Minnen från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.

II   S K O L M I N N E N

[Del 2]

Om kristendomskunskapen var skolans främsta läroämne, var l a t i n e t  det som hade det största timantalet eller för alla klasser sammanräknat 50 timmar i veckan. Då man betänker, att av de 53 elever, som vi var i 2:dra klassen, endast 9 fortsatte så långt, att de blev studenter och hade en avsevärd nytta av latinstudiet, förstår man de hätska angrepp som den tiden riktades mot latinherraväldet, då lyceer av annan typ, på ett undantag när, icke förekom.

I de lägre klasserna meddelades undervisning i latin av M a t t i  L a u r é n, en äldre bror till L. L. Laurén, skolans äldsta lärare, född 1816. Han var en reslig herre. Han satt iförd prästkaftan och hög ståndkrage, styv och rak i sin stol. Han skämtade ständigt och dundrade med sin predikoröst, medan han kraftigt svängde pekstickan. »Jag skall slå armar och ben av er», hette det ofta, men aldrig rörde han gossarna ens med ett finger. En gång hände det, att pekstickan under sina danser träffade lampan, som hängde över lärarens bord. Oljan flöt ned, blötte Matti, så att han måste avbryta lektionen och bege sig hem för att bli rengjord.

Han lärde oss Cornelius Nepos sålunda, att vi översatte texten så gott vi kunde, med tillhjälp av skrivna eller tryckta översättningar, som vi använde vid vår förberedelse i hemmet. En och annan höll luntan till hands även under lektionen. Läraren utfrågade, och detta var det förnämsta, ordens böjning och framför allt ordens ställning i satsen. Satsanalys lärde vi oss grundligt. Åt innehållet av det lästa ägnades icke en sekunds uppmärksamhet. Vid läsningen av Cæsar i skolans fjärde klass kom auktorns [författarens, upphovsmannens] framställning icke stort bättre till sin rätt. Det var icke under att överinspektor Synnerberg, då han vid sitt besök i skolan kom in under en sådan lektion, blev nervös. Mitt i timmen avbröt han magister Laurén och började själv undervisa. Läraren satt kvar på sin upphöjda plats, småleende, troligtvis mera av förargelse än av förlägenhet. Vi tyckte synd om Matti. Efter inspektionen återgick allt till sitt gamla.

Kyrkan i Gamla Vasa. [Före detta Hovrätt.]

Jag sade, att Matti Laurén var skolans äldsta lärare. Ett par år äldre var dock J. G. F r i b e r g , men då han blev min lärare, kvarstod han blott en termin i skolan. Han avgick som emeritus år 1876. Han var på sitt sätt en av skolans originellaste lärare. Han hade företagit resor i många länder, i Holland, England, Schweiz, Tyskland och Italien, han hade studerat latin vid ett tyskt universitet. Han höll i Vasa ett föredrag om sin italienska resa. Därom hade vi hört, att Friberg, då järnvägar den tiden fanns blott sparsamt i Italien, köpt sig en åsna i München och ridande på denna tillryggalagt vägen till den eviga staden. Anländ till Roms norra port, hade han sålt sin åsna och företagit rundvandringar i staden. Härom hade vi hört, och vi mottog honom med stor respekt. Som lärare hörde han till de mest fornåldriga. Han kunde börja en lektion med att ur en anmärkning i latinska grammatiken taga ut frågan: »Vad är det som sällan förekommer?» Svar: »Däremot förekommer sällan en konstruktion med quin.» Mycket vanligt var att han, medan han skubbade sin kind, uppmuntrade eleverna till svar på en fråga med: »Gissa nu, Hartman». »Säg ut, Heikel». »Hitta nu på, Forsman». Då vi började med Vergilius, fick vi genast till uppgift att skandera de hexametriska verserna, utan att vi hade en aning om versmått, ictus [den rytmiska accenten], elision [utelämnande av slutvokalen i ett ord före ett ord som börjar på vokal]och dylikt. Då vi naturligtvis icke alls redde oss, smålog han gott. Men så fick han sikte på en som räckte upp handen. Denne hade fått handledning hemma och gjorde sin sak bra. »Läs som Schauman» var sedan den anvisning vi fick, och Schauman jämte några kvarsittare från föregående år blev sedan våra handledare. Emellertid hade vi den uppfattningen eller hade fått höra, att Friberg, (»Tasku») var en skicklig latinare.

Efter hans snara avgång sköttes tjänsten en kort tid av  G u s t a f  C y g n a e u s, ung, intelligent och idérik.

Ordinarie lektor blev  E r k k i  A l m b e r g, som snart fick namnet »Polyfemos» efter den grymme homeriska jätten med detta namn, därför att den nye lektorn rörde sig tungt och hade en djup, släpig stämma. Han klagade: »Gossarna kalla mig för Polyfemos, men icke har jag velat äta upp dem.» Däri hade han rätt. Han var en vänlig och välvillig lärare. I sin undervisning var han mycket samvetsgrann. Han bedrev den med stor sorgfällighet och grundlighet. Men då senare latinet blev ett av huvudämnena för mina universitetsstudier, fann jag att hans latinkunskap var svag, hans omdöme likaså och att hans uppfattning ej ägde något spår av självständighet. Jag var en gång i tillfälle att genomgå ett häfte översättningar av en svensk text till latin, som en student, en av hans förra elever, verkställt och Almberg korrigerat. Uppgiften hade varit dem båda alltför svår. Deras latin var obegripligt. Men Almbergs i högsta grad aktningsvärda karaktär vill jag prisa. Jag vill på honom tillämpa de kända orden av Horatius, vars diktning han först gjorde mig bekant med: han var en man »integer vitae scelerisque purus». [Oförvitlig i sitt liv och fri från brott. Horatius.] Med tiden anförtroddes honom även rektorsvården vid lyceet.

Emellertid måste jag som t. f. lektor i latin vid normallyceet i Helsingfors konstatera, att de som genomgått denna skola, vid blivande universitetsstudier säkert hade ett halvt års försprång framför mig, som kom från Vasa lyceum.

Annat var det med undervisningen i  g r e k i s k a. Detta språk lästes som ett med ryskan valbart ämne i lyceets tre högsta klasser med fyra timmar i veckan i varje klass. Lärare i ämnet var doktor  O s k a r  T o p p e l i u s, [kusin med Zacharias Topelius.] en intelligent man och kunnig i grekiskan, såsom jag kunde finna av de anteckningar, som jag under skoltiden gjorde efter hans undervisning. Men denna hade kunnat vara intensivare. Han infann sig aldrig till sina lektioner före klockan halv. På den halva timmen hann han väl genomgå läxan, ty på grund av ämnets svårighet kunde den icke vara lång, och han gjorde förhöret lätt för sig. Vid grammatikförhöret kunde han säga: »Och så står här på andra sidan en anmärkning. Vad innehåller den?» Om han tagit tiden i akt och ej inskränkt sig till de nödvändigaste delarna av ämnet, vad hade han inte kunnat uträtta i fråga om förhörande och inlärande av de många och svåra verbformerna i grekiskan, för uppfattning av textsammanhanget och stilen i Xenofons Anabasis! En gång överraskade han oss med anmärkningen: »Märker ni skillnaden mellan en stridsskildring hos Cæsar och Xenofon?» Han kastade därmed ett ljus över de båda författarnas syfte med sina framställningar och dels personligheter. Märkvärdigt var att han icke lät oss komma i någon närmare kontakt med stilen och framställningen i de homeriska dikterna, ehuru han publicerat en liten uppsats rörande en sång i Iliaden. Det var icke någon stor del av eleverna i de lägre klasserna som läste grekiska. De flesta hade redan i 1:sta klassen fångats av  r y s k a n, som lästes i alla klasser, under inalles 25 timmar i veckan, flera än något annat modernt språk. Jag var med i detta ämne i kl. II—IV. De första grunderna inhämtade jag under ledning av  M i k a e l (Mischa) S m i r n o f f, son till en rysk köpman i Vasa. Mer än student var han icke, men han hade pedagogiska anlag, var fyndig och vaken och drev duktigt på. Men han kunde vara grov i sina ogenerade samtal med eleverna. Detta hörde man från hans mångåriga undervisning i normallyceet i Helsingfors. I Vasa var han blott en kort tid. Den egentliga företrädaren för ämnet var magister  N i k l a s  H e d v a l l, på visst sätt en motsats till Smirnoff, vek i sitt uppträdande, fin och nästan snobbig till sitt yttre. Han ingav icke respekt. En sådan som han hade icke kunnat upprätthålla disciplin i en Helsingfors-skola, men i Vasa gav elevernas hållning under lektionerna i allmänhet icke anledning till anmärkningar. Ett fortgående skoj med någon lärare kom icke i fråga. »Nisse» skall ha varit en begåvad och kunskapsrik man.

F i n s k a n  förfogade över blott 16 timmar, ingen i I:sta klassen. Men skolan hade en utmärkt lärare i detta ämne, A. R.  P e l a n d e r. Han var en högrest man med skarp och klar blick. Blott ett flyktigt ögonkast av honom, och den till lynnet mest ostyriga pojke sansade sig. Han hade psykologisk skarpblick. Ett litet exempel. I 2:dra klassen framställde han en fråga, som jag bra kunde besvara. Jag tillkännagav det med en energisk handuppräckning. Jag blev uppropad, men plötsligt blev jag av någon anledning förvirrad och öppnade ej mun. Pelander såg ett ögonblick på mig, men gav mig inte bannor för att jag vilseledde läraren, utan lät blott en annan avge svaret.

Pelander lärde oss vad Kockströms läroböcker och Euréns grammatik meddelade i finsk formlära så grundligt, att många bevarade lärdomen under hela sitt återstående liv. Med syntaxen sysselsatte han sig mindre. Coranders lärobok i ämnet var för sin tid ett gott arbete, tror jag, men de belysande exemplen var visst för få. I finsk syntax reder man sig icke blott med regler. Örat måste flitigt övas. Vi läste Ahlqvists Lukemisto, som mycket intresserade oss, men ordens inlärande var svårt för de flesta, då vi sällan hörde finska utom skolan. Även Kalevala fick vi göra bekantskap med, men diktens väsende och värde sökte läraren icke på något sätt uppenbara för oss. Han gick aldrig över det nödvändiga. Jag förmodar att han till sitt väsen var något torr, liksom hans röst var torr och ständigt harklande.

Han lät oss verkställa översättningar från finskan till modersmålet. Jag undrar, om härvid någonting brast, eftersom vi för att reda oss med övningsstyckena i Kockströms lärokurs hade behov av hjälp. Vi var många som anlitade klasskamraten A. S. Virtanen. Han hade finskan till modersmål, men kunde även bra svenska, då han i den Wolffska handelsfamiljen var upptagen nästan som barn. Då jag i min berättelse någon gång berört kamraternas senare levnadsöden, vill jag omtala, att Virtanen dog som student och att vid hans jordfästning i Helsingfors ingen anförvant var närvarande. Vi var tio kamrater samlade kring hans kista, och en av oss, en som nyss blivit prästvigd, invigde hans stoft till gravens frid.

I detta sammanhang kan jag lämpligen nämna, att under mitt första skolår fanns, enligt rektor Hallstens uppgift, 15 elever med finskan som modersmål. De var hemma i de finska socknarna nära Vasa. Något finskspråkigt läroverk fanns icke närmare än i Jyväskylä.

Ett sådant förhållande som detta bidrog till att eleverna i skolans högre klasser, hos vilka reflexioner gående utöver vardagens intressen uppkom, till en del var finsksinnade eller som det då hette fennomaner. Ingen av lärarna bedrev någon fennomansk agitation, ej Pelander, som därtill hade haft osökta tillfällen, ej heller den starkt finsk intresserade Toppelius eller den med finskan förtrogne Almberg. Några av eleverna hade mottagit impulser i hemmen, men de flesta hade nog kommit under inflytelse av den nationella väckelsen genom äldre kamrater, studenter, som förde entusiasmen med sig från finskvänliga och finskradikala kretsar i huvudstaden.

På liknande sätt uppkom och utbredde sig på 1880-talet bland skolans elever intresset för deras eget modersmål, landets gamla kulturspråk och för landskapets svenska allmoge.

Huru bedrevs undervisningen i elevernas  s v e n s k a  m o d e r s m å l och huru främjades intresset därför? Det hade blott 11 veckotimmar till sitt förfogande, färre än något annat språk. Men i den äldre tiden ansågs en undervisning i modersmålet överhuvud icke nödig. Man kunde ju språket utan en sådan. I de fyra lägsta klasserna fungerade som lärare mag. H. J.  W i t h a n d e r. Han var en skral lärare. Det kan tyckas orätt att på grund av en elevs under mer än sjuttio år förbleknade minnen uttala ett sådant omdöme. Men av L. L. Lauréns arbete »Vasa Trivialskola 1684 1884», där lärarnas meritförteckningar meddelas, framgår, att Withanders praktiska lärarprov bedömts med approbatur, medan de flesta andra av skolans lärare i sina prov fått betyget cum laude, Pelander och L. L. Laurén laudatur. Withander (»Vipan») hade en gäll och argsint röst. Han höll gossarna i ständig skräck. Han lärde grammatik enligt H. F. Sohlbergs korta, men klart och klokt avfattade lärobok, som på 61 små sidor innehöll Allmän och Svensk grammatik och Rättskrivningslära.

Det enda jag minns från Vipans grammatikundervisning är att han lät alla nykomlingar ange vad som var objekt i satsen »gossen bet hunden». De svarade naturligtvis: hunden.

Men då snäste Vipan till dem: »När har du sett en gosse bita en hund?» Men detta var ej en språklig förklaring. Det hade varit naturligt och nyttigt att framhålla, att i latinet och i finskan, som gossarna kände till, denna ordföljd kunde användas, då dessa språk hade en objektskasus med särskild form, men att de vid översättning från latin eller finska till svenskan borde undvika den, ehuru man vid eftertryck möjligen kunde säga: g o s s e n  bet hunden, icke  f l i c k a n. Men så långt sträckte sig icke Withanders språkliga vyer.

Honom kan man dock knappast lägga till last att han enligt Almqvists Rättstavningslära — denna användes, ej Sohlbergs, — lät oss läsa utantill en ramsa sådan som den följande, som jag efter mer än 70 år ännu tror mig kunna: »an, den, din, igen, han, hon, han, kan, man, men, min, mun, sin, vän.» Meningen var att lära att i dessa ord långt konsonantljud tecknas med enkel bokstav. Men redan då barn lär sig läsa, blir de förtrogna med dessa vanliga ord.

Den i Almqvists lärobok förekommande regeln, att j-ljud betecknas med dj å orden djävul, djäkne, djärv, djup, djur, föreföll oss besynnerlig, då dessa ord icke börja med j-ljud, utan med dj-ljud. Även vår lärare måste ha funnit regeln besynnerlig, men det var nog därmed att det stod så i boken. Lärarna i svenska hade ju den tiden icke några studier i ämnet. Långt senare fick man veta, att i Sverige d-ljudet i dessa ord var försvunnet, medan det bibehållit sig hos oss.

Knappast ordinarie lärarens, utan snarare en tanklös vikaries infall var det att i fjärde klassen helt plötsligt låta oss efter diktamen skriva en mängd med lånord fyllda meningar. Då vi aldrig haft någon övning i dylikt och många ord var för flera elever förut alldeles obekanta, blev resultatet icke precis lysande. Antalet fel hos den, som presterade de flesta, var 47. Han hade finska till modersmål och hade knappast läst annat på svenska än skolböckerna. Han skrev »galoger», »skinnpansar» och »munstage» i betydelsen galoscher, chimpanser och mustascher. Den eller de två, som kom från saken med minsta antal fel, hade tre oriktigheter.

Withander var även lärare i  g e o g r a f i, och honom till en viss berömmelse bör nämnas, att han med sitt vresiga sätt att förhöra tvang eleverna att, i många fall för hela sin livstid, lära sig namnen på berg och bergshöjder, hav och havsvikar, floder och bifloder, länder och städer och ange deras läge på kartan.

Med denna parentes återgår jag till undervisningen i  s v e n s k a . I mellanklasserna meddelade Pommen-Laurén denna undervisning. Vi skrev uppsatser hemma varannan vecka. l klassen förekom aldrig sådan skrivning. Laurén lät oss behandla små berättelser och anekdoter eller något från historien och från naturens liv, varvid han alltid som förberedelse meddelade ämnets huvudinnehåll. Vi kunde sålunda öva vår förmåga att uttrycka oss. Några egentliga stilistiska anvisningar tror jag knappast förekom vid Lauréns undervisning. Läraren i de högre klasserna, doktor Toppelius, angav i vissa fall de synpunkter, enligt vilka en uppgift skulle behandlas; men med ett sådant schema kom vi inte långt, då vi icke fick någon anvisning på, varifrån vi skulle hämta innehållet för vår framställning. Uppsatserna blev därför för det mesta mycket korta och torra. Som föreståndare för lyceets bibliotek hade han kunnat och bort anskaffa åtminstone någon för elevernas stilövningar behövlig populär litteratur.

Lärarna korrigerade efter gehör; kanske använde de även stundom ett lexikon. Om man ej tager vår säkert ymniga användning av finlandismer i betraktande, ty sådana hade varken lärare eller elever den tiden någon aning om, var våra uppsatser i frågan om logisk, klar och ledig framställning icke underlägsna dem som nu i skolorna presteras, men högre stilistiska anspråk fyllde de nog i mindre grad.
En orsak till detta förhållande var att den litteratur av högre halt, som vi läste hemma eller i skolan, var av mycket begränsat omfång. De få timmar ämnet förfogade över tvang till inskränkning. Det var Carl Collans Läsebok på prosa och hans Poetisk läsebok för Finlands ungdom som huvudsakligen användes. Den poetiska läseboken gjorde oss med det skickligt verkställda urvalet och de förträffliga inledningar, som föregick varje författares dikter, förtrogna med det bästa av Finlands poetiska litteratur och våra förnämsta diktare från Frese till Qvanten. Om Sveriges poetiska litteratur hade vi knappast en aning, utom att Toppelius i högsta klassen lät oss få någon kännedom om Tegnérs Fritjofs Saga. Annars läste vi i klasserna Runebergs Älgskyttar och Kung Fjalar och framför allt Fänrik Ståls Sägner. Dessa hörde till vår älsklingslektyr. Flera av oss kunde dem till hälften utantill. Följande var ett slags sport. Kamraten A. frågade: »Och kvällen kom», varifrån är de orden? B. svarade utan tvekan: »från Torpflickan». Och C. ifyllde: »Och solen sjönk och kvällen kom, den milda sommarkvällen». Vår litterära bildning blev ensidig, men den hade en patriotisk väckande karaktär. Fosterlandet och dess folk i J. L. Runebergs och Z. Topelius anda vann vår tillgivenhet. Strax efter det jag lämnat de lägre klasserna, blev Z. Topelius »Boken om vårt land» en allmänt använd läsebok.

Doktor Toppelius har i sin meritförteckning med kursiv stil angivit, att han »haft äran att leda inövningar av de första teaterstycken på finska språket, som gått över scenen i Helsingfors, givna av studenter vårarna 1858—1860». Det var sålunda ganska naturligt och mycket berömvärt att han sökte öva oss att deklamera dikter ur Fänrik Ståls Sägner. Det gör mig ont att säga, att han därvid förfor så tafatt, att vi av dessa övningar ingen nytta hade.

Jag har tidigare nämnt, att vi i  h i s t o r i a  hade doktor Rancken som lärare i skolans högsta klasser. Men åtminstone under ett år sköttes undervisningen av en vikarie. Av denna och våra andra historielärare har jag bevarat svagare minne än av Melanders läroböcker, som vi använde. De är utarbetade med största omsorg i alla detaljer och ger rörande händelser, förhållanden och personer ett rikt utgrenat skelett, som det särskilt för en historiker är nyttigt att göra sig väl förtrogen med. Men om det hos folken och individerna pulserande livet får man från dem en rätt svag föreställning.

En märkvärdig anordning i skolans lektionsplan var att Finlands historia lästes först i högsta klassen. Då största delen av skolans elever avgick förrän de nådde detta stadium, gick de ut i livet utan kännedom om fäderneslandets hävder, men med gamla tidens historia var de mera detaljerat förtrogna än nutidens elever, för vilkas räkning man gjort forntidens historia tunnare, då historien framtill ständigt tillväxer.

Då jag nu övergår till de fysisk-matematiska ämnena, träder  z o o l o g i n  och  b o t a n i k e n  främst inför mina ögon, icke därför att de hade det största antalet timmar till sitt förfogande, det utgjorde tvärtom blott 11 timmar i veckan, — eller därför att de företräddes av en särskilt framstående lärare, utan därför att lektorn i naturkunnighet var den originellaste av skolans alla lärare. Han bar namnet  G o t t f r i d  E d v a r d  B o e h m, men kallades aldrig annorlunda än »Jucka», vilket smeknamns ursprung är mig obekant.

På sitt sätt bedrev han undervisningen grundligt, med synnerlig livlighet och åskådlighet, men väl ensidigt. Han hade sina specialiteter. Visserligen gjorde han oss genom goda planscher förtrogna med representanter för de förnämsta växtfamiljerna och för ryggradsdjurens viktigaste arter. Men vad han på zoologins område särskilt uppehöll sig vid var människans matsmältning, däggdjurens tänder och andfåglarnas vingspeglar. Ett ämne, som varje ny klass fick göra bekantskap med, var »kråksången»: »Har du hört det fina i kråksången, är ett ordstäv, men helt tidigt en vårmorgon, då jag kom från Sandviken med källarmästar Holmberg, satt där en kråka i ett träd och sjöng så gudomligt. Det var ett egendomligt, fint klagande läte vi fick höra.»

Jucka var vid sin undervisning vänlig. Men engång blev han ursinnig. En pojke hade föreslagit sig att på planschen med blyerts utvidga och utsira tofsvipans nacktofs. Jucka blev utom sig. Han slog ut med armarna och skrek gång på gång: »vandalism, en oerhörd vandalism!» Vi förstod ej ordet, förrän vi senare i vår medeltidshistoria läste om vandalernas härjningståg i Nord-Afrika.

Allt som kom efter ryggradsdjuren behandlades summariskt. Men på ett fängslande sätt berättade han om huru myrorna sökte komna in i hans sirapsburk och vilken intelligens de utvecklade för att övervinna de hinder han ställde i vägen.

Jucka var tydligen mera intresserad för djuren, för det rörliga och livfulla i naturen, än för växterna. På hösten företogs exkursioner, dock icke så mycket i botaniskt syfte som för svampplockning. Lektorn var försedd med två stora handtagskorgar, en under vardera armen. Det gällde för pojkarna att fylla dem med svamp. De svärmade kring honom och frågade: »Duger den här?» »Duger den här?» — »Ja, lägg den i korgen!» eller »Nej, den är giftig, kasta bort den!» De gossar som kom till honom med växter, som de tagit för sina herbarier, och frågade vad de hette, fick alltid ett vänligt svar.

Men om lektorn var osäker, sade han: »Fråga Valter Laurén, fråga Valter, han vet det.» Eleven Valter Laurén, som dock först efter min tid var med om sådana exkursioner, blev med tiden en framstående botanist; han var vid universitetet lärare för farmaceuter. Då båda svampkorgarna var rågade och deras tyngd började pressa fram svetten på Juckas panna, anträddes återfärden.

Stundom företogs den på en omväg. Lektorn begav sig med sina klasser till ett ölbryggeri i stadens närhet. Själv slog han sig ned i ölbryggarens kammare, men till gossarna i stora bryggerisalen bars en korg öl. Det blev ungefär ett glas per man. Pojkarna grinade åt den beska drycken, men drack. Berusade blev de inte, men även enligt den tidens sed var detta något betänkligt och i skolordningen var det förbjudet. Då flaskorna var tömda, sändes en deputation in att tacka lektorn. »Tacka inte mej, gossar, tacka min vän, ölbryggarn. Gå nu beskedligt hem!»

Även om Boehm inte syntes särskilt intresserad för botanik, fordrade han likväl, att vi skulle samla växter, — 150 arter tror jag, och föra herbarierna hem till honom för granskning. Då en av gossarna för ändamålet gick till lektorn och knackade på dörren, hörde han ett egendomligt skrik därinne. Tveksam knackade han en gång till, och nu ljöd lektorns: »stig in!» Då han inträdde, låg Jucka raklång på rygg på salsgolvet, höll sin lilla flicka under armarna, lät henne hoppa på sitt nakna bröst, allt medan han ropade: »pian min, pian min!» —

Vi märkte, att Jucka ej alltid öppnade herbarierna för granskning. En av kamraterna förseglade sin samling och fick den tillbaka med obrutet sigill. En annan berättade, att han fyllt vad som brast i växtantalet med torra grässtrån, och att detta passerat oanmärkt.

Bra var att zoologi och botanik icke förhördes vid studentexamen i Helsingfors. Vi hade då stått oss slätt. Men om det är en lycka för eleverna att det bland lärarna finns någon som inte överanstränger dem, bereddes oss en sådan lycka genom Jucka Boehm. Likväl var det icke så mycket därigenom som genom sitt livliga, godmodiga och tillgängliga väsen han förvärvade sig allmän popularitet.

Om lärarna i  m a t e m a t i k  och  f y s i k  har jag icke mycket att säga. De var under årens lopp många, och något starkare intryck i den ena eller andra riktningen av dem har jag icke bibehållit. En sak tror jag mig böra nämna. De två ämnena anses nuförtiden av flertalet bland skolornas elever för svåra och de inge dem bekymmer. — Så var det icke på min och mina kamraters tid. Detta troligtvis av den anledning, att de läroböcker, som då användes, icke var så fyllda med abstrakta saker som de som nu skola läsas. Exemplen i Bergroths algebra var trevliga och löstes utan svårighet även av medelmåttigt begåvade. Fysiken har gjort enorma framsteg sedan den tiden. Vi kunde med tillhjälp av Floderus lärobok i fysik göra reda för termometerns, barometerns, kikarens, kompassens, ångmaskinens och den elektriska telegrafapparatens funktioner och teorierna för dem. Det var, tror jag, sådant som mest fordrades då för tiden.

Höstterminen 1877 eller vårterminen 1878 demonstrerade dessutom fysikläraren för sina kolleger och högsta klassens elever den nyss i bruk komna telefonens konstruktion och användning. Muntra repliker växlades mellan de genom en våning från varandra skilda, av undran fyllda grupperna. Lärarna föreföll oss vid detta tillfälle av otvungen samvaro som vanliga människor. De var inte heller visare än vi.

Av undervisningen i övningsämnena känner jag den i  s å n g endast från  e n  termin. Lärare var svenska undersåten B. V . P a l i n, som besökt Musikaliska akademien i Stockholm och hade intyg av Pacius över kompetens till lärartjänsten i Vasa. Han var en reslig herre, kom med spänstiga steg in i klassrummet, satte sin fiol under hakan, angav med några drag av stråken den rätta tonen, och så sjöng vi, 50 pojkar, med ljudliga stämmor morgon- och aftonpsalmer, samt enkla visor, sådana som »Herman är en munter fyr». Plötsligt kunde Palin rusa fram till en gosse och med ett försiktigt slag av stråken, försiktigt mera av aktsamhet om denna än om gossens huvud, utbrista på ren stockholmska: »Du sjunger falskt, tag ton, din lymmel!» Det hjälpte. Tonen blev den riktiga. Jag höll mig mest tyst, då jag kände min oförmåga att ta rätt ton. Ett stråkslag, ett prov på en minut, och jag blev för min övriga skoltid befriad från deltagande i sångundervisningen.

Lärare i  g y m n a s t i k  var  K. J.  R o m a n n, som genomgått kurs i pedagogisk gymnastik vid universitetet. Han var en liten och stillsam herre. I programmet angavs, att han meddelade undervisning enligt reglemente av Santesson. Med detta namn åsyftades antagligen en känd svensk kirurg, men egendomlig måste hans metod ha varit, om det var den som tillämpades i Vasa. Romann uppställde oss i led. På kommando utförde vi några friövningar. Sedan företogs några hopp, svängningar och klättringar, men småningom blev det allmän upplösning. Vi utförde de övningar som föll envar för tillfället in. Vi lät läraren ge oss, den ena efter den andra, sjukgymnastiska rörelser. Vi var inte bråkiga och överdådiga, ty vi tyckte om Romann, men ingen bestämd ordning rådde. Det var underligt att icke ens Rancken såsom rektor, då han själv var en god gymnast, ingrep, men han ansåg väl, att det hade kunnat bli blott värre, om Romann försökt, mot sin natur, bli sträng.

I d r o t t  och idrottstävlingar visste man icke av den tiden. Den enda sport, som ivrigare övades, var kälkåkning. En mycket litet trafikerad gata i nordöstra hörnet av staden, — jag tror den hette Berggatan, — var brant och lämnade de mindre pojkarna gott tillfälle till långa och snabba »skurr»-turer. I nordvästra delen av
staden anlades stundom en brant backe, där man fick åka mot en ringa avgift. En liten skridskobana hölls stundom öppen, men då det icke den tiden fanns elektriskt ljus, kunde den icke användas efter mörkrets inbrott. Dit drogs en del av pojkarna även därför att de där kunde sammanträffa med flickor från fruntimmersskolan. För skidlöpning hade terrängen varit utomordentlig med omväxling av höjder och slätter, men skidor var så ovanliga, att mina närmaste kamrater och jag under hela skoltiden icke ägde sådana.

Förströelse inomhus hade kamraterna i de tre högsta klasserna genom att deltaga i konventets sammanträden, men om konventet har jag intet minnesvärt att berätta, då jag av barnslig snarstuckenhet skilde mig från konventet redan första terminen.
Skolfester förekom icke. Dock en, en sorgehögtid, firades den 18 maj 1877 till minne av Johan Ludvig Runeberg, av skolans forna elever den störste, som avlidit den 6 maj. Långa förberedelser företogs icke. Men vid sorgefesten såg man Runebergs porträtt i fonden ovanom katedern. Invid denna stod gröna växter, som stadens familjer sänt. Närmast katedern satt tre eller fyra gamla herrar, som varit Runebergs skolkamrater. Rektor Laurén steg upp i katedern och höll på sitt varma och enkla sätt ett litet minnestal, som troligtvis alla elever förstod. Magister Hjalmar Ilmoni, en känd deklamator, framsade dikten »Fänrik Stål» på ett så uttrycksfullt och gripande sätt, att jag och troligtvis många andra av kamraterna skälvde och grep med båda händerna tag i bänkarna där vi satt. Skolans elever sjöng under rörelse sånger av Runeberg och sist Vårt land.

Minnet av denna fosterländska fest har bibehållit sig bättre än hågkomsten av många andra senare, mera storartade.

Härmed må min berättelse avslutas. Den har velat giva en föreställning om liv och förhållanden i Vasa skola under en sexårsperiod av dess snart mer än 250 års tillvaro. Vasa lyceum är en direkt fortsättning till den 1680 upprättade Trivialskolan i Vasa. Under två sekler var den södra österbottens enda högre läroanstalt.

Med vemod skiljes jag från minnet av alla dem jag där sammanträffade med, lärare och klasskamrater. De ha alla vandrat hädan.

Ivar A. Heikel (1945) Minnen från min barndom och skoltid, sid. 111—136.
(Inf. 2003-11-21.)

SLUT