Ur gamla loggböcker.

[I]

Av
Torkel Hellström.

Granngårdens gnisslande vindflöjel har länge svängt oroligt av och an. Himlen som tidigare på dagen varit klar har mulnat. Den gamla skeppsbarometern på väggen i mitt rum, med sin Farenheits termometer och sina pärlemorinläggningar, som varit med om mången dust på världshaven, sjunker hotfullt, och visaren intager ett läge som från much rain närmar sig stormy. Några häftiga orkanstötar böja esplanadens björkar nästan till bristningsgränsen. Allt varslar om ett värre oväder.

Jag har sedan en vecka tillbaka varit sysselsatt med genomgåendet av 16 gamla loggböcker, funna på en magasinsvind i staden. De hava tillhört gamla Nykarleby-fartyg på 1850—60-talet, en tid när ortens sjöfart var betydande och ångan och stenkolsröken ännu inte hunnit förjaga romantiken från skeppsdäck och rår.

Jag har sida för sida bläddrat igenom dessa gulnade dokument från ett förgånget tidevarv och skall här i stora drag försöka återgiva, vad jag erfarit ur de gamla loggböckerna. Jag har i sällskap med mången väderbiten Nykarleby-skeppare för förlig vind seglat ut från redden vid Alörn, passerat Hällbåken och Stubben på finländska sidan och Gadden, Norrskären och Understen vid svenska kusten, på väg ut i stora vida världen ur vår lilla Bottenvik.

Sjöresans enahanda träder en tillmötes ur dessa anteckningar över vind och väderlek, stävad kurs, loggad fart, avdrift, bibehållen kurs och seglad distans. »Glasen«.*) följa på varandra i en oavbruten följd, endast markerade av de ändlösa observationerna. På mig som inbiten landkrabba verkade dessa resor — de längsta äro på 50—60 dygn från hamn till hamn — minst sagt enformiga, men jag överlämnar ordet i fråga om sjöresor åt den beprövade kännaren av sjömanslivet Joseph Conrad. Han skriver i »The Mirror of the sea«:**) »ingenstädes uppslukas dagarna, veckorna och månaderna fortare av det förgångna än på havet. De synas försvinna lika snabbt som de lätta luftbubblorna som virvla om i skeppets kölvatten.«

*) Tidräkning ombord å fartyg.
**) Havets spegel. Methusen & C:o ltd, London 1915.

Endast ett skeppsbrott kan rubba den fastställda ordningen ombord och blott  e t t  dylikt förekommer under alla dessa av mig genomgångna resor på tusental och åter tusental mil. Men det är väl endast en lycklig tillfällighet. Havet krävde sina offer då som nu, som skalden Ernst V. Knape i Havet, gravgård skriver på tal om sjömännens skräck, Biscaya:

»Där vila farfar och farfars far, två starka och goda män, Biscya dem famnade båda två, som man famnar en trogen vän.«

Under segelsjöfartens tid spelade uppriggningen av ett fartyg en viktig roll. Jag har fått en inblick i segelföringen ombord, som är ett studium för sig och fått lära mig att bovenbramsegel, märssegel och undersegel äro råsegel, medan mesan och apan jämte jagaren räknas till stagseglen.

Jag har följt Jakob Kerrman å barkskeppet. Alexander II (på sin tid en av Finlands skickligaste sjökaptener, men på äldre dagar ett känt Nykarleby-original, som under namnet »Kucku« blev utsatt för mycken drift), på resa till Barcelona via Hull med kollast och vidare via Fernandina med harts och plankor till Falmouth samt tillbaka med barlast, till Alörsfjärden. Kapten Alexander Dyhr å skonerten Ceres, G. W. Aspegren å skonerten Kiirus, som hämtade vete från Odessa vid Svarta havet, C. P. Lövberg å barkskeppet Alku, som sedan även förde barkskeppet Toivo, kapten G. Lundqvist å barkskeppet Usko, kapten J. V. Häggström å barkskeppet Toivo, som en tid även förde barkskeppet Alexander II voro på den tiden kända fartygsbefälhavare. Jag har gått igenom 5 loggböcker, vilka tillhört briggen Toimi, det första fartyg som byggdes efter branden 1868 på Munkgrundet med patron O. von Essen, F. Hedström och G. M. Hedström som redare. Sjökapten Frans Hedström var dess första befälhavare, de följande voro J. Rank och G. W. Aspegren.

Barkskeppet Usko.

Hedström har med sin kännspaka piktur och gammaldags ortografi i journalen antecknat: »fredagen den 17 sept. 1858 lättade ankar och gick till segel under lodtsens comando till kl. 2 då släppte lodtsen vid Hällbåken och lagade allt i ordning som på sjön fordras och så fortsatte resan till London med Gudts Hiälpp.« Som synes besjälade en djup religiositet många av den tidens sjöfolk och de flesta resorna i loggböckerna börja med angivande av fartygsnamnet och uppgift över resans mål samt avslutas med orden »Will Gud.« Att vilodagen hölls strängt i helgd framgår av anteckningen på söndagarna: »Höll Heligt«.

Man får av loggböckerna många inblickar i förhållandet mellan befäl och manskap på den tiden. Detsamma synes i allmänhet å Nykarleby-skutorna ha varit gott, ja i många fall patriarkaliskt, om också kaptenen stundom hade svårt att hålla sitt manskap i tukt i synnerhet vid hamnbesöken efter längre sjöresor. Kroppsagan var ju på den tiden tillåten, och de minsta förseelser bokfördes noga i loggboken. Sålunda får man på ett ställe veta att »jungman Pettersson den 16 sept. 1853 kl. 5 vid nära full dager fick tvenne slag med flata handen för bristande påpasslighet vid utkik.« En annan gång bokföres, att en matros »fått fem slag med en sextongarnsända.« (Forts.)