|
 inland
går i jubileumsrus. Den 14 januari i år skulle Zachris Topelius ha fyllt
180. Det är 100 år sen han dog. Än sen, skulle man tycka. Men detta jubileum firas med påtaglig iver, med fester, utställningar,
bokutgivning och medaljer. "Fältskärns berättelser" säljer
minst tio exemplar om dagen, meddelar huvudstadens största bokhandel. Damtidningarna introducerar  Topeliusmode
och Topeliusinredning. Svenska Teatern i Helsingfors presenterar Topelii liv och verk som musikal. Tablå efter tablå snurrar fram på Skillnadens
vridscen: barndomen i det idylliska Kuddnäs, mötet med Runeberg och de store i Lördagssällskapet,
romans och giftermål, journalisten, romanförfattaren, dramatikern, librettisten, skalden, psalmdiktaren, dagboksskrivaren, kvinnosaksmannen,
folkbildaren. Det hela tar över tre timmar. Han var ju så mycket mer än sagofarbror. Det förblivande intrycket gör sångerna.
"Lasse liten", "Giv mig ej glans", "Sylvias
julvisa", "Sov, du lilla vide ung" framförs svängigt och modernt. Trots soundet finner
sig de något äldre i publiken nostalgiskt förpassade tillbaka till folkskolans och barndomshemmets trygga värld.
 jälv
känner jag en klump i halsen, trots att jag hatade 50-talets folkskola med dess svettluktande morgonböner, dess utantillrabbel, dess sentimentala
fosterländskhet och dess kadaverdisciplin. Jag ogillade speciellt sång, gymnastik, handarbete och geografi, det sista på grund av min oförmåga
att lära mig namnen i det insjösystem som Topelius besjungit. Däremot älskade jag nästan alla Topelius sagor, också de mest
gudsnådeliga och moraliserande. Jag läste "Fältskärns berättelser" och "Stjärnornas kungabarn" gång
på gång. Min barndom var inte särskilt trygg, men det fanns en trygghet i läsningen och speciellt i de stora berättelserna. Topelius
hör till de stora berättarna, liksom Charles Dickens och Selma Lagerlöf. De stora berättarna har förmågan att skapa figurer
som blir verkligare än verkligheten och som formar vårt sätt att tänka. Uriah Heep. Gösta Berling, jesuitmunken Hieronymus lever
| |
vidare
i oss, kanske utan att vi märker det. När EU-debatten gick som hetast för några år sedan förvånades
jag av mina landsmäns fientlighet mot "katolikerna" i Sydeuropa. Såvitt jag vet har finländarna just inga aktuella upplevelser
av katolicismen. Då mindes jag plötsligt pater Hieronymus och den skräck för de illsluga papisterna som har matats i generation efter
generation av Topeliusläsare. Hieronymus arketypiska motpol finns inte i "Fältskärns berättelser" utan i "Boken om vart
land". Där presenteras Matti, urtypen för den finske mannen. "Matti är en så genomärlig man, att han måste låna
ordet tjuv från ett annat språk", skriver Topelius. Matti är sävlig, stark, envis men också lättlurad, kanske litet
dum. I allt är han en motsats till den svekfulle sydlänningen. "Boken
om vårt land" är ett pedagogiskt destillat av Topelius sånger, berättelser och krönikor. Den var obligatorisk läsning
i folkskolorna i årtionden. När jag läser om den på nytt märker jag att den är betydligt roligare läsning än de
flesta grundskoleböcker. Den är dessutom bedövande konsekvent i stil och livssyn.
 opeliusåret
kan ses som en stor nostalgitripp tillbaka till en tid då det fanns normer, familjelycka, en Gud och ett fosterland att älska. Vad finländarna
firar med detta av allt att döma så nödvändiga jubileum är bilden av den följdriktiga helhet som en gång var,
| | 
Zachris
Topelius föddes för 180 år sedan. | | | |
innan den slogs sönder av det moderna. Topelius är dessutom en lagom bortglömd storman. Han
bjuder på överraskningar, och kulten kring honom är mindre pompös än Runebergskulten. Medan Runeberg står högt på
sin piedestal i Esplanadparken i Helsingfors, har Topelius hedrats med skulpturen "Saga och sanning", två nakna flickgestalter som på
sin tid väckte indignation. Helsingfors damer beslöt förära Topelius ett mera passande och porträttlikt monument på en annan
plats i staden. Omgiven av lyssnade barn sitter han där på en liten skärv mitt i trafikbruset – sagofarbrorn. Tuva
Korsström är kulturjournalist
på Hufvudstadsbladet |