TAL VID AVTÄCKNINGEN AV
R. R. EKLUNDS BYST

av

J. J. Huldén

Ärade rektor! Ärade lektorer! Scholares!

Tre forna elever i detta ärevördiga Vasa svenska lyceum har i dag kommit hit för att överlämna en minnesgåva. Gåvan är en bronsbyst över skalden Ragnar Rudolf Eklund, modellerad av skulptören Wäinö Aaltonen och donerad av dr Hilmer Brommels, klasskamrat och en god vän till den tidigt bortgångne skalden. Konstverket ansluter sig till äldre diktarporträtt i denna sal och må stärka oss i den gamla tron att det växer poesi i Österbotten, växer alltjämt. — Man har bett mig som ålderman i det gästande lager antyda vem R. R. Eklund var. Jag vill försöka, men lovar att inte förlänga mina unga åhörares väntan på betyg och stipendier med mer än tio minuter.

R. R. Eklund inskrevs i Vasa svenska lyceum år 1910. Det var inte hans första skola. I en dikt, som ingår i samlingen Du stallbror med Gud, säger han:

Du sand där barnen leka,
du villiga gula hög vid vägen,
min första skola var du.
Urämnet gav du till vad jag gör,
leran vari jag formade världen.
Het rann du mellan mina fingrar,
men djupt ur din barm
grävde jag kalla våta klumpar
— hur de längtade efter tummarnas tryck!
Kakor, slott och troll — det blev ju allt,
allt som fanns och allt jag ville.
Bredvid mig nickade blommor stilla.
Vad rörde de mig, de voro så dumt färdiga.

Redan i »sandskolan» kände R. R. Eklund intensivt konstnärens lust att skapa och forma. Men han var också i släkt med de »dumt färdiga» blommorna. Det ligger tragik i att en människa alltför fort blir färdig. Hon ställs på något sätt utanför jämnåringars gemenskap. Just det var det dumma i R. R. Eklunds hårda kasus. Han var i alla livets åldrar en ganska ensam människa.

Från normalskolan i Nykarleby ville R. R. Eklund göra ett raskt stavhopp ända upp i fjärde klassen av detta lyceum. Men då han, på egen hand, hade läst en föråldrad upplaga av läroboken i ryska backades han ut och hamnade i samskolans fjärde klass. Bland herrskapsflickorna där var han en skygg och sluten drömmarpilt. Vad han hade inombords, det kom fram endast i hans utomordentliga uppsatser, vilka läraren ofta läste som mönster för de andra. Kamraterna såg i honom den blivande diktaren, den alltid ensamme diktaren på berget.

Som femteklassist kom R. R. Eklund över till detta då ännu stipendierika läroverk. Också här var han till en början den förtegne enslingen. I sjätte klassen upptäckte han att de fnittrande flickorna också hade vissa tilldragande egenskaper och började gå med en samskolflicka i motsvarande klass — de höll sig också med ett förklä, som brukligt var på den tiden. — De gick gata upp och gata ned. Ur flickans mun forsade hennes ålders hela visdom, men R. R. Eklund svarade inte ett ord. Då tröttnade hon på sin tysta kavaljer och tog en annan. Den förskjutne övertog redigeringen av konventstidningen Concordia och utvecklade där humoristiska anlag, något som sällan framträder i hans mannaålders verk.

För övrigt var R. R. Eklunds skoltid i Vasa något alldeles vidunderligt i fråga om armod och försakelser. I den självbiografiska romanen Ny dag börjar ger författaren levande och skakande bilder därav. Modern synes ha varit religiös, drömsk och oföretagsam. Utan varor och kunder idkade hon något slags kammarhandel i en källarvåning. Fukt dröp av väggarna, barnen hostade och hungrade. Tidigt började sonen genom privatlektioner bidra till uppehället, utan att ändå mäkta med hyran. Familjen måste flere gånger flytta från kyffe till kyffe, varje gång lämnande något i pant för obetald hyra. Men, modern förde dagbok, och hennes anteckningar fann sonen väl värda att läggas till grund för skildring av ett sällsamt kvinnoöde. Boken förblev oskriven, men det kan sägas att R. R. Eklunds moder har en förunderlig likhet med J. L. Runebergs moder, den frusna potatisen, de många avhysningarna, det rika andliga arvet.

För vardagsverklighetens tomhet sökte R. R. Eklund kompensation i ett flitigt umgänge med tankens och stilkonstens mästare, med Kant, Nietzsche och Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund.

För dem drog han gärna en lans mot debattlystna lärare. Men i sina böcker uttalar han sig för övrigt sällan om lärarna. De tycks ha befunnit sig utanför hans eget inre liv. Enda undantaget utgör lektor Torsten Såltin, av vilken han tecknar ett skrämmande ödsligt porträtt i Ny dag börjar.

R. R. Eklund blev student år 1914. Någon ordnad akademisk studieplan lade han näppeligen upp. Han fortsatte att vandra sin ensliga väg mot kunskap och klarhet. För det dagliga brödets skull nomadiserade han några år i tidningspressen: Vasa-Posten, Vasabladet, Tammerfors Aftonblad, Studentbladet. Från 1919 till sin död 1946 var han anställd på redaktionen av den svenska eftermiddagstidningen i Helsingfors (Dagens Press, Svenska Pressen, Nya Pressen).

Man har svårt att tänka sig en mer verklighetsfrämmande tidningsman än R. R. Eklund. Aktualiteter intresserade honom inte. Bomber nådde aldrig hans pansarskyddade inre. En avgörande drabbning i världskriget rörde honom mindre än ett fågelsträck mot norr. Men sina åligganden skötte han plikttroget, och de språkliga uttrycksmedlen behärskade han suveränt. Under vilopauserna skrev han ett dussin böcker. Inom sitt område och sitt format var dessa mästerverk. Aforismen var hans omhuldade uttrycksform. Han använde den som späkelse och självuppfostran. Han filade aforismerna med yttersta omsorg, när han satt i sin kafévrå och teg med någon god vän. »Tigandet, sade han, är inte bara min förskansning, det är mitt tunga artilleri.» Då han teg, tänkte han, och då han hade tänkt tillräckligt, sköt han skarpt och träffsäkert. En svensk bedömare i Uppsala Nya Tidning kallar honom vår finaste och mest hängivne aforistiker efter Vilhelm Ekelunds bortgång.

Hagar Olsson skriver i en recension om Grått och gyllene: »Hjärtat är inte med i R. R. Eklunds betraktelser. Stolthetens glans strålar om dem.» Är nu detta riktigt, så fattar jag stoltheten som glädje över att han, trots allt torftigt han genomlevat, har kunnat bevara förmågan att tänka fritt och rätt.

Sin österbottniska födelsebygd älskade han med en nästan svärmisk kärlek, skarpögd i iakttagelsen, fin i psykologien, läcker i stämningsmåleriet. Tyst kom han när kyttlandsröken blånade över slätten, tyst for han när åkerfälten vitnade till skörd. I en uppsats i konventsalbumet av år 1914 karakteriserade han österbottningen som enstöring och drömmare och slätten som en sublim tigare.

Både slätten och människan omskapade han efter sin egenart.