— — —

Av den i n:o 36 av denna tidning ingående så beaktansvärda artikeln av signaturen A. F. om De hänsovnas gård framgick att vi inom kort skulle hava att emotse förslag om våra gravgårdars försättande i ett deras bestämmelse fullt värdigt skick. Förslaget skall mottagas med intresse, om man också enligt senare meddelande torde funnit det fördelaktigare att något framskjuta detsamma. Ehuru det visserligen i regeln är säkrast att smida medan järnet är varmt, d.v.s. medan intresse för saken ännu är levande i olika kretsar, ligger det också mindre vikt på att frågorna behandlas i brådskande ordning, än därpå att de grundligt övervägas, ty de åtgärder som event. beslutas kunna få sin verkan för lång tid framåt. Det vore också måhända också saken till båtnad om allmänheten, även om den icke är den bestämmande, finge i förhandsmeddelanden besked om huvuddragen i de frågor som i sinom tid skola komma före.

Frågan om den s.k. gravgårdskulturen har stundom berörts i tidningens spalter, och det har någon gång litet tvivlats på dess framsteg. Min egen erfarenhet från flera årtionden är dock den att den gått nog så märkbart framåt under nämnda tid, och skillnaden mellan nu och fordomdags tycker jag mig särskilt funnit vad landsbygdens gravvård beträffar. Kanske borde man strängt taget skilja mellan gravgårdskultur och gravkultur. Den förstnämnda skulle då omfatta gravgårdens planering och ordnande samt dess hållande i skick, och ansvaret för detta fölle givetvis på kyrkan. Med gravkultur avsåges naturligtvis de enskilda personernas omvårdnad om sina gravar. Den senare är ingalunda så oberoende av den förra som man stundom gjort gällande, ty det behövs en viss bakgrund, ordning och skötsel av det hela för att stimulera de enskilda gravägarna att på bästa sätt omsköta sina gravar och låta de av dem vidtagna åtgärderna komma till sin rätt.

Ehuru det icke direkt sammanhänger med gravgårdskulturen, vill jag i detta sammanhang beröra en fråga som jag dock anser kunna innefattas i denna.

„Var ligga de begravna?“ är ett spörsmål som tidigare framställts i denna översikt över våra gravgårdar. Härmed avser jag givetvis dem, över vilka ingen vård är rest eller mera står kvar med läslig inskrift, eller vilkas sista vilorum ingen mera kan angiva.

„Fråga kyrkokontoret“, svarar mången, och därmed anser man sig hava hänvisat till den sista instansen och den som kan giva besked och fullt säkra upplysningar i dylika fall.

Misstag: Kyrkokontoret vet alls ingenting därom, ingenting förrän från 1924. Vilket för många varit en överraskande nyhet.

Saken är helt enkelt den att inga anteckningar tidigare gjordes, av vilka skulle framgå var den eller den ligger begraven. Åt den som inlöste gravplats gavs kvitto, vilket också upptog gravplatsens dimensioner, såvida där ej nämndes endast för huru många personer den var avsedd. Däremot fanns ingen karta över gravgårdens platser, till vilken man i kvittot kunde hänvisa. Man erhöll således bekräftelse på att man ägde disponera över en grav av angiven storlek och överenskom om själva platsen med dödgrävaren eller annan funktionär som kunde säga om den var ledig. Men dess läge antecknades icke.

Om minnet hos vederbörande funktionär svek eller om den vänstra handen inte alltid visste vad den högra gjorde, så voro överraskningar icke uteslutna. Såsom då en av stadens affärsmän skulle börja använda sin familjegrav men fann att den var bortgiven på två håll; eller då en annan stadsbo fann att en fullkomligt utomstående person hade blivit begravad i hans familjegrav, varför denna måste grävas upp och flyttas. Dylika fall voro dock undantag. Samma tillvägagångssätt vid gravköp brukades förmodligen i de flesta mindre församlingar fordom. Man skulle dock tycka att vederbörande åtminstone i Nykarleby stadsförsamling vid så sen tid som den, då den nya begravningsplatsen anlades omkring 1880, skulle infört ordning i detta hänseende. Men först då den nyaste begravningsplatsen togs i bruk uppgjordes karta över gravplatserna, och anteckningar göras sedan dess över vilka som disponerar dessa. Detta gäller dock endast familjegravar, d.v.s. de för all tid inlösta. Gravar av annan natur får man själv hålla i minnet inom släkten.

Vi ha alltså numera, och då man får antaga att dylika anteckningar allt framgent skola noggrant föras, kommit därhän, att man i framtiden icke mera skall behöva förgäves fråga efter de platser där medlemmar av hädangångna släkter bäddats till ro, även om tiden skulle förintat varje spår av de minnesmärken som kanske engång funnits på deras gravar.

Men, som sagt, detta gäller endast familjegravarna från och med 1924 på den nya begravningsplatsen.

Och den nuvarande „nya begravningsplatsen“, vår vackraste gravgård med dess prydliga vårdar, bärande namn på släkter, av vilkas medlemmar så många varit oss välbekanta i det levande livet, skall även denna gå samma öde till mötes som de tidigare; skola även här alla minnen försvinna och kommande släkten åter nödgas förgäves fråga efter sina förfäders viloplats? Naturligtvis, om vi blicka tillräckligt långt framåt i tiden. Dess livstid beror visserligen för en tid framåt på gravägarna själva, men vi ha av det förgångna sett, huru i alla händelser minnena ovan jord snabbt försvinna i de dödas gårdar. En släkt dör ut eller försvinner från hembygden och splittras så, att ingen mera ihågkommer eller finner nödigt att till en senare generation fortplanta minnet av de platser där hädangångna vila, inskriften på stenarna plånas ut av tiden, vårdarna rämna och störta omsider omkull, gravkullarna överväxas med gräs och jämnas slutligen med marken, och ingen skall veta vem som vilar därunder.

Åt vårdars, namns och kullars slutliga öde kunna vi intet göra. Men åtminstone stadens del av begravningsplatsen skulle ännu giva oss möjlighet att på ett lätt och billigt sätt gottgöra en del av det som försummats beträffande platser och namn. Gravarna äro ordnade sålunda, att de lätt kunde rutas ut på en karta. Det vore sedan blott att giva dem deras nummer och i en förteckning, upptagande namnen, hänvisa till denna. Det behövs icke ens något uppsökande av gamla gravkvitton för att veta namnen, så länge vi ännu kunna uppteckna dem direkt från gravvårdarna.

Av yttermera värde för framtiden bleve det naturligtvis, om man i en dylik förteckning inryckte namn och platser även på den s.k. gamla begravningsplatsen (av 1833). Kartläggningen av gravarna bleve kanske här en smula arbetsdrygare, emedan de icke alla ligga i regelbundna rader, men å andra sidan är antalet mindre. Vad de få namn beträffar, som redan äro halft eller helt oläsbara, torde tydning — om också i elfte stunden — ännu kunna fås. Gamla stadsbor ha kunnat lämna uppgifter t.o.m. om vissa enstaka kullar som numera äro blott gräsbevuxna.

Ehuru det, som läsarna själva inse, här ej är fråga om några penningeutgifter att tala om, har jag ej hyst några illusioner om frågans realiserande, men har dock ej velat underlåta att nämna densamma helt enkelt därför att ett dylikt förslag icke må bliva onämnt.