Minnen från ett svunnet Nykarleby

Min första stadsresa har jag skrivit om, oförglömlig för att farfar i ett anfall av frikostighet köpte en strut ”dråpaknappar”.

Nu hände det ett par år senare att jag på nytt fick göra en stadsresa. Farbror Ville, nyligen hemkommen från Amerika, tyckte att det såg bekymmersamt ut med min hälsa och beslöt fara med mig till läkaren, så att jag inte skulle duka under för lungsoten som så många av mina jämnåriga gjorde den tiden. Han betalade både läkaren och stärkande medicin som ingen annan tyckte sig ha råd med.

Obekymrad av alla sjukdomar tyckte jag att resan var ett stort äventyr. Farbror Ville hade trimmat unghästen Sem och deltagit i travtävlingar, så det bar i svindlande fart i den tvåsitsiga häckkärran med blänkande seldon som tattar Yrjö såg avundsjukt på. [I början på 1970-talet åkte ”Tattar-Arvo” i en tvåsitsig häckkärra.] Ville njöt synbarligen av den beundran som ekipaget väckte. Efter läkarbesöket gick vi in på stadens förnämsta café på den tiden, där ingen mindre än Lovisa själv serverade oss. Hon kom och satte sig ner vid vårt bord eftersom Ville och hon var ungdomsbekanta. Hon berättade då att hon var skriftskolkamrat med min far och han blev den som valdes när de röstade om den vackraste pojken. Då sade Ville: ”Du säger ingenting vem som blev den vackraste flickan!”. Han visste nämligen att Lovisa, född Sundsten, som nu satt vid vårt bord fick den utmärkelsen.

Eftersom vi hade gott om tid, blev det ännu ett cafébesök hos populära Granbergs. I sällskap med bekanta från Amerikatiden blev det mycket prat om äventyr i Alaska, möte med björnar och samvaro med indianer, som de endast hade gott att säga om och som de hade fått många viktiga lärdomar av när det gällde jakt och fiske. Det var lika intressant som vilken indianbok som helst. [En liknande händelse beskriver Axel Lindholm i Mickelsmässmarknad.] Jag hann också lära mig orden ovanför dörren:

”Var välkommen, kära du
till Karl Granberg och hans fru
och glöm ej bort kom snart tillbaka
till Karl Granberg och hans maka”.

Långt senare fann jag samma text i Carl Larssons hem i Sundbom bara med namnen utbytta.

Det mest omtalade caféet ”Smaldörin” [i rådhuset] hann vi inte med, men det var där landsborna samlades vid stadsbesök och marknader. Redan gamla personer i min barndom talade om ”Smaldöra Ida”.

I nuvarande Brostugan har jag för mig att Joel Nilsson hade något slag av affär. Mest känd för att han med jämna mellanrum hade en annons i tidningen: ”Korset, icke svärdet, bör en kristen taga”. Det var reklam för rikssvenska ”Fredsmissionären” innan någon fredstidning kommit till på finlandssvenskt håll. [Men ännu mera känd, åtminstone här på webbplatsen, för att ha byggt Stadsmodellen och varit Roddarpojke åt Zacharias Topelius.]

Vi gjorde inte någon avstickare till ”nystaan” där alla seminariebyggnader fanns, men Ville berättade att moster Ida tjänat hos direktor Hagfors. Själv berättade Ida på 1940-talet när jag påminde om detta i ett brev, att det vetebröd som fru Hagfors lärde henne baka, det bakar hon fortfarande i San Fransisco och alla berömmer det.

Burkarna stående från höger: Hugo Svedberg [som sedermera skrev Nyykaabi marknan], sittande framför Hjalmar Krokfors. De övriga vågar jag inte namnge. De skulle i så fall bli gissningar. Året torde vara 1923.

Gatubilden i Nykarleby präglades mycket av seminaristerna, ”burkarna” som de kallades, med sina vita mössor och vidhängande tofs. Seminariet verkade så gott som i hundra år i staden och berikade kulturlivet i Nykarleby och dess omnejd. Sång och musik omhuldades av de blivande lärarna, och många av dem har senare blivit berömda på olika områden. Seminariet var första språngbrädan ut för begåvade ynglingar den tiden. Seminaristerna stod högt i kurs på festtillställningar i staden och nejden omkring, och danspartnerna kunde i många fall bli partner för livet. Hur många lärarfruar som utgått från Nykarleby och trakten där omkring finns väl ingen statistik på. Ett tips för forskare!

Uthyrningen av bostad åt seminaristerna var en liten inkomstkälla för många av stadens invånare. Det hette ju att man i Nykarleby livnärde sig på en ko och en seminarist. Alla hade inte rum på knarkon (=internatet).

Den minnesrika stadsresan tog slut. Framdeles blev det per cykel ifall man hade råd att köpa en hatt från Rosa Öhman eller ett par lackskor från Skogs skohandel.

De unga flickorna i tidstypiska kläder är: Hanna och Lydia Hedström, Elna Grundfeldt och Sigrid Malmberg. Gamla stadsbor minns dem säkert som fina damer som levde ståndsmässigt så långt det gick.

Det har roat mig att bläddra igenom programhäftet från sångfesten 1914 i Nykarleby där K. J. Hagfors först har en historik över staden. Vi får veta att borgmästaren hette Oscar Calamnius, stadsfullmäktigeordförande K. F. Spolander, kyrkoherde kontraktsprosten Karl. V. Petrell och provinsialläkaren Nils Durchman medan stadsläkaren hette K. G. Ahlström. Automobilägarna V. Holmström, J. Lillqvist och Wikman annonserar att bil kan beställas per telefon med angivande av ägarens namn. Om priset ackorderas. Alla sångare samlades på torget för att avsjunga ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Festtalare var prof. I. Heikel och skalden J. Tegengren.

Intressant är att studera annonserna. Brunnsholmarna med nedgång vid stora bron rekommenderas, liksom Ölbutiken vid Köpmansgatan, med tillägget ”besökes av arbetare”. Hur skulle månne dagens besökare reagera på en sådan skylt? Maria Harald annonserar sitt nykterhetscafé vid Ö. Esplanadgatan och August Casén har ett välsorterat varulager i rymlig butik, samt välkända tobaksmärken så som Armiro och Fennia.

Det finns förteckning över körer, dirigenter och vilka sånger som sjöngs. Bland dem den utsökt vackra ”Juninatt” med nyskriven text speciellt för denna sångfest av Ernst V. Knape, likaså tonsättningen av A. von Kothen.

Jag bevistade en sångfest på Rummelbacken 1928 där samma sång sjöngs med musiklektor Gunnar Wikström som solist, särskilt gripande för att han inte hade så lång tid kvar av sitt liv. Det var en stämning som inte låter sig beskrivas. Sången var ett med naturen, med forsens basfiol i bakgrunden. Jag skulle kunna använda ordet andakt om den stunden på Rummelbacken 1928.

För de unga som händelsevis inte känner till ”Juninatt” vill jag nedan citera denna Knapes dikt. Den vackra melodin hör intimt ihop med texten. Jag önskar att den kunde sjungas på varje sångfest för att inte falla i glömska!

[Sångfestmärke till sångfesten 1928. Tillhör Lars Pensar. Fler sångfestmärken.]

Juninatt
Ingen skugga, ingen sol.
Sommarnattens klarhet över nejden.
Bortom ängar, bortom gärden
brummar sakta forsens basfiol,
— mumlar sakta.

Rönnen doftar,
vindens gång vaggar björkens
gröna slöjor stilla.
Drömmar, minnen
Allting varder ett med nejdens
ljus och sång.
Allting vilar, vilar, vilar vakar,
vilar, vilar

Så kan minnen dyka upp med anledning av ett programhäfte från sångfesten i Nykarleby 1914. Det finns så mycket intressant när man börjar rota i gamla papper, och när man tänker tillbaka på en svunnen ungdom.

Läser på vyerna och fann tobaksmärket Armiro. Under senare delen av mitt nykarlebyliv tjuvrökte jag och mina vänner Armiro. De enda föräldrar som accepterade rökning var Leifs och Karis Tekla och Mauritz samt Rabbe Fors mamma vars namn fallit i glömska. Vi andra rännstensungar fick ta lögnen till vår hjälp när våra målsmän påtalade röklukten. Man kunde alltid dra till med besök på busstationens café där rökens dimma alltid  stod tät.  Pluss att tjuvrökning kunde gå av stapeln på dess herrtoalett. Visserligen var dörren till toan försedd med myntlås men en spik böjd som ett L och tillplattad löste problemet. Ett 20-pack Armiro kostade 100 gamla mark.

Rabbe var den ende i pojkgänget som för det mesta var försedd med tobak. Vi andra led konstant av pengabrist. När nöden var som störst letade vi fimpar som  röktes i egenhändigt tillverkade pipor. Vi stadd kassa köptes tobaken i TB:s kiosk. Vi något enstaka tillfälle blev man nekad inköp men för det mesta gick transaktionen smärtfritt. Extraknäckande burkar var de mest nitiska emedan lokala förmågor premierade vinsten.

När jag gick till sjöss som 15-åring kostade en limpa cigg ombord, om jag minns rätt, 5 kr. Min lön var 370kr per månad. Trots att rökning nu var ekonomiskt möjligt drog jag mitt sista bloss i 17-års ålder.