ransonering. Under
första världskriget uppstod brist på livsmedel inte förrän
1917. Livsmedelsförsörjningen hade dittills ordnats genom import av
spannmål, som var befolkningens viktigaste näringskälla, och andra
livsmedel från Ryssland. Sommaren 1917 infördes dock r. i full skala.
Ransoneringssystemet var uppbyggt på kommunbas, varför livsmedelssituationen
kunde variera starkt från ort till ort. Möjligheterna att få
spannmål från utlandet förbättrades i början av 1919,
varefter r. kunde avvecklas i snabb takt. Helt upphörde r. i mars 1921.
Det
ransoneringssystem som var gällande under andra världskriget hade förberetts
på 1930-t. För att sköta r. och en del andra regleringsuppgifter
inrättades i september 1939 ett folkförsörjningsministerium (se d.o.),
som bl.a. utfärdade ransoneringskort för enskilda konsumenter. Redan
samma år blev kaffe, socker och ärter samt brännolja ”satta
på kort”, och under de följande åren infördes r. av
en del andra viktiga produkter, ss. brödsäd, brännved, mjölk
och näringsfetter, tvål, textilier och skodon (allt 1940) samt potatis
(1942). Efter kriget började småningom ransoneringen avvecklas; 1947
frigavs kött och potatis, 1949 brödsäd, mjölk och smör,
tvål, textilier och skodon, 1954 socker och margarin samt kaffe, som var
den sista produkt för vilken begränsningar gällde. Utom tilldelningen
av varor var bl.a. priser och hyror reglerade under kristiden under och efter
andra världskriget. (A. Jermo, Kun kansa eli kortilla, 1974; K. Salovaara,
Säännöstellen selvittiin. Kansanhuoltoa 1939—47, 1977; H.
Rantatupa, Elintarvikehuolto ja -säännöstely Suomessa vuosina 1914—21,
1979). |
