Nykarleby Djurskyddsförening.

Stadens äldsta existerande förening, som
knappast någon känner till.

En förening, som måhända är den äldsta existerande i staden, men vars tillvaro är så gott som alla stadsbor fullkomligt obekant, — det är rätt så egendomligt.

Framför mig ligger en gammal protokollbok med några instuckna lösa handlingar. Jag känner igen handstilen i protokollen. De första av Gustaf Hedström, de senare av Karl Spolander och det sista protokollet av Maria Castrén. Protokollen omfattar åren 1893—1906 och utgör ett 20 tal.

Den 1 maj 1893 sammanträdde  N y k a r l e b y  D j u r s k y d d s f ö r e n i n g  i rådhuset och valde styrelse. Sedan den konstituerat sig hade den följande utseende: ordförande apot. Klas Ekroos, viceordf. och därjämte sekreterare lektor Gustaf Hedström och skattmästare fiskal Fritz Olson, fjärde ledamot frk Mimmi Lybeck. Suppleanter var handl. Isak Svedlin, bagare E. Ekroth, verkmästare I. Thors och fru Hanna Sarlin.

Ovannämnda år 1893 har också uppgivits för mig som föreningens stiftelseår. Vid genomläsning av det första protokollet kommer man emellertid till ett helt annat resultat. Man väljer revisorer för „föregående års räkenskaper“, konsul Carl Nylund och kronofogden Karl Ramberg. Alltså har föreningen existerat redan tidigare. Men huru länge? Svaret ges åtminstone till en del av en annan paragraf, där man besluter att ersätta vissa utgifter som Fritz Olson utlagt för föreningen under „interimsverksamheten 1885—1893“. Föreningen har alltså existerat redan före 1885.

Från år 1893 utvecklar föreningen emellertid en livlig verksamhet, särskilt under de närmaste åren. För att om möjligt vinna gehör för djurskyddssaken även bland allmogen i närmaste landsbygd kallas till ledamöter utan betalningsskyldighet folkskollärarna i Forsby, Kovjoki och Soklot. Dessa voro Alex. Björklund, Johan Ahlnäs och Matts Froste.

Det var särskilt två förhållanden, som påkallade föreningens uppmärksamhet och där den försökte åstadkomma en förbättring. Det ena var de då ännu rådande slaktmetoderna och det andra hästplågeriet på marknaderna.

Vad de dåtida slaktmetoderna och överhuvudtaget avlivandet av husdjuren beträffar, skall jag ej ingå därpå. Den som t. ex. varit med om då man stuckit ett svin, kan intyga, att slaktsättet inte precis hörde till de mänskliga. Den första praktiska åtgärd föreningen vidtog var att införskaffa en skjutmask, någonting då ännu okänt i dessa bygder. Den överlämnades till slaktaren Anders Nyman, som lovade prova den och förevisa den åt andra. Resultatet var gott. Nyman fann den bra och inköpte den själv. Därmed hade ett bättre slaktsätt införts i själva staden. Föreningen inköpte därpå andra skjutmasker i hopp om att kunna införa dem på landsbygden. Där möttes de dock av inrotad misstro. En av maskerna skulle erbjudas slaktaren Erik Kejsar i Pensala och en annan Erik Grötas i Jeppo, men huru därmed slutligen blev framgår ej, blott att en skjutmask hamnade i Munsala. År 1897 inköptes nya slagapparater, vilka man hoppades lättare kunna införa än skjutmaskerna, men det var ej stor framgång man vann på landsbygden, där man envist ville fasthålla vid det gamla. Emellertid var nu frågan väckt även där och blev med intresse omdiskuterad, och redan därmed var ju en del vunnet. En lag i frågan utkom även, men det var dock rättsbegreppen och åskådningssätten som skulle förändras.

Vad marknaderna beträffar kan det ej nekas till, att de utgjorde verkliga hästplågodagar. Mycket av detta får skrivas på spritens konto. Det fanns dessutom då — liksom tyvärr ännu — personer som ville tillgodogöra sig den sista livsgnistan av en redan för längesen slutkörd häst. På grund av dessa förhållanden anställde föreningen till marknaderna djurskyddspoliser. I ett protokoll för 1908 heter det att föreningen „åt polisen Birck utbetalat premier för befordran av 13 djurplågare till bestraffning“.

Dessutom inköpte föreningen på marknaderna uttjänta hästar så långt dess tillgångar medgav. Hästarna avlivades omedelbart. Det var ej få hästar som sålunda inköptes, ofta 7—9 stycken, år 1905 steg antalet till 12 och 1906 ända till 14 hästar. Priserna var 8—12 mk. Visserligen hade penningen då en betydligt större värde, men en 8 marks häst var väl dock en ganska ömkansvärd företeelse. De sistnämnda åren hade inköpen tärt så hårt på föreningens kassa, att där återstod bara 4 mk 88 p.

Under marknaderna omhändertogs också sjuka hästar, vilka man skaffade den behandling de behövde. Denna fick dock ägaren själv betala. På samma sätt förfors med hästar, som varit utsatta för grov misshandel. Även herrelösa hästar omhändertogs och fick vård, tills ägaren uppenbarade sig.

För att på upplysningsväg verka för sina syften prenumererade föreningen på några exemplar av Djurskyddet, Djurvännernas tidning, Rättvisa mot alla och Finlands djurskydd. Dessa cirkulerade dels bland föreningens medlemmar och dels sändes de att cirkulera bland eleverna i normalskolan, i dåvarande folkskolan och i folkskolorna och småbarnsskolorna i Kovjoki, Soklot och Forsby. Föredrag om djurskyddsfrågan hölls bl. a. av landets kända djurskyddsförespråkare fru Constance Ullner, som år 1896 talade både i seminariet, normalskolan och folkskolan.

Och så har ju föreningen för all del varit representerad t.o.m. vid den stora internationella djurskyddskongressen i Paris sommaren 1900, vari de flesta europeiska länder o. alla nordiska länder deltog. Det tillgick dock sålunda att bidrag tecknades för sändandet av en gemensam representant för landet, fru Ullner. Anteckningslistan upptar namnen Nykarleby djurskyddsförening, Hedström, Schalin, Spolander samt frkr Mimmi Lybeck och Hilma Grundfeldt.

Under de år protokollen omfattar, 1893—1906, har som ordförande fungerat apot. Roos, som viceordförande Hedström, Olson, Roos och veterinär Gahmberg, som ekonomer Olson och frk. Lybeck och som sekreterare Hedström, Olson, Spolander och Maria Castrén.

Medlemsantalet var i regel över 40. Medlemsavgiften var 3 mk för herrar och 2 för damer. För hantverkare, arbetare och allmoge var avgiften 1 mk, men jag kan inte finna någon representant för dessa åtminstone i de uppbördslistor jag har.

Det kan nämnas att föreningen även av stadsfullmäktige fick bidrag för sina strävanden, flere gånger 50 mk, men en gång hela 200 mk. Mycket nog på den tiden.

En bland föreningens medlemmar må särskilt nämnas, och det är Z. Topelius. Redan vid mötet 1 maj 1893 beslöt föreningen kalla honom till hedersmedlem, men ansåg sig dock böra vänta något med verkställigheten, tills arbetet skridit längre fram. I ett 4 sidigt brev, daterat Björkudden den 19 april 1894, tackar Topelius för kallelsen. Djurskyddssaken, skriver han, bl. a. behöver gemensamhet och samband mellan dess spridda vänner. Vi ha nu i 20 år arbetat var för sig utan märkbart resultat, men vi skola med förenade krafter gå löst på grymheterna, börjande från hemmet, skolan och pojkarnas fågelsnaror. Han berättar även huru „de 27 nordiska föreningarna adress till drottningen av Italien“ hade den påföljd, att så snart den blev känd i Italien belägrades drottningen av deputationer från alla småfågeljägare, som bådo för all del icke hindra dem i deras näringsfång. Och drottningen vågade synbarligen inte göra någonting. Vidare talar han om att Frankrikes regering inbjudit delegerade från alla Europas länder till en kongress i Paris för att överlägga om skydd för alla „för åkerbruket nyttiga fåglar“, men att Finland ej får sända representant utan måste representera sig genom Ryssland.

År 1906 slutar protokollen. Sedan finns i protokollboken endast en lös papperslapp med datum 9 mars 1916. Av denna framgår, att man då valt följande funktionärer: ordf. Roos (som tydligen kvarstått sedan han valdes 1906), viceordf. Hedström, skattmästare frk. Lybeck (fr. 1894) och frk. Gestrén (från 1903). Detta var synbarligen föreningens sista valda funktionärer. År 1920 anmodade frk. Lybeck fru Järnefelt att övertaga kassörsskapet. De två sistnämnda kvarstår ännu på sina poster. Ända till år 1942 har föreningen haft djurskyddsövervakare anställda vid marknaderna. Frk. Castrén bedrev under flera år en privat upplysningsverksamhet genom att prenumerera på Lilla Djurvännen som hon delade ut bland eleverna i normalskolan och Kyrkoby folkskola i så många exemplar, att varje elev fick sitt eget.

Föreningens medlemmar från tidigare år har fallit undan på ett par undantag när, och har så medlemsantalet minskat år från år. Ingen propaganda har gjorts och inga möten hållits. En viss nyrekrytering har dock skett, och senaste medlemslista upptar 11 medlemmar, av dem 3 kvinnliga och 8 manliga.

———

Sedan ovanstående skrevs, har slöjan fallit, som dolde föreningens tillblivelse. Upptäckta gamla papper visar, att föreningens födelsedag vare den 18 mars 1892. Originalinbjudningen till bildande av föreningen finns kvar. Den är undertecknad av provinsialläkaren Kr. Fr. Forsius, lektor Josef Lindskog, lektor Gustaf Hedström, prosten W. Wallin och direktor F. W. Sundwall. Den första medlemsförteckningen upptar 50 namn. Även räkenskaperna för åren 1885—1902 finns kvar och visar att styrelsen dock hela tiden utövat en viss verksamhet. Så har t. ex. ett antal orkeslösa hästar inköpts. Däremot har under de 8 åren inga medlemsavgifter uppburits. Vad nu detta månne berott på. Nöjde man sig kanske med den kassa man samlat under de två första åren? Endast redovisningar, inga protokoll finns för åren 1882—1892.

———

Djurskyddsföreningen är alltså den äldsta av i staden existerande föreningar och slår S. S. Ägir med två år. Att föreningen ännu har en uppgift att fylla ser vi tyvärr ännu. Kanske kan dessa rader om föreningens öden och verksamhet bidrag till att skaffa den nya medlemmar. Anmäl er i så fall till fru Järnefelt eller frk. Castrén. Föreningsmedlemmarna borde f. ö. sammankomma och välja en komplett styrelse.


Einar Hedström, Österbottniska Posten april 1945.
Lars Pensar tillhandahöll.


På kopian fanns även: