Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Gravgårdarna i staden


Intresset för de hänsovnas viloplatser har i alla tider varit stort. Många resenärer har också betygat, att det första de vill göra sig bekanta med, när de kommer till en främmande ort, är de dödas vilostad.

Var ligger de begravna, dessa som genom sin verksamhet i samhället skrivit dess första historia under brydsamma tider och sedan allt framgent intill vår tid? Till en del kan vi veta det, ty om vi känner dödsår och vet mellan vilka år de olika begravningsplatserna använts, är det lätt att fastställa, i vilken av dessa tidigare släkten blivit begravna; endast i enstaka fall kan det skilja på något år. Men mera vet vi ej och ingen kan ge besked därom. Detta är också fullt förståeligt, emedan inga anteckningar gjorts om gravplatsernas innehavare, och även i de fall då enstaka gravar skulle burit minneskors, gick dessa under tidens påverkan snart sitt öde till mötes. Det dröjde sålunda icke många årtionden, innan gravgården antog karaktären av en gräslinda, där möjligen några små upphöjningar i marken ännu erinrade om händangågna släkten, tills även dessa minnen försvann. Så har det gått med Nykarleby både första och andra begravningsplats och så håller det på att gå även med en del av den tredje.

Ortens första begravningsplats var här, liksom i andra församlingar från äldre tider, belägen dels under kyrkans golv, dels på området omkring kyrkan. Under kyrkgolvet fick vanligen de mera ansedda medborgarna plats; församlingens präster fick i regeln sin viloplats närmast altaret. Några gravar grävdes ej, utan kistorna placerades på marken under golvet. Dit ledde i Nykarleby kyrka två nedgångar, en från platsen nedanför altaret och en från den motsatta, västra ändan av kyrkan. I övrigt togs det kringliggande området i bruk.

Var låg denna första kyrka med omgivande kyrkogård för de döda? Jag skall här ej ingå på något bedömande av en förmodan, att den första kyrkan av år 1607 skulle legat något söderom den nuvarande av år 1708. Man har därvid åberopat en tradition. Jag är den sista som vill underkänna betydelsen av en tradition, men å andra sidan har många dylika lett till (i verkligheten) oriktiga uppfattningar. I alla händelser finns inga bevis för uppgiften, och även om platserna ej vore alldeles desamma, kan skiljaktigheten ej vara större än att vi praktiskt taget kan betrakta kyrkans nuvarande område som Nykarleby första begravningsplats. — Detta dock om vi ställer frågan blott i samband med en kyrka. Men det är icke otänkbart, att trakten redan dessförinnan skulle haft en plats för de döda, t. ex. i samband med ett predikohus som fanns till före kyrkan.

Platsen var i storlek ungefär som det nuvarande kyrkoområdet ehuru av något annan form. Området norrom kyrkan var smalare än nu, och dessutom var nordöstra och sydöstra hörnen avskurna genom en snedgående gräns från klockstapelns östra sida; likaså var en mindre del av sydvästra hörnet avskuren. Möjligen låg gränsen för den egentliga kyrkogården litet längre mot söder. Området kunde ej vid behov utvidgas, ty strax utanför vidtog det s. k. kyrkotorget, som sträckte sig i norr ett tiotal meter från nuvarande Holmströms [Sandqvists] gård (Bankgatan 2) och i öster till övningsskolans västra fasad.

I min barndom på 80-talet fanns ej mera något spår av gravsättning på kyrkoområdet. Men där låg under rönnarna i nordöstra hörnet de väldiga gravstenar, som sedermera inflyttats i kyrkans förstugor. Platsen där de låg brevid varandra torde dock inte ha varit den ursprungliga. De är de första minnen vi har från forna tiders gravsättning och de enda från stadens grundläggning ända till år 1833, då det första gravkorset restes på gravgården vid Ragnörn.

De mäktiga gravstenarna torde vara kända av varje kyrkobesökare, om också alla ej läst deras text. De har i tiden lagts på gravarna till minne av följande personer:

Stadens femte borgmästare Cordt Bockmöller (d. 1667) med maka. Han bevakade med framgång stadens intressen mot greve Totts hauptmän (staden tillhörde grevskapet Carleborg) och räddade bl. a. stadskvarnen åt staden.

Pastorn och rektorn för trivialskolan i Nykarleby Nils Ringius (d. 1680). Han var även en intresserad jordbrukare; då Juthbacka stora hemman delades i tvenne delar, köpte han den ena delen, som blev Nygårds hemman.


Borgmästare Jacob Bockmöller, son till Cordt B. Bland dem, som fick sin vila underkyrkgolvet, må erinras om Nykarleby sockens och stads första kyrkoherde Jacobus Sigfridi Borgoensis. Det var han som med stort nit påskyndade arbetet för den första kyrkan, anskaffade dess första storklocka och lät bygga den första prästgården. En lärd man som upphöjdes till ”lantprost” över hela Österbotten (d. 1625). Hans son och efterträdare Johannes Carlman var den, som främst verkade för att Österbottens enda högre läroverk, trivialskolan, förlades till Nykarleby, och han fick därför av stadsborna skattefrihet för hela sin återstående livstid för stadshemmanet i Forsby.

Jag erinrar om några andra bemärkta släkter eller personer, som fick sin plats på denna första begravningsplats under kyrkgolvet eller på kyrkogården:

Rådmannen, handlanden Nils Brask, som under Stora ofreden i god tid lät bortföra de två större kyrkklockorna och sänka dem i Karviken samt räddade kyrkskruden och kyrkans silver, däribland en dyrbar kanna, skänkt av fru Christina Brahe. Hans dotter blev stammoder för släkten Björkenheim.

[I Vinter- och vårdagar ur Fältskärns berättelser berättar Z. Topelius om hur en kyrkklocka bärgas.]

Vidare medlemmar av de fyra handelssläkter, som på 1700-talet och delvis på 1800-talet spelade så stor roll i stadens liv: Aulin med dess sex handelsmän, Juthe (antagligen hemma i Juthas) som under fyra generationer gav staden ej mindre än nio handelsmän; en av släkten, Erik Juthe (d. 1741) antog namnet Juvelius; hans sondotter var Runebergs ungdoms älskade Fredrika (Frigga) Juvelius Kempe, som frambragte fem handelsmän i staden, och Turdin, som under fem generationer likaså hade fem handelsmän och på 1800-talet gav staden dess enda kommerseråd genom tiderna.

Vidare släkten Paulin, som levde här i ej mindre än åtta generationer, Malm, av den släkt som sedermera blev så bemärkt i Jakobstad, Calamnius, Rörvik (släkten hemma på Högbacken), Bröms, Ryss m. fl. Och så fanns här på den första begravningsplatsen de äldsta medlemmarna av släkten Sund som ännu fortlever i staden.

Från landskommunen har vi bl. a. Raj, Drake, Frill, Yrjas och Klockars, vilkas namn erinrar läsaren om bekanta platser: Rajåkern, Drakabacka m. fl.

Då det efter en längre tid ansågs behövligt, ”stoftades” de återstående kvarlevorna av dem, som låg under kyrkgolvet. Vid ett av dessa tillfällen fann man i samma kista en kvinna med flere små barn, troligen offer för någon av de pestsjukdomar, som fordom härjade. Här fann man också en överste von Essen, som hittats stupad och avklädd på slagfältet i Storkyro under Stora ofreden. De förmultnade kistornas silverplåtar gavs åt släktingarna, om det fanns någon som gjorde anspråk på dem. [Och blev i vissa fall till fiskedrag.]

Ett av de vackraste minnena av en hädangången fann man, då gravarna stoftades år 1827. Man fann då i en kista, som tillhört Z. Topelius' mormors, mormor Cecilia Bong, (Bång) en papperslapp, på vilken stod skrivet: ”Cecilia Bong, vila dig, ty du haver gjort de fattiga mycket gott”.

Behovet av en ny begravningsplats gjorde sig omsider gällande, och sedan en sådan iordningställts, beslöts den 17 dec. år 1797, att inga lik mera skulle få läggas ”i de gravar, som inom kyrkan (=kyrkoområdet) belägna äro”.

Den nya gravgård, som nu togs i bruk, förlades så nära kyrkan som möjligt, nämligen rakt österut från denna vid den dåvarande stadsgränsen, alltså på det område som i huvudsak nu utgöres av den i stadens centrum belägna s. k. rådhustomten norr om nuvarande [dåvarande] poliskammaren. Men den tiden låg området utanför stadsplanen; stadsgränsen avskar nämligen hela sydöstra delen av det nuvarande torget. Platsens utsträckning kan för övrigt ej så noggrant anges. Att döma av senare företagna grävningar utbredde den sig i öster in på nuvarande Finnströms gård, Bankgatan 3 [numera 9], där man vid grundningsarbetena år 1909 påträffade mänskoben. I söder torde den ha sträckt sig till nuvarande Handelslagets gård, eftersom man där i slutet av 1800-talet vid resandet av portstolparna lär ha gjort liknande fynd.

Bland övriga fynd är det intressantaste en likkista av ovanligt tillverkningssätt, som framgrävdes, då grunden lades till Finnströmska gården. [Bankgatan 9, f.d. Fiskboden och Saloon Jaana.] Den bestod av fyra kluvna stockar, vilkas ena sida var halvrund och den andra slätad med yxa, icke hyvlad. De hade sammanfogats sålunda, att kistans lock och undre del låg med flatsidorna mot varandra, alltså mot kistans inre, under det att dess sidor hade stockarnas halvrunda delar inåt. Då kistan stod på marken och dess kullriga underdel ej märktes, föreföll den att vara gjord av släta sidor med ett kupigt lock. Jag känner ej till om detta primitiva tillverkningssätt härstammade från någon tidigare tid.

Vidare har vid grävningar på den nämnda rådhustomten under skilda tider hittats åtskilliga kopparmynt, de flesta från 1800-talet. De har inte varit så samlade, att man närmast skulle komma att tänka på någon mindre jordgömma t. ex. från 1808—09 års krig. Snarare kunde man komma på den tanken, att de måhända med avsikt lagts ned i de dödas kistor och sålunda vore att betrakta som ett slags gravoffer — en urgammal sed som i vissa samhällslager fortlevat i en oanat sen tid.

Den nya gravgården invigdes den 26 nov. år 1797. Denna gravgårds tid blev ej lång. Den begagnades i allmänhet ej längre än till år 1832, blott i enstaka fall till år 1834. Där begrovs bl. a. en senare generation av de tidigare nämnda släkterna Backman, Juthe, Kempe och Sund ävensom medlemmar av borgarsläkterna Ahlström, Backman (en annan släkt än den nyss nämnda), Hammarin (Adolf H. sades under sin välmaktsdagar varit en av de fyra förmögnaste köpmännen i landet), Lindqvist, Olson, Schoman, Wahlberg o. a. Där jordades också två små bröder till Z. Topelius.

Hur snabbt alla minnen av de hädangångna kan utplånas på de dödas gård, utgjorde denna andra begravningsplats ett vemodigt exempel på. Redan omkring 50 år efter det att den upphört att användas och vi småpojkar på 80-talet begagnade den som lekplats, gav endast en del fördjupningar i marken och enstaka, med grästorv bevuxna små kullar en antydan om dess forna ändamål. Av gravvårdarna återstod blott ett par multnade träkors, uppresta mot någon trädstam. Platsen var omgärdad med ett staket, och inom hela området växte höga, vackra björkar.

Sådan låg den forna gravgården i flere tiotal år. Redan efter stadens brand hade den intagits i stadsplanen som blivande byggnadstomt för ett tilltänkt nytt rådhus, men tillsvidare har den förblivit obebyggd.*). I stället har den på andra sätt förlorat sin forna karaktär, främst därigenom att björkarna på platsens inre spolierats. Detta skedde huvudsakligen under det första världskriget, då den i staden förlagda ryska militären där anlade en rid- och exercisbana. Efter kriget upplöjdes marken för att under den ekonomiska kristiden utarrenderas i smärre odlingsbara lotter till stadens mindre bemedlade. En grundlig genomgrävning undergick den gamla gravgården, då staden under det andra världskriget där anlade skyddsrum. Därvid kom åter en mängd ben i dagen. Vid en av grävningarna fann man ett mindre gravkors av sten. Det fördes till en närbelägen gård för att förvaras, men på den vägen förkom det. Området har senare något år fått tjäna som skridskobana och ett par år som plats för stadens vedupplag. Det är inte alltid så lugnt i de dödas stad.

              *) Just nu uppföres ett stenhus i tre våningar med fasad mot Bankgatan. Utg. anm.



Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid 50—56.


Fortsättning på kapitlet: De senare gravgårdarna


Läs mer:
Gravgården i kapitlet Fakta.
Till hänsovna fäders minne.
Storkyro och Verdun av Leo Ågren.