Från det gamla Nykarleby

Sommarliv

av
G. Hedström.

[Del 4]

Följande sommar, 1834, görs flera utfärder till Alörn En av dem varar från 25 juli till 6 augusti, och under tiden stiger antalet personer någon av dagarna till närmare 100. Främst märks familjerna Topelius, Lithén och Calamnius, vidare Hammarins och Turdins. Att de små stugorna kunde rymma alla, kan endast förklaras av de små fordringar man hade på bekvämligheten under en dylik färd. I land roar man sig med bärplockning, lekar och spel, sång och musik; till sjöss med fiske och utflykter till Kubban och Djupsten. För Z T är denna utfärd särskilt angenäm, för bland damerna är Mathilda Lithén, hans ungdomsflamma. Han antecknar i dagboken: »Denna skärifärd, säkert den mest nöjsamma jag och flera andra upplevat, skall ständigt leva i allas minne, som deltagit däri. Det är ute på sjön, liksom i ett isolerat tillstånd från andra människor, som förtrolighetens band starkast sammanknytas. För mig speciellt hade detta Alörn nu varit en lantgård, kanske mer än för någon annan. Vad mer kunde jag önska? Här hade jag alla dem som var mig kärast. — Lev väl, sköna holme!»

Alörn blir under 1835 alltmer favoritplatsen för Nykarlebybornas utfärder och sommarnöjen. Förutom de gamla, små sommarstugorna finns där denna sommar en större sådan, tillhörig familjen Lithén. Vid sitt första besök finner Z T att villan är för mycket stadslik, mera lik ett hotell än en skäristuga. Men då han längre fram på sommaren får vara med på en utfärd hit, varvid sällskapet består av tio personer, inberäknat betjäningen, lär han sig värdera den bekvämlighet och husliga trevnad, som följer med ett större utrymme. Att sällskapslivet blomstrar som förut, finner man därav, att i »stugan på näset» en dag samlas 33 personer, därav 20 ungdomar. Man har en mycket munter och rolig afton och åtskiljs först av mörkret. Emedan Mathilda Lithén även denna gång är med, har Topelius åter några särdeles lyckliga dagar här. Han skriver en vers till »tipporna små» och följande rader, som ännu stå kvar i trappan till övre våningen:

»I hundra år skall stugan stå,
I hundra år var sommar då.
Skall mången lycklig mänska gå
Långs trappan upp och ned igen,
Vid handen ledande en vän.
Och när den fot, som vandrat här
Och när den hand, som tecknat här
Och skriften själv förbleknad är
Är nittonhundra trettifem
Skall stugan stå, ett glädjens hem »

Vid avskedet skrivs en vers även till Alörn, som Z T denna gång lämnar med tårar »icke för glädjens skull, som nu är slut, utan för att den aldrig kommer igen.»

Huruvida denna farhåga besannas, få vi väl veta av dagbokens återstående häften, när de i sinom tid utkomma. [GH skrev detta år 1920!]

Att stadsbornas glada sommarliv fortfar även på 1840 talet, finner man av ett poetiskt stycke, Skärgårdsidyll av ZT, som finns infört i kalendern Necken för år 1849.

Lithéns sommarstuga, länge den enda större villa på Alörn, övergår mot slutet av 1840 talet till rådman J A Lybeck, som här anlägger ett skeppsvarv och 1849 bygger det första fartyget på Alörn, skeppet Augusta, för ett rederi i Helsingfors.

Året förut hade flera nya villor tillkommit, nämligen rådman A Dyhrs, som ännu står kvar [men flyttades 1921 till Juthbacka kroken], rådman C J Bergers något norr om den förra och tullförvaltare P J Falcks, vars byggnadsår dock är osäkert, ännu längre åt norr. På holmens nordligaste udde uppför kapten P Högdahl en stuga, som efter ägaren kallades Petersborg. Och slutligen byggdes på Lill Alörns sydligaste udde en sommarstuga av handlanden Collander. Då denna dör 1855, säljs stugan på auktion och inropas av professorskan E. Topelius, vilken för krigets skull [Krimkriget 1854—56] lämnat sin man i Helsingfors och nu jämte två späda döttrar vistas hos doktorinnan Topelius på Kuddnäs. Villan tas följande år i besittning av professorn med familj och erhöll det sedermera så berömda namnet Majniemi.

Här i sin hembygds fagra skärgård, på sin ungdoms älskade ö, tillbringar skalden 12 lyckliga somrar. Flera av hans sagor och dikter har tillkommit här eller har motiv härifrån. Från fönstret i sin vindskammare såg han Fjäderholmarna hägra, där bredvid avtecknade sig Per Matts sten mot synranden, och i viken bakom stugan syntes Unda Marinas fotspår i sanden.

Där sjöng skördefolket sin glada visa »Nu låt sorgen fara» och fiskaren sina fridsböner i aftonens lugn.

Även sedan de regelbundna färderna till Nykarleby efter gamla doktorinnans död upphörde, gjorde skalden ofta ett sommarbesök hit upp, men bodde ej mera på Majniemi, utan hos sin svåger, rådman Lybeck, som då ägde före detta Lithénska villan.

I juli 1897 gjorde Topelius sista besöket å Alörn och sitt älskade Majniemi.

forts.