Minnen från 1808 års krig
i Finland
—

Deltagarne i Finlands sista förtviflade kamp ha till största delen gått bort i det tysta, och minnen från deras tid blifva i samma mon deras leder glesna allt större. Måhända kan det derföre icke sakna allt intresse att ännu engång blicka tillbaka till tiden för våra fäders kamp och strid. Det är dock icke stridens seger och ära vi nu äro sinnade att teckna, utan vi vilja vända fram medaljens frånsida, och framvisa en del af de med kriget oundvikliga olyckor och förbannelser, som drabbade de fredliga inbyggarne uti de af kriget hemsökta orterna. Det är mellersta Österbotten, den då benämnda ”Österbottens medledels nedre domsaga”, omfattande NyCarleby och Vörå svenska samt Lappo och Kuortane finska socknar, som utgör skådeplatsen för de sorgliga minnen vi här vilja framlägga.

Källan för de notiser vi i det följande vilja meddela är den tillförlitligaste. Uti nämnde domsagas arkiv har ref. påträffat ett konvulut under påteckning ”Protokoller om allmogens krigsskador är 1808.” Konvulutet innehåller, utom de protokoller rubriken antyder, en diger massa förteckningar öfver de förluster, som drabbade de enskilda innebyggarne uti nämnde socknar. Man kan göra sig ett begrepp om mängden af dessa förteckningar, då vi upplysa att konvulutet innehåller inalles inemot 800 blad.

Protokollerna upplysa, att anledningen till dessa uppgifter är den, att generalen chef för rysta armén i Finland grefve Buxhoevden hade uti tjensteskrifvelse, aflåten i Oktober 1808 till vederbörande domhafvande, förordnat, att ”vid häradsrätterne i domsagan undersökas skulle angående de skador allmogen och ståndspersoner lidit vid kejserliga rysta truppernas genomgång i landet under kriget samt att besiktningar å skadorne borde verkställas der sådant kunde ske, hvaröfver instrumenter skulle ingifvas till häradsrätterne, hvarest de borde granskas, samt af Nämnden eller vittnen styrkas och af de lidande edeligen befästas.” Under hösten 1808 företogos nu dessa undersökningar dels vid ordinarie- och dels vid urtima-ting inom domsagans särskilda tingslag, dervid de personer som hade lidit genom kriget mangrannt sig infunno, ingåfvo sina förteckningar öfver lidna förluster, och sedan verkligheten af de lidna förlusterna blifvit af nämnden besannad och prisuppgifterna af domstolen granskad och riktige befunne, blefvo förlusterna till belopp och värde af de lidande med ed fästade.

Det är dessa dokumenter som lemna oss en klar bild af hvad Österbottens befolkning led under den tid då ”kriget röt från dal till dal”. Vi skola försöka lemna en sammanträngd framställning af de förluster inbyggarne i de särskilda socknarne under kriget ledo, ock att göra början med

1. Nykarleby socken.

NyCarleby då vordne socken — numera fördelad i tvenne NyCarleby och Munsala — genomskäres af den allmänna kustvägen, som leder genom Vasa till Uleåborg. En följd af sockens läge var att de fiendtliga trupperna på sina tåg kommo att passera midt genom socken, hvadan innebyggarne i de invid allmänna vägen liggande byar kommo att lida mest; hvilket förteckningarne äfven utvisa. Under det man från åtskilliga aflägset belägna byar icke finner en enda uppgift om förluster, finnes alla innebyggare i de vid vägen liggande byar, både bönder, torpare, backstugusittare, m. fl. ha lidit större och mindre förluster. Särskildt ledo de byar mest, hvilka af de genomströfvande corpserna begagnades som rastställen. De största förluster under hela kriget synes socknemännerna ha lidit i September månad, efter det ödesdigra slaget i Oravais; hvilket också är ganska naturligt. Oravais — kapell under Vörå socken — gränsar intill NyCarleby socken. Slagfältet ligger endast en knapp mil från NyCarleby socknegräns. NyCarleby socken blef således den plats der ryska armén, efter den blodiga kampen hvilade ut. Efter slaget i Oravais synes ryska armén ha rastat i 8 dagars tid uti Socklot by, straxt norr om NyCarleby stad, och derunder förlorade byamännerna hö, spanmål, skylar från åkrarna, med ett ord, allt hvad som kunde tjena till föda för menniskor eller kreatur; hvarutom den del af vexterna, som ej uppbetades, blef nedtrampad och hägnaderna blefvo uppbrända. I närheten af socknegränsen emot Oravais ligger invid allmänna vägen i skogen ett enstaka hemman, Väst då för tiden bebodt af tvenne bönder, hvilka voro de som af allmogen i socknen ledo den största skada, då deras åkrar och visthus voro närmast att tillgripa, då de segrande ryssarna, efter slagets slut började taga norrut. Den ena af dessa bönder förlorade växande gröda, spanmål, kreatur och annan egendom för ett uppskattadt värde, af 669 riksdaler banko och den andra för ett värde af 450 riksdaler samma mynt. Då man erinrar sig penningens höga värde vid denna tid, kan man lätt förstå, att med 669 riksdaler banko är en bondes hela lösörebo och årsgröda fullständigt uppskattadt.

Vid genomgåendet af förteckningarne erfar man, att det var förnämligast mat varor och kreatur (hästar, kor, får och svin) som tillgrepos; men äfven andra föremål af större och mindre värde försmåddes icke af dc rofgiriga soldaterna. Så upplyser en förteckning att de sönderrifvit spiseln i ett hus för att åtkomma murjernet, en annan att de tagit en spegel, värd några skilling o. s. v. Mest rofgiriga af alla synes dock de rysta trosskuskarna ha varit, då de roffade till sig äfven sådant, som de icke kunde begagna eller som i deras händer kunde ha något värde, såsom t. r. [?] väfskedar, m. m. dylika arbetsredskap.

Af handlingarne framgår äfven att icke alla truppcorpser af den ryska armén voro lika våldsamma. Så uppgifvas i en stor del förteckningar de flesta våldsbragder vara begångna af ”infanterister med rödt kompagnimärke i hatten, hvilka hade till befälhafvare en officer som kunde svensta språket.” Såväl kreatur som andra både värderika och värdelösa föremål synes denna truppafdelning ansett för god pris, under det andra åter, enligt de gamlas berättelser, icke gjorde annan skada än togo föda för sig och sina hästar, hvar de funno sådan.

Af allmogen led Väst hemmans åboer största förlust, men en fältkommissarie Gröndahl, ägare af Loilax hemman i Munsala by, led ännu större, då hans skada är värderad till 1,169 rdr 10 sk. banko. Ibland den egendom han förlorade finnes äfven upptagen 250 kannor bränvin [= 655 l], hvilken vara säkert var synnerligt välkommen för soldaterna efter en 14 timmars batalj. Upplysningsvis tillägges, att Gröndahl var arrendator af ett i socken beläget kronobränneri.

Det mest sorgliga intryck får man vid genomläsningen af en enka Anna Lisa Edesbackas förteckning öfver den förlust hon lidit. Denna förlust var så stor att den icke kunde i pengar beräknas. Hon hade nemligen förlorat sin man, hvilken af ryska soldater och kosacker blef nedskjuten. Han hade, i likhet med några andra, försett sig med skjutvapen och begaf sig till en skog, der allmänna vägen gick fram. De efter slaget i Siikajoki retirerande ryssarne tågade just genom socken, och då kosackerna fingo öga på den beväpnade bonden, anstälde de jagt efter honom och lyckades gripa honom invid ett träsk ½ verst [drygt 500 m] söderom Munsala kyrka. Kosackerna ämnade nu återföra delinqventen till kyrkbyn, för anställande af något slags krigsrätt; men då de påträngande svenskarne gjorde det farligt att fortsätta färden norrut, bundo de slutligen den olyckliga bonden vid en gärdsgård och nedsköto honom der. Enkan börjar uppgiften af sina förluster med följande oro: ”Utom det att min man Anders Edesbacka den 24 sistlidne Juni blef oskyldigt på vägen emellan dess hemvist och kyrkan skjuten till döds, af ryska soldater, hvarigenom jag lemnades med tvenne värnlösa barn i det beklagansvärdaste tillstånd, så har jag dessutom förlorat — —.”

Omkring 400 personer i NyCarleby socken ha inlemnat förteckningar öfver dem genom ryska trupper tillskansade förluster och utgör hela förlustsumman sammanräknad 21.001 riksd. 21 st. 4 rst. sv. bankomynt.

(Forts.)