DÄR ÄR VÄGENS MÅL

Om Ernst V. Knape

av

J. J. Huldén

Några dör för tidigt, andra för sent, få vet att dö i rätt tid, skrev den mycket snillrike och ännu mer galne filosofen Nietzsche. Kanske är det ändå vår Skapare, som utmäter livstrådarnas längd, och i så fall har han väl en mening med måtten. Men mänskligt sett skulle Ernst V. Knapes liv tett sig vackrare, om det varit kortare, om han undsluppit det skumrask, i vilket hans förbrända själ till synes planlöst irrade under de sista levnadsåren.

Han började ljust och käckt. I studentlivet var han med sin sång, sitt lutspel, sin versläsning och sina diskussionsinlägg en verklig charmör. Kvinnor lockade han, som ljuset lockar nattfjärilar; icke alla vaknade lyckliga ur illusionens ljuva rus, men den moraliska balansen får anses återställd, ty de syndfria har med stor beredvillighet kastat sten på honom för hans felsteg i denna riktning. Sin bästa tid hade han under de sex år han var läkare i Nykarleby. Knape var en skicklig läkare — år 1911 förklarades han kompetent för professur i oftamologi [ögonsjukdomar] — och i sitt yrkes utövning kom han människorna också mänskligt nära. Det är många ord som hinner växlas mellan skjutsbonden och doktorn under en läkarskjuts. Knape var nyfiken på människoöden och berättelser; dem han hörde i kibikgaveln på hemresa från Munsala sjöbyar utformade han ofta till folklig dikt. Åtminstone kan »Änkan Smeds» och »Well, sa Kal Jott» på så sätt få sin upprinnelsehistoria bestämt lokaliserade. »Sjukbesöken har varit min rikast flödande inspirationskälla», yttrade Knape en gång till mig.

I den enda dödsruna jag hittills sett över Knape säges, att »hans arbeten präglas av två bärande idéer: sanningssökandet och kärleken till hembygden». Säkert var kärleken till hembygden varm och äkta. Han hörde till dem, som genomlever ett lyckorus, var gång de kommer söderifrån och vid Östermyra ser slätten blånande vidga sig mot Ilmola och Lappo, han träffade den rätta tonen hos forsens brummande basfiol, och han målade hembygdsakvareller, som hos mången otvivelaktigt har väckt ett igenkännandets gensvar. Men Knape har skänkt hembygden också annat än den poetiska omklädnaden för några av dess egendomligheter. Han var nämligen från början med på den fosterländska frihetskampens samtliga etapper: i det ideella väckelsearbetet, i det passiva motståndet, i aktivismen och slutligen i den blodiga leken 1918. Han har, så länge hälsa och krafter stod bi, gjort mans gärning i hembygdens och fosterlandets tjänst.

Sanningssökandet är däremot ett ord, som torde få hänföras till dödsrunornas obligata grannlåtsförråd. Vad han i den vägen funnit, utgör i varje händelse endast litet fallfrukt på naturalismens allmänning. Men skönheten, den sökte han; ibland med gott spårsinne, ibland förvillande sig in i urspårade drifters allra farligaste djunglar. Han hade konstintresse och talanger i många riktningar, men hans tavlor, hans kompositioner och hans dikter var dock i det hela taget endast en dilettants försök. Han var känslig för intryck, men den originala ingivelsen var icke stark. Det bästa i hans diktning har inspirerats av svensk folkmelodi, och med denna har hans sång ingått en förbindelse, som skall rädda hans diktarnamn åt eftervärldens minne.

I sin krafts dagar var Knape en människa, i vars sällskap timmarna svann som vingade genier, och den som skriver detta eftermäle har mycket att tacka honom för. En sommarnatt på Brunnsholmarna läste han för mig dikterna i sin då ännu otryckta första samling [Akvareller]. Och om jag då kände mig starkt anslagen, berodde det kanske mest på den musikaliska trollmakten i diktarens stämma. Jag återfann icke allt, när jag senare själv läste dem i bok. Mången gång följde han mig till Forsbacka eller Jutas, när jag i sena sommarkvällar skulle cykla till Munsala, och vad han då improviserade om slättens själ, om kyttlandsrökens hembygdsparfym m.m. skapade stämningar, som icke förflyktigades.

Det var en bruten och dödstrött man, som nu gick till vila. Hembygden må gömma varligt i sitt sköte den diktare, vars högsta önskan var att besjunga hennes egen skönhet.