Nykarleby seminarium 1873—1923 av Karl Johan Hagfors

III. HOSPITANTER.

Enligt folkskoleförordningen av 1866 kunde personer, som icke voro i tillfälle att genomgå seminariekursen, men på annat sätt förvärvat sig erforderliga kunskaper, utbilda sig till lärare och lärarinnor vid folkskolan genom att hospitera, d. v. s. åhöra undervisningen i ett eller flere ämnen samt öva sig i undervisning och skolhållning i seminariets normalskola. På detta sätt utbildade sig vid Nykarleby seminarium före 1880 blott 1 lärare.

Redan 1880 stadgades att till lärare vid folkskola endast den må antagas, som absolverat seminariekurs eller vid seminarium avlagt kunskapsprov i alla till denna kurs hörande ämnen ävensom inför direktor undervisningsprov i övningsskolan. På grund av sådana prov ha 6 lärare och 2 lärarinnor erhållit betyg.

Genom en kungörelse av den 28 juni 1890 kompletterades föreskrifterna så, att studenter och de, som genomgått fullständig kurs vid lyceum eller fortbildningsläroverk, kunde vinna kompetens till lärar- och lärarinnetjänster vid folkskolan, om de under minst två månader tagit del i undervisningsövningarna i normalskolan och avlagt prov därstädes samt undergått förhör vid seminariet i de ämnen, vilka icke ingått i deras skolkurs, gällande detta dock icke musik, teckning och handarbete. På grund av dessa föreskrifter ha utfärdats betyg åt 10 studenter eller magistrar.

Efter 1903 ha hospitanterna nödgats avlägga prov och undergå förhör även i musik, sång, teckning och handarbete, varjämte kursen år 1910 blivit förlängd till ett år. Efter 1898 ha 62 studenter och 8 personer med annan utbildning varit såsom hospitanter vid seminariet inskrivna, och ha 67 av dem vunnit betyg över kompetens till lärar- och lärarinnetjänst vid folkskola eller under 50-årsperioden 86 personer.

Intyg över förmåga att meddela undervisning i slöjd ha dessutom utfärdats åt ganska många personer.

IV. ELEVERNAS HÄLSOTILLSTÅND.

I berättelsen över seminariets 25-åriga verksamhet nämnes, att av 159 lärarkandidater, som dimitterats under 14 år (1877—1891), 34 hade dött, d. v. s. 21,38 % Av dessa 34 hade icke mindre än 23 haft utbildad lungsot och 2 andra tuberkulösa åkommor. Och av 74 ynglingar, som avgått före avslutad kurs, hade 36 dött, av dessa icke mindre än 16 i lungsot. Av 50 döda f. d. seminarister hade alltså 35 dött i tuberkulos, d. v. s. 70 %.

Denna oerhört stora dödlighet väckte myndigheternas uppmärksamhet, och 1892 lät senaten verkställa vid seminariet en hygienisk inspektion. Dr A. Palmberg, som tog saken mycket grundligt, kunde dock blott konstatera faktum, men icke finna, att de avlidna skulle ådragit sig smitta vid seminariet. Klassrummen voro tillfredsställande, internatrummen komfortabla, maten kraftig och närande, elevernas arbete måttligt ansträngande. Det var, mente inspektören, blott att noggrant följa hälsolärans föreskrifter: ventilera rummen väl och iakttaga största möjliga renlighet.

I verkligheten torde den stora dödligheten berott därpå, att många ynglingar med klen kroppskonstitution och tuberkulösa anlag sökte och vunno inträde i seminariet, emedan de hoppades få såsom lärare ett lätt arbete. För sådana var arbetet vid seminariet icke utan vådor, ty eleverna måste själva städa, sopa och elda. I alla klasser funnos elever, som hostade och spottade — på golvet, såsom sed var då. När sopningen verkställdes, virvlade dammet, som naturligtvis var rikt på baciller.

Sedermera har elevernas städningsarbete blivit minskat, så att det blott omfattar deras egna rum, där dessutom klutning sker en gång i veckan. Läkarbetygen skrivas enligt ett fastställt formulär, och större fordringar ställas på de blivande elevernas kroppskonstitution, ventilationen är mera effektiv, och största möjliga renlighet eftersträvas.

Hälsotillståndet har förbättrats. Under de första 25 åren dogo av 225 dimitterade 34 eller 15,11 % , av dem 25 i lungsot. Under de senast gångna 25 åren ha av 360 dimitterade dött 29 eller 8 %. Av nämnda 29 ha emellertid 12 dött i lungsot, d. v. s. i det närmaste hälften (41). Av elever, som avbrutit sin kurs, ha 7 dött, bland dem 3 i lungsot.

Lungsoten är sålunda en fiende, som ständigt ligger på lur. Av våra elever, som deltogo i kriget 1918, återvände åtminstone 2 med lungsot, och 1 elev, som avtjänat sin värnplikt, återkom i fjol med fullt utbildad lungsot. Ett par andra ha vid sanatorier sökt bot för samma åkomma.

Jag har under många år låtit eleverna i seminariets högre klasser behandla uppgiften: Vad jag vet om min släkt, bl. a. om förekomsten av tuberkulos, sinnessjukdom m. m., och det är fruktansvärt, huru utbredd lungsoten visat sig vara inom de svenska allmogesläkterna.

Influensa, spanska sjukan, angina och fall av difteri ha förekommit under de gångna åren, men hälsotillståndet måste dock anses hava varit mycket gott. De ovanligt talrika fall av huvud-, hals- och magåkommor, vilka i 25-årsberättelsen omnämnas och misstänkas vara „föregivna“, ha dess bättre icke på senare tider nämnvärt besvärat eleverna, och för dessas hälsa var det lyckligt, att måltidstimmarna 1917 ändrades, frukosten till kl. 11 f. m. och middagen till kl. 5 e. m., medan kvällsvarden drogs in. Plenus venter non studet libenter.

V. ELEVERNAS UPPFÖRANDE.

Ynglingar, som sökt inträde i Nykarleby seminarium, ha i regeln ett levande intresse, ja, hänförelse för det kall, som de skola ägna sig åt, och man kan därför vänta, att deras uppförande icke skall ge skäl till anmärkningar. Men sämre element förekomma dock ibland dem, och lärarkollegiets protokoll vittna om att allvarsamma förseelser understundom blivit beivrade.

I protokollen under de tio första åren förekomma endast få anmärkningar mot elevernas uppförande, och det angives icke, varför nedsättning av vitsordet ägt rum. Elevernas uppförande var tvivelsutan i allmänhet gott. Betänkliga avvikelser från dygdens väg blevo dock i ett par fall kända, men de behandlades enskilt av direktor, som lät en syndare i tysthet försvinna, medan han näpste de andra med faderliga förmaningar, utan att lärarkollegiets mening torde inhämtats.

Men under åren 1884—1897 behandlas i protokollen många fall av dryckenskap, som medfört relegation av ett tjugotal elever och nedsättning av vitsordssiffran i uppförande för andra. Sedermera återkommer denna förseelse först 1913 och 1914, under vilka år fyra elever relegeras, medan ett par får starkt sänkta vitsord. Dess bättre har erfarenheten visat, att de flesta blivit oförvitliga, ja, bemärkta lärare och nykterhetsvänner. — För „nattlopp“ ha tre elever suttit i arrest i slutet av 1880-talet, och fyra elever ha relegerats för otillbörlig älskog under åren 1890—1916. För stöld har 1 elev relegerats (1914); för skolkning (krabning) ha 7 elever fått (1910—1911) ganska starkt sänkta vitsord i uppförande, för fusk („luntning“, underslev) en hel klass 1892 och enskilda 1896 och 1911.

Skolkning och fusk ha bedömts mycket olika av lärarkollegiet vid olika tider, och man tycker sig spåra en rätt betydande brist på följdriktighet i förfaringssättet, vilket väl beror på att kollegiet haft olika sammansättning eller ock behandlat fallen från någon individuell synpunkt. Då elev varit borta utan tillräcklig anledning, har kollegiet nämligen ibland sänkt blott vitsordet i flit och uppmärksamhet.

Slutligen må nämnas, att eleverna någon gång även fått sänkt vitsord för „sturskhet“ och för „brott mot ordningsreglerna“. Särskilt olyckliga i förstnämnda avseende voro åren 1900—1903, då en ny teckningslärare inträdde i tjänst vid seminariet. Sedan 1916 ha nämnvärda anmärkningar mot elevernas uppförande icke blivit gjorda, varför en påtaglig förbättring ägt rum under senare tid.