha haft något otalt med honom.

Emellertid hade Baraniecki tidigare varit stationerad i Gamlakarleby, där han sällskapat med en yngre kvinna, med den påföljd, att hon blev med barn. Efter krigsutbrottet 1918, berättar förf.:s sagesman, infann sig nu brodern, en 30-årig man, i Nykarleby för att hämnas sin, som han uppfattade det, kränkta systers heder. Med sig hade han en annan Gamlakarlebybo, en känd aktivist. Dessa tog kontakt med aktivister i Nykarleby. Fyra av dessa är kända liksom den ovannämnde brodern, men deras namn skall ej avslöjas här. Att något var i görningen hade framgått av att Baranieckis bostad bevakades av en vaktpost och att hans med nya segel försedda, tremastade lotsbåt, som låg uppdragen vid Gamla hamnen mittemot beckbruket, den 9 febr. hade utannonserats till salu i ÖP, ej av Baraniecki utan av Skyddskårsstaben i Gamlakarleby, tydligen för att på uppdrag av det nyssnämnda barnets mor eller hennes anhöriga ordna något bidrag till barnets underhåll. Någon försäljning blev dock inte av förrän över ett år senare.

Kvällen före värnpliktsuppbådet eller den 28 febr., då ”det var ovanligt mycket folk i stan”, infann sig aktivisterna i Baranieckis bostad. Vad som utspelades där är ej bekant, annat än att han tvangs att i all hast upprätta sitt testamente. Enligt detta skulle en ung ogift, namngiven kvinna i Gamlakarleby (d. där 1920) få övertaga vad hon önskade av Baranieckis kvarlåtenskap, medan den övriga egendomen skulle tillfalla hans broder i Polen. — Möjligen var det denna kvinna, som var barnets mor och ej den ovannämnda, i Nykarlebytraditionen dock med stor säkerhet omnämnda.

Vid bevakandet av detta testamente i rådstuvurätten den 30 april avhördes som vittne Gustaf Sandström, ”som varit närvarande såväl då Baraniecki upprättade sitt testamente som vid hans omedelbart därefter inträffade död”. Att ett testamente upprättades berodde förmodligen på nyssnämnda motiv: Gamlakarlebyborna ville tillförsäkra offrets ”fästmö” eller dotter något underhåll. Detta kan möjligen ha varit en bidragande orsak till mordet.

Sedan testamentet var upprättat bar det iväg till Nybrovaken, som jämte vaken vid Storbron alltid hölls öppen vintertid med tanke på brandfaran. Alla de sex ovannämnda aktivisterna var med och kanske någon till. ”Hämtningen” kunde ej ske oförmärkt. Bland dem, som intresserat iakttog vad som skedde, befann sig utom grannarna tre ynglingar i 17—18 års åldern. En av dem var dåvarande typografen vid ÖP Edvin Marklund, som för förf. relaterat vad han blev vittne till. Han kände Baraniecki väl, vilket måhända bidrog till hans intresse.

De två Gamlakarlebyborna och deras hantlangare, tre Nykarlebybor (av vilka en dock var född i Lempälä, men hade vistats i Nykarleby sedan 1903), och en bonde ifrån ett närliggande hemman, släpade i väg med sitt offer. ”Pojkarna, som såg det och följde med, undrade vad som var på färde”. Området kring vaken var avspärrat och bevakat, men pojkarna smög sig igenom. Klockan var 10 på kvällen. ”Det var klart månsken, vi stod i Lybeckska hörnet och såg allt”. Baraniecki tycks ej ha gjort något motstånd, ”skrek inte och sade just inget”. ”Männen stoppade honom flera gånger upp och ned i vaken. Sedan sköt (bonden) honom och sköt ned honom under isen. På morgonen hittade brandvakten honom fastfrusen i vakkanten.” Någon skötte om att han fördes till gravgården och grävdes ned där. Numera ligger han i den efter 2. världskriget av församlingen iordningställda samlingsgraven för de kringspridda ryska liken.

Nästa steg i Baranieckitragedin var, att det nyssnämnda testamentet bevakades vid rådstuvurätten den 30 april. Rättens ordf. var borgmästare Oscar Calamnius och bisittare rådman Aug. Casén. Dessa var naturligtvis medvetna om vad som skett, men ingenting tyder på att de reagerat på minsta sätt. En notis om bevakningen av och tillkomsten av testamentet insattes i ÖP av en av mördarna som om det varit fråga om den alldagligaste sak i världen. I staden var dock alla medvetna om vad som hänt och stadsbornas avsky inför dådet går ej att misstaga sig på. ”Polacken Baraniecki hade ej något annat fel än att han var ryss” (d.v.s. i rysk tjänst) är ett allmänt omdöme bland samtida stadsbor. Efteråt har det onda samvetet även velat fritaga stadsborna från detta brott: ”Det var Gamlakarlebybor, som stoppade ned honom”, men tyvärr är detta endast delvis sant.

Baranieckis kvarlåtenskap blev kvar i staden och såldes först den 19 okt. 1919 medelst frivillig auktion för sterbhusets räkning. Auktionsgodset omfattade möbler och husgeråd, mans-, linne- och gångkläder, skodon, en större segelbåt samt diverse egendom. Som gode man fungerade tullvaktmästaren John Gustafsson.

Av kumpanerna levde de två Gamlakarlebyborna en bit in på året 1942, respektive 1966. Den ena av Nykarlebyborna avled redan 1920, medan två av de andra lämnade staden 1918, respektive 1920. Den fjärde levde som aktad medborgare till slutet av 1960-talet. Ironiskt nog innehade två av männen befattningar inom rättsvården i sina respektive hemorter: den ene valdes kort efter mordet till rådman och den andre var redan tidigare kronolänsman! Två av Nykarlebyborna var även valda förtroendemän, ledamöter av stadsfullmäktige vid tiden för dådet. Man kan således ej säga annat än att såväl den dåtida rättvisan som förvaltningen, den högre bildningen och det sunda bondförnuftet åtminstone formellt var representerade i det bunkalag, som genomförde illdådet.

Åtminstone en lots till dränktes, men denna gång i Storbrovaken. Han flöt upp först på våren, då en pojke fick honom på kroken vid mete nedanför kyrkan. Pojken behöll ryssens klocka.

Flera andra ryssar skall ha dränkts enligt samtida stadsbor. Huru många som arkebuserades är osäkert. Enligt J.E. Backlund, som hela tiden tjänstgjorde vid fånglägret i seminariet, var det 47 av de internerade där som sköts. Dessutom sköts emellertid ryssar från de andra förläggningarna. ”Huru många lönnmord vet man ej”, ej heller huru många som avled i sjukdomar eller begick självmord eller om någon direkt svalt ihjäl. Med sjukvården var det tydligen både si och så. ”De ryska fångarna var ofta sjuka och fraktades då på flakvagnar. De fick ej nämnvärd vård, men hade eget sjukhus”. Den socialdemokratiska s.k. terrorstatistiken uppger, att 44 ryssar skulle ha skjutits i Nykarleby ”merillä ja metsissä”, alltså utom seminarielägret. Enligt vissa uppgifter skall sammanlagt ett 70-tal ryssar ha skjutits eller på annat sätt bragts om livet i staden eller dess omgivning under denna tid, men i själva verket kan deras antal som av det ovanstående framgår minst ha uppgått till ett 90-tal. Krigsfångeinrättningens statistik anger fångarnas antal i Nykarleby den 12 maj 1918 till 1.310 man. Detta antal överstiger med ett 40-tal uppgifterna om antalet från den 21 maj avmarscherande fångar, c:a 1.270 (d.a.s. 119 f.), men skillnaden kan delvis bero på brister i statistiken. Om antalet fångar från början var omkring 1800, måste c:a 500 ha transporterats bort senast i början av maj. Under senare delen av febr. ägde även en transport av ryska fångar rum till Sordavala, men om antalet tiger källorna. [Notiser i maj 1918.]

Alla dessa hemskheter skapade jämte förlusterna i kriget, den tilltagande livsmedelsbristen och ovissheten om huru det hela skulle sluta en tryckt och olustig stämning i staden. Man tyckte att fångarna behandlades illa och gjorde skyddskårskommendanten v. Kraemer och befälhavaren för fånglägret L. Wegelius ansvariga härför. v. Kraemer betraktades på en del håll som ”krigsgalen” och hård i sin behandling av fångarna. ”Skjut bort honom”! skall ha varit stående order vid minsta bråk. Wegelius var ”illa omtyckt för sina befallningar rörande fångarna och de röda. Skyddskårsstaben, ”stadsherrama”, festade och söp och dömde andra. Det gick orättfärdigt till; många orättvisor begicks. Det var en obehaglig, en förskräcklig tid”!

Dessa omdömen, fällda av samtida vittnesgilla stadsbor, må vara överdrivna och i viss mån orättvisa. v. Kraemer uppfattades sålunda av andra som en relativt human chef. De kan dock knappast jävas och visar på en sida av kriget, som senare skulle framträda i en än svartare dager.

Stämningen i staden var sålunda ej den bästa. Tydligen utsattes militären för missnöjesyttringar och t.o.m. hot från oppositionens sida. Därpå tyder följande kungörelse, som på båda språken stod att läsa i ortstidningen för den 8 mars, alltså någon vecka efter mordet på Baraniecki och uppbådet i staden:

”KUNGÖRELSE

Då det förekommit att jägare, artillerister och skyddskårister blivit ofredade och hotade, vill jag härmed hava befallt, att, därest sådant för framtiden förekommer, de skyldiga komma att omedelbart genom militärbefälets försorg bliva arkebuserade.
     Skulle skyldiga ej anträffas, komma tre för fientlighet mot den fosterländska rörelsen kända personer, att uttagas och avrättas.

Nykarleby i mars 1918.
Rob. von Kraemer
Militärbefälhavare i Nykarleby.”

Kungörelsen återspeglar den av arkebuseringarna, morden och fångarnas oerhörda antal föranledda spänningen i staden. Den gällde knappast den obetydliga röda minoriteten utan snarare stadsborna i allmänhet och främlingar, som besökte orten i mer eller mindre tillfälliga angelägenheter och bland vilka konspirationer kring fånglägret ej kan uteslutas. Tiden var hård och de röda i städerna samlade sig kring månadsskiftet febr.—mars tydligen till nya ansträngningar att sabotera den vita fronten.

Att missnöje med de makthavandes åtgärder förekom bland stadsborna har framgått av det föregående. Major v. Kraemer uttryckte dock vid sitt avskedstagande sin ”stora tacksamhet till Nykarleby samhälle för den förståelse och det stora tillmötesgående” han ”på alla områden och i alla kretsar” rönt under sin tid som stadskommendant. ”Kurre” (K.J. Hagfors) kommenterar spydigt denna tacksägelse, riktad ”av fullt hjärta” ”(till) medborgarna av alla samhällsklasser”: ”. .. Han (v. Kraemer) var alldeles nöjd” med sin korta vistelse i Nykarleby. ”Min vän Strömgren (Kurres alter ego) blev förvånad över denna tacksamhet. Han beklagade, att han för sin ringa del icke varit i tillfälle att visa vare sig förtroende eller misstroende: han hade bara haft att lyda, och det hade han gjort med glädje, då han sett de laddade gevären och de slipade bajonetterna. De hade haft en egendomlig förmåga att liksom bringa fart i honom och betaga honom all lust att resonera. Nu kände han sig generad över att han inte i högre grad kunnat göra sig förtjänt av den tacksamhet, som kom medborgarna till del. Detta var ädelt tänkt av Strömgren...”

Österbottniska Posten, 03.05.1918, nr 18, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2023-03-02.)]

Så snart Wegelius blivit t.f. stadskommendant, utfärdade han den 10 maj tre för situationen och honom själv typiska befallningar:

Allmänheten förbjöds att till fångarna sälja eller skänka livsförnödenheter av vad slag det vara må utan tillstånd av Wegelius.
     Obehöriga personer förbjöds att avlossa skott inom staden och ett område av 5 km där omkring.
     Fångar, som under besök i staden påträffades bettlande, skulle anhållas av stadsborna och överlämnas till närmaste vaktpost.

Dessa befallningar upprepades i varje nummer av ortstidningen ända till den 24 maj.

Fångarna utom seminariet synes även ha åtnjutit rätt stora friheter under v. Kraemers tid. ”Promenader” i staden och till landsbygden och grannstäderna tilläts ofta endast med någon minderårig pojke som vakt. Detta misshagade stadsborna. I en ironiskt hållen kommentar till ”övervaktmästaren” Wegelius' befordran till res. fänrik framhålles riskerna med att låta barnen ”släpa på ett tungt gevär härs och tvärs genom staden, då det behagar någon av de här logerade sönerna av Moderlandet att göra en promenad ...” Genom dagorder av den 13 mars hade dock överbefälhavaren bestämt, att ukrainska och polska soldater enligt distriktschefens prövning fick gå fria. Officerarna fick, om ej särskilda orsaker förelåg, bo privat, röra sig fritt och behålla sina vapen.

Kriget närmade sig emellertid nu sitt slut. Den 22 maj avtackades ”marthorna vid serveringen och matlagningen för skyddskåristerna på Normalskolan med en enkel festlighet. C:a 150 personer från staden och landsbygden hade infunnit sig. Major von Kraemer framförde sitt och skyddskåristernas tack till marthorna för deras uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst. Talet mottogs märkligt nog med tystnad och besvarades ej trots att det bland marthorna fanns damer, som nog annars var kända för att ha mål i mun, såsom fruarna Wilkman och Fougstedt. Någon vecka senare hade insikten om att man begått en taktlöshet vaknat och marthorna tackade i en insändare i ortstidningen v. Kraemer för hans vänlighet mot dem och för hans godmodiga natur och fördragsamhet med deras bemödanden. Redan den 23 maj hade major v. Kraemer emellertid avrest från staden för att tillträda posten som kommendant i Riihimäki.

Den 21 maj lämnade de första fångarna Nykarleby. Det var 78 polacker, som då avmarscherade till Kovjoki för att vidare befordras till hemlandet. Glädjen var stor och ett rungande hurrarop framför rådhuset innan avmarschen. Polackerna var populära i staden tack vare sitt glada lynne och trevliga sätt.

Omkring den 27 maj anlände meddelande, att de ryska fångarna i seminariet skulle avsändas till sitt hemland. ”En suck av lättnad genomgick vårt samhälle”, skriver ortstidningen. ”En tryckande känsla har nämligen vilat över vår ort alltsedan den första stora fångtransporten anlände” ... Fångarna mottog budskapet med hurrarop. Redan tisdagen den 28 maj avtågade 900 man i fyra kolonner till Kovjoki station. Före avmarschen utbragte varje kolonn rungande hurrarop, och deras marsch genom staden åsågs av en talrik människoskara. — Hurraropen gällde nog inte Nykarleby eller Nykarlebyborna utan snarare det faktum, att befrielsens timme slagit och att man nu äntligen fick lämna fånglägrets hungerhelvete. Backlund berättar:

”Då fånglägret upplöstes, gick (marscherade) fångarna till Kovjoki. De var så utmattade, att en del ej orkade gå, många lämnade längs vägen så att man fick köra dem med hästar och flakvagnar till stationen.”

Torsdagen den 30 maj fick fångarna i Ringska gården, 75 man, uppbrottsorder och avtågade till Kovjoki. Denna kontingent bestod uteslutande av ester. Även esterna på seminariet anslöts till dem. En av dem begick självmord samma dag på militärlasarettet, innan meddelandet om uppbrott ännu anlänt.

De ryska officerare och lotsar, som kvarhållits i staden en tid, reste söndagen den 2 juni.

Tisdagen den 4 juni avgick den sista fångtransporten, omfattande 170 ukrainare. Rådhuset och seminariet var därmed utrymda. Ortstidningen skriver:

”Samtliga fångläger i staden stå nu öde och tomma, väntande på en välbehövlig remont. Det verkar något av ”förödelsens styggelse”, då man träder inom området i fråga: sönderslagna fönsterrutor och en smuts som trotsar all beskrivning. Taggtrådsstängslen, britsar och ärgiga soppkittlar allt står på sin plats och över det hela en stinkande lukt. Seminariets fordom grönskande sportplan är svart och tilltrampad, som vore den beckad ...”

[Den sista fångtransporten avgick härifrån förliden tisdag. De avsända fångarna voro ukrainare och uppgick till 170 man.
     De ryska officerare samt lotsar som här kvarhållits avreste i söndags.
     Bekräftelse på den i föregående nr. omnämnda väntade ankomsten av röda fångar till staden, har ännu icke ingått.

Österbottniska Posten, 07.06.1918, nr 23, s. 3
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2023-04-23.)]

Rykten hade gått om att 1.000 röda fångar nu skulle interneras i Nykarleby. Detta blev dock ej av, utan seminariebyggnaderna, rådhuset och de andra fånglokalerna kunde småningom rengöras och repareras för att tjäna sitt egentliga ändamål. För överblickens skull kan det nämnas, att sammanlagda antalet röda fångar i landet i juni var ca 70—80.000, förlagda bl.a. i alla residensstäderna och i Tammerfors, Riihimäki, Lahtis, Willmanstrand och Ekenäs. Först under hösten upplöstes de sista fånglägren.

”Rings kasärn” på tomt nr 66 vid S. Tvärgatan, numera i ombyggt skick biograf Scala. Tomten bebyggdes 1898—99 av banvakten Gustaf Bärs (Kojonen) och såldes av hans arvingar 1909 till muraren Henrik Viktor Ring, varav namnet. 1918 ägdes fastigheten av handl. Aug. Casén och bonden Victor Helander [och U. Lampinen].

[Ägs numera av Juthbacka Teaterförening r.f. Entrén byggdes om i början på 1980-talet. Bakom fönstren i entrén gjordes reklam för helgens filmer.]