Vår nuvarande begravningsplats 100 år

 

Den 21 juli 1833 invigdes begravningsplatsen söder [skall vara norra] om staden och togs genast i bruk för sitt ändamål. I dag den 21 juli 1933 fyller den sålunda 300 år.

Med anledning av 300-års minnet införa vi en historik över begravningsplatserna i Nykarleby. Framställningen stöder sig på anteckningar gjorda av framlidne direktor Gustaf Hedström.

Den[na] begravningsplats, som [låg] nu ligger inom staden vid torget, (området bakom poliskammaren), blev efter behövliga förberedelser invigd för sitt ändamål den 26 november 1797. Den 17 december samma år hölls av dåvarande kyrkoherden Mathesius en kyrkostämma där bl. a. bestämdes »att lik ej mera må läggas i de gravar, som inom kyrkan belägna äro». Dittills hade således gravläggning fått äga rum även inom själva kyrkan, ehuru sannolikt de flesta döda den tiden begrovos på kyrkogården. Den nyinrättade begravningsplasten var i bruk omkring 30 år.

Fråga om anskaffande av en ny begravningsplats väcktes av stadsborna på en kyrkostämma den 1 juni 1827, vilken var sammankallad »för att inhämta landsförsamlingens utlåtande i avseende på den dåvarande, enligt stadsbornas tanke i flera avseenden otjänliga begravningsplatsens flyttning till ett tjänligare ställe». Stadsborna motiverade flyttning med följande skäl:

1:o) var den gamla platsen belägen på ett sumpigt ställe samt i synnerhet höst och vår av vatten nästan översvämmad, så att liken vid minsta djupgrävning måste nedsänkas i vatten;

2:o) var den belägen nära intill staden, så att den nästan endast genom en gata var därifrån avskild, varigenom för hälsan högst menliga följder kunde uppkomma, så mycket mera som en därav härrörande stank under sommarvärmen i grannskapet förmärktes;

3:o) var den även till sitt område mycket trång och inskränkt för den talrika församlingen.

Nykarleby stadsbor sade sig sedan hava utsett ett nytt till begravningsplats tjänligt ställe, beläget ett litet stycke utom stadens norra tull, vars ägare (bland andra kapten G. Vennerholm) förklarat sig villiga att mot lösen avstå nämnda plats till begravningsställe. Stadsborna förklarade sig även villiga bidraga till den nya begravningsplatsens inlösande och iordningsställande med 1/3 av kostnaden.

Ordföranden, pastor J. N. Snellman, var även för sin del övertygad om den gamla begravningsplatsens otjänlighet, och förenade sig där »i samma tanke som Nykarleby stad», dock med det förbehåll att inrättandet av en ny begravningsplats i anseende till de många och dryga kostnader, som till dess förändring erfordras ännu måtte uppskjutas ett eller annat år, emedan landsförsamlingen är betungad med många och dryga snart förestående utgifter i avseende på kapellanbolets byggande, tingshusets reparation, stora brons över Nykarleby älv uppbyggande (påbörjad i dec. 1813 [skall vara 1815]) m. m.

Landsförsamlingen, härom tillfrågad, motsatte sig alldeles stadens förslag och ville ej samtycka till någon ändring av begravningsplatsen. Som skäl anfördes:

1:o) är den belägen på landets mark, medan den föreslagna nya ligger på stadens område, varför de alldeles icke kunna ingå i stadsbornas projekt, att av dem, vilka utgöra endast 1/3 av församlingen, tillhandla sig en plats till de dödas begravning till det pris, som ägaren av marken därpå behaga utsätta;

2:o) påstodo de sig vara betungade med så många och svåra byggnadsskyldigheter att de icke hava råd och medel till den nya begravningsplatsens inlösande och i ståndsättande;

3:o) anse de begravningsplatsens flyttning för alldeles onödig, såvida den nuvarande som för icke längre tid än ungefär 30 år sedan blev med mycken kostnad anlagd, icke ännu på minsta sätt medfört några olägenheter för stadsbornas hälsa, helst som den ligger inom stadens område, utan är därifrån på ett behövligt avstånd skild;

4:o) äro de därom övertygade, att den gamla begravningsplatsen är till sitt utrymme fullkomligt tillräcklig både för staden och landet, och vad markens sumpighet beträffar, så är den icke så svår, som stadsborna föregiva och förövrigt är det alldeles likgiltigt om en död kropp nedlägges i en fuktigare eller torrare jord.

Det var ju nog tydligt språk, men för att närmare förvissa sig om deras tanke uppropade ordföranden varje by av landsförsamlingen särskilt för sig. Dessa uttalade då ånyo sitt ogillande av stadens förslag, åberopande ovan anförda skäl. Bland de protesterande var även dåvarande ägaren till Keppo och Talliko gårdar kaptenen och brukspatronen L. M. Björkman. Karbyborna inlämnade till protokollet ett skriftligt anförande däri det bl. a. helt vackert säges, att »byamännen önska att en gång få vila på samma ställe, som blivit helgat åt vördade förfäders stoft».

Vid omröstningen segrade landsbornas mening, att den gamla begravningsplatsen ej borde förändras utan även framgent begagnas för både stads- och landsförsamlingen. Emot beslutet anmälde stadens innevånare genom borgmästaren Calamnius sitt missnöje och anförde besvär, som åtminstone delvis måtte utfallit till besvärandens förmån.

Den 23 november är frågan ånyo uppe på en kyrkostämma. Genom besvären synes hava avgjorts att den gamla begravningsplatsen verkligen behövde ersättas med en ny och tjänligare. Det gällde därför att överenskomma om stället där den nya borde anläggas. Men icke heller nu kunde intressenterna komma överens. Medan staden vidhöll sitt gamla förslag hade landsförsamlingen för sin del enhälligt förenat sig om en helt annan plats, nämligen väster om älven på Juthbacka hemmans mark. [Första gången jag sett denna uppgift.] Häremot inlade staden protest anförande, att den föreslagna platsen var alltför nära älven, samt att jord från skattehemman icke finge avskiljas, varför äganderätten bleve osäker. Vardera parten höll envist fast vid sin mening, varför det såg ut som bleve det boskillnad. Stämmobeslutet blev att intressenterna lämnas fritt att var för sig anlägga den begravningsplats den önskade. Dock ålåge det, enligt Kunglig majestäts i Sverige skrivelse till Åbo domkapitel av den 3 oktober 1805, vederbörande att innan något arbete på den nya begravningsplatsens iståndsättande företages, till Hans Kejserliga Majestäts [Alexander II] nådiga prövning och stadfästelse insända särskilda ritningar över de tilltänkta nya begravningsplatserna för staden och landet. Även för detta utslag synes besvär ha inlämnats av staden, vilka besvär blivit avgjorda den 30 juni 1829.

Att besväret avgjordes till stadens förmån synes därav, att då den segslitna frågan om en ny begravningsplats ånyo förekom till behandling på kyrkostämma den 20 december 1829, det ej mera är fråga om platsen. Det beslöts, och det enhälligt, att omkring den nya begravningsplatsen uppföra den durabla stenmur, som vi alla känna. Av ekonomiska skäl uteslöts från det utmärkta området den djupa bäck, som ligger på södra (stadens) sidan om platsen, i stället gjordes en motsvarande utvidgning åt annat håll. Nu gick det vidare arbetet framåt ehuru långsamt. Ej förr än den 21 juli 1833 kunde den nya begravningsplatsen äntligen invigas. för sitt ändamål. Z. Topelius, som övervarade högtidligheten, beskriver iden i sin dagbok:

»Prosten Snellman höll tal och några psalmer sjöngos, det var hela ceremonin. Alla stadens innevånare, en mängd landsbor och åtskilliga Jakobstadsbor dels åkte, dels promenerade dit för att bevista en så sällsynt och märklig ceremoni». Han räknade att de närvarandes antal steg till omkring 3,000 personer.

I början av 1870-talet behövdes en utvidgning av den med så mycket besvär vunna begravningsplatsen, och åter fordras flera år, innan frågan är ordnad. 1876 beslöts, att emedan stadens andel i den gamla begravningsplatsen är otillräcklig, den nya under loppet av samma sommar skulle iståndsättas och i juni 1878 uppdrogs åt det nyvalda kyrkorådet att inkomma med förslag om avdelning och planering av området jämte värdering av gravarna. Kyrkorådets förslag godkändes till alla delar den 4 augusti och åt dåvarande kyrkvärden Carl Nylund gavs i uppdrag att ombesörja utstakandet av gångar, gravlinjer m. m.

Omkring 40 år senare var begravningsplatsen åter för trång och en utvidgning av densamma måste ånyo företagas. Denna del, som nu går under namn av Nya begravningsplatsen, invigdes högtidligen för sitt ändamål den 29 juni 1924.

Släkten ha gått, släkten ha kommit. Den ena Nykarleby-bon efter den andra har gömts i mullen på älvens strand. Och i trädens kronor och forsens sång nynnar de döda till ro. Ett kors — en sten — kanske en blomma — efter några år minnes ingen mer. — Till jord skall du åter varda.


Gustaf Hedströms anteckningar i Österbottniska Posten, fredagen den 21 juli 1922.


Lars Pensar tillhandahöll.

Läs mer:
Fler artiklar av G. H. finns under Prosa.
Gravgården i Faktakapitlet.
(Inf. 2003-11-22.)