Från det gamla Nykarleby

Sommarliv.

av
G. Hedström.

[Del 3]

Av Topelii dagböcker framgår att det i medlet av 1830 talet ej var vanligt att flytta ut till skären i den mening vi nu förstår därmed. Men intresset för skäriliv var därför inte mindre. Bekanta familjer sammanslöt sig till större sällskap, och så företog man gemensamma utfärder, knytpartier, ut i skärgården, färder vilka vanligen räckte flera dagar. Smaken för dylika utfärder syns ha varit synnerligen allmän, och lusten att vara med var lika stor hos såväl unga som gamla. Ofta ställer man kosan till den fagra Alörn. Där finns nämligen en för alla ständigt öppen tillflykt i den s.k. gamla stugan, »sagans gamla stuga som stod på norra udden av ön, där högst på kullen, som ser över trädtopparna och de blå vågorna.» Den var så gammal, att ingen kunde säga, när den i tiden blivit byggd. Redan i dagboken för 1833 talar Topelius om gamla stuga under detta namn. Numera är platsen sannolikt glömd av den yngre generationen, men de äldre vet nog, var gamla stugan stått, och spisgrunden kan säkert ännu skönjas vid närmare undersökning.

Gamla stugan hade ofta fler gäster än som bekvämligen kunde rymmas där. Man låg över natten i syskonbädd på en lave längs stugans ena vägg. Efterhand börjar en och annan stadsbo skaffa sig en dylik anspråkslös stuga, så att det i medlet av 1830 talet fanns flera små sommarstugor på ön. En sådan är ännu i behåll och tillhör handl. Nordling. Ursprungligen tillhörde den (1833) fru Backman, änka efter kaptenen och rådmannen R Backman. Samtidigt nämns i dagboken Hammarins stuga, som äldre stadsbor torde minnas under namn av Myggan. Den stod något söder om rådman Lybecks villa. År 1835 har ytterligare två stugor tillkommit, nämligen Häggbloms och Högbackarnas. Den förra låg en liten bit söder om fru Backmans (Nordlings). Högbackarnas stuga åter stod på en bergklack vid södra vikens innersta del inne i skogen åt väster. Den flyttades bort för icke alltför många år sen och var på 1870 och 80 talet en omtyckt samlingsplats vid harjakterna under hösten. Emellan fru Backmans och Häggbloms hade Rundströms en stuga något efter den tid dagboken berör. T.o.m. så långt från staden som på Kubban fanns en sommarstuga, vilken år 1833 ofta besöktes. Den tillhörde Topelius morbror, handl. Isak Calamnius, vars familj (frun född Basilier och döttrarna Josefina och Johanna) hörde till Kuddnäsfamiljens intima umgänge. Calamnius stuga lever ännu i minnet hos holmens nuvarande invånare, och platsen där den stått är välbekant. Stugan flyttades efter stadens brand 1858 till, där den behörigen tillbyggd, utgör bagarstugubyggnaden å fröken Bergs gård. Närmaste tiden efter branden var här inredd en handelsbod.

Även på Långön har tidigt funnits ett par små sommarstugor. Den ena tillhörde en av de prästmän med namnet Mathesius, som i början av 1800 talet ännu fanns här, den ena kyrkoherde, den andra något senare kapellan. Stugan stod på den tomt, som nu innehas av ing. Nessler; spisgrunden är fortfarande kvar. Den andra stugan låg en liten bit längre norrut på Haralds hemmans mark och ägdes av familjen Kerrman, som vid den tiden innehade Haralden. Stugan, som egentligen var en förbättrad ängslada, stod kvar till 1880 talet och hade tillkommit för fiskets skull. Ingendera av dessa stugor omnämns i dagboken. Men däremot omtalas där att redan då en liten stuga funnits på Krankborg, Frösön, som 1835 bortflyttats.

Detta nu om hur skärgården var bebyggd. Att även de avlägsnare delarna av densamma var besökta, åtminstone av Topelii umgängeskrets, framgår av följande relation av en utfärd 1835.

Den 9 aug. nämnda år rusta sig familjerna Topelius och Calamnius till gemensam utfärd till Kuba, som Z. T skämtsamt kallar stället. Färden görs i Calamnius båt. Utanför Djupsten blåser det emellertid så hårt, att sällskapet nödgas lägga till vid Alörn för att ta nattkvarter i gamla stugan. Där finns visserligen redan förut gäster, nämligen vaktmästare Kämpes, men sämjan får ge rum. Sannolikt var dock nattron vid detta tillfälle ej så god, ty man är mycket tidigt uppe följande morgon och avreser, så att sällskapet redan kl. 6 f.m. är framme vid Kubban, oaktat man av misstag gör en ¼ mils krok. Vi får veta att författaren samma förmiddag lägger ut gäddkrok i Romarholmsviken, dit man således den tiden kunde komma in med båt. Emedan vädret är hotande, vågar man inte göra någon annan utflykt under dagen, och på kvällen blir det storm och regn, »som vi ej kände till.» säger författaren, vilket visar, att man hade en ganska god stuga att tillgå. Samma dag komma ut tillholmen ytterligare »tre av våra drängar» (Kuddnäs); där fanns således rätt mycket folk. Söndag e.m. for Topelius med morbror Calamnius till Tisskärs sund, där 10 nät utsättas och en liten kvällsjakt företas på Björkholmen. (Märk att ingen jaktlag fanns den tiden). Till natten återvänder man till Kubban. Måndagsmorgon beger sig Topelius åter ut med två drängar för att ta upp näten i vilka »ej just var mycket fisk, mest mörtar» Det syns framgå av denna berättelse, att Tisskärs sund varit vid denna tid så stort, att man t.o.m. kunde lägga nät här. Ännu tydligare framgår det, att det intressanta sundet varit åtminstone trafikabelt, av en uppgift i 1835 års dagbok. Där berättas nämligen om en jaktfärd till denna trakt, vid vilken man besökt Kåtaskär, Björkholmen och Båthällsklubben, dit man då tydligen farit i båt genom Tisskärssundet. Detta var en bekväm genväg för dem, som från Nykarleby skärgård ville bege sig till Stubben, där många yrkesfiskare härifrån idkade strömmingsfiske. Sommaren 1918 besökte jag det ställe, där sundet funnits. Av detsamma såg jag då en ränna, liknande en bäck eller ett utfallsdike, som vuxit igen och uttorkat. Åt väster utmynnade den i ett vassrikt, grunt, men vidsträckt vatten, som på ortens landsmål kallas »pluns», omgivet av lövskog.

Men vi återvänder till våra lustfarare på Kubban. Då Topelius återkommer dit med näten, hade även herr Turdin anlänt dit från staden. Kl. 12 på måndagen avseglar hela sällskapet till Alörn, där middag intas, och på kvällen samma dag återkommer man till staden, varifrån man rest ut på fredagen.

En annan utfärd som denna sommar företogs till Kubban, är särskilt intressant därigenom, att man då tar vägen söderom Alörn förbi Rödklubben, där det nu sedan långa tider är fast, skogsbevuxet land.

Forts.