Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

3. Julminnen

Det fanns även stunder av annat slag, som jag betraktar som mera trevliga och positivt rogivande. Stunder, uppmuntrande och spännande i den annars många gånger trista vardagen. Mina tankar går då osökt till helgerna. Julens stora högtid var även då den mest spännande och fascinerande av alla högtider. Julen firades mycket enkelt och i överensstämmande med det enkla och klara budskapet i julevangeliet. Visst försökte folk, även då, att veckorna före jul skapa julstämning, precis som i vår tid. Men då präglades allt av en annan anda. Folk jäktade inte då, som nu. Då gjorde man trevligt och festligt i sina hem med enkla medel och av vad som stod till bud. Även min äldre bror och jag sågs med i den något lite brådskande stämningen dagarna innan. Jag glömmer aldrig vår julfest i skolan. Från den tindrande granen spreds doften av stearinljus blandad med barrdoft. Vi sjöng ”O du saliga, O du heliga” och några andra julsånger. Därefter lästes julevangeliet. Det var en verklig högtidsstund med en stark himmelsk atmosfär ruvande över festen, då både barn och föräldrar var samlade. I den stunden var vi alla rika. Där nådde budskapet alla som ville ta emot det i sina hjärtan: ”I dag är en Frälsare född!”

Efter julandakten i gymnastiksalen följde program. Det bestod av en enkel teater, någon som sjöng solo, kanske en juldikt och ett musikstycke med anknytning till jul. Sen följde ringlekar. Där deltog både lärare och elever och stämningen var på topp. När ringlekarna avslutats avlägsnade sig de lägre klasserna till sina respektive klassrum. Där fortsatte ringlekarna tillsammans med läraren och de föräldrar som var närvarande. Sedan blev det utdelning av snaskpåse med julmotiv på. Påsen innehöll ett rött juläpple, 4 karameller, en pepparkaksgubbe och en liten lakritsrulle. Vår lärare ville att vi inte skulle äta den innan vi var hemma, för att vi inte skulle smutsa ner oss. Vidare fanns det i påsen en slickepinne och en liten ask russin. Efter ringlekarna följde utdelning av terminsbetyg som inte var något att skryta över, varken när det gällde mig eller min äldre bror. Sen återstod bara en julsång och utdelning av jultidningen innan det var dags att önska varandra god jul och så var julfesten över.

Min syster hade börjat samskolan ett par år innan jag och min bror kom dit. När det stundade till julfest där delades det ut fribiljett till elever som hade möjlighet att ta far och mor med. Min syster gav fribiljetten till min mor, men hon gick inte på julfesten eftersom som hon ansåg att hon inte hade lämpliga kläder. Istället fick jag biljetten och kunde följa med. Visserligen hade även jag ganska dåliga kläder, jämfört med de andra eleverna. Hade inte ens egna skor. Men en av mina kusiner, från en familj med 5 barn, lånade mig ett par skor som inte var alltför utslitna. Om jag minns rätt fick utomstående en snaskpåse på fribiljetten. Därför var det angeläget för mig att få vara med.

Så var vi åter inne i den gråa vardagen. Min äldre bror och jag sögs, även vi, med i det vanliga lilla juljäktet som hör till dagarna före jul. Vi luffade runt i staden för att se om det fanns någon bättre bemedlad familj eller någon ensamstående som behövde hjälp inför helgen. På så sätt kunde vi få en liten extra slant som kunde bidra till en lite trevligare jul i vårt hem.

Vi lyckades rätt ofta med detta. Alltid blev det ju någon slant och ibland ett mål mat, som passade bra i en tom mage. Jag kommer ihåg hur jag, någon dag innan jul, bar in ved till 2 gammelpigor (systrar) som bodde i en stor gård. I gården fanns visst 6 rum och 2 kök. Ägaren bodde i 2 rum och ett kök. Det övriga hyrdes ut till fröknarna. Huset hade en skild paradingång och en skild köksingång. Veden drogs på en kälke från vedlidret till trappan. Sedan bars den in i stora s.k. ”vedbänkar” som fanns i de båda farstukvistarna. Veden skulle radas snyggt för att så mycket som möjligt skulle rymmas i vedbänkarna. På så sätt slapp tjänarinnan hämta ved från lidret. Bänkarna fanns ju inom räckhåll och fyllda med björkved. Pigan, som hon kallades, skulle göra eld i 4 kakelugnar varje dag vintertid. I en del ugnar blev det att elda 2 gånger per dag när det var riktigt kallt. I köket fanns en stor vedhäll och där användes också mycket ved speciellt vid större helger.

Det räknades som mycket opassande eller rent av att vanhelga julhögtiden ifall någon bar in ved eller gjorde några liknande grovjobb på juldagen eller annandag jul. Lyckligtvis hade inte alla samma tankegång. När vedbänkarna var fulla var det så dags att gå till skogen för att hämta ett stort knippe fint granris. Skogen ägdes av någon bonde eller av staden. När jag sedan kom hem från skogen, med min rätt så tunga börda på ryggen skulle det gamla granriset bort från trappan. Det kastades bakom uthuset där annat avfall också sattes. Nu skulle farstukvisten sopas ren. En hel del rosk hade samlats efter att veden plockats in i de stora bänkarna. Den långa mattan skulle ut. Mattan var fästad med videkäppar som gick genom märlor vid varje trappvinkel. I kvisten fanns 6 trappsteg. Mattan dammades omsorgsfullt på den vita snödrivan. Därefter sopades rosket ut framför trappan. Det sopades och gjordes fint runt och framför trappan. Så kunde mattan igen sättas på plats. Det väldoftande gröna granriset lades framför trappan. Ifall det blev något över av granriset lades dessa kvistar genom en lucka under kvisten i gott förvar. Efter jul kommer ju påsk och då kunde kvistarna behövas för att fylla på det gamla granriset som legat vid trappan sedan jul. Det fick duga med det gamla underlaget. Påsken var ju inte en lika stor högtid som julen, enligt mångens åsikt. I värsta fall kunde ju pigan hämta ved från lidret annandag påsk, utan att behöva känna sig som någon syndare för den skull.

Nu skulle lönen till 11-åringen utbetalas, efter utfört arbete. Med stor spänning och förväntan stod jag i farstun och väntade. På den tiden var det inte värt att gå direkt in i köket. Dessutom var ju de två fröknarna rätt så fina och förnäma äldre damer. De var hemma från södra Finland, där de fortfarande hade sitt sommarställe. Nu var de bosatta i vår lilla stad för arbetets skull. Den något yngre arbetade från mitten av augusti till första juni när skolorna slutade vårterminen. Den äldre av systrarna var hemmapigan och hon var en mycket god pianist som alltemellanåt gav pianolektioner.

Så stod jag då där i farstu med mina tankar och funderingar som nu en 11-åring kunde tänkas ha. Mest kretsade nog tankarna runt hemmet och den till synes fattiga jul som stod för dörren. Inte en enda mark eller dollar hade ju hittat vägen till hemmet från far. Jag tänkte även på den stora julglädjen som kunde nå alla folk och stammar, när man läste julevangeliet i koja och borg. Plötsligt öppnade pigan köksdörren och sade till mig: ”Nyt syömään.” Hon var nämligen finskatalande och kunde ingen svenska. Pigan var en mycket rar och snäll kvinna i 25–30 års ålder. Stark nog att arbeta med det som på den tiden fordrades av en piga. Så kom jag då in i köket och tog av mig mössan snabbt. Jag bugade mig djupt för en av systrarna, som kom in i köket från ett intill liggande rum. Det var ju bäst att kolla vad pigan tänkte ge gossen att äta. Hon gick med snabba steg till skafferiet och tog fram ett brunt stenfat med vita ränder. Det innehöll ”maitoperuna” – rester, som av allt att döma redan en gång tidigare varit uppvärmda.

”Maitoperuna” gjordes av kokt, oskalad potatis, som blivit över från t.ex. föregående dag. Potatisen skalade och skars i bitar. Mjölk, lök, salt och peppar sattes att koka ett tag med potatisen. Hade man en lite smörklick att sätta i när man åt blev det bättre smak på det hela. Men det gick inte att spara ”maitoperuna” för att värma upp på nytt, eftersom den innehöll mjölk och därför surnade fort, och ned tanke på dåtida kylanordningar blev maten oätbar.

Pigan tog emot stenfatet och luktade på innehållet. Försiktigt påpekade hon för givaren att maten var sur. Då tände det till i givaren, som ju hade för avsikt att göra en välgärning och samtidigt mätta en hungrig mage. Med en skarp, befallande ton och med drakliknande blick sade hon till pigan: ”Det duger nog åt hennes unge”, och nämnde min mors namn. Men då fick jag ett stort stöd av pigan. ”Man skall inte ge till andra det man inte själv kan äta!” De orden fick fröken att vända på klacken och gå in i sitt rum och stänga dörren efter sig. Jag förstod av det jag hörde senare, att vi, pigan och jag, var ungefär på samma plan här i livet. En fattig flicka från södra Finland som i många år tjänat hos de två systrarna. Minns jag rätt, fick jag en stor smörgås med korv och en mugg mjölk av pigan. Och vilken fest när jag, som balsam på såren, fick ytterligare några pepparkakor. Dem satte jag i fickan, för kommande behov. Innan jag var klar att gå kom fröken med 2 mark. Jag tackade och bugade mig artigt och sade adjö till fröken och pigan. Glad och lycklig sprang jag hemåt. Mest lycklig var jag över summan 2 mark. Det var mina egna pengar och nu kunde jag köpa något till mor i julklapp. Jag glömde för ögonblicket de sura minerna hos fröken och även den sura ”maitoperuna”. Jag hade ju trumf på handen. Två klirrade slantar i ena byxfickan och pepparkakorna i den andra och magen något så när mättad, vad mer kunde man önska sig?

Hur dialogen mellan fröken och pigan fortsatte är väl ganska lätt att lista ut. Men med den ärlighet pigan visade gossen, vågar jag tro att hon utgick som segrare och kunde ta emot julen med glädje i sitt hjärta.

Tiden rann snabbt iväg. Det återstod nu bara några få dagar till julafton. Min äldre bror och jag fick några små uppdrag här och där. På så sätt kunde vi få ihop några slantar till vår julkassa. Jag minns hur julfönstren var fint smyckade med allehanda enkla varor med tanke på dåtida förhållanden. Det var inte så mycket julklappar på julafton, som nu för tiden, men nog var dessa fönster värda att beskådas av barnaögon – ja, även av äldre folk. Fönstren var ofta nedisade. Endast en liten del kunde vara isfria. Det var även svalt i de flesta butikerna. Kakelugnen stod i någon knut och där brann det med en flämtande låga för att sprida lite värme från svagt brinnande halvtorr ved. Ofta luktade det rök från de gamla kakelugnarna, men julstämningen kunde ingen ta miste på. Den hade kommit för att stanna i några dagar. Och visst var allting spännande. Något intressant var ju på gång och alla rycktes med. Mest imponerad var jag av de utställda saker som fanns i fönstret i den lilla kiosken invid torget. Fönsterbordet var dekorerat med vit vadd, som föreställde snö. På den var det utplacerat julgubbar, julklockor, julbollar. Allt var gjort i choklad och hade omslag av vackert blypapper i mångskiftande färger. Där fanns också karamellband och chokladplattor, både stora och små, i färggranna omslag. En liten ren drog en pulka fullastad med karameller. Glitter och små vackra silverstjärnor tindrade i det vackra fönstret. Jag bedömde detta vackra skyltfönster som det vackraste. Var det kanhända för att möjligheten att få något av godsakerna var mycket liten. Men hoppet fanns i de tindrande barnaögon, som med näsan tryckt mot det kalla fönstret såg på tanten som stod på insidan. Kanske såg hon något i dessa ögonpar, som kunde lyfta hennes tankar emot höjden och i sitt inre höra änglasången som förkunnade att en Frälsare var född. Tanten som ägde kiosken var snäll, trots att vi ofta störde både henne och kunderna med vår nyfikenhet, när vi hängde där. Vi lekte ofta rätt så häftiga lekar runt kiosken. Någon gång hände det att vi fick en gammal gris eller en bulle om vi höll upp luckorna så hon kunde lägga på hakarna inifrån när det var dags att stänga för dagen. Nog hoppades jag allt att något av dessa eller liknande godsaker skulle finnas i påsen som bar mitt namn och som fanns i den stora korgen med många andra paket i, när julgubben kom på besök på julafton. Korgen med klapparna lämnades alltid i farstu, för julgubben hade bråttom. Det var många hem han skulle hinna till innan julkvällen var till ända. Jag minns hur jag, kvällen före julafton, gång efter annan, satt vid det isiga fönstret och med min varma hand försökte tina bort litet av de vackra isblommorna från glaset. Då kunde jag kanhända se en liten skymt av julgubben, när han i brådskande fart åkte förbi vårt hem. Mor sade, att det nog hände ibland sådär dagarna innan, att han lurpassade vid stuguknuten för att lyssna och titta mot fönstret om barnen var snälla. Och nog var ju alla barnen snälla, åtminstone dagarna alldeles innan julafton.

I fantasin kunde man ju inbilla sig att man såg julgubben åka förbi med häst och släde, när någon person med sparkkälke skymtade förbi fönstret. Men allt var ju så spännande i juletid. Mor berättade att julgubben inte hann göra en avstickare till alla hem, men ett var säkert. Till vårt hem skulle han i varje fall komma och det på självaste julafton. Nu var det ju ordnat så att de mest fattiga och medellösa i staden fick litet hjälp från olika ställen. Bl.a. från Frälsningsarmén, som hade satt ut en julgryta i stadens centrum. Där höll vänner grytan kokande med t ex kläder och mat. Även någon slant föll ner i grytan. Vår familj fick många jular utdelning av det som flutit in i grytan före jul. Vi gladde oss mycket över de gåvor som kom oss till del. Mor tackade givaren, frälsningsofficerarna för gåvorna, men jag nog tänka mig att det största tacket nog var riktat till Gud. Han som i sin nåd såg till alla jordens folk och gav oss den största gåvan, Jesus Kristus.

Det hände även att vi från staden fick 2 m³ blandved till julen. Den sågade vi till lagom stora bitar för både kakelugn och häll. Detta var nog en bra gåva, tyckte mor, när hon efter julen gick för att tacka en av stadens ledande tjänstemän. På den tiden var det inte tal om barn-, social- eller hyresbidrag. Så allt som kom oss till del höjde julstämningen i vårt hem inför den annalkande stora helgen.

Det fanns även ett ställe där man delade ut risgryn till de fattiga inför julen. Det var i prostgårdens stora kök. Hade bara ryktet nått våra öron var nog min bror och jag på plats när utdelningen började någon dag före jul. En gammal, rätt storvuxen tant, troligtvis en s.k. trotjänarinna delade ut risgryn till dem hon ansåg vara i behov av hjälp. Hon var mycket respektingivande och klädd i mörk kjol som skymde de långskaftade remskorna. Hon hade en blommig blus som inte var alltför ny. Men tanten var i alla fall ren och klädsam när hon satte en duk på huvudet och knöt den under hakan. Så började utdelningen av risgrynspåsarna. Varje påse innehöll ca 1 kg risgryn. Det hade kommit klara direktiv uppifrån att det bara fick ges en påse till varje familj. Prövningsvägen kunde det bli litet mera, ifall något ännu fanns kvar på julaftonsmorgon. Men min bror och jag var nog mera listiga än vad den bastanta damen kunde ana eller tänka. Jag hämtade min påse på förmiddagen och min bror hämtade en påse till längre fram på eftermiddagen. På så sätt hade familjen 2 påsar den dagen. Detta kunde upprepas även följande dag, när en av oss lade andra kläder på, som tanten inte kände igen. En gång frågade hon av min äldre bror om han inte varit dagen innan för att hämta gryn. ”Nej”, blev svaret. ”Kanske var det din bror.” ”Det kunde det knappast ha varit. Han var ju hos vår granne hela dagen och hjälpe henne med vedhuggning och andra göromål som hon inte själv klarar av.” Den nödlögnen gick hem hos tanten, som hämtade en påse till från ett intill liggande skåp. Hon överräckte påsen till min bror om än med ett tvivlande ansiktsuttryck. Tack och adjö till tanten! Nu hade vi 3 påsar gryn, av vilket en påse sparades till påsk. Då var det ju ingen utdelning. Det gamla ordspråket säger att ”Kvinnans list övergår mannens förstånd”, men här var det väl pojkarnas list som övergick tantens förstånd. Hon var väl fortfarande tvivlande när hon fick motta ett tack och en önskan om en god jul.

Många gånger när vi pratat om just sådana här trevliga och dråpliga minnen, från slutet på 1920-talet har vi skrattat hejdlöst – bättre brödlös än rådlös. Nu på äldre dagar tycker vi att vi handlade helt korrekt. Alla som fick gryn fick säkert äta sig mätta tack vare dessa gryn. Så även folket i prostgården. Säkert kunde de, när de satt vid julbordet känna välsignelsens rika strömmar, genom att ha gett till behovets barn. Nu många år efteråt tänker jag att det var något i tantens inre som fick henne att tänka på de välkända bibelorden: ”Det är saligare att giva än att taga.”

Slutförberedelserna inför den stora högtiden var nu i full gång. Överallt, frånsett där trosåskådningen var en annan, pyntades hemmen. Många hade julstjärnor som var gjorda av tunna trälister, som någon snickare eller någon annan som var flink i fingrarna gjorde. Även de äldre pojkarna i skolan gjorde någon liten julstjärna. Att få ihop en stor stjärna var ett riktigt knåpjobb men de mindre stjärnorna var också aktuella på den tiden. På stjärnorna limmades kulört, litet vaxat papper i många olika färger. Inne i stjärnans mitt fanns en plåthållare för ett ljus. Det tändes innan stjärnan hissades upp i en stång som var fästad intill någon grindstolpe ifall det inte fanns flaggstång inne på gården. Man kunde även se stjärnor som var upphängda på en käpp som stack ut från något vindsfönster som vätte mot gatan. Dessa stjärnor tändes och hissades upp på julafton, när mörkret hade fallit över stad och bygd och allt andades julfrid, i den många gånger kalla kvällen. Då spred dessa stjärnor ett underbart sken genom det tunna pappret. De påminde om den stjärna som lyste över stallet i Betlehem den natt när världens Frälsare föddes. Detta var ett budskap från änglarna, som sjöng i natten: ”Ära vare Gud i höjden.” Detta budskap gäller för alla, hög, låg, rik och fattig, om vi bara tar emot Kristus. Då kan vi också känna att vi äger hoppet i våra hjärtan, att en gå få vara tillsammans med fridsfursten från Betlehem, när pilgrimsskaran samlas i de eviga boningarnas värld, till det sista stora mötet. Där skall jubelsången brusa starkt som stora vatten. En oräknelig skara av alla folk och stammar samlas från jordens många svårigheter och bedrövelser.

Även vi hade en julstjärna som min äldsta bror fått av en gammal farbror, som inte använde den mera. Nu skulle stjärnan tas fram från sitt gömställe på yttervinden. Den behövde ses om litet före jul. Nytt papper sattes där det behövdes. Den tvättades försiktigt med litet tvål och vatten. På så sätt fick man bort dammet och det gamla pappret som fortfarande dög blev klarare. Min brors stjärna, som var rätt stor, mätte 120 cm från den ena spetsen till den andra. Den hade 6 spetsar, eller armar, om man så vill säga. Pappret som var pålimmat, var av vitt genomskinligt smörpapper. Den var underbart vacker med sitt klara vita sken. När den från rätt hög höjd lyste runtom på gården blev den en glädjespridande symbol av vad som en gång timat. Mina 2 systrar sysslade med att se om julpyntet och andra små saker som skulle hängas i granen. Den skulle tas in följande dag, för då var det jul! Allt, allt var just nu, inför julen, mycket spännande och roligt. En stor ängel av vackert färgat glansbildsmaterial, skulle hängas i granens topp. Sedan blev det några vackra, kulörta bollar, litet glitter, några grankottar som var silverfärgade, små nätta stjärnor som mina systrar hade klippt av vackert glänsande silverpapper som de fått av mormor. Hon sparade silverpappret, och var mycket rädd om det. Hon slätade ut pappret mycket skickligt efter att hon tagit bort det från snuspaketen. Pappret höll snuset fuktigt tills hon lade det i en snusdosa. Den var gjord av näver, med ett lock som var mycket tätt, tack vare en konisk kant. På lockets ena ända var fäst en ögla av läder, och när hon drog litet i remmen öppnades locket lätt. Några droppar nervin sattes på snuset vid behov. Mormor trodde att aromen på så sätt skulle bevaras bättre. En nypa snus mellan fingrarna togs ur dosan och sattes på övre sidan av handflatan. Handen fördes till näsan och snuset sögs in ordentligt i näsborrarna. Effekten var snabb. Några sekunder senare hördes några kraftiga nysningar som kunde få en att haja till. De kraftiga nysningarna kunde vid något tillfälle ge en skarp genklang i den nedre ändan, som var pressad mot gungstolen. Men den höll nog för trycket, eftersom ju allt gjordes stabilt på den tiden.

Så kom julaftonens morgon och den allra sista finputsningen. De mattor som fanns skulle ut och dammas i snön, för att bli fina och fräscha. Dammet skulle torkas, veden huggas och bäras in till alla eldstäder. I kakelugnen radades veden färdigt så att det var att tända på när man tyckte. Julgranen som mätte ca 3 meter skulle sättas på fot. Foten var ett träkors som mätte 50X50 cm och den skulle bära upp granen några dagar. I fotens mitt fanns ett hål där stammen kilades fast från undre sidan. På den tiden fanns det inga vattenbehållare i julgransfötterna. Flickorna hjälpte mor med det nödvändigaste i köket. Lutfisken togs in från en stor så, som stod i farstun. Fisken skulle bli rumsvarm innan den kokades senare på kvällen. Potatisen togs upp ur källaren. Så även smöret om det fanns något. Annars fick det duga med ett annat paket. På omslagspappret fanns det vackra palmer och en negerpojke som höll i en kokosnöt. Där kunde man läsa ”Paasivaara margarin”. På den tiden behövdes ingen större reklam för att sälja en produkt. Inte heller var det fråga om någon varudeklaration. Nej, då var bara en fråga aktuell i många hem: ”Vad skall barnen ha att äta idag?” Säkert hade det varit av behovet påkallat att granska den mat, som serverades i de mindre bemedlade hemmen. Då handlades det till dessa hem mat, som man kunde ifrågasätta. Var den ätbar eller inte.

Så blev det småningom eftermiddag. Julgranen bars in av mor och storebror. Sattes på samma plats där den stått många jular tidigare. Den skulle ju även i år ha sin hedersplats. Alla var närvarande när granen skulle kläs. Först sattes den vackert färgade ängeln i toppen, med sina stora utbredda vingar och med en vacker glitterkrans på huvudet. Det kändes som om den ville hälsa alla välkomna i dess närvaro. Några vackert färgade bollar, några gulnade glitterband, bronsade grankottar, små stjärnor gjorda av snuspapper, något rött äpple, några vackra konfekter och någon liten tomte av tyg fick också plats i granen. Ett par flaggband prydde också vår julgran. Där kunde man se många olika nationers flaggor i färg. De symboliserade troligen julfirandet över hela världen. Så var det dags att sätta fast ljusen. De virades fast med sytråd i kvistarna. Ljushållare användes i de förmögnare familjerna. Vilken harmonisk högtid när ljusen av stearin tändes och allt glimma de så vackert i granen och spred sitt underbara sken runtom i rummet. Även något större ljus var placerat vid fönstren och lyste utåt mot den mörka kvällshimlen, där den vackra julstjärnan vakade med sitt klara sken över gården. Det var att hålla ett vakande öga på dessa levande ljus i granen, så inte lågan kom för nära någon kvist som var lätt antändbar. Stämningen steg ju mörkare det blev ute. Inne var allt ljust och granens doft gjorde sitt för att det skulle bli på bästa sätt och visst var det fint. Alla var inneslutna i stor förväntan.

Maten bestod av lutfisk, skalad potatis, vilket inte ofta var fallet, vitsås med lök och några pepparkorn i och litet smör på ett fat. Därtill kryddbröd och peppar, som malts på en kryddkvarn som tidigare använts i bageriet. Bröd och limpa hörde till samt risgrynsgröt med mjölk. Någon form av uppskärning, såsom ost, skinka, korv eller dylikt fanns inte på det annars fina julbordet.

Julen var inne och nu satt vi och åt julmaten i skenet från den tindrande granen, något man aldrig glömmer. När vi ätit dukade systrarna av bordet, som hade en fin vit duk. Visserligen hade den fått några små fläckar här och där. Det skulle diskas och alla göromål skulle undanstökas innan det var dags för julgubben att infinna sig.

Tiden var ju snart inne, när han skulle komma på besök. Vid 20-tiden var det avtalat med honom. Vi barn väntade med spänning, inte minst vi två som var de yngsta i kullen. De äldre hade väl redan vid det här laget klart att det inte var någon riktig julgubbe som vandrade omkring i snön, från hus till hus. Det som höjde stämningen ytterligare var när mor med jämna mellanrum tittade ut i farstun för att se om hon kunde skymta julgubben. Ja minns hur jag försökte titta ut genom det isiga fönstret, men endast ett kompakt mörker ruvade på yttre sidan.

Julstjärnan med det till hälften uppbrunna ljuset, spred ett blekt sken nedåt. Sakta slog den hårda stången vid någon vindpust. Ibland var vinden nära att släcka den flämtande lågan men den kämpade envist och ville lysa så klart som det bara gick. Just när jag spejade ut genom fönstret hördes ett dunkande och stampanden i farstu. Ytterdörren smällde fast och det blev tyst i stugan ett par tre minuter. Alla lyssnade som små möss. Med det samma kom storebror in. Han hade varit på dasset och på vägen därifrån hade han sett någon som med kraft slängde fast ytterdörren till stugan. Han hade tyckt sig kunna urskilja någon som påminde om den julgubbe som brukade hälsa på de föregående åren. Mor öppnade dörren till farstun från storarummet. I det svaga skenet som kom genom dörröppningen kunde vi se att någon lämnat en pärtkorg full med klappar. Då vågade även jag och min äldre bror titta ut i farstun. Visst var det sant som mor hade sagt. I farstun kunde vi se vår gamla, litet söndriga och nedslitna pärtkorg, efter alla de gånger som julgubben använt den att bära klappar i. Pärtkorgen bars in i stugan av mor och min äldsta bror. Mor påminde ännu en gång att julgubben hade mycket bråttom då han skulle besöka så många hem innan kvällen var till ända. Därför lämnade han korgen i farstun för att dra vidare till något annat hem, där det skulle bli klappar till snälla barn och mor och far. Så började mor utdelningen av klapparna. Först kom en stor gråbrun papperspåse med litet godsaker i. Påsen innehöll bl.a. en stor gutta(bulla)gubbe, stod med händerna i byxfickorna. Den hade små russin till ögon och näsa och fyra russin till mun. Gubben hade något större russin till knappar på magen. Det skulle föreställa rocken. Han liknade en polis fast mössa saknades. Mor hade ju bakat dessa gubbar, som var mycket välgjorda. I påsen fanns även 3–4 pepparkakor, en pepparkaksgris, ett rött juläpple samt några andra småbröd, som var mycket goda. De kallades pepparnötter. Ännu idag som är bakar min svägerska dessa småbröd till julen och kanske även någon annan gång. Hon har recept på dessa kakor, troligen det enda som finns bevarat. Nu kallar vi kakorna för ”farmors pepparnötter”. I påsen fanns även några karameller, 2 lakritsremmar, en slickepinne, en chokladboll med färggrant papper med band i. Dessa hängdes i granen, för att så småningom ätas upp.

I korgen fanns även nyttosaker, såsom vantar, strumpor, någon halsduk eller tröjor. Allt var sådant som min mor hade gjort, med hjälp av mina systrar. Vi två pojkar som var de yngsta, fick, minns jag, bildark med djurmotiv på. Som vi kunde klippa ut. Min äldsta bror fick väl en ficklampa eller något liknande. Det var ju även populärt med indianböcker, så det blev en eller två i den stilen. Flickorna fick sina efterlängtade glansbilder, med tillhörande små album, med vackra blommiga pärmar. Där kunde de klistra in sina små, förtjusande glansbilder. Det var på modet att s.g.s. varje flicka hade ett minnesalbum. När flickorna hunnit till fjärde klassen tog de med dem till skolan och gav till de yngre lärarna, ”burkarna”, för att få lärarens namn under en vackert skriven vers. Glansbilden valdes ut med stor omsorg. Den skulle ju passa bäst till den nedskrivna vackra versen.

Till mor blev det julklappar av något annat slag. Det kunde vara litet socker, ett paket ¼  kg kaffe, ett paket te eller något dylikt. Kaffet drygades ut med råg, (helkorn), som brändes i en s.k. kaffebrännare. Den liknade en kastrull med ett långt skaft. Halva locket öppnades genom att vika det till sidan. Rågen hälldes i brännaren som sattes på vedspisen och man började väva runt en väv, som gick genom locket rakt till bottnen. Där var väven försedd med tvärslån av metall. På så sätt brändes rågen lagom jämn och brun. Spisen fick inte bli för het för då kunde rågen lätt brännas och ge en sämre smak.

Även cikorian var ju med i alla hem som tillsatsämne. Cikorian kunde köpas i ca 25 cm långa stänger, runda klabbar ca 3 cm tjocka, men även mindre fanns att köpa. På det gråblåa omslagspappret med bruna bokstäver kunde man läsa: ”Kaffe-ersättning A/B Jakobstads Cikoriafabrik O/Y”.

Mor fick även några vackert broderade näsdukar som flickorna hade gjort, små dukar som vi pojkar sytt i skolan. Även någon kaffelapp som vi virkat under handarbetstimmarna de första åren i skolan. Det var vanligt då att pojkarna, liksom flickorna på första och andra klassen, sydde och virkade. På tredje klassen fick pojkarna börja med träslöjd, vilket man såg fram emot med stor spänning.

Nu öppnade alla sina paket och nog var det en spännande stund. Paketen var mycket omsorgsfullt gjorda. En del var fastvirade med något vackert ullgarnssnöre, eller fastklistrat med fönsterpapper. Tejp fanns inte att tillgå. Stämningen var på topp. Man visade varandra vad den snälla julgubben hämtat och så jämfördes vem som hade fått bättre och vackrare saker. Men i stort var all mycket nöjda och glada. Klapparna var ungefär likvärdiga. Snaskpåsarna tittade man djupt i, och lät sig väl smaka av det fina som var nedstoppat i dem. Mor sade bestämt att man inte fick snaska i sig allt på julafton, det skulle räcka något till juldagen, och om möjligt även litet till annandag jul. Tiden hastade iväg och klockan närmade sig 22. Så småningom började den största fröjden ebba ut. Men visst kunde man alltfort känna den frid och ro som ruvade tungt över hemmet. Nu ville mor ha julkaffe. Hon gick ut i köket med sitt kaffepaket, med den vackra Paula-bilden, som julgubben hade gett. På andra sidan av paketet kunde man läsa i vackra färger: ”Julkaffe”.
Kaffet i paketet var färdigrostat, och gav, tyckte mor, en härlig arom när hon öppnade det. Nu var det att mala endast vad som gick åt för gången. Sedan fort fast med öppningen efter det man satt den fyrkantiga papperslappen på där det fanns en bild av den vackra Paula-flickan. Denna lapp fungerade som tätning. Ett stadigt band virades om. Här fick ingen arom läcka ut. Kaffet skulle ju räcka i många veckor när det drygades ut med rostad råg och Schaumans cikoria.

Men i kväll blev det ingen råg i kaffet, endast lite cikoria. Några saltkorn sattes i pannan samtidigt med kaffeklarningen. Kaffet kokades i en väl förtennad kopparpanna direkt på elden, därför var det litet grumligt och fick klarna något vid sidan om spisen, innan man drack av det goda. Och nog såg man åtminstone en som njöt, när hon satt med sin kaffekopp i sin valkiga hand och lät sig väl smaka. Kaffeklarning gjordes av lutfiskskinnet, innan den lades i blöt, någon vecka före jul. De flesta i staden lutade sin fisk själv. Någon lutade litet mer och sålde till ensamstående, som inte behövde så mycket. Lutfisken som kallades hemlutad, var nog en fin och smaklig fisk, när det användes björkaska som en av ingredienserna. Någon annan aska dög inte. Vattenbaljan, där fisken låg, skulle stå på ett svalt ställe. Vattnet skulle bytas ganska ofta, annars började det lukta. Vattnet skulle vara från en brunn och av god kvalitet. Det fanns ju inga vattenledningar, som tidigare nämnts. Vattnet hämtades långa vägar ifrån på någon kälke i stora träkärl eller i tunnor. Vattnet, som var i älven dög endast till tvätt eller disk.

Så var det dags att gå till vila. Där ute hade julstjärnan slocknat. Men på himlafästet lyste stjärnor i den kalla vinternatten. Trötta, men lyckliga lade vi oss att sova efter allt julfirandet. När vi lade oss tog vi 2 minsta med oss någon liten sak som vi fått. Mor släckte några ljus i granen som ännu flämtande höll ut med en liten låga. Sedan lade hon sig till en välbehövlig vila. Det är föga troligt att hon genast somnade, som vi barn Jag tror nog att hennes tankar med ilfart flög till maken långt borta i främmande land. Säkert frågade hon sig hur han firade sin jul i ensamhet. Troligtvis kretsade hans tankar kring familjen hemma i Finland.

Men även denna jul grydde en juldagsmorgon när stjärnorna på himlafästet småningom bleknade. Den grydde för alla nationers folk, som bekänner Jesus som den nyfödde judakonungen. Så var det även i vårt hem. Mor, som redan vid 6-tiden hade kaffe och te färdigt, viskade kärleksfullt i våra öron, att nu var det tid att stiga upp, ifall vi ville gå med till kyrkan. Julottan började kl. 7. Visst ville vi gå med till kyrkan. Inte alla gånger förstås, men det var ju ändå något högtidligt med det där med julkyrkan på julmorgon. Morgonmålet för oss mindre bestod av någon smörgås och en bulle med varm lingon- eller blåbärssaft. De äldre fick te eller en kopp kaffe, om så önskades. Kaffet spred en fin doft i köket. Man visste att det fortfarande var jul. Ifall flickorna inte ville följa med till kyrkan, dukade de av bordet. De som följde med mor till kyrkan tog på sig ytterkläderna och så promenerade vi till kyrkan i tidig morgontimma. Alla lyktor och all belysning var tända både i hemmen och på stadens gator och kyrkklockorna ringde mäktigt och kallade folk till julottan. En underbar stämning fyllde det lilla barnahjärtat när vi kom in i den vackert upplysta kyrkan. Allra först sökte sig blickarna mot den stora vackra granen som stod intill altaret. Granens levande ljus spred ett vackert sken runtom i kyrkan. Även andra, något större ljus, som var placerade runtom, gav en rofylld och lugn atmosfär.
Allt var bäddat för en stund av vederkvickelse. Folk hade samlats från när och fjärran. De som bodde i staden eller i närmaste omgivningen kom promenerande. En del kom med sparkkälke. Folk som bodde några kilometer bort kom vanligtvis med häst och finsläde, eller kyrksläde, som den även kallades. De som åket i släde var nedstoppade under stora slädtäcken och ovanpå det en stor och varm långhårig ullfäll. Ofta var det ju kallt på julmorgonen. Kvicksilvret kunde krypa ner till 20–25 minusgrader och ibland t.o.m. ännu lägre om det ville sig. Den som satt framför de andra och körde hade en lång päls på sig, som räckte ner mot fötterna som bar svarta läderfiltstövlar. På händerna hade man långa pälshandskar och på huvudet en lurvig skinnmössa. På långt avstånd hördes ljudet från de mångtoniga och välklingande bjällror som var fästade på det breda selpartiet på hästryggen. Detta selparti kallades även för ”sidolkar” i någon by längre norrut. Bjällerklangen höjde julstämningen betydligt. När körsvennen kommit fram till kyrkan bands hästen fast en bit från kyrkan. En stor hötapp lades framför hästen. Den fick han mumsa på under tiden man var i kyrkan. Sedan lades det stora vackra hemvävda täcket över hästens rygg så att det hängde ner efter sidorna. Täcket kunde fästas i nedre delen av selen om så önskades.

Vi barn tittade ivrigt omkring oss i kyrkan. Sällan såg man så mycket folk i en så liten stad. Där fanns farbröder med lång både ovårdat och välvårdat skägg. Men i stället var hjässan renrakad och blänkte som en fullmåne och gav en vacker återspegling från de flämtande ljusen runtom. Där fanns naturligtvis också tanter, både yngre och äldre, från olika förhållanden. De flesta var någotsånär lika klädda. Lång mörk kappa, svarta, höga remkängor, mörk eller svart huvudduk, som var vackert knuten under hakan med stora snibbar som pekade nedåt. Någon yngre tant kanske hade en svart hatt. Alla som satt i kyrkan var mycket tysta. Någon försiktig hostning kunde nog höras alltemellanåt, eller någon som snöt näsan efter en nysning orsakad av den lilla prisen snus som lades in strax innan man bänkade sig med lagom verkan efter några minuter när näsan tinat upp litet. Värmen i kyrkan var lagom när alla satt med ytterkläderna på, prövningsvis 15–17 grader. Kyrkväktaren hade varit i farten i den tidiga morgonväkten för att värma upp kyrkan med de tre stora gjutjärnskaminerna. Nog värmde dessa kaminer bra när de eldades någon timme innan folket samlades. De eldades med björkved från kyrkans egen skog.

De flesta närvarande sökte, med böjda huvuden, i psalmboken efter rätt nummer, som var angivet på svarta tavlan. Nu skulle det sjungas: ”Var hälsad sköna morgonstund”. Det prasslade litet i psalmböckerna. Någon tappade ett glasögonfodral. En pastillpåse prasslade till när någon tog en ”dropaknapp”, pastill av Fazer´s vita ovala. Men förövrigt var nog allt på bästa sätt denna fridfulla julmorgon. Allt emellanåt kom en frisk och sällsam doft av parfym, som de fina fruarna och fröknarna av högre rang hade smetat bakom örat. Det kanske även räckte litet fram på blusen. Något pudrade kinder kunde också märkas här och där, dagen till ära. Och visst var det behövligt, för att i någon mån blanda ut den så oangenäma doft som smög sig från gubbarnas fickor och kläder. De luktade illa av en sur pipa och tobaksdamm. Pipan hade nätt och jämt hunnit ner i fickan innan de kom i kyrkan och bänkade sig. Även en del gummor rökte pipa på den tiden. Tobaken, som dessa rökte, var inte av bästa kvalitet. Som exempel kan nämnas: ”Fem blå bröder”, ”Mahorka”, ”Pietarsaaren Vaakuna” och ”Kilpi”, som var stark och gjord för trämunstycke. Tobaken smulades sönder och blandades med proberan, som var manglad och skuren av stjälk från tobaksbladen. Då var det nog bra med en liten doft av något ädlare, såsom parfym och litet puder – fin blandning. Så började orgeln uppe på läktaren entonigt ljuda. Små rosslingar hördes när kantorn förberedde julsången med att försiktigt harkla upp strupen, så att tonen och sången blev så klar som möjligt. I samma stund kom prosten försiktigt från sakristian, gick runt altaret, där han böjde knä mot altartavlan i någon minut. Därefter vände han sig mot församlingen och hälsade alla hjärtligt välkomna till julottan. Nu började något kraftigare förspel till psalmen: ”Var hälsad sköna morgonstund”. Några sekunders uppehåll med musiken och plötsligt klämde alla i allt vad de var värda, i den vackra psalmen och nog lät det underbart. Efter denna psalm sjöng kören från läktaren ”O, du saliga, o, du heliga” samt ”Stilla natt”. Efter detta läste prosten julevangeliet från predikstolen och höll en liten julbetraktelse runt det samma. Efter detta sjöng kören en sång. Sen läste prosten en bön och önskade alla en god fortsättning på helgen. Till sist sjöngs: ”När juldagsmorgon glimmar” och en kollekt togs för något välgörande ändamål. Så var julottan slut för denna gång.

Utanför kyrkan stannade folk upp ett tag för att prata litet och samtidigt önska varandra god jul och ett gott nytt år, enligt gammal tradition. En fru bad sin väninna att komma på kaffe annandag, eller mellandagarna, om det passade. Hon sade sig ha ett nytt recept på ”vita pepparkakor”, som hon bakat för första gången nu till jul och nu ville hon bjuda på dem. ” Man borde ju inte skryta, men själv tycker jag att de är rätt smakliga, men så är de ju gjorda med smör. Min man är mycket förtjust i dem. ”Han tycker att de är härliga att mumsa på För att nu inte tala om barnen, som är riktigt tokiga i dem,” tillade hon. Så vandrade var och en till sitt. Någon ensamstående kanhända bjöd en vän på julkaffe, men de flesta gick nog till sina egna stugor och hem när det så småningom började ljusna denna kalla julmorgon.

När de som kom från samma gårdsgrupp med häst till kyrkan, kunde det hända att man tävlade på hemvägen, körde i kapp. Då fick man se hur snabba hästarna var och vilken som var snabbast. Det var knappast någon märkbar skillnad, men nog var det fart på. De som idkade jordbruk hade vanligtvis två eller tre hästar, sådana som var i tunga körslor och en som användes i något lättare sammanhang, eller som det hette att finköra med t ex när man åkte in till staden i något ärende, eller som nu till kyrkan.

När vi kom hem från kyrkan tog vi yngre genast fram våra snaskpåsar för att leta rätt på något ur påsen. Det fanns nog en hel del kvar. Man måste ju hushålla, hur skulle det annars räcka till annandag. Mor värmde en kaffetår, som hon tyckte smakade bra efter den kalla promenaden från kyrkan. Systrarna plockade sina vackra glansbilder av och an. De försökte jämföra vem som hade de vackraste glansbilderna. Men tankarna och intresset var nog mest på dagarna som skulle komma, när man i skolan på vårterminen lämnade album till någon lärare för att få en liten vers nedskriven på ett blad och lärarens underskrift. Och visst gick fantasins vågor alltemellanåt höga. Storebror satt väl i kammaren under lampan och läste ur någon bilderbok, med anknytning till texterna på bladens sidor. För det mesta satt vi barn i storarummet på golvet, mitt under lampan. Där var det i varje fall det klaraste ljuset, som en 25 watts- lampa kunde ge. Det var inte värt att belysningen var tänd i något annat rum när alla barn ändå kunde se från samma lampa. Alla små inbesparingar som kunde göras var mer än välbehövliga.

Så var det full dag och solen tittade fram något smått bakom den lilla närbelägna skogen. Det föreföll som om kölden skulle tillta, men nog var det vackert ute med alla björkar som hade klätt sig i sin finaste vinterskrud. Sommarbrud i vinterskrud, kunde man säga. Efter något tjatande fick jag och min bror springa över till någon av våra grannar, för att se vad deras barn hade fått i julklapp. Vi tog med oss för att visa något som vi fått och var speciellt stolta över. Vi fick lov att stanna högst en halvtimme. Det var ju inte brukligt att störa folk på juldagen, men en liten stund fick väl gå an. När vi kommit hem från lekkamraterna var det att fördriva tiden i syskongemenskapen. Någon av de äldre hittade på en lek som vi sedan alla deltog i. Även mor var med när det gavs tid för sådant. Alla hade trevligt i syskongemenskapen.

Snart var det dags för mor att börja tillreda (jul)middag. Min syster hjälpte till så det skulle bli lite lättare för mor och på så vis gick det ju snabbare också. Julmiddagen var väl i stort som alla andra middagar, kanske litet bättre. Det kunde bli potatismos med bräckkorvsås. Den korven var den sämsta och billigaste av korv som såldes i kringlor. Korven kallades för ”hampparimakkara” eller ”hamnbuskorv”. På bordet fanns även rågbröd och limpa och smör eller margarin. Som efterrätt fick vi ugnsgröt, gjord av det som blivit över från julafton. Ugnsgröten gör än idag på samma fina sätt som då. När vi ätit lade sig mor att vila en stund. Flickorna dukade av bordet och diskade. Den ena diskade medan den andra torkade disken med en ren och fin linnehandduk.

Men nu var det dags för något positivt. När det var jular med mildare väder och mörkret fallit över staden, skulle stjärngossarna ut och sjunga. Man gick till de hem där man kunde tänka sig att få någon slant. Vi var vanligtvis 4–5 till antalet när vi gick stjärngossar. Det var jag och min äldre bror och de andra från de närmaste granngårdarna, som nog hade det lite bättre ställt än vad vi hade. I de gårdarna fanns både far och mor hemma. Men även för dessa pojkar var det spännande att få en slant i fickan. Vi samlades på kvällen i något hem för att sätta på oss en mycket enkel utrustning som vi gjort så gott som helt själva. Den bestod av en lång nattskjorta, som nådde nästan till fötterna. Runt midjan virades ett tjockt tygbälte som vanligtvis var i färg. Till utrustningen hörde även höga trattformade hattar, som var gjorda av tjockt papper, t.ex. sockertoppspapper. Hattarna hölls på plats med hjälp av ett stadigt gummiband som spändes under hakan. Det var bra ifall någon vindpust hade för avsikt att slita av hatten. För ansiktet hade vi masker, eller ”skråbockar”, som det kallades. Även de hade vi själva gjort av något bättre böjligt, lite tjockare papper. Maskerna målades i vackra färger och fick hål för ögon och näsa. Dessutom gjordes ett ganska stort hål för munnen, så att sångerna kunde höras väl. Masken fästes med ett gummiband bakom huvudet. Jag minns att vi någon jul av en man fått låna en gammal värja i ett fint hölster. Den längsta av oss bar den fästad i en rem runt bältet. Hölstret var svart med guldrand så detta såg mycket prydligt ut. Dessutom var värjans skaft av guldfärgad metall. En mindre julstjärna hörde även till stjärngossarnas utrustning. Den bars av den som gick först. De andra kom efter med ganska långa stavar i händerna. En av oss skulle föreställa Judas, och bära på en penningpung. Den lotten föll på mig. Ingen annan hade mod att göra detta. Judas skulle ensam sjunga sin egen sång, där orden lydde: ”Jag är Judas med pungen och pungen är tom i kären i go´ vänner, skänk Judas en slant.” Så vandrade vi från gård till gård i vinterkylan och knackade på hos folk och frågade: ”Får stjärnan lov att stiga in?” Gruppen hade ett gemensamt namn, Stjärnan. När svaret blev jakande, steg vi in, bugade oss artigt och ställde oss vanligtvis framför köksdörren. Vid något tillfälle hände det, speciellt om någon hade långväga gäster, att vi blev inbjudna i finrummet. Det var ju en bra och trevlig omväxling med några julsånger. På den tiden var det inte vanligt med radio. Någon enstaka familj kunde ha en kristallapparat med hörlurar, men de var nog fort räknade.

[Enligt bildtexten ser vi: "Stjärngossar från Nykarleby gästspela i Jakobstad vid sekelskiftet 1899–1900. 2 fr. v. Emil Nylund, 4 Wilhelm Nyman. Foto: Rektor T. Ström, Kristinestad, J. L. Bircks arkiv." Fotot finns nu i stadens arkiv i material som användes för Erik Bircks historiker. Det stjärnegossespel som Bror beskriver ägde rum omkring 30 år tidigare. Förstoring. Notera Nykarlebystjärnan.
Gunilla Kvist digitaliserade och Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2009-12-16.)]

Vi började alltid med att sjunga en sång med texten: ”Goder afton, goder afton, både herre och fru, husbonden och matmodern varen lustig och glad. Vi önskar eder alla en fröjdefull jul, för alla olyckor bevare er Gud”. Sedan sjöng vi 3–4 julsånger som fortfarande är aktuella i samband med julen. Det förekom även att någon kom med en önskesång av vanligt slag, som vi sjöng som extra sång. När Judas sjungit sin sång och genom att vända penningpungen upp och ner visat att den var tom sträcktes den fram mot husfolket. De satte någon slant eller en påse med gott som t.ex. bulla, pepparkakor, någon konfekt eller litet choklad i pungen. Penningpungen tömdes alltid mellan gårdarna och allt delades lika stjärngossarna emellan.

Innan vi gick sjöng vi en förkortad tacksång, med orden: ”Haven tack, haven tack för all eder skänk, eder skänk skall vara hos Gud välbetänkt.” Där efter bugade vi oss djupt och sade god natt. Många gånger blev kvällen sen innan vi var hemma. Då delade vi slantarna och det andra vi hade fått. I fall det lyckades bra kunde vi sjunga in så där 25–30 mk plus godispåsarna. Det blev ca 5–6 mk per gosse och kväll. Till vårt hem blev det dubbelt så mycket, eftersom vi var två. Vi gick ungefär 4–5 kvällar under jul- och nyårshelgen, och det tyckte vi var lagom. Nog var det skönt att vara hemma igen efter allt traskande. När vi fått oss något till livs kröp vi ner i den varma sängen och tillsammans med mor knäppte vi händerna och bad den mest lästa barnabönen ”Gud som haver barnen kär”. Efter den bönen var det tryggt att somna. Inga makter i världen, stora eller små, kunde rubba den trygghet ett barnahjärta kände innan man gled in i drömmarnas värld. Även stjärnan där ute hade gått till vila när ljuset brunnit ut. Allt runtom var tyst och stilla. Mor och de andra syskonen hade också lagt sig att sova. Inga bekymmer för en ny dag, åtminstone inte för barnen. Vi sov sött, men för en hopade sig bekymren, det visste jag. Dem vakade hon med ven denna kväll. Men småningom kom Jon Blund med sin fina vagn, och då steg även hon på. Så bar det av för hela familjen mot något oförklarligt skönt, där varken tid eller rum existerar. Bort för några ögonblick, för att sedan igen stiga av Jon Blunds vagn och återvända till den karga vardagens verklighet. Mor brukade rätt ofta säga: ”Kom ihåg barn, att en flygande fågel får alltid någonting, men en sittande kan ingenting få.” Och visst var det så, Ju mera aktiv, dess bättre resultat.

Annandag jul var i stort sett som dagen innan. Något kvällsmöte i julens tecken hölls hölls i någon församling. Dit fick vi följa med ifall vi inte gick stjärngossar. Även någon söndagsskoljulfest hölls mellan jul och nyår. Vi gick i Frälsningsarméns söndagsskola, men även Missionskyrkans söndagsskola besökte vi några gånger strax innan jul. Då kunde vi även gå dit till julfesten, och bli delaktiga av den snaskpåse som barnen fick. Jultidningar delades ut vid julfesterna i samband med snaskpåsen. Söndagsskolbarnen fick annars också sin tidning varje söndag när de var i söndagsskolan. Så är det ju även idag. Ibland när vi kom från söndagsskolan förde vi en av våra tidningar till en gammal tant, som bodde några stenkast från vårt hem. Hon läste dessa tidningar mycket omsorgsfullt, men på grund av nedsatt syn ville hon hellre ha Missionsförbundets tidning, som var tryckt på vitt papper och texten därför tydligare. Frälsningsarméns tidning, som bar namnet ”Den unge soldaten”, var tryckt på något mörkare papper vilket gjorde att texten var svårare att läsa. Ofta påminde hon oss om detta, att hon ville ha tidningen med det ljusa pappret. Hon gav oss alltid någon bulle eller pepparkaka när hon fått sin tidning. Det var vi glada åt.

Vintertid var det nog inte mycket att fördriva tiden med. Inte åtminstone vad gällde vintersport. Min äldre bror och jag hade varken skidor eller skridskor. Vår äldste bror däremot hade ett par långa skidor som han köpt av en farbror, som inte längre skidade. De kallades för ”skogsskidor”, och hade breda skinnstroffar. Skidorna hade en hög rygg såväl framtill som bakom skinnstroffarna. Varför dessa kallades ”skogsskidor” vet jag inte. Själv tycket jag de var svåra att skida med i skogen och jag någon gång tog dem ovetandes. Men när man skulle ränna ned i någon större utförsbacke, som saknade träd, t.ex. rakt ut på älven, passade skidorna utmärkt. Vilken fart man fick vara med om!

Min äldre bror och jag försökte göra oss små kälkar av gamla brädstumpar och rostiga spikar, som drogs ut ur gamla lådor. Pengar till nya spikar fanns det inte. På dessa primitiva kälkar drog vi varandra runt stadens gator och lekte blindbock. En åt gången satt vi på kälken med förbundna ögon. Den som satt på kälken fördes bakom något uthus eller plank. Den andra smög sig bort för att gömma sig. ”Nu får du ta bindeln bort!”, ropade den som gömt sig. Så började sökandet. Det hände att den som sökte kom inpå den som gömde sig utan att veta hur nära han var. Den som gömde sig bölade då med grov röst, så att den andra hajade till – en enkel men rolig lek. Bland annat såhär kunde mellandagarna och de mörka kvällarna längre fram under vinterns lopp fördrivas.

Så blev det nyårsafton. Man gjorde ingen större affär av att det blev nyårsafton. Allt hade ju ordnats så väl till julen och dessa högtider ligger ju så nära varandra att något annat, förutom den vanliga veckostädningen, ansågs i de flesta hem, överflödig. Litet friskt doftande tallris hämtades från den närbelägna skogen. Nya ljus sattes i granen, ifall det fanns pengar att köpa. Annars fick det duga med de stumpar som blivit kvar sedan julen. De brann ju någon minut i varje fall. Det hörde även till nyårstraditionen att stöpa bly. Blyet smältes i en, minns jag, hemsmidd stöpslev, som min morfar troligen gjort. Han var ju smed till yrket, men dog innan jag föddes. Sleven, med sitt långa skaft var rätt tung, när den skulle hållas över glöden i kakelugnen. När blyet smält hälldes det snabbt i ett ämbar med kallt vatten. När det rinnande blyet kom ner i det kalla vattnet blev det genast hårt. Då bildades någon slags figur. Med fantasins hjälp kunde man sedan göra sig en bild i tankevärlden hur det nya året skulle arta sig. Den här traditionen håller i sig ännu idag.

På kvällen när vi ätit och firat litet i hemmet, fick vi följa med mor till Frälsningsarmén. Där hölls varje nyårsafton sedvanlig nyårsvaka kl. 22.30. Även i Lutherska kyrkan och andra små kyrkor var det nyårsvaka vid samma tid. Vi gick gärna med till Frälsningsarmén. Där var ju alltid mycket sång och musik. Vi lyssnade med stort intresse när en äldre farbror sjöng till ackompanjemang från sin zittra. Han spelade bra trots att instrumentet kanske inte var så välstämt. Men han sjöng och spelade endast till Herrens ära och till välsignelse för sig själv och vi som lyssnade. På den tiden var folk inte kräsna, som nu, när det finns ett stort utbud att välja av i många olika smakriktningar. Vad som även drog oss till Frälsningsarmén var, när någon av kårens officerare tog fram sitt koncertina, eller lilla rundkantiga dragspel. Han höll det mellan händerna med tummen instoppad i skinnöglor, som gjorde att det kunde dras från och till mellan händerna. På så sätt kom det luft in i bälgen. Små knappar som trycktes in med fingrarna satt välplacerade i spelets båda ändar, lagom för fingrarna att nå. Detta var ett mycket praktiskt och välklingande instrument. Det användes förut mycket av Frälsningsarmén, eftersom det också var lätt att bära med sig till olika friluftsmöten på torg, gator och i parker.

[Ännu i början på 1970-talet takterade
Frälsninsarméofficeren Joel Smeds koncertina.]

Till frälsningsarméns tradition hörde, att på nyårsafton, precis klockan 24 knäppte en av officerarna på en av de mellangrova strängarna på gitarren 12 gånger. Så följde en minuts tystnad. Så var det ett nytt år. ”Vad det nya året bär i sitt sköte det vet endast Herren”, sade kaptenen på kåren. Han bad också en liten bön, om att allt skulle gå väl för all närvarande, samt att Gud skulle ha sin beskyddande hand över alla världens folk, så också över vårt eget lilla land. Avslutningsvis sjöngs den mycket välkända sången ”Tack min Gud för vad som varit”. Alla önskade varandra ett gott nytt år. Så vandrade man hemåt i vinterkylan med de allra först minuterna av det nya året i bagaget.

Så var det så gott som slut med de större helgerna. Visst var det en helg till i sammanhanget, trettondagshelgen. Då ordnade man på Frälsningsarmén, en festafton med sång, vittnesbörd och musik av olika slag. Man hade också vid samma tillfälle försäljning av varor som blivit över från julbasaren. I julgranen hade man hängt olika saker för läckergommen, så granen var överfylld. Festen som kallades Julgransplundring, var delad i två olika delar, först den andliga delen, med lite varierande program. Efter det började försäljningen av de olika sakerna som var framlagda. Många vackra små saker var upphängda i julgranen, små vackra handarbeten som dukar, mönstrade vantar, kaffelappar, små vackra korgar av färgat papper fyllda med karameller och mycket annat. Sakerna plockades ner, en efter en, och auktionerades ut till högsta möjliga pris. Man kunde även köpa olika slag av bakverk såsom jultårtor, wienerbröd, längder, bullar, rulltårtor och många olika fyllda kakor, tårtor, som kanske mest tilltalade oss barn. Även glass såldes. Den var gjord i en egen glassmaskin, som vevades runt för hand. Den var fylld med små isbitar mellan glasskärlet och de yttre väggarna. Fina saker! Glassen portionerades ut, ungefär 2 matskedar på ett kaffefat. Priset var 1,50 mk per portion. Mot slutet sjönk priset till 1 mk. Så var det även med de fyllda tårtorna. De portionerades ut på samma vis som glassen, en liten bit på ett fat, för 1,50 mk till att börja med. Sedan blev priset 1 mk per tårtbit. Sällan hade vi möjlighet att köpa något av det goda, men nog var vi sugna när vi såg allt detta.

Men här kommer något fint in i sammanhanget. Det fanns en mycket snäll kvinna, som tillhörde Fräsningsarmén, vet inte om hon var änka eller från frånskild, men hon kallades fru. Ensamstående var hon i vart fall. Hon var också timlärare i ett par tre ämnen i samskolan. Hon var en mycket varm kristen, ofta sjunken i bön, när möten hölls. Hon ville helt och fullt leva för sin Herre och Mästare. Det var en uppfattning jag och många andra fick som följde hennes livsvandring sådär något på avstånd. Hos denna kvinna var det vardagliga Kristuslivet mycket betecknande. Hon levde tyst och stilla och var alltid snar att hjälpa när hon såg dem som behövde hjälp.

Det var just vid dessa festkvällar, ordnade av Frälsningsarmén, som hon ropade in en hel del godbitar för att sedan ge till de barn som inte hade pengar att köpa något själva. Jag och min äldre bror fick ofta en kakbit eller glass, som hon ropat in. Det räckte även till flera andra barn, en bit av tårtan eller glassen. Hon offrade mycket pengar också på annat sätt, vilka kom Frälsningsarmén till fromma. Jag tror att hon upplevde verklig välsignelse i detta, att hon ägde givandets gåva.

Ja, så här fint slutade en helt vanlig julhelg i en småstad på 20-talet. Även 30 talet var i stort sätt av samma slag.