En brefskrifvare till Hbl, berättar: Här om dagen slog jag med min velociped från stora landsvägen, som leder åt nordväst öfver järnvägsbron vid Malm station, in på en biväg söderut. Det var en af de soliga vackra dagar, som ändtligen beskärts oss under denna sommar. Den lilla byvägen buktade sig mellan vajande åkerfält än åt höger, än åt vänster, slingrade sig ned i dälderna och så åter upp mot kullarnas krön. Jag blef varm och törstig, och som där stod en stuga på en backe invid, ställde jag min stålhäst i rönnbuskarna och gick uppför berget. Innan jag hunnit fram kom redan en lättfotad [Ordens betydelse ändrar sig med åren …] gumma mig till mötes, och snart fick jag ypperligt källvatten, serveradt i ett rent glas.
     Den vänliga gumman inledde genast ett samtal om vädret som slutligen blifvit vackert och jag slog mig ned på kullen, tagande det bördiga landskapet i betraktande. Och så fick jag inom kort höra ett och hvarje från gummans händelserika förflutna.
     Sofi Backman hette hon och var änka sedan flere år efter en österbottnisk timmerman och snickare. Egentligen hemma från Jakobstad, hade hon som ung flicka kommit i tjänst hos rådman Dyhr i Nykarleby. Genom denna familj, hos hvilken som kändt Zachris Topelius var en gärna sedd, och högt värderad gäst, hade gumman lärt känna vår store skald under det han tillbragte somrarna i sitt österbottniska fädernehem, Kuddnäs, men förnämligast i sommarboningen å Alön. Där egde rådman Dyhr äfven en rymlig komfortabel villa, och här var Z. T. under somrarna som sagdt en daglig gäst. Han var själen i det angenäma, naturfriska sommarlifvet på Alön, och gumman Backman var outtröttlig att berätta små drag om skalden från dessa hänsvunna dagar. Han var så underhållande, glad och treflig, sade gumman, att rådmanskan Dyhr, som hade skral hälsa, genast kände sig kry och frisk, så snart Topelius med sitt genomglada väsen kom på besök.
„Och ingen ann' fick mig att niga vid serveringen än den goda och glada Topelius, för si jag var lite styf i nacken på den tiden — bara flicksnärta som jag var“, berättade gumman.
     Städse hittade skalden på någonting trefligt att roa sällskapet med och nästan alltid var något rimsmideri därmed förbundet. Än deklamerade han något med anledning af att hans fru råkat ut för fataliteten att få tandvärk:

„Vik bort du grymma plågoris
från Alöns gröna stränder . . .“,

hvilket allt gumman Backman hade troget gömt i sitt goda minne.
     Än gjorde han rebus, och uttydningen blef naturligtvis versifierad. En dag, då vädret var ruskigt och man efter vanligheten hade samlats i den gästvänliga kretsen hos rådman Dyhrs på Alön, ritade Topelius en lustig rebus, med hvars lösning de närvarande under glam och skämt förgäfves bråkade sina hjärnor. Slutligen lyckades fru Topelius komma fram med en versifierad lösning, hvilken sedermera godkändes af skalden såsom riktig. Uti rebusen ingingo de närvarande, t. o. m. kattens och „passoppens“ namn. Bland gäster, som hörde till sällskapet hos Dyhrs på Alön, nämndes bl. a. studenten Donner (professor Otto D.) och arkitekten Lindkvist (Topelius svåger, framlidne öfverdirektören för allmänna byggnaderna Isak L.) m. fl.
     Särskildt firades Kristinadagen — ja, det råkade ju vara samma dag jag nu kom att göra gumman B. min uppvaktning — och då var det synnerligen roligt hos Dyhrens, ty frun i huset hette Kristina. Och då kom det alltid granna verser av Topelius.