Ur gamla loggböcker.

[II]

Av
Torkel Hellström.

För att belysa befälets inställning vid disciplinära konflikter vill jag här citera beskrivningen av ett större slagsmål ombord å Alexander II i Alexandrias hamn söndagen den 1 oktober 1871, såsom det relateras i loggboken av kapten Jakob Kerrman. — »På begäran av besättningen tilläts den att hålla ett litet kalas ombord med hvillkor att ingen fick överlasta sig eller störa ordningen ombord. I skymningen hördes oljud med svordomar och hojtande hvilket först av styrman åtskilliga gånger förbjöds, men utan att hörsammas af jungman Pettersson, matroserna Henriksson och Hannula. Sedermera blef de av kapten minst fem gånger tillsagde att förhålla sig ordentligt; det oaktat uppstod slagsmål hvarvid Pettersson ville nyttja knif för att därmed tilldela Forsström ett slag, men hade han sin egen knif ej tillhands utan begärde att få låna Backlunds, hvilket han vägrade att gifva honom. Matrosen Henriksson slog jungman Sundqvist med en smörbytta mot ansiktet. Sedan vakten blivit uppsatt och alla tillsagde att förfoga sig till sans, väktes styrman och jag sedan vi voro gångna till sängs af buller, hojtande och svordomar. Då fick Henriksson som så många gånger blifvit tillsagd att förhålla sig stilla af kapten en örfil med flata handen. Pettersson, som på intet hvillkor kunde förmås att hålla sig stilla, sattes i handklovar samt låstes fast akterut nära kajutan kl. 4 på morgonen. Då han befanns vara nykter blev han åter lössläppt. Allt detta kunna vi, styrman och jag underskriva och med ed bekräfta.«

Som synes i grund och botten ett ganska ofarligt slagsmål, som inte blev någon till men och över vilket ett tragikomiskt inslag drar löjets försonande skimmer.

Det mesta intresset erbjuda Medelhavsresorna. Jag slår på måfå upp en sida och råkar träffa på barkskeppet »Toivo«, som passerat Gibraltar och nu befinner sig någonstädes vid Sicilien på resa till Constantinopel. — Det azurblå Medelhavet krusas av en lätt bris. »Pejlat ön Zembri S S W 3/4 W på dist. 17«, står det i loggboken. Pumpat läns. Pejlat ön Pantellaria. Kl. 12 på natten pejlat Schalambria fyrtorn.

I den ljumma månljusa natten går färden mot öster. För det mesta är det vackert väder och laber vind. En mötande brigg, — Islander från Cardiff, — signalerar. Den har varit 27 dygn på resa från Smyrna med last av fikon«. Cap Matapan på Greklands sydkust pejlas. Vidare Spathi fyr, Cap St Angelo och en mängd öar i Grekiska arkipelagen: Karavi, Fationera, Antemio, Belo, St Georgios, Zea, Cap Baba, Cap Gadaro och en vacker morgon med sol och laber vind går man till ankars i Dardanellerna i ak Bashi Bay på 17 famnars vatten. Resan från Swansea i England har räckt 43 dagar. Inga större malörer hava inträffat. Havet har hela tiden visat sig från sin fördelaktigaste sida. Så är det för det mesta i dessa loggböcker. Resorna över Atlanten utgöra intet undantag från regeln. Frånsett ett mindre »trouble« i Baltimore genom några sjömäns rymning, (de hämtades efter en vecka med polisens tillhjälp tillbaka ombord jämte sina sjömanskistor), gick allt regelrätt till och fartygen återvände väl behållna till redden vid Alörn.

Kapten J. Ranck som år 1862 förde befälet på Toimi råkade under resa från Shields till Grimsby i England ut för ett haveri som kostade fyra man av besättningen livet. I Journalen finnes händelsen på följande sätt beskriven av fartygets styrman, E. Grönberg.

Den 21 dec. när fartyget, som förde dubbelrevade märssegel i högbrytande sjö, befann sig kl. 5 på Nordsjön (Lat: N=54°5' Longt: O=1°14,5') kom oväntat en stört sjö från B: B:låringen, och tog bort rundhusen, kajutan, med alla däri varande inventarier till briggens navigering samt all proviant, som var skämd redan förut av vatten och slog sönder båtarna. Uti mörkret saknades av manskapet Timmerman Wikman, Matrosen Nylund, Jungmannen Eriksson och Constapeln Jacobsson. Lade briggen sedan i vind för B: B: halsar och surrade rodret i lä, ty ratt och rorten voro borta. Genast ställdes till pumpen och reparationer vidtogos att täta och spika de för sjöars inströmmande öppnade ställena — då påträffades uti kajutan Constapeln Jacobsson liggande död bland spillror av bräder och möbler grufligt sönderkrossad i sitt hufvud. Då briggen vände för S: B:-halsar observerades fiskarbåtar och sattes af folket upp en nödflagg ty vattnet minskade ej i briggen så att vi trodde den skulle sjunka. Flaggen blåste sönder och någon hjälp erhölls ej ty sjön var för hög; då hissades stagseglet upp och stormärsskoten lades loss för att få briggen att falla, men bägge gingo genast sönder; fortsatte att segla med förmärsseglet utan kompass och klocka; under tiden slog storseglet loss och kapades ty det var omöjligt att bärga; skyarna voro mörka, fyllda av blixt och åska.«

»Pröfvade efter mörkret att klockan var omkring 10 e. m. Då en fiskarbåt syntes, prejades och begärdes av honom lodz. Med stor möda kunde han förmås att lämna någon hjelp. En man kom ombord och begärde 100 pund för lodsning till Grimsby, men nekades att gifva så mycket till honom. Slutligen överenskoms vid folkets närvaro om 50 punds ersättning.«

Epilogen till tragedin därute på Nordsjön söndagen den 21 december 1862 utspelades en vecka senare i Grimsby »där Constapeln Axel Jacobsson från Nykarleby uti en på orten bruklig kista fördes i land och till närmaste Hotell där han undergick syn af 12 män. På eftermiddagen fördes han uti likvagn åtföljd af capten och hela besättningen till begravningsplatsen där han först infördes i ett bönehus, där verser på engelska lästes af en prest, sedan sattes han i graven vilken fylldes, varpå man återvände ombord och satte upp sedvanlig vakt natten öfver«.

Därpå följande måndag undergick fartyget besiktning av bl. a. sjökaptenerna A. Snellman och Cannelin från Uleåborg och intogs följande dag i docka.

Den 14 februari voro reparationerna slutförda och briggen redan på väg genom Kanalen och Gibraltar sund till Cagliari i Italien för att hämta salt.

Sjömanslivet har ju såväl sina ljusa som mörka sidor. Att i de av mig genomgånga loggböckerna de ljusa sidorna övervägt, får väl närmast tillskrivas en lycklig slump.

Under 1800 talet hava bl. a. följande Nykarlebyfartyg gått under: galeasen Carl Georg, kapten Johan Kristian Berger, förlist med man och allt på återresa från Lybeck 29 aug. 1801, skeppet Harmonie, kapten Kristian Wennerholm, gått under vid Gibraltar 1836 och briggen Paulina, förlist 1838 utanför Norrtälje i Sverige.

Havet är oberäkneligt, lika bedårande och lockande i sin gunst, som trolöst och grymt i sitt raseri. »Endast den är en verklig sjöman«, skriver Joseph Conrad, »för vilken havet förlorat alla sina illusioner, men för vilken det oaktat allt bevarat sin tjuskraft oförminskad.«