Nu är jul igen.

Hällgrunds ledfyr: Foto: Bjarne Wikström.

    — — — Stadens julgran har i år flyttat mitt på torget, vilket också är fördelaktigare än invid normalskolan. Bäst var den i alla fall vid kyrkan, men det lär nu inte kunna hjälpas. Annars är den reslig, som den också bör vara i en så stor öken. Den nya betlehemsstjärnan, som vi i höstas fingo på kyrktornet och som lyste ända långt ut till havs, lyser visserligen ej mera, sedan isbrytaren Voima tog miste på den och Hällgrunds fyr. Men se till, att era egna julstjärnor äro i ordning, oss själva till ögonfägnad och alla främlingar till förvåning. Ge en liten extra slant åt de stjärngossar, som sjunger de riktiga, gamla visorna, så att de ej glömmas. Och den som så hava kan, han uppliva också den gamla vackra julseden att sätta ut en kärve åt himmelens fåglar.
    Mot aftonen vandra människorna till julaftonsgudstjänst. Men de gå ej åt samma håll.
    Men vid min sten i skogen, där jag brukar fira denna stund, förenas all världens religioner i alla religioners ursprung, och där tonar i kronorna den första psalm, som i tiden stämt människorna till andakt. Och dit når också kyrkklockornas avlägsna klang.
    Men på juldagsmorgonen vill jag gå i julottan.
    En tredje högtidsstund brukar jag hålla vid en gammal förgäten gårdsgrund. Det är inte i staden. Inom den knappt skönjbara stenfoten växa redan höga björkar, källargropen märks knappt mera och spiselgrunden är söndervittrad. Det är länge sedan människor bodde där. Men på en sådan där förgäten plats susa tider och människoöden förbi. Du kan följa släktenas gång, — bröllop, barnsgråt och likpsalm och så detsamma igen. Tills allt åter ligger öde och ingen mera vet, vem som här levat, sörjt och glatts.

    God jul! Kanske träffas vi ej så snart igen.