Borgmästare Jacob Bockmöller, son till Cordt B. Bland dem, som
fick sin vila underkyrkgolvet, må erinras om Nykarleby sockens och
stads första kyrkoherde Jacobus Sigfridi Borgoensis. Det
var han som med stort nit påskyndade arbetet för den första
kyrkan, anskaffade dess första storklocka och lät bygga
den första prästgården. En lärd man som upphöjdes
till ”lantprost” över hela Österbotten (d. 1625).
Hans son och efterträdare Johannes Carlman var den, som främst
verkade för att Österbottens enda högre läroverk,
trivialskolan, förlades till Nykarleby, och han fick därför
av stadsborna skattefrihet för hela sin återstående livstid
för stadshemmanet i Forsby.
Jag erinrar om några andra bemärkta släkter eller personer,
som fick sin plats på denna första begravningsplats under kyrkgolvet
eller på kyrkogården:
Rådmannen, handlanden Nils Brask, som under Stora ofreden i god
tid lät bortföra de två större kyrkklockorna och
sänka dem i Karviken samt räddade kyrkskruden och kyrkans silver,
däribland en dyrbar kanna, skänkt av fru Christina Brahe. Hans
dotter blev stammoder för släkten Björkenheim.
[I Vinter- och vårdagar ur Fältskärns berättelser berättar Z. Topelius
om hur en kyrkklocka bärgas.]
Vidare medlemmar av de fyra handelssläkter, som på 1700-talet
och delvis på 1800-talet spelade så stor roll i stadens liv:
Aulin med dess sex handelsmän, Juthe (antagligen hemma i Juthas)
som under fyra generationer gav staden ej mindre än nio handelsmän;
en av släkten, Erik Juthe (d. 1741) antog namnet Juvelius; hans
sondotter var Runebergs ungdoms älskade Fredrika
(Frigga) Juvelius Kempe, som frambragte fem handelsmän i staden,
och Turdin, som under fem generationer
likaså hade fem handelsmän och på 1800-talet gav staden
dess enda kommerseråd genom tiderna.
Vidare släkten Paulin, som levde här i ej mindre än åtta
generationer, Malm, av den släkt som sedermera blev så bemärkt
i Jakobstad, Calamnius, Rörvik (släkten hemma på Högbacken),
Bröms, Ryss m. fl. Och så fanns här på den
första begravningsplatsen de äldsta medlemmarna av släkten
Sund som ännu fortlever i staden.
Från landskommunen har vi bl. a. Raj, Drake, Frill, Yrjas och Klockars, vilkas namn
erinrar läsaren om bekanta platser: Rajåkern, Drakabacka m. fl.
Då det efter en längre tid ansågs behövligt, ”stoftades”
de återstående kvarlevorna av dem, som låg under kyrkgolvet.
Vid ett av dessa tillfällen fann man i samma kista en kvinna med
flere små barn, troligen offer för någon av de pestsjukdomar,
som fordom härjade. Här fann man också en överste
von Essen, som hittats stupad och avklädd på slagfältet
i Storkyro under Stora
ofreden. De förmultnade kistornas silverplåtar gavs åt
släktingarna, om det fanns någon som gjorde anspråk på
dem. [Och blev i vissa fall till fiskedrag.]
Ett av de vackraste minnena av en hädangången fann man, då
gravarna stoftades år 1827. Man fann då i en kista, som tillhört
Z. Topelius' mormors, mormor Cecilia Bong, (Bång) en papperslapp,
på vilken stod skrivet: ”Cecilia Bong, vila dig, ty du haver
gjort de fattiga mycket gott”.
Behovet av en ny begravningsplats gjorde sig omsider gällande, och
sedan en sådan iordningställts, beslöts den 17 dec. år
1797, att inga lik mera skulle få läggas ”i de gravar,
som inom kyrkan (=kyrkoområdet) belägna äro”.
Den
nya gravgård, som nu togs i bruk, förlades så nära
kyrkan som möjligt, nämligen rakt österut från denna
vid den dåvarande stadsgränsen, alltså på det område
som i huvudsak nu utgöres av den i stadens centrum belägna s.
k. rådhustomten norr om nuvarande [dåvarande]
poliskammaren. Men den tiden låg området utanför stadsplanen;
stadsgränsen avskar nämligen hela sydöstra delen av det
nuvarande torget. Platsens utsträckning kan för övrigt
ej så noggrant anges. Att döma av senare företagna grävningar
utbredde den sig i öster in på nuvarande Finnströms gård,
Bankgatan 3 [numera 9], där man vid grundningsarbetena år 1909
påträffade mänskoben. I söder torde den ha sträckt
sig till nuvarande Handelslagets gård,
eftersom man där i slutet av 1800-talet vid resandet av portstolparna
lär ha gjort liknande fynd.
Bland övriga fynd är det intressantaste en likkista av ovanligt
tillverkningssätt, som framgrävdes, då grunden lades till
Finnströmska gården. [Bankgatan 9, f.d. Fiskboden och Saloon
Jaana.] Den bestod av fyra kluvna stockar, vilkas ena sida var halvrund
och den andra slätad med yxa, icke hyvlad. De hade sammanfogats sålunda,
att kistans lock och undre del låg med flatsidorna mot varandra,
alltså mot kistans inre, under det att dess sidor hade stockarnas
halvrunda delar inåt. Då kistan stod på marken och dess
kullriga underdel ej märktes, föreföll den att vara gjord
av släta sidor med ett kupigt lock. Jag känner ej till om detta
primitiva tillverkningssätt härstammade från någon
tidigare tid.
Vidare har vid grävningar på den nämnda rådhustomten
under skilda tider hittats åtskilliga kopparmynt, de flesta från
1800-talet. De har inte varit så samlade, att man närmast skulle
komma att tänka på någon mindre jordgömma t. ex.
från 180809 års krig. Snarare kunde man komma på
den tanken, att de måhända med avsikt lagts ned i de dödas
kistor och sålunda vore att betrakta som ett slags gravoffer
en urgammal sed som i vissa samhällslager fortlevat i en oanat sen
tid.
Den nya gravgården invigdes den 26 nov. år 1797. Denna gravgårds
tid blev ej lång. Den begagnades i allmänhet ej längre
än till år 1832, blott i enstaka fall till år 1834. Där
begrovs bl. a. en senare generation av de tidigare nämnda släkterna
Backman, Juthe, Kempe och Sund ävensom medlemmar av borgarsläkterna Ahlström,
Backman (en annan släkt än den nyss nämnda), Hammarin (Adolf H. sades under sin välmaktsdagar varit en av de fyra förmögnaste
köpmännen i landet), Lindqvist,
Olson, Schoman, Wahlberg o. a. Där jordades också två
små bröder till Z. Topelius.
Hur snabbt alla minnen av de hädangångna kan utplånas
på de dödas gård, utgjorde denna andra begravningsplats
ett vemodigt exempel på. Redan omkring 50 år efter det att
den upphört att användas och vi småpojkar på 80-talet
begagnade den som lekplats, gav endast en del fördjupningar i marken
och enstaka, med grästorv bevuxna små kullar en antydan om
dess forna ändamål. Av gravvårdarna återstod blott
ett par multnade träkors, uppresta mot någon trädstam.
Platsen var omgärdad med ett staket, och inom hela området
växte höga, vackra björkar.
Sådan låg den forna gravgården i flere tiotal år.
Redan efter stadens brand hade den intagits i stadsplanen som blivande
byggnadstomt för ett tilltänkt nytt rådhus, men tillsvidare
har den förblivit obebyggd.*). I stället har den på andra
sätt förlorat sin forna karaktär, främst därigenom
att björkarna på platsens inre spolierats. Detta skedde huvudsakligen
under det första världskriget, då den i staden förlagda
ryska militären där anlade en rid- och exercisbana. Efter kriget
upplöjdes marken för att under den ekonomiska kristiden utarrenderas
i smärre odlingsbara lotter till stadens mindre bemedlade. En grundlig
genomgrävning undergick den gamla gravgården, då staden
under det andra världskriget där anlade skyddsrum. Därvid
kom åter en mängd ben i dagen. Vid en av grävningarna
fann man ett mindre gravkors av sten. Det fördes till en närbelägen
gård för att förvaras, men på den vägen förkom
det. Området har senare något år fått tjäna
som skridskobana och ett par år som plats för stadens vedupplag.
Det är inte alltid så lugnt i de dödas stad.
*) Just
nu uppföres ett stenhus i tre våningar med fasad mot Bankgatan.
Utg. anm.
|