De första ”styrmännen” eller lotsarna i staden var fiskare eller sjöfolk, som åtog sig lotsning mot lön av staden och lotspenningar av resp. fartyg samt ev. rätt att fiska i stadens och landssocknarnas vatten. I april 1694 uppsade sålunda ”gamla styrman Mattz Mattzson” sin tjänst för ålderdoms skull. Handelsmännen begärde nu, att styrman Knuth Larsson och Mårten Mattsson Stråka skulle uppremma ådjupet samma vår, liksom styrman Mattsson årligen gjort. Magistraten förordnade dem även att utföra arbetet ”med allvarsam förmaning att det beställa väl”.

I maj 1698 förordnades Nils Jacobsson att uppremma ådjupet och uppsätta de nödiga remmare, som Soklot- och Kyrkobyborna borde hålla och remma. 19)

Mot slutet av 1700-talet började man underhålla lotsar på Torsön, d.v.s. på Soklothällan. Magistraten hade gjort upprepade framställningar härom hos landshövdingen. Den 27 maj 1772 svarade denne, att han ej ansett sig kunna förpliktiga Soklotborna, ”att åt förberörde Thors holme lämna stadens lotsar de av magistraten föreslagne förmåner”, eller pålägga dem, att själva vara ansvariga för lotsningen på denna holme. Magistraten beslöt då att låta några av stadens äldste överenskomma med två skickliga karlar från staden att ombesörja lotsningen under året 1772. 20) Först följande år synes de första lotsarna ha förordnats, nämligen styrmannen Gustaf Häggroth och borgaren Nils Sund. 21) Förordningen gällde ett år och i lön skulle de av staden få 120 dr kopp. mynt vardera, utom det de uppbar och behöll som lotspenningar för de fartyg de lotsade.—22)

Häggroth ersattes redan i maj s.å. med borgaren Anders Turdin 23), som jämte Sund avlade tjänsteed den 17 maj. De lovade göra sig ”fullkomligen underrättade om alla de grund, som mellan lotsställen skulle finnas, om alla ankarsättningar och inlopp och även om vattnets djuplek” samt ”ha uppsikt till sjöss och i tid gifva grann akt på de utur sjön kommande skepp och farkoster och i god tid möte dem utanför inloppet, förrän de må hafva någon fara af yttersta grunden”. Kommen ombord, skulle lotsen göra sig underkunnig om huru många fot skeppet gick djupt” samt ”hvad ont skeppet har i seglandet, så att han uti seglande, loverande och ankrande må gifva skepparen tidig varning och undervisning.”

Lotsen skulle även agera tullman: han skulle ”för öfrigt kontrollera, hvad gods skeppet för, att intet olofligt föres”. 24)

S.å., den 1 juni godkände rådhusstämman ett ”Projecte om lotsarne”, vilket väl är att anse som stadens första lotsstadga. Rörande lönen bestämdes där, att alla fartyg, som betjänade sig av lots, skulle erlägga 1 daler silvermynt för varje fot, som fartyget gick djupt. Hälften skulle tillfalla staden och hälften lotsarna, sedan staden för dem uppbyggt nödigt hus på lotsstället. Tills detta skett, skulle stadens medel tillfalla lotsarna. 25)

Denna stadga var i stort sett gällande tills den nya lotsförordningen för Finland utfärdades 1857.

Lotsningen var en svår uppgift i de steniga och trånga, obelysta farvattnen utanför Nykarleby. Grundstötningar och haverier inträffade även då och då. Sålunda grundstötte fiskarborgaren och lotsen Carl Schiöten (Schytén) hösten 1830 med briggen Enigheten om 100 läster. För sjöskadan krävde ägaren, rådman Adolf Hammarin, 200 rdr rgds att betalas med 25 rdr årligen plus ränta. Briggen blev ej vrak utan seglade för Hammarin ännu 1848, då han sålde den till handl. Wågman & Björkqvist i Vasa. 26) Skadeståndet var med hänsyn till förhållandena ansenligt och gick 1839 till utmätning. Schiöten var som vi sett lots på Stubben.

[Det enda ”koleraoffret” 1834]

Värre råkade emellertid fiskaren och lotsen Matts Boman d.ä. 27) ut. Han hade som vi sett varit ägare till en del av Frill hemman och sedan detta sålts till Z. Topelius d.ä. 1826, var han torpare på Åminnetorpet, ”Bomans torp”. Dessutom tjänstgjorde han som lots.

År 1831 rasade en koleraepidemi i Europa och spred sig även till Finland, de vanliga sjö- och landvägarna från kolerahärden S:t Petersburg. De försiktighetsmått, som då och under de följande åren vidtogs, upphävdes emellertid den 10 juni 1834, då koleran tycktes ha avstannat på alla orter, som Finland hade förbindelse med. 28) En ny epidemi bröt dock ut samma sommar, men denna gång i Sydeuropa och småningom i Sydsverige och spred sig snabbt. Särskilt Stockholm drabbades svårt detta år, då omkring 3 521 personer dog i kolera, d.v.s. 44 % av stadens befolkning. Epidemien kulminerade i sept.

Trots koleran besöktes Stockholm av nästan lika många fartyg från in- och utlandet som vanligt. Från Finland inkom sålunda år 1833 23, år 1834 14 och år 1835 16 fartyg. 29) En stor del av dessa var som vanligt från Österbotten.

Myndigheterna i Finland synes i själva verket ha reagerat ganska långsamt på ryktena om koleran. Den 18 aug. ålade dock senaten alla från Sverige ankommande fartyg 5 dagars observationskarantän vid Degerby tullkammare på Åland eller vid den tullkammare, dit de var destinerade. Magistraterna i sjöstäderna skulle utse plats för bevakningen och inrätta sjukhus. Den 2 sept. inrättades en andra karantän vid Eckerö.

Först den 27 aug. visste Helsingfors Tidningar berätta, att sjukdomen åter visat sig i Norden, nämligen i Göteborg och västra delen av Sverige samt i Fredriksstad i Norge, och att åtgärder vidtagits för att hindra den att gå över Finlands gränser. — Huruvida någon vid denna tid var prenumerant på tidningen i Nykarleby är osäkert. I Jakobstad torde den dock ha förekommit.

Den 3 sept. meddelade tidningen, att koleran nu visat sig i Stockholm. Först vid mitten av sept. fick dock magistraten i Helsingfors order om att anordna ett kolerasjukhus för de sjuka på fartyg, som anlände från Sverige eller andra utländska orter. Den 17 sept. uppdrog H.K.M:t adjointen hos generalguvernören, gen. löjtnant Thesleff, att vidtaga alla nödiga åtgärder till avvärjande av kolerasmittans införande i Finland. Befallningar och instruktioner skulle sålunda utfärdas till landshövdingar och magistrater. 30) Några fall av kolera på ankommande fartyg observerades och oskadliggjordes i Degerby och vid observationsbevakningen utanför Åbo. Den 27 sept. innehöll tidningen en underrättelse för menige man om försiktighetsmått vid kolerasjuka, utfärdade enligt medicinalstyrelsens förslag. Den 1 okt. publicerades Thesleffs kungörelse härom i Finlands Allmänna Tidning, som torde ha prenumererats i Nykarleby bl.a. av Isak Lindqvist.

Redan i början av okt. meddelade Helsingfors Tidningar emellertid, att kolerafarsoten upphört i Göteborg och Jönköping och var i avtagande i Stockholm. 31) Något fall av kolera inträffade i själva verket ej på det finländska fastlandet 1834 eller, de närmaste följande åren och någon epidemi hade det aldrig varit fråga om. Först 1853 fick koleran allmän spridning, även då genom smitta från S:t Petersburg, men även för första gången från annat land än Ryssland, nämligen Tyskland. Det enda fallet av smitta från Sverige, vad Österbotten beträffar, inträffade 1866 i Vasa. 32)

De bestämmelser om karantän och besiktning, som utfärdats för fartyg från kolerasmittade orter, kan som av det ovanstående framgår, ej ha nått Nykarleby förrän tidigast i slutet av sept. Lotsen Boman, som låg ute på Tornskär och fiskade, kan sålunda omöjligt ha fått del av dessa förordningar, då ett fartyg i mitten av sept. anlände från Sverige och sökte lots för insegling till staden. Vilket fartyg det var är obekant. Ej heller vet man med säkerhet, om det kom från Stockholm, och när det i så fall avseglat därifrån, före eller efter kolerans utbrott därstädes. Att Boman i god tro lotsade fartyget till hamnen tyder dock på att man ej ens på fartyget visste, att Stockholm, om det nu var därifrån fartyget kom, den 26 aug. förklarats för smittad stad. Boman måste ju som lots ha känt till karantänslagen av 1806 och karantänsbestämmelserna från koleraepidemin 1831—1834, då egna karantänsanstalter för första gången inrättades i Finland, och skulle självfallet ej ha tagit en sådan risk. Straffbestämmelserna var drakoniska. Bl.a. skulle en befälhavare, som tillät ett veterligen smittat skepp gemenskap med andra skepp eller med land, mista livet. Fartygsbefälhavaren och lotsen måste sålunda ha varit okunniga om att skeppet kom från en kolerasmittad hamn. Någon bestraffning av befälhavaren synes ej heller ha varit på tal. Boman däremot fick plikta med livet. Huru var något sådant möjligt?

Nykarleby hade visserligen i slutet av aug. enligt Topelius dagbok nåtts av underrättelsen, att koleran med stor våldsamhet brutit ut i Göteborg. 33) Men livet gick lugnt och stilla vidare som förut. En rysk truppavdelning hade emellertid förlagts i staden i mitten av sistnämnda månad, de s.k. ”päronjägarna” av Wiborgs regemente, som Topelius kallar dem. Den 13 sept. spreds ryktet, att koleran nått Stockholm. Den 18 sept. lämnade Topelius Nykarleby för att resa till Helsingfors. Troligen anlände fartyget först därefter, eftersom ingenting nämnes i dagboken om de därpå följande händelserna, som måste ha väckt en hel del uppseende i staden. 34)

Ingenting skulle ha hänt, om ej ”Durren”, sjökapten Jakob Kerrman, ingripit. Denne hade en tid haft tjänst som tulljaktskapten i Nykarleby, men hade avgått i maj 1828. Han bodde sedan 1821 på Haralds hemman i Forsby, där han idkade lantbruk, brännvinsbränning [Vid Haralden hade funnits ett berömt kronobränneri] och advokatyr. Mot staden och dess myndigheter hyste han av någon orsak agg vid denna tid. Han fröjdade sig sålunda mycket över att Nykarleby socken just då vunnit tvisten med staden och en del av Kyrkobybönderna angående tillandningarna. Senaten hade avgjort saken så att det skulle förbli vid det gamla storskiftet. 35)

Kerrman var en orolig själ. Vintern 1829 visste Z. Topelius d.ä. för sin broder Gustaf i Uleåborg berätta: ”Kerrman har nu hvad tyckes blifvit tulljaktsbefälhavare ånyo, neml. i Björneborgs distrikt”. Om Kerrman överhuvudtaget tillträdde denna tjänst är dock osäkert. Han var ej populär i Nykarleby, och kort före sistnämnda utnämning cirkulerade i staden ”en pasqville på vers, fylld af det grövsta ovett mot honom”. Man ansåg att ”Consuln”, d.v.s. tyske vicekonsuln, handl. och rådmannen Isak Lindqvist var upphovsman till paskillen. Kerrman och han hade ständigt legat i delo med varandra. Särskilt bitande var följande omdöme om den illa tålde Kerrman: 36)

”Om K(errman) vore stor som
han är hög och dum,
Han mellan Rata hamn och
Thorsö ej fick rum”.

Som vi sett hade Kerrman tidigare visat stor beskäftighet vid ordningens upprätthållande i staden. Nu var han sedan 1821 mantalsskriven i landsförsamlingen på Haralds hemman, men titulerades ännu i mars 1837 rådman, från sept. s.å. dock f.d. rådman i staden. Orsaken till att han helt opåkallat ingrep i det s.k. ”Cholerafartygets” ankomst var dock ej nit för hälsotillståndet och ordningen i staden, eller för tullbestyren, utan rent hämndbegär. Enligt Bomanska släkttraditionen hade han en arg hund, som blev skjuten. Han misstänkte nu, att det var lotsen Boman på Åminnetorpet, som var den skyldige. Misstanken var ogrundad, men Boman råkade illa ut. Kerrman anmälde honom hos myndigheterna för inlotsning av fartyget utan föregående karantän, trots att det kom från en kolerasmittad hamn. Det sistnämnda visste som vi sett ej Boman, som tydligen ej hört något om koleran i Stockholm förrän fartyget ankrat i hamnen. Ej heller hade han hunnit få del av de aktuella bestämmelserna rörande karantän, som ev. redan nu anlänt till staden.

Någon smitta medförde det s.k. ”Cholerafartyget” inte, men det oaktat utdömdes ett förvånansvärt hårt straff, måhända beroende på att rysk militär som vi sett just då var förlagd i staden: fängelse på Sveaborgs fästning. Detta var för den 53-årige Boman detsamma som dödsstraff. Han avled på Sveaborg redan den 2 jan. 1835 i slag.

Huruvida Kerrman satt med i rådhusrätten som rådman, då domen fälldes är obekant. En viss roll skall en rysk garnisonsläkare (fältskär) ha spelat enligt släkttraditionen. Det hör till bilden, att Kerrman konkurrerade med Bomännen och andra fiskare om stadens fiskevatten, vilket i sin mån kan ha bidragit till att han ville ha Matts Boman ur vägen. I maj 1836 arrenderade han sålunda stadens andel av notfisket vid Granskäret och Alörn för 16 rbl 25 kop bco ass. per år. 37)

Bomans bortgång drabbade en stor familj. Han och hans hustru Magdalena hade haft en tung försörjningsbörda, emedan de tagit hand om sin sonhustru, Katarina Elisabeth Boman, f. Höglund, som 1833 blivit änka med sju minderåriga barn. De råkade nu i stor nöd. Magdalena Boman vände sig till familjen Topelius på Kuddnäs, under vilket Åminnetorpet som bekant lydde, och bad om hjälp att komma i kontakt med den fängslade maken. Zacharias T. uppsatte även på sin moders begäran i hustruns namn ett brev till honom, men det hann ej fram i tid och kom ouppbrutet tillbaka. Topelius själv fick först den 24 febr. underrättelse om dödsfallet. Han gjorde med sin vän, senare stadsläkaren i Nykarleby J.F. Blank, ett besök på fästningen den 15 mars 1835 för att söka upp fängelseläkaren (?) Titz och förfråga sig hos honom angående Bomans död, men Titz var bortrest. — Topelius beklagar i sin dagbok ”den stackars Boman, som för sin obetänksamhet med cholerafartyget kom till Sveaborg ... Så fick dock choleran ett olyckligt offer ... Det var bra synd och det gjorde mig just ondt om honom”, skriver Topelius. 38)

Åminnetorpet måste lämnas redan hösten s.å. 39), men återficks 1837 och innehades sedan av änkan Katarina Boman till 1843.

Bomans hade årligen levererat 1/2 tunna packad strömming och 5 lisp. [42,5 kg] gäddor i arrende. Färsk fisk, såsom id och lake, abborre, kutul [siklöja] och färsk strömming skulle presteras varje vecka. Änkan fortsatte leveranserna med sonens hjälp. Den 6 juni 1838 hämtade hon sålunda 1/2 lisp. harr, i nov. 1 lisp. sik och 1840 åter harr. 40) Trots yttersta fattigdom sökte hon försörja sig och sina faderlösa barn. Äldsta sonen, 12-årige Matts, gjorde sig till en början en fiskhov, fångade sik i forsen om hösten och fortsatte sedan faderns fiskeri som en hel karl. Hans moder uppbar under några år ett obetydligt fattigunderstöd, men detta indrogs, då sonen Matts nått 16-årsåldern, emedan han då var ”vuxna karn”. Den 13 jan. 1844 antogs han även till fiskarborgare i staden i sin fars ställe. 41)

Änkan-modern arbetade utom hemmet som tvätterska i herrskapshusen. Tvättdagarna började kl. 4, senare kl. 6 på morgnarna och räckte till sena kvällen. Värst var sköljningen under skarp vinterköld vid de öppna vakarna i ån, då kjolarna frös till is omkring sköljerskorna.

Under sommarhalvåret hjälpte hon sin son Matts med fisket. En gång, då änkan Boman var ute för att fiska, råkade hon på kapten Kerrman. Denne rodde, enligt vad Bomanska släkttraditionen uppger, omkring för att leta efter spillror av ett fartyg, som gått förlorat vid inloppet till Nykarleby. Kerrman frågade nu änkan, huru hon mådde, vartill hon svarade: ”Först tog Gud det som var bäst (mannen), och sen människor det som var därnäst (svärfadern), och det rår kapten för! Och därför söker Ni nu spillrorna av Ert verk!” Så fortsatte hon samtalet, uppgörelsen med Kerrman, tills båda grät. 42)

Även i fortsättningen var ödet ogynnsamt stämt mot Kerrman. Hans affärer, lantbruk m.m. gick omkull. Den 12 sept. förklarades han i konkurs, och den 25 sept. 1837 sekvesterades [togs i kvarstad; provisoriskt beslag] ”f. rådman Kerrmans” fasta och lösa egendom i staden. Den utmätta delen av lösöret skulle försäljas exekutivt, medan magistraten skulle draga försorg om den fasta egendomens försäljning. 43) Exekutionen uppsköts en tid, Kerrman hade fortfarande kvar Haralds hemman, och fick 1839 anställning som tulluppsyningsman i Vasa sjötullkammardistrikt. 44) Detta kunde dock ej rädda honom från ekonomisk misär. År 1843 gick också Haralds hemman under klubban och den 20 april 1846 dog han. Hustrun överlevde honom till 1881. 45) Hans söner var Johan Jakob (f. i Nkby 24.7.1814, skepparexamen 1857, d. i Munsala 21.11.886) och Jakob (f. i Nkby 20.12.1819, skepparexamen 1844, d. där 6.6.1898), kallad ”Kucku” Kerrman och liksom brodern omnämnd på annat ställe i detta arbete.

Änkan Katarina Elisabeth Boman tillbragte sin senare ålderdom hos sin dotter Johanna Kjellman i det hus, som senare blev trädgårdsmästarbostad vid seminariet. Där dog hon vid 88 års ålder den 7 febr, 1887, aktad och avhållen av de sina för sin godhet och sin gudsfruktan. Hon ligger jämte sin man begraven intill gravgårdsmuren mot vägen på gamla begravningsplatsen. 46)

Så kunde människoöden gestalta sig för ett hundratal år sedan i Nykarleby.