Purilfinnan av Paavo Hauta-aho

[Förberedelser inför flottningen]

Ytterligare en sommar arbetade jag på sorteringspontonen. Nu på något bättre lön än föregående sommar. Tung var också den sommaren.

Den hösten hade en hård storm rivit sönder en propsgrimma vid Alörns strand. Propsarna spred sig med vinden över skärgården. Vid stränderna fanns det annars också alltid props, som slitit sig ur grimman. När höstarbetet på stränderna var över, erbjöd förmannen min far och farbror arbete med strandrensning; att samla in virke som spritt sig i skärgården och forsla det till Alörn, där det skulle travas på stranden.

Det var redan senhöst, vattnet var kallt och vädret kyligt. Vi hade haft god lust, att avstå från det erbjudna arbetet, men vi hade inte råd att göra det. Min farbror hade en son i min ålder, och det blev överenskommet, att vi kusiner skulle följa med. För första gången kom jag, för egen del, att erfara, hur hårt det här arbetet kan vara, när det är som värst.

Som hjälpmedel hade vi, förutom käxen, en båt med vinsch och en mindre roddbåt. Vi lade ut bommar vid stränderna och samlade upp props från stränderna inom dem. Arbetet kunde inte göras från båten, eftersom stockarna hade åkt iväg och kilat fast sig på ställen, där man måste vada i strandvatten för att få loss dem. Först därefter kunde man med hjälp av båten forsla dem till grimmorna. Det gällde att hela tiden vada i strandvattnen. Vattentäta skodon hade vi inte. Ofta steg man, utan att märka det, i en grop och ofta var man våt upp till midjan. Höstvinden piskade obönhörligt kall. Tänderna skallrade i käften och hela underkroppen var nästan som förlamad.

Allt emellanåt gjorde vi upp eld på stranden, så att vi kunde värma oss, och torka, och ofta kokade vi oss något drickbart. Men arbetet var rörligt, vi arbetade oss fram längs stränderna och släpade hopsamlat virke med oss, så vi kunde inte njuta långa stunder vid stockeldarna. Virket, som vi samlat ihop, drog vi i flottar till sydviken på Alörn och där travade vi det på stranden. Här fanns en barack av bräder, en som Silva-bolaget ägde, och byggt, för dem som arbetade vid stränderna. Den var vår stödjepunkt. Och där övernattade vi. Ofta kom vi mycket sent på kvällen till vårt kvarter. Vi hade naturligtvis extra torra kläder med oss, så att vi kunde spela virket, vilket ofta tog flera timmar, i torr utstyrsel.

Baracken, där väggarna var glesa, hade naturligtvis kallnat sedan senaste uppvärmning. Det gällde att snabbt göra upp eld och alla trängde sig naturligtvis så nära som möjligt för att få upp värmen. Den värsta kylan övervanns, vi drack något varmt, och snart hängde de våta kläderna, som vi burit med oss upp från båten, till tork för nästa dags arbete.

Också under den här arbetsperioden kom det regniga dagar. Regnrockar eller oljekläder hade vi inte. Inte tog vi oss ledigt bara för regnet, men kanske gjorde vi de dagarna oftare upp eld på stranden och värmde oss.

Även om det gått decennier sedan den där tiden, har jag fortsatt blöta minnen från en av de där dagarna. Vi höll på att samla ihop props vid stranden av Bådan. Det var en blåsig, kall dag. På den steniga stranden hade props kilat in sig mellan stenarna och vi vadade för att få loss dem. När jag vadade omkring där, upptäckte jag en och annan props intill en stor sten. Jag såg på dem och gav mig av i den riktningen. Utan att märka det steg jag då ner i en grop och var nära att plumsa i. Jag blev våt upp till armhålorna. Tack och lov hade vi en stockeld på stranden. Jag fick genast värma upp mig och vrida blötan ur kläderna. Far och farbror uppmanade mig att stanna kvar vid elden ända tills mina kläder var alldeles torra, men jag var barnsligt stolt av mig. Jag hade kanske lärt mig, att det inte passar sig, att en rejäl flottare tycker synd om sig. Dessutom var det ju fråga om lagets ackordarbete; här var inte tid för lättja. Jag förblev vid liv, och några allvarligare följder av badet blev det inte. När man efter en sådan dag sent på kvällen kom till den kalla baracken visste man nog vad ens frid tillhörer. Det var inte svårt att hålla sig för skratt.

För det här arbetet fick vi 200 mark kubikfamnen, färdigtravat på Alörns strand, naturligtvis. Åtta kubikmeter är mycket virke, när det skall samlas ihop vid stränderna, bogseras i flera timmar och travas på stranden. Den som utfört sådant arbete, vet att brödet sitter hårt.



Vilopaus framför Silvas barrack på Alörn I mitten av 1920-talet. Sittande från vänster: Santeri Hauta-aho, Felix Markkula, Aleksi Väliaho, Haanpää, som håller i kaggen och Jukka Saari med mjölkstånka i famnen. Stående från höger: Oskar Engstrand, med såg i handen, kockan Maria Markkula, Koskis Matti, Lenni Helander (Helantie), de följande två obekanta, Vaito Haavisto, Paavo Markkula, Kalle Ikäheimonen (den yngre). I bakgrunden antingen Jussi från Kauhava eller Frans Mäkinen. Bilden tillhör Paavo Hauta-aho.

¤           ¤           ¤

Efter att under några år ha hängt med i de här jobben och lärt de olika momenten, lärde jag mig också, att flottarens årsskifte inträffar på hösten. När arbetet vid stränderna är över, och man ger sig av till skogs, börjar liksom ett nytt varv. Under detta årsvarv är våren den årstid som ger hopp och glädje. När man en vinter pulsat i skogarna, frusen och trött, innebär vårens ankomst en känsla av befrielse. När kåddoften sprider sig över hedarna, och snön börjar smälta i skogen, flyttar skogsarbetaren–flottaren till virkesupplagen på stranden, för att barka stock. Hoppfull granskar han vårens framåtskridande. Man siar om när isen skall gå. Islossningen är den förändringens dag man väntat på. Förra sommarens vaka och trötthet är glömd. Flottning är ändå ett mindre tungt arbete än att fälla timmer och barka. I flottningen får man i alla fall någon gång, som dammvakt, sätta sig på timmerbröten och se hur strömmen slukar props. På våren, när förberedelserna för flottningen inleds, vet flottaren sitt värde. Att binda bommarna med hjälp av granvidjor kräver både skicklighet och starka nävar. Att få spärr- och ledbommar på plats i den vilt forsande strömmen kräver, förutom styrka och skicklighet, också mod. Det arbetet är balansgång med naturkrafterna. Det finns i detta arbete ingen annan energi att ta till, än den, som kan pressas ur flottarens nävar och rygg. Och något annat sätt att undvika faror finns inte, än förmågan att i alla situationer till det yttersta behärska sina rörelser och bevara sitt lugn, något som bara år av erfarenhet kan ge.

I Nykarleby var det arbetsledaren Kronlund som samlade ihop karlar för det här arbetet och bara utvalt folk dög i hans arbetslag. Arbetet inleddes så snart älven var isfri. Kronlunds mannar lade bommar i älven ända från Karkaus till sorteringen nere vid åmynningen. Till de olika arbetspassen hade man på förhand forslat granvidjor, som lagts i blöt i älven. Också annat som behövdes på de olika passen hade forslats dit på förhand. Stranden vid Karkaus var den första arbetsplatsen. Där länkades spärr- och ledbommar samman, så att de stängde till älvfåran vid Kiitola. Karkaus finns i Jeppo, nära gränsen till Härmä, där älven förgrenar sig ovanför Keppo ö [mer känd under namnet Holmen]. Flottningen går i den norra fåran till Silvast, där fårorna åter förenas.

I Karkaus har bomstockarna på hösten lyfts upp och lagts korsvis på älvstranden. Vidjorna, som legat i vattnet, basas i en plåttunna, som öppnats på ena sidan. När vidjorna mjuknat av basningen, ger kocken dem åt länkaren. Länkarna arbetar parvis. Den av de två, som tar tag i vidjan, är den mindre erfarna. Med sin kniv skär han noggrant bort grenklykorna och täljer av toppen. Vidjan petas in i hålen på timmerbommarna, vrids, och binds till en knut, som skall hålla hela flottningstiden. När man, som alltid när det gäller älvbommar, har dubbla bindslen, behandlar man den andra vidjan, som den första, för den vrids runt den första, så som kardelerna i en tross. När också den andra vidjan fått sin knut, skjuter man ut bomparet i vattnet, och nästa bompar står i tur. Arbetet kräver verkligen kraftfulla nävar, för den där ungefär 1,5 tum grova unggranen, som har vridits till en vidja, skall bindas till en knut, som håller hela sommaren. Det krävs mer än nätta nypor till sådant. Jag minns, att min bror berättade, att när han första gången var med om att göra bindslen, hade han Matti Haapaniemi som kamrat, och Matti sade: ”Nåja Väinö, nu skall vi se vad vi har i nävarna”. [Bild av ett bindsel.]

När Kronlund första gången plockade in mig i det här arbetslaget lär jag nog ha varit stolt. Första gången innebar visserligen bara ”kockens” jobb, att basa vidjor. Men jag fick ju vara med eliten, se och lära, hur svårt och farligt arbetet utfördes med skicklighet.

Att med hjälp av roddbåt fästa bommarna över älven, när strömmen var stark, var ett speciellt svårt jobb, som krävde mod. Misslyckades man följde ett nytt försök, noggrannare uttänkt än det första. Arbetet krävde kraftfull, hård, rodd i strömmen. När båten kom till stranden på andra sidan, gällde det att inte söla. Med en snabb rörelse skulle varpen slås runt pollaren. Minsta missgrepp eller klumpighet innebar faromoment och hela företaget misslyckades. Bommen konstrade ett tag i den strida strömmen, men varpen var hård, och skickliga karlanävar skötte om, att konstrandet blev resultatlöst. När timmerbommen lagt sig och stödvarpen spänts, låg bommen redo på sin plats och flottgodset kunde hivas i. Med hjälp av dammbommen, porten, som fanns i spärrbommen, reglerades timrets färd nedströms till forsen. Hade man inte använt ett regleringssystem, så skulle forsen ha stockats på grund av timmeranhopningen. Kronlund följde med skarp blick karlarnas arbete och gick, som hans sed var, och granskade varje varpknut. Därefter blev det vanligen tobakspaus med en eller annan åsikt om det utförda arbetet. Det var inte självklart att det skulle lyckas. Faromoment fanns alltid.

Spärrbommen i Karkaus och ledbommen vid Kiitola älvfåra. [Bilden redigerad.]

Arbetet var gjort och karlarna sökte sig till en gård i närheten för att övernatta. Kronlund och ett par andra sov i mangårdsbyggnaden, de övriga i gårdsbyggnaden, bastun och bastukammaren. Eftersom det vid denna tid inte fanns gummistövlar och de flesta hade skodon, som de använt hela vintern i skogen, var fötterna våta och domnade. Stövlarna ställdes på tork och fötterna masserades och värmdes vid elden.

Det verkar fortfarande otroligt, att dessa karlar inte ens hade råd att skydda fötterna i sitt arbete. Stövlar hade man kunnat köpa på skuld, med sommararbetsförtjänsten som pant, men de flesta hade redan under vintern skaffat sig matskulder. Förtjänsten räckte inte till uppehället, och krediten var begränsad. Handelsmännen visste, av erfarenhet, hur mycket man kunde lita till sommarförtjänsten.

I Karkaus stannade man bara över en natt. Det fanns flera arbetspass. Timmerbommar, som gav gott om arbete, tillverkades inte bara i Karkaus utan också vid Haralds och vid Rajåkern, ovanför stadsforsen. Flottnings- och rännbommar lades ut på flera platser, på grund av kvarnarna och småholmarna i älven. Sista jobbet var att få sorteringspontonen på plats vid Nålören. När det var gjort, var älvens nedre lopp klart för att ta emot timret, och männen som flottade det.

När de sista förberedelserna gjordes, hade flottningen redan börjat. Högre upp i älven vräktes och hivades timmer i på många ställen. Flottarna gick omkring på de gyttjiga stränderna och bevakade de mäktiga forsarna under vårnätterna.

Jag nämnde redan priset på en del av de viktigaste livsmedlen. Det är lätt att föreställa sig, hur man levde i en arbetarfamilj. Eftersom det i vår familj nu fanns sex barn, som far skulle försörja på den förtjänst han fick som skogsarbetare och flottare, är det klart, att bristen var en daglig gäst. Smör fanns till exempel så sällan på vårt bord, att de gångerna kunde räknas.

Kanske det är skäl att titta närmare på det där matbordet. På vintrarna levde vi enbart på fars lön, och även efter det att jag gick i arbete tillsammans med min far, åt vi huvudsakligen potatis, bröd och lardsås. Lard var fett, som smälts ur svinister – det billigaste som fanns att få. Brödet bakade mor själv. Mjölk hämtades i närbelägna gårdar, 4 liter om dagen (för 8 personer). Gröt kokade mor också; gröt på mjöl. I skogsarbetet bestod matsäcken ofta av kornmjölsplättar och som dricka hade vi kaffe. Det kokades på smält snö vid en stockeld och tjänade till att skölja ner plättarna. Eftersom skogsarbetet var tungt och tärande, var man alltid mycket hungrig, när man på kvällen kom hem, eller till baracken. Därför måste man stuva ner stora mängder potatis och lardsås i innanmätet. Det gällde att samla ny kraft för nästa dag.

Ibland åt vi också kötträtter. Mamma köpte någon enstaka gång ett kohuvud hos slaktaren. Det slogs itu, och tvärs, och av en fjärdedel i taget kokades köttsoppa, som också innehöll potatis, salt och lök. Ibland gjorde mamma också klimp av mjöl. Soppan var stärkande och på den orkade man slita i skogen. Det märktes också på arbetsresultatet.
[Inf. 2007-03-01.]

[Karla-arbete]

När jag ett par somrar hade arbetat på sorteringspontonen, flyttade jag till karla-arbete i Åminne, i Sanna (Sandliden), där props, som flottats ner, travades i strandvattnet. Detta var verkligen ett arbete för karlar, och det utfördes i arbetslag, som bestod av 5–6 man. Arbetet gick på ackord. Lagets förman försökte finna de bästa möjliga för sitt lag. En ung nybörjare hade små möjligheter att bli en av de utvalda.

Pappa samlade ett lag, då jag första gången passade in. På grund av mig, måste pappa ta också andra svagare med i sitt lag. Jag var bara 15 år gammal och oerfaren.

Vid sorteringspontonen föstes olika lång gruvprops och annan props samman i en blandfålla. Det virket skulle sorteras, när det travades i strandvattnet. Arbetet utfördes så, att traven påbörjades vid stranden, vid den punkt, där propsen ännu flyter. Efter det fortsatte man ut på djupare vatten, så långt, att vattnet nådde en till låren. Det här var tekniskt möjligt, för i bortre ändan av traven, använde man tvåbenta bockar, som tillverkats av grov gruvprops, och mot benen, travades propsen. Bockarna drogs utåt allteftersom travens bas utvidgades.

Eftersom det egentliga travandet – pinkandet – krävde erfarenhet och styrka, var det vanligt, att en nybörjare blev portvakt, pikare. Pikarens uppgift var att stå vid porten och sortera de olika långa propsarna i egna fållor, eller fickor. Det arbetet innebar, att man ofta fick stå i vatten till midjan. Eftersom pinkningen av vårflottarna började långt före midsommar, var vattentemperaturen kanske tiotalet grader. På den tiden hade man inte tillgång till vattentät utrustning. Den bästa lösningen var, att skära skaftet av gamla stövlar, och anbringa själva stöveln så, att man inte skadade fötterna på stenar och annat vasst som fanns i vattnet.

När man på morgonen kom till stranden, där man föregående kväll, efter utfört dagsverke, dragit av sig byxor och stövlar och slängt de våta byxorna på någon grangren till tork, gick det nog kalla kårar längs ryggen, då man förberedde sig på att dra på sig den ännu fuktiga utrustningen. Motviljan fick icke synas, fastän upprorslustan nog steg i den unges sinne. Till saken hörde snarare, att man deklamerade någonting lyriskt om det underbara livet. När man vadade ut i det kalla vattnet, och huden centimeter för centimeter blöttes ner, kändes det plågsamt och bittert. Det här var i alla fall övergående, för efter en stund var huden okänslig, av kyla, och man kunde sorglös hänge sig åt arbetet. ”Props i fickorna”, hojtade kamraterna, som pinkade, och pikaren fick verkligen hugga i. Det måste finnas verk i fickan för flera pinkare. Ibland när föret var dåligt, när vinden gick ut från land och man måste hämta virke längre borta, måste man bege sig så långt ut, att vattnet stod en till armhålorna. När man från djupet kom till grundare vatten, kom överkroppen igen ovan vattenytan. Det blev mycket kallt. Tänderna skallrade i käften. Det var nödvändigt att vada till stranden och värma sig vid stockelden. Hur det kändes att därefter åter gå ut i vattnet, kan envar föreställa sig.

Pinkande i strandvatten med hjälp av travbockar. [Bilden redigerad.]

En del somrar fanns en kaffekocka vid brasan och då kunde man få en kopp hett kaffe mot kylan, men också efter det måste man återvända. Virke måste fram till fickan och till traven. Arbetet var hårt ackordarbete och man förtjänade bättre på det, än på annat arbete vid stranden.

Redan blev pikarens arbete beskrivet, men inte hade nu pinkaren särskilt mycket bättre arbetsförhållanden. När man lyfte tung props ur vattnet, upp på den två meter högra traven, rann ifrån den slemmiga propsen vatten längs armarna, så att också överkroppen var gyttjig hela dagen. Pinkaren stod naturligtvis också han hela dagen i vattnet, om än inte alltid så djupt, men ofta i alla fall till grenen. Att pinka de grövre propsarna var dessutom mycket tungt handarbete. När man gjort det en hel dag, hade man på kvällen ofta svår värk i händer och handleder. Efter en sådan arbetsdag klev man i land, vred vattnet ur de våta byxorna och hängde dem på någon gren till tork. Man drog på sig torra byxor. Ett tag kändes det underligt, fötter och ben liksom brände, det stack så konstigt, det kändes ett tag som om hela underkroppen brann. Ibland hade man lust att skrika högt. Så elakt var det. Men det jämnade ut sig om en stund, det kanske berodde på blodcirkulationen, vad vet jag.

Pinkplan sedd uppifrån.
[Bilden redigerad.]

Vi, som bodde i Åminne, gick med raska steg hemåt. De, som inte hade cyklar, vandrade ända in till staden. När man gick, försvann den där underliga känslan ur underkroppen småningom. Så här började för min del, det vuxna flottarelivet.

I en grandunge vid Sandliden, fanns en större barack av bräder, den hade byggts redan före första världskriget. Den ägdes väl, och hade visst byggts, av Hällnäs-bolaget. I baracken fanns en stor öppen spis, och vid väggarna britsar, som man kunde sova på. Baracken var gjord av bräder, väggarna var glesa och vinden blåste genom dem, när vädret så ville. Glest var också plankgolvet. Jag minns, att jag någon gång som alldeles liten, besökte baracken tillsammans med mamma. På den tiden kokade hon kaffe åt karlarna som arbetade vid stränderna. Jag såg en ödla, som kom in genom en golvspringa, och tog samma väg ut igen. Det var ändamålsenligt att ha glest golv, för när karlarna kom in, med kläderna drypande av blöta, blev vattnet inte kvar på golvet utan rann ner genom springorna. I ”Sannas kämppä” levde och logerade mången utsocknes flottare. Några av dem bodde nog i arbetarfamiljer i närheten, men när det ändå innebar, att de måste gå flera kilometer både morgon och kväll, var det mången, som ansåg det bäst, att bo i baracken. Man bodde naturligtvis gratis där, fast ingen ansåg väl, att det var därför man bodde där. Ofta övernattade också arbetssökande och luffare här. Ibland var baracken alldeles full. Också Jussi från Kauhava logerade här många somrar. Under regniga dagar brukade man söka sig till baracken på matrasten. Då var det trångt. Alla sökte sig ett hörn, eller en vrå, där man kunde få plats för sin matsäck. Trivsamt var det inte, men sämjan var god. Flottarna var vana vid trängseln och aldrig hördes där knot från arbetslaget.

Ibland inträffade också uppiggande episoder vid älven. När flottarna spelades fram i den smala älven, kunde det hända, att den täpptes till, så att båtarna inte längre hade rum, fri farled. Längre ut, vid Djupsten, och även i skärgården, fanns villor, där så kallat herrskap bodde på somrarna. När herrskapet rörde sig på älven i sina motorbåtar, fick det enligt dem aldrig någonsin förekomma färdhinder. ”Öppna faret, annars hugger jag av bommen”, ropade de ibland, och hötte med näven. Ett par flottare, som spelade en flotte, brydde sig inte om det där, utan arbetade vidare i lugn och ro. Jag minns, att det åtminstone en gång hände, att en sån där gastare, när han fått fri farled, ännu en gång hötte med näven och ropade ”jävla finnar” åt flottarparet. Karlarna fortsatte sitt arbete, som om ingenting hänt.
[Inf. 2007-03-08.]

[Strejken 1928—29]

I Nykarleby hade någon gång vid sekelskiftet funnits en Finsk klubb, där också arbetare var medlemmar, bland andra min far. Någon seminarielektor ledde klubben. Den här klubben hade ägt ett hus (sedermera Karleborg).  1) Klubben förvandlades genast efter sekelskiftet till en arbetarförening och huset hade kommit i dess ägo.

1) (Huset stod på den plats, där nu, 1987, Nykarleby brandstation finns. Övers.  anm.)

I huset (Talon eller Finntalon) verkade, då flottningen kom igång, transportarbetarnas avdelning nummer 14, som hörde till transportarbetarnas förbund. Sommaren år 1928 utlyste förbundet en hela landet omfattande hamnarbetarstrejk. Allt lastnings- och lossningsarbete i hamnarna, var strejkbelagt arbete. I Nykarleby gällde strejken bara lastning av fartyg på Torsöfjärden. Här lastades ju sorterat virke från öppna flottar för transport till utlandet. Allt annat arbete stod utanför strejken.

Orsak till strejken var de låga arbetslönerna. Arbetsgivarsidan tog till motåtgärder. Man satte genast igång med att försöka värva strejkbrytare, och de så kallade Pihkalagardena invaderade hamnarna. Det var en brokig skara som ingick i dessa garden. Också beväpnade män deltog. Men det fanns också många sådana, som omedvetna om situationen och om anledningen till strejken, hade lockats bli strejkbrytare. De strejkande grep till motåtgärder. Det gällde att försöka få kontakt med strejkbrytarna, och få dem att avstå från arbetet.

Att lasta propsfartyg från öppna flottar var ett krävande arbete. Att sätta igång det arbetet med strejkbrytare innebar problem. Erfarenhet fanns inte. Speciellt de som arbetade på pontonerna fick lov att under hela arbetstiden stå i vattnet. Många av strejkbrytarna avstod och återvände till sina hemtrakter. Bland dem fanns drängar och andra lantarbetare, som avstod, när de av de strejkande fått höra, vad det var fråga om. Upplysning gav delvis resultat. Men nya strejkbrytare kom i stället, och fartygen blev lastade, även om lastningsbasen klassade strejkbrytarna som eländigt sällskap.

Även om strejken inte berörde de egentliga flottningsarbetena vid stränderna, bogsering, sortering, pinkning och annat likartat, innebar den dock plågsamma situationer för dem som arbetade vid stränderna. Det var svårt att smälta det faktum, att transporten av propsflottar intill fartygen, där strejkbrytare lastade virket, var icke strejkbelagt arbete. Karlarna som måste utföra detta arbete, förbannade det faktum, att de tvingades betjäna strejkbrytare.

Sinnade över detta samlades man ofta på Finntalon. Även jag hade gått in som medlem i avdelningen och gick med de andra på möten. Bland arbetarna vaknade tanken, att man borde utlysa solidaritetsstrejk, att man som stöd till de strejkande borde strejkbelägga allt arbete från sorteringen vid Nålören nedströms. Det skulle komma att betyda, att arbetet för vår del helt lades ner. Eftersom tanken vann stöd på högre nivå, började vi strejka. Nu började man samla strejkbrytare också till dessa arbeten. Därav skulle dock inget bliva. Man fick tag blott i någon enstaka som kunde arbetet. Jag minns bara en före detta flottare, Silikoskis Aleksi, som blev strejkbrytare. Aleksi började spela propsflottar från sorteringen vid Nålören till älvmynningen. En gång var han tillsammans med en av sina kamrater och bogserade en flotte till älvmynningen. Vid Åminne gård hoppade han ur båten på en av grimstockarna: någon props var på rymmen. Jag tror, att han ville visa de strejkande på stranden, sin skicklighet i att hållas på stocken, men av någon anledning ramlade han i vattnet. Det roade de strejkande och en i laget, Kummus Emil från Evijärvi ropade: ”Hålls strejkbrytaren inte på sin pinne?” Skrattsalvan på stranden var enorm. — Aleksis snopenhet var ännu större.

Gruvprops lastas från pontoner ur lösflotte på 1930-talet, uppenbarligen utanför Jakobstad. Bilden tillhör Jakobstads museum.
[Fler lastningsbilder.]

Arbetare invid sågverket på Nålören i Nykarleby, på 1920-talet.

När vi började strejka, fick vi en mindre strejkersättning från förbundet. Jag minns inte dess storlek, men mycket var det inte. De strejkande fick understöd från de övriga hamn- och transportarbetarorganisationerna i Europa. Arbetsgivarsidan förklarade naturligtvis, att strejken bekostades av Sovjetunionen, och påstod också, att den leddes därifrån. Kanske kom det understöd från motsvarande fackorganisationer där, men talet om att den leddes därifrån, är skräpprat.

Utöver penningunderstöd gavs annat bistånd. I många av Europas hamnar förklarades fartyg, som kom från Finland, i blockad, möjligen gällde blockaden också fartyg, som skulle till Finland. Fartyg, som kom från Finland, lossades inte. De strejkande och strejkkommittéerna hade till uppgift att meddela förbundet vilka fartyg, som lastades i hamnarna, och vart de skulle gå. Det var svårt, för tullen och andra myndigheter, vägrade uppge destinationsorter. I Nykarleby löstes problemet så, att man gav sig ut på Torsö-fjärden och försökte komma ombord på fartygen. Man bad om information direkt av manskapet. Emellertid hindrades äntringen så många gånger, att man avstod från försöken. Men metoderna var inte slut i och med detta.

I fiskaren Mäkinens motorbåt for man hädanefter ut till fartygen. Man cirklade runt dem och språkkunniga Oskar Engstrand, som bland annat talade flytande engelska, frågade hojtande efter destinationsorten. Besättningen ombord på fartygen kände till strejken och svarade alltid på Oskars frågor. Det var deras sätt att visa de strejkande solidaritet. Jag var ofta med på dessa resor, och jag minns, att vi alla var glada över det stöd sjömännen gav oss.

En annan viktig uppgift var att ta reda på strejkbrytarnas namn och hemort. Det arbetet deltog vi alla i, envar på sitt sätt. I arbetarrörelsens tidningar publicerades listor med namn på strejkbrytarna. Uppgiften var ofta svår, för strejkbrytarna skyddades på alla sätt och vis. De strejkande kom i alla fall på olika metoder och namnlistorna var tidvis långa. ”Varning för bedragare”, stod det ofta som rubrik på listorna. Strejkbrytarna kallades också åsnor.

En gång hade min far, tillsammans med en annan strejkande från Nykarleby, varit på ett strejkmöte i Yxpila. När han då tillsammans med kamraten gick mot hamnen, satt två småpojkar på en sten invid vägen. När karlarna gick förbi, sade den ene av pojkarna: ”däj gåj två åsnoj”. Pojken kunde ännu inte tala rent, men åsna, försökte han bjuda ut som namn åt min far och hans kamrat.

I arbetartidningarna skämtades det ofta om ”åsnorna”. Jag minns en skämtteckning. Två män går på vägen. En man har hängt sig i en trädgren intill vägkanten. Den ene av männen, som vandrar på vägen säger: ”I går sade också den där att han var en oavhängig arbetare och där hänger han nu”. Benämningen ”oavhängig arbetare” användes i borgarpressen om ”åsnans” ställning, när strejkbrytarnas verksamhet uppmuntrades.

Bland finlandssvenskarna i Nykarleby lyckades strejkbrytarvärvarna just inte alls. Bara någon enstaka blev strejkbrytare, fastän gärningen ansågs fosterländsk. För övrigt var ju hela samhällsmaskineriet, och alla som hade möjlighet att påverka, naturligtvis ett stöd för arbetsgivarna på många sätt. Om de finska familjerna i Nykarleby också annars var fattiga och hade svårigheter, så blev pressen på dem nu ännu hårdare. Köpmännen stödde arbetsgivarna genom att vägra ge de strejkande kredit. På detta svarade arbetarna med att ännu effektivare än förut understöda varandra. Jag kommer ihåg hur man på mötena behandlade de svårigheter en strejkande familj råkat i, och hur man övervägde olika möjligheter att styra hjälpen till dem som bäst behövde den. Man måste förstå, att livet var ytterligt svårt och att det krävdes fasthet för att klara av det. ”Varför arbetar ni inte när det finns jobb?” var en åsikt jag fick höra, om jag blott andades om eventuella svårigheter. Den där tiden fick mången hårt arbetande karl höra att han var lat.

Under strejksommaren var det många arbetare som praktiskt taget bodde i arbetarföreningens hus. Hela tiden hölls det möten. Alltid uppstod nya problem. De måste lösas.

Denna tunga strejk slutade, såvitt jag minns, våren 1929, med förlust för arbetarna.
[Inf. 2007-03-15.]

[Alörsbaracken och arbetet avslutas för säsongen]

Utöver virkesupplaget i åmynningen fanns det en andra upplagsplats på Alörn, där flottningsvirke pinkades. Det virket forslades ännu samma sommar till utlandet. Som jag redan berättat, var pinkandet nödvändigt, för att virket skulle bli sorterat och för att det skulle få torka något. Ofta blev det inskeppning först på senhösten.

På Alörn fanns det en barack, som bolaget Silva byggt och i den logerade karlarna. Senare, någon gång på 1930-talet, byggdes en andra, den så kallade Nybergska baracken på Alörn. Båda var brädbaracker med glesa väggar. Under arbetet på ön, kom männen på måndagsmorgonen och stannade hela veckan, ända till lördagen. Det gällde att ha matsäck med sig för hela veckan.

I baracken fanns en stor öppen spis, vid vilken karlarna trängdes med sina kastruller och pannor, när de skulle tillverka mat åt sig. Under några somrar var en arbetarhustru där och kokade mat. Den sålde hon åt karlarna. Måltiden bestod i allmänhet av kött- eller bensoppa, med potatis i.

Redan som barn hade jag varit i baracken med far, jag fick redan då försmak på vad det där livet innebar. Vanligen var det de flottare, som inte hade eget hem eller inkvartering, som sökte sig till baracken.

Transporten till och från ön var illa ordnad. Den skedde med en vanlig öppen 25–26 fots fiskarbåt, som ofta hade en annan båt på släp. Båtarna var så överlastade att relingen nästan snuddade vid vattenytan. Jag minns hur vågorna sköljde över mina händer på relingen. Livräddningsutrustning fanns naturligtvis inte.

Det var trångt i baracken. Eftersom karlarna vadade, när de arbetade, och gick omkring i dessa dyblöta kläder, var tillvaron naturligtvis våt. Varmare sommardagar var det lättare. Då höll karlarna till utomhus under matpauserna och lät sina våta kläder torka på någon gren. Men när alla skulle trängas inomhus i våta kläder var livet besvärligt. Man försökte lätta upp tillvaron med skämt och nog hjälpte det ju lite. En del av karlarna var berömda historieberättare. Den absoluta ettan bland dem var ”Isä-Jaakko”, ”Pappa-Jakob” (Varjelin).

Ofta kom de sista fartygen och hämtade virke först sent på hösten. Det hände till och med, att det redan låg is vid stränderna. Propsen, som travats i strandvattnet, skulle vräkas i den öppna flotten för att kunna bogseras till fartyget. I det arbetet måste karlarna vada i vatten, som stundom nådde dem till grenen. När man ibland dyblöt sökte sig till baracken, för att värma sig eller efter arbetsdagens slut, var eländet som värst. Karlarna trängdes runt elden, skakande av köld, och samtidigt försökte de bereda plats också åt andra. Ibland gjorde man upp eld på stranden.

Det var dock mycket sällan någon insjuknade. ”Inte har den fattige råd att bli sjuk”, hade man för vana att säga. För denna inställning fick man naturligtvis betala på äldre dar. Många insjuknade i reumatism och lungsot. Kanske bidrog också den klena kosten och bostadsförhållandena. När flottarens arbetsförmåga upphörde väntade fattiggården. Bolaget, som han hela livet slitit för, hade inga förpliktelser.

Det sista höstarbetet var att lyfta upp bomstockarna på stranden, lägga dem korsvis och bogsera båtar och pontoner till vinterdockan. När det var gjort fick man lossa käxet från skaftet. Man började se om sina vinterverktyg, sågen, yxan, barkjärnet och barkböjteln. En ny rond började, när flottarlaget skingrades för vintern.

Arbetare invid sågverket på Nålören i Nykarleby, på 1920-talet.
[Inf. 2007-03-23.]

[Sågvård och skogsarbete]

På den tiden då yxa och bågsåg började passa mina händer utfördes ofta gallringshygge. När arbetet var gjort var skogen städad för tillväxt. Det fanns en bestämmelse om att bara yrkeskunnigt folk fick stämpla de träd som skulle fällas. Allt virke togs till vara. Ofta fällde man gruvprops av tre, fyra olika mått. De grova tallstammarna blev sågstock och granarna pappersved. Toppen och snedvuxna stammar, ”lumpstolpar”, gjordes till ved. Grova grenar hamnade också ibland i vedtraven och skogen bar spår av att yrkesmän städat, bara lite risskräp låg kvar på marken.

Allt arbete gjordes med muskelkraft. Arbetsredskapen var justersåg, bågsåg, yxa, barkjärn och barkböjtel. Arbetsresultatet berodde i stor utsträckning på i vilket skick redskapen var. Den som inte lyckades få ordning på sin såg fick alltid räkna med tyngre arbete, arbetsresultatet var också sämre än för den, som hade sin såg i gott skick. Det var detsamma med yxan. Sågen var i alla fall det avgörande verktyget.

Jag minns några, som hade namn om sig att vara skickliga sågfilare. Bland dem var Aronen, en kringvandrande, den absoluta ettan. Hans såg löpte lätt, precis tvärt genom stammen och den skar mycket verk på varje drag. En annan, som skördade lagrar för sin såghantering, var V. Haavisto, som bodde i Nykarleby och hade stor familj. När han arbetade, fanns det också annat att beundra, än hans vältrimmade såg. Han rörde sig till synes långsamt i skogen. Varje rörelse var noga uttänkt; inget i onödan. Han var en mästare, och färdigt blev det.

Sågarna blev mera grundligt omsedda på söndagarna, eller på andra fridagar, hemma eller i baracken. Detta därför att det på kvällarna var skumt i baracken, och det här arbetet kräver god belysning. Under veckan filades sågen vid middagsbrasan. Somliga gjorde det praktiskt taget varje dag. Ute i skogen tog det inte mera än en knapp halvtimme att fila sågen. Att grundligare se om sågen var däremot en uppgift, som omfattade många skeden och tog tid.

Om det i baracken råkade finnas ett par eller fler mästare, sådana som hade namn om sig att vara skickliga såghanterare, var helgdagarna en bra skola för en nybörjare i skogen. Pratet gick när männen skötte sina sågar och jämförde skränkning och verktyg. Man berömde eget arbete och förringade det andra åstadkom. Bestyret kryddades med lämpliga svordomar på många olika sätt. Emellanåt gick man ut och prövade sågens hållbarhet på en för ändamålet reserverad, grov stock. Sågen skulle löpa rakt, lätt och nästan ljudlöst.

Var och en visste, att en tättandad såg löpte bäst i fruset eller torrt timmer; i tinat, färskt virke löpte en glestandad bättre. Därför bröt de skickliga av tänderna i en bestämd ordning, när våren närmade sig och man började fälla tinade stammar.

Det fanns gott om åsikter om hur tanden skulle se ut. De flesta hade emellertid av erfarenhet kommit till, att en liksidig trekant sågade bäst. Vid stark köld skulle filningsvinkeln på tanden vara brantare än i töväder. Udden på tanden fick inte slipas helt och hållet, utan bara så pass, att udden glänste en aning i motljus. I fruset, eller av annan anledning hårt virke, gick udden av, om den filats ända ut på spetsen (helt och hållet). Det räckte inte med att bara fila. Sågtänderna skulle först ”fogas”, jämnas ut, så att de var lika långa. Det här var ett arbete som skulle göras med omsorg, för om man slarvade och ”fogfilen” krängde, blev resultatet tänder som var längre på den ena sidan. Även om skillnaden var alldeles liten, löpte sågen inte rakt och arbetet måste göras om från början. Om tänderna var ojämnt fördelade, blev resultatet lika klent. Sågspåret blev fult, liksom rivet, och när man sågade så hörde också grannen var det brast.

De skickligaste hade i sin ryggsäck de egenhändigt gjorda verktyg, som behövdes för det här arbetet; en omsorgsfullt förfärdigad ”fogfil”, en av en sågbit tillverkad fördelningsmall, och naturligtvis en fil. Beträffande filen var man stundom av olika åsikt. Någon ansåg att en ”fjäderfil” var bättre än en vanlig. Man käftade också om olika sågbladsmärken. Allmännast var åsikten, att en god såg var en svensk, av märket Orsia, en smal med tunn rygg. Några äldre karlar använde länge Sandviken-sågar, men de avstod småningom från dem. Ett sågblad med tunn rygg var på många sätt fördelaktig. När man sågade fruset timmer behövde man nästan inte alls skränka den. Den kapade en fyra tum grov, svajande stam, utan att fastna eller tränga.

När man bekantat sig med ”teorin”, gällde det att börja lära sig. Och inte var det lätt anskaffad kunskap. Ofta tänkte jag på de där ”allvetande”, som inte ansåg att skogsarbete var ett yrkesarbete. Ett påpekande om arbetslönens litenhet, bemöttes av en överlägsen min och en gliring: ”Nå, det är nu inget yrkesarbete, och inte kan man för det kräva betalt, som för ett yrkesarbete”.

För props betalades styckepris, för ved enligt kubikmeter. Lönen för props rörde sig vanligen på penninivå. Jag minns, att någon gång när det var ”bättre tider”, var betalningen för en grov, nio fot lång gruvprops en hel mark. Att göra ett vedmått gav, när det var som bäst, omkring tio mark, men under de svåra åren på 1930-talet sjönk priset till fem mark. Eftersom också de bättre priserna gav bara knapp utkomst, står det klart vad en halvering innebar.

Arbetet var tungt. Att såga, sortera, hugga ved och bära propsar i riset, där det annars också var svårt att röra sig, gjorde under dagens lopp slut på krafterna. En tio kilometers arbetsresa, som skulle avverkas i morgon- och kvällsdunkel, drygade ut tröttheten. Skogsarbetarna hade ofta redan i femtioårsåldern gammelmansproblem, fastän man ju inte dess mer ville erkänna det. Under de bästa mannaåren räckte emellertid krafterna till och återkom efter mat och vila.

I Nykarlebytrakten låg skogshyggena ofta så nära staden, att man kunde bo hemma under arbetstiden. Fanns hygget i skärgården, logerade man i någon fiskarbastu. De var inte byggda för vinterbruk så tillvaron var bister. Det var trångt, när karlarna samlades runt spisen för att tillreda frukost.

När det var dåligt väder kom man dyblöt till baracken. Alla måste få sina kläder torkade i den här trängseln. Luften var unken. Smutsiga paltor hängde till tork och därför måste man elda extra mycket. Sällan hade man extra kläder med sig så att man kunde byta. Man kurade i underkläderna i väntan på att ytterkläderna skulle torka.

Ett par vintrar bodde jag i en sådan fiskarbastu på Fröjsöns udde och en vinter på norra ändan av Torsö. Det blev gott om resor. Mat för hela veckan fanns i ryggsäcken när man på måndag morgon pulsade eller skidade till fiskarbastun.

När vi barn var små skulle vår far ensam försörja sex barn. Hans förtjänst räckte inte till och mor måste försöka skaffa lite extra. Varje dag hade vi visserligen mat på bordet. Mor gick ofta till butiken och bad att få köpa mat på kredit, med framtida inkomster som säkerhet.

När krediten tog slut, gick hon till kommunen och begärde fattighjälp. Den lossnade nu inte alltid så lätt. Ofta kom mamma hem med gråten i halsen från dessa tiggarfärder. Kommunalmannen hade skällt ut henne och hela familjen i samma veva. Det här var vanligt. Jag minns att mamma sade, att det fanns bara en enda kommunalt anställd som inte skällde. Detta hedersomnämnande fick lärare Kjellberg i Kovjoki folkskola.

Minsta missöde kunde försvåra utkomsten, som annars också var snävt tilltagen. Om, exempelvis, sågen råkade gå av i skogen, var det ett så stort missöde, att gråten inte var långt borta. En såg kostade ungefär en dagsförtjänst. Var olyckan framme på morgonen blev dagen därtill en ofrivillig fridag. Det märktes på matbordet.

Även om man tidigt vände sig vid knappheten, väckte erfarenheten snart lusten att hjälpa till. Möjlighet till det hade man under jullovet och andra lediga dagar. Till skogs med far gick jag, såvitt jag minns, första gången under julen, för far höll nästan aldrig ledigt alla helger. Han hade inte råd till det.
[Inf. 2007-04-01.]