Krönika.

——

Den 2 maj

Det är söndag i dag. Bofinken sjunger med full hals i björken utanför mitt fönster, och sädesärlan trippar på iskanterna vid vägen, medan stararna slå med vingarna utanför holken av stormande älskog, som griper folk och fä om våren. Bilarna surra åter norrut och söderut, och postvagnen gungar förbi där ute på vägen. Den snälla solen strålar från en molnfri himmel över jorden, som avkastar sitt snötäcke.

Ett under har skett. Den 18 april hade vi full vinter med famnshöga drivor och metertjock is; den 28 april gick isen ur ån, tack vare välvillig hjälp av byggmästar Kamis och dynamit, som inte tidigare blivit här använd för att underlätta naturens vårarbete [men senare]. Jag kan förstå, att byggmästarn var lite rädd för dammbyggnaden och den nya kraftstationen, men de bestodo hållfasthetsprovet på ett lysande sätt. Det var kanske en lycka, att byggnaderna strax fingo genomgå den hårdaste påfrestning, ty nu veta alla, att de hålla och att verket hedrar mästaren.

Men faran var icke över med detsamma. Följande dag, den 29 april, klämtade man om morgonen i kyrktornet, och mången trodde, att vådeld utbrutit. Men det var icke så, utan ordningsmakten behövde hjälp för en annan fara. Vid Forsbacka hade isen upptornat sig i meterhöga vallar, och om de skulle komma obrutna i stadsforsen, skulle de fört allt med sig, i främsta rummet stora bron, sedan dammen och kraftverket m. m. Dynamitskotten dånade där uppe, så att marken darrade, men på förmiddagen tog dynamiten eller »dånamiten», såsom en landsbo sade, slut, och vi beredde oss på det värsta. Då isen slutligen kom kl. 6 på eftermiddagen, befanns den vara i lämpliga bitar, ty den hade bråkats sönder i forsarna. Stora bron darrade knappt för ismassornas tryck, och människornas oro lade sig. Och nu brusar forsen som Imatra, då vattnet störtar sig över den nybyggda dammen. Änderna flyga, tranorna ropa, och spoven visslar av glädje över att leva i ljusets vaknande vår. [Kurre inspekterar islossningen.]

Allt skulle nu vara glädje, om man ej behövde tänka på de kommunala utskylderna. Men debetsedlarna skrivas ut som bäst, och vem har egentligen kommit sig för att i tid lägga av den behövliga summan. Papporna ha nödgats klä upp sina flickor till våren, då ungdomens lust vaknar, så att de skola se hyggliga ut, ty annars bli de inte gifta. De äkta männen måste tänka på fruarnas vårtoaletter, som kosta pengar, ehuru de bestå av bara skinnet upptill och ett par genombrutna strumpor nedtill. En modern klänning får numera räcka blott till knäet. Och shinglingen kostar och bobbningen kostar. Snälla fru Laurila lär numera ha full sysselsättning från morgon till kväll, ty damerna i Nykarleby följa verkligen i detta fall med sin tid, så att många äldre människor, som se de rakade nackarna, tro, att den yttersta dagen är nära. Och av denna anledning ha de glömt att reservera pengar för de kommunala utskylderna.

På detta sätt kommer jag osökt över till en ledsam affär, som under de senaste veckorna mycket låtit tala om sig, nämligen boställsnämndens och kyrkofullmäktiges skogsaffärer. Jag är alldeles oinvigd i hemligheterna, och diskussionen i senaste nummer av Ö. P. var icke nog upplysande, men en sak förefaller att vara fullkomligt klar. Enl. märket Rud har boställsnämnden sålt virke för Fmk 198,022: 14, en verkligen betydande summa; nettovinsten bar blivit blott Fmk 35,532: 82, ty omkostnaderna ha stigit till den fruktansvärda summan av Fmk 162,489: 32. Dessa Ruds siffror måtte vara riktiga, då boställsnämnden i sitt svar icke gör någon anmärkning emot dem.

Då det är orimligt, att Fmk 162,489:32 skulle gått till omkostnader, frågar man sig, vart alla dessa pengar tagit vägen. Och vem har på detta huvudlösa sätt handskats med kyrkoboställets ekonomi? Är det boställsnämnden eller kyrkofullmäktige? Eller båda? Därpå har man icke fått något svar. Men pengarna äro borta och våra näsor till ytterlighet förlängda. Ty frågan anses »slutbehandlad»!

Det är väl så, att vi alla äro skyldiga. Vi ha nämligen försummat att deltaga i kyrkostämman, där vi skulle kunnat göra vår röst hörd och där vi kunnat invälja dugligare folk i boställsnämnden. Vi ha försummat att deltaga också i den kyrkostämma, som valt kyrkofullmäktige. Att det gått på tok, beror därpå, att boställsnämnden och kyrkofullmäktige icke haft förmåga att sköta en så betydande affär, icke haft förmåga att välja lämpliga redskap för avverkningen och dess övervakande eller varit för godtrogna. Alla få vi emellertid betala för de mycket stora misstag, som blivit begångna, och skatterna stiga i sinom tid. Det är synd med skattebetalarna, men jag tycker, att det är mycket mera synd med boställsnämndens ledamöter och med kyrkofullmäktige. De ha i god tro åtagit sig uppdrag, som de icke kunnat skota på ett tillfredsställande sätt utan åsamkat församlingen stora förluster.

Här upprepar sig i smått, vad riksdagen understundom gör i stort. Den besluter tanklöst om vidtagande av åtgärder, vilkas ekonomiska räckvidd den inte kan bedöma, varav följden blivit, att vi digna under skattebördorna. Boställsnämndens svar till sign. Rud hade verkligen kunnat och bort vara annorlunda. Den som gjort en så allvarsam intrampning vid skötandet av ett maktpåliggande uppdrag, bör kunna avge en förklaring och inte nöja sig med att fastslå, att ärendet är »slutbehandlat». Kan eller vill han det icke, har han dömt sig själv. Nu vill det synas, som om boställsnämnden menade, att frågan är utan större betydelse. För den utomstående ser det ut, som om en sak dock vore klar, nämligen den att vederbörande draga konsekvenserna av det som passerat.

Denna gång faller skuggan lyckligtvis icke på »herrarna"; även enkla män från landet sitta i kyrkofullmäktige. Men låtom oss tala om annat. För mig får denna angelägenhet gärna vara slutbehandlad. Det är en känd sak, att man i Nykarleby icke kan sköta affärer. Vi äro för ideellt anlagda. Efter hundra år är denna ledsamhet glömd, ty vi fele i många stycken alle.

Det var min mening att sluta denna krönika med något trevligt, men jag kom ur stämningen. Och då jag i Hbl. söker fånga doften av dagens händelser, ser jag blott notiser om inbrott, mord, olycka all och förskingringar. Fångvårdsstyrelsen begär ökade anslag med 9 miljoner mark för 1927, ty det är fullt med folk i de byggnader, som skulle bli tomma, då förbudslag infördes. Och skolstyrelsen har uppgjort förslag till nybyggnader för 1927, 1928 och 1929, vilka kräva en kostnad av omkring 40 miljoner mark. Men någon tillbyggnad vid Nykarleby seminarium synes man ej ha tänkt på. Vi få vänta. Men göken har hörts i östra skärgården utanför Helsingfors.

P. s. den 5 maj kl. 6 e. m.

Då jag läser korrektur till denna krönika, ser jag, att folk springer ned mot ån. Den stora dammbyggnaden, vår stolthet och glädje, har till en del ramponerats. Landfästet mot seminarium är ödelagt och ungefär en fjärdedel av dammen. Den motstod isens tryck, men vattnet har underminerat grunden. Skall alltsammans gå ? ? Vi äro inte födda att göra affärer. Det är bäst, att vi bygga luftslott. De kosta inte så mycket, om de ramla.