Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937 av Bror Johansson

4. Dagligt bröd

Så fortsätter vi vår vandring genom minnenas värld. Livet gick sin gilla gång. Dag lades till dag som småningom förvandlades till år. Min äldre bror och jag hittade alltid på något som gav en slant eller matbit i den många gånger tomma magen. Minns hur jag rätt ofta tittade in hos en familj där jag visste att det kunde vankas ett mål mat eller åtminstone en duktig smörgås med en mugg mjölk. Jag passade alltid tiden, när det var dags för middag, sådär 17.30-tiden. I de flesta familjer åt man den tiden. Vi kollade noga tiden hos olika familjer. Jag kommer särskilt ihåg en familj jag ofta besökte, när de var bänkade runt bordet och åt sin kvällsvard. När jag kom in i köket tog jag bort mössan och ställde mig innanför dörren. Så småningom satte jag mig ner på golvet för att vänta tills familjen hade ätit klart. Den som väntar på något gott väntar ju aldrig förgäves. De flesta gånger frågade husmor om jag ville sätta mig vid bordet så skulle jag få litet mat. Hon visste varför jag kommit. Med ett försiktigt leende tackade jag och satte mig till bords. Och alltid smakade det lika gott! Även någon efterrätt kunde komma på fråga, om det blivit över. Nöjd och belåten tackade jag värdinnan i huset. Hon var en av de snällaste människor som bodde i den lilla staden. Hon hade mycket att stå i. Familjen var stor. Det var visst 3 söner och fyra döttrar och så gott som alla studerande. De hjälpte till hemma när det blev någon ledig tid. Familjen, som bodde i stadens centrum, var jordbrukare. På gården fanns ca 10–15 mjölkkor, kvigor, kalvar, något svin samt betäckningstjurar. Man kunde även se höns och en stilig tupp vandra omkring på gården.

Hästar hörde givetvis till djurbesättningen. Vanligtvis var det drängarna som använde dem. Det fanns även en deja på gården. Hon skötte om mjölkningen som gjordes för hand. Stora arealer både skog och ängsmark skulle drängarna sköta om. Det skulle ju finnas ved till gården och djuren skulle ha sitt från åkermarkerna innan hösten kom. Jag minns att det var bråda tider när höet bärgades. Redskapen var enkla och både hästarna och folket visste nog sannerligen vad höbärgning gick för, på den tiden. Då var det inte tal om 8 eller 10 arbetstimmar. Då bärgades så mycket man hann med, medan vädret var vackert. Det gällde ju att få foder till kreaturen för den långa vintern som låg framför.

Ett café hörde också till gården. Det fanns en anställd som hade ansvar för det. Det här caféet var något större än det som tidigare nämnts. Kanske var detta också något mera lönsamt. Det låg ju alldeles strax intill torget. Husbonden i huset hade en liten butik, som han för sin del skötte om. I den butiken salufördes varor av olika slag. Allt från nubb till spade och grep, från jäst till olika slag av mjöl och socker, från saltfisk och saltgurkor till korv. Även kaffe fanns i denna mångsidiga butik. Tvål och dylikt inte heller att förglömma. Där dock endast en bråkdel uppräknat.

Allt fungerade väl i detta hem. Detta till stor del beroende på en husmor som kunde hålla i tömmarna på rätt sätt, bildlikt talat. Det var nog hon som hade det största ansvaret, enligt min mening. En sådan husmor minns man med stor tacksamhet.

Vi hade även släktingar i staden som vi tittade in hos i samma syfte, ifall det skulle bli något över när familjen hade ätit. Hos den ena familjen, som bestod av 6 personer och snart växte till 7, fanns det nästan alltid något som blev över till oss och våra hungriga magar. Den enda inkomstkällan familjen hade var en liten kolonialaffär, som nätt och jämnt kunde ge uppehälle åt familjen. Men vi hade även andra nära släktingar som vi besökte när det var matdags på kvällen. Lika försiktigt stod man innanför dörren i köket, där familjen, som bestod av mor, far och 2 barn, höll på att äta. Jag kommer ihåg en sådan kväll, när husfar undrande frågade sin hustru om det skulle räcka en tallrik soppa till mig. Efter några sekunder svarade hustrun trevande: ”Jag tänkte värma i morgon det som blir över idag”. Inte ens en smörgås kunde ges, ty brödet som hängde på stången skulle med nöd och näppe räcka tills hon bakade nästa gång, om ett par dagar. Det var sällan vi tittade in hos dessa släktingar. Trots att familjen hade 3 inkomstkällor, kunde det vara på detta sätt. Ändå gick dessa vänner tomhänta ur tiden. Visst kunde det hända att det vankades en liten överraskning någon gång när vi hälsade på, men det var sällan. Mor hade ibland tagit något ströjobb här och där. Vid något tillfälle i skogen, för att städa upp efter skogsavverkning. För det mesta kom vi hungriga hem, som pojkar i allmänhet gör, efter en lång dag med lekar och äventyr, som ger matlust och gör kaloriförbrukningen stor.

Visst fanns det alltid något att äta när vi kom hem, trots att några stora överraskningar inte var att vänta vad maten beträffade. Den var och förblev rätt ensidig, trots att mor nog försökte variera maten. För det mesta blev det i stort sett det samma. Men det gick att formulera om namnet på maträtten, så blev det lite annorlunda. T.ex. en dag var det fisk och potatis och en annan potatis och fisk.

Ofta köpte mor avskalade ben från slaktarbodan. Dem fick hon för en liten slant. De lades sedan i långpanna i ugnen så att det fett som fanns i benen samlades i formen. Benen togs sedan bort och fettet hälldes i något fat för att stelna. Av detta gjordes vanligtvis sås till potatisen. Såsmjölet var korn- eller rågmjöl. Därför blev såsen rätt mörk, och inte alltför smaklig.

Det förekom även en maträtt som kallades ”Monäsrama”. I den ingick saltströmming, som kokades tillsammans med potatis, tills allt blev en enda röra, en s.k. stuvning. Man tillsatte även lök och pepparkorn. Det var inte aptitligt när benen kom i munnen. Det var nämligen så att ryggbenet togs bort från fisken innan den sköljdes. Huvudet vreds också av men så gott som alla småben blev kvar.

Nästan varje dag fanns också gröt av något slag på menyn. Den serverades med en liten skvätt mjölk eller saft. Under sommaren plockade vi mycket bär, både blåbär och lingon. På hösten plockade vi även svamp. Ungefär 125 liter lingon plockades och de stampades i stora träsåar och förvarades i källaren under köksgolvet. Lingon kunde ju användas på många olika sätt. Till och med som läkemedel när vi var förkylda. Hett vatten och en eller två skedar lingon i ett glas gjorde susen, sa mor. Det skulle drickas utan sötningsmedel. Då hade det bäst effekt och man blev snabbt frisk. Sällan var det fråga om någon medicin från apoteket. Det var alltför dyrt. Och nog var ju lingon vitaminrika, åtminstone om man hade stark tro. Svampen vi plockade på hösten blev även den ett tillskott under vintern. Jag minns att när strömmingen gick till på sensommaren, salufördes den på torget av yrkesfiskarna. Strömmingen låg i stora trälådor som inte var alltför rena. Även stora, vackert glänsande, blågröna flugor satt på lådkanten för att övervaka sina rättigheter och få sitt av det goda i sommarvärmen. Lådorna, som var staplade på varandra, hade på den översta en liten presenningsbit som skydd mot solens värmande strålar. På den tiden var det minimalt med kontroll av vad som salufördes. Det viktigaste var att fisken, som hette färsk strömming, hade åtgång. Hur färsk den sedan var, är en annan sak, men den hade fångats natten innan, hette det. Till vårt hem köpte mor 25–30 kilo, varav 2–3 kilo halstrades genast och åts med potatisen som var nykokt. Och nog var det gott, när man fick en brödbit med litet margarin på och ett glas kärnmjölk att skölja ned det hela med. Den övriga strömmingen saltades ned i träbyttor, när det mesta av innanmätet dragits ur fisken. Den fick inte sköljas, för då bevarades inte den fina smaken hos fisken, som saltades med grovsalt och packades ned i dessa träbyttor, som var mycket väl rengjorda med hett vatten. Till saken hör också att i dessa byttor sattes, efter att de tvättats rena, färskt enris. På det hälldes hett vatten. Något lagerblad sattes med saltet i byttorna, för att som det hette, ge fisken en bättre smak. När byttan var nästan fylld sattes någon träbit ovanpå fisken och på dem ännu några stenar som tyngd. Denna saltfisk var bra att ta till under de långa vintermånaderna och utgjorde ett bra tillskott vid matlagningen. Även tranbär plockades på senhösten, när mossarna frusit, och det blev lättare att färdas över dessa annars så våta ställen.

[Inf. 2008-03-14.]



5. Arbete, avkoppling, problem, ett bättre land

Under sommarmånaderna samlades ved i skogen, även något på senhösten när det hade frusit till på de våtaste ställen. Det var vanligt att folk som hade dåligt ekonomiskt ställt fick samla ved från stadens skog. Skatar [toppar] fick tas från föregående vinters hyggen. Även tjocka kvistar fanns och de var också bra att ha när kölden knäppte i knutarna. Även träd av finare slag, som stormen lagt omkull och mindre torrträd som höll på att ruttna, var lovliga att fälla. Jag minns hur vi många vackra sommarmorgnar begav oss till skogen för att kvista och såga avfallsved, tillsammans med mor. Skogen låg 2–3 km bort och vi drog en handkärra efter oss. Vi tillbringade flera timmar i den heta skogen där solen ofta sken från en molnfri himmel. Den lilla enkla matsäck vi hade med oss bestod vanligtvis av en 3 liters plåthink (”bläckhink”) med kärnmjölk, 2 bröd som var skurna i bitar och margarin som var så gott som smält när vi började äta. Det smakade inte alls bra i värmen. Kanske fanns det någon ostbit av billigaste sort mellan brödbitarna. Dessutom fanns det ett par bullor per man och en plåthink med hemgjord kalja, som var välbehövlig när dagen blev het och törsten stor. Fram emot eftermiddagen, när hinken var tom, sökte vi efter något vattenställe bakom någon större sten, dit solens strålar inte kunde finna vägen. Där kunde man hitta lite vatten. Man kunde se vattenlockarna [skräddarna] leka tafatt i det ljumma vattnet. Även de hade ont om vatten under heta sommardagar. Vi pressade ned mossan med vår plåtmugg. På så sätt fick vi vatten, som visserligen inte smakade alltför bra, men nöden har ingen lag och visst var törsten släckt för en stund.

När vi kom till skogen letade vi alltid upp en skuggig plats att ställa kärran på, så att inte solen kunde skina på kärrhjulen, som då kunde torka och bli glappa. Kärrhjulen var ju av trä, med en stabil järnskena runtom som smeden lagat på hjulet. Och nog var det att nöta på. Det var inte heller bra ifall solen värmde upp hjulets centrum, navet, där axeln löpte igenom på endast en glidbussning, med en stor bricka på yttre sidan av hjulet, som hölls fast med en grov sprint, som satt i ett hål, rakt igenom axeln. Sprinten var konisk, därför hölls den rätt bra på plats. Då fanns inga kullager på dragkärror av årsmodell 28–30. En eller två gånger under sommaren togs hjulen bort från axeln. Då packade rätt mycket fett, smält i ugnen i en lång form. Fettet kom från gamla ben. När fettet stelnat gick det att använda, i stället för vaselin, som ju kostade någon mark. Skulle solen ha träffat centrum av hjulet hade fettet smält och runnit ut.

Det första vi gjorde, när vi kom in i skogen, var att söka en bra plats för matsäcken dit inte solens strålar kunde hitta. När vi hittat en skuggig plats täckte vi matsäcken med löv. Hinkarna sattes i någon grop bakom någon större sten. Runtom dem sattes mossa som skydd. Detta ifall vi inte kunde hitta någon skuggig vattengrop där vi kunde placera hinkarna. När detta var gjort började kvistandet och sågandet av både finare och grövre kvistar. De klenaste kvistarna lades i en skild hop, för att bäras till kärran som väntade vid vägen. Det prövades hur mycket som rymdes på kärran, av något större modell. Sedan fortsatte kvistandet och bärandet till långt in på eftermiddagen, med någon stunds paus i samband med litet mat och dryck. Allt skulle samlas i stora hopar, med tanke på att när det blev vinter och mycket snö skulle allt som samlats i hopar under sommaren köras hem med häst och släde. Därför var det bra med stora och höga hopar, som syntes bättre, när snön fallit ymnigt. Vanligtvis var det ett par tre formän som ställde upp med sina hästar en dag på vårvintern.

Talkodagen började så fort det dagades. Så gott som allt kördes hem, ca 2–3 lass per häst, beroende av vägens längd. Detta gällde långved, som kördes på styttings- eller stubblave. Den dagen var det i regel bra mat på bordet: köttsoppa eller ärtsoppa, smör, bröd, kärnmjölk eller vanlig mjölk och pannkaka med lingonsylt som efterrätt. Även kaffe, med endast litet cikoria i, bjöds det på, och hembakade bullor. Grädden hade skummats från mjölken, som stått över natten i ett svalt skafferi. Jag minns hur min bror och jag väntade med spänning på dagen när farbröderna skulle komma för att köra hem vår ved. Då var det vi som fick följa med till skogen. Vilken upplevelse, när man satte sig på stubblaven, på en stinnstoppad påse med hö, som hästen skulle äta av medan veden plockades på. Vågade man dessutom fråga farbrodern om att få hålla tömmarna, vilket nog kunde hända att man fick, då hade livets höjdpunkt nåtts åtminstone för den gången. I en sådan situation hade kölden ingenting att säja till om, fast nog sade mor till oss att det var för kallt att sitta länge på släden. Därför uppmanande hon oss att med jämna mellanrum hoppa av och springa litet, men så blev det aldrig. Hur skulle man kunna släppa något som tömmarna, aldrig, då kanske hästen gått fel. Man kunde ju inte vara så säker.

Min bror och jag var alltid med för att visa formännen var veden fanns och hjälpa till med att plocka på veden. Den kunde ju befinna sig åt olika håll så därför följde vi med varsin häst ca 2–3 km hemifrån. Tror inte körkarlarna ville ha betalt för sitt arbete, de visste ju vår mors situation och det var ju talko. Formännen hade få körslor vid denhär tiden på året, så hade de även litet annat att försörja familjen med. I regel hade dessa familjer 2–3 kor, någon kalv, 1 eller 2 svin, kanske några får och några höns. I regel var dessa män riktigt händiga och därför var de vid vissa tillfällen anlitade i olika praktiska göromål, när någon behövde hjälp t.ex. med gårdsreparationer och dylikt.

Nu minns jag något som var nära att glömmas. Även i vårt hem fanns ett tag en ko, som jag tyckte bölade mycket och gav litet mjölk, några hönor som trippade omkring på gården tillsammans med en stolt och vacker tupp. De värpte litet och gjorde gårdsplanen otrevlig för den bara foten. Vi hade också någon gång en gris som vanligtvis slaktades till julen. På så sätt blev det litet svinkött på bordet och så litet pengar som var välbehövligt.

Efter ett litet avhopp skall vi nu återkomma till den varma dagen i skogen. Den dagen skulle följas av några liknande dagar under kommande somrar. Nog tyckte vi som barn att det var fel på något sätt, när vi måste följa med till skogen eller utföra annat arbete som inte alltid var så lätt. Vi såg hur en del barn hade det ställt på ett helt annat sätt och hade möjlighet att vandra en jämnare stig i barndomstiden. Vad som ofta fängslade våra tankar där ute i skogen, var att nog hade det varit skönt att få vara vid sjön så mycket som möjligt, inte minst dessa heta dagar. Att få springa omkring på någon sandstrand och låta svala böljor smeka de bara fötterna, att få ligga och lapa sol, se på måsarna som flög under en blå himmel. Kanske ha en flaska saft eller lemonad och någon bulle i en påse bakom en buske. Men vi kunde trösta oss, alla dagar var inte lika. Visst fanns det dagar när lyckan log och vi fick lov av mor att promenera den 4 km långa vägen ner till sjön, ha det skönt, ligga i det varma vattnet och på sanden, få ta ett litet nyp av en bulle och dricka några munnar saft.

Även på söndagarna vistades vi ofta vid sjön och då var mor med. Då kände vi oss mycket tryggare. Då var vi, som det hette, på ”utfärd”, alla tre. Mor hade nu gjort matsäcken större när vi var tre personer och dagen blev lång och med lekar av olika slag höjdes aptiten. Mest blev det att springa i vattnet och på den härliga sand, som hade krusats av vågorna. Vi byggde sandslott, lekte med båtar, som vi gjorde av vass. Båtarna lades i sjön, för att segla till främmande land, men för det mesta kapsejsade de någon meter från stranden. Men nya båtar gjordes om och om igen. Det var ingen brist på material. Naturligtvis blev det också tävlan om vems båt som var bättre och kunde segla snabbare och längre. När kvällen började närma sig var det klart för uppbrott och att börja traska iväg hemåt. Nog hade det varit härligt ifall vi hade haft helst en gammal cykel att sätta oss på och slippa gå den 4 km långa vägen. Även denna dag, som så många andra gånger förut, hade solen bränt våra ryggar och armar, som var röda och ömma, vilket inte gjorde vägsträckan kortare i vägdammet. Mor hade alltid tvål med till sjön för att tvätta oss innan vi gick hem. Det hade dock inte någon större betydelse eftersom vi ju blev dammiga av vägen. Ifall någon bil kom kunde vi knappast se varandra på någon minut, så dammig var vägen. Detta betydde att vi på nytt måste tvätta våra sjuka kroppar när vi kom hem. Vattnet tog från någon tunna som stod under takdroppet. Vattnet luktade tjära och var inte heller alltför rent. Men litet mera dammfria blev våra ryggar, när tvål användes tillsammans med takvattnet från tunnan. Men nog gjorde det ont när mor tvättade våra ryggar. Vi hade inget annat att smörja ryggarna med än grädde, som mor skummat av den lilla mjölksvätt, som köptes kvällen innan från grannen, som hade tre kor. Värst var det att kunna sova på de knutiga halmdynorna.

Det fanns simmöjligheter även intill älvbranten. På ett ställe hade staden byggt upp ett litet simhus, där simbyxor kunde tas på, ifall man hade sådana. Annars hoppade man i utan. Det var inte så noga på den tiden om en 7–8-åring hade simbyxor eller inte. Simhuset var inte större än ca 10 m², med en lucka i golvet, där de simkunniga steg i för att vada ut någon meter. De som kunde simma hoppade i från bryggan, som var några meter lång. En liten bit från simhuset fanns en s.k. bykstrand, där folk som var av arbetarklassen eller fattiga kunde tvätta kläder. Där fanns en eller två stora tvättgrytor där folk kokade sina kläder i lutblandat vatten, efter att kläderna först tvättats i någon större balja eller en trefotad träbunke, som var rätt hög, ca 80 cm. På så sätt var det bättre för ryggen. Man gnuggade byket för hand mot ett räfflat tvättbräde. Brädan hade plåt på mitten och stommen runtom var av trä. Man strök tallsåpa på kläderna, varefter de gnuggades mot den räfflade plåten i tvättbrädet. Tvättbrädet hade små fötter som låg i botten mot baljans bortre kant. Den övre ändan svarade mot bykgummans mage. I brädets övre ända fanns en liten sänkning, där tallsåpa eller annan byktvål låg. Det var en frisk och angenäm doft på stranden av tallsåpa och av kläderna, när de kokades i de stora grytorna med lutvatten. Minns att vi, den dagen det skulle bykas, begav oss tidigt till stranden. Vi lastade på handkärran det som behövdes för dagen; något ämbar, såar, ved, smutsbyket, lut, tvål, tvättbräde m.m. Lite mat tog vi också med oss. Det fanns de som hade häst i gården och körde ned till stranden vad som behövdes. I tur och ordning användes lutgrytorna. Vem som ägde dessa stora grytor vet jag inte. Kan hända var det staden som placerat ut grytorna sommartid. På eftermiddagen när tvätten var avklarad och vi skulle hem igen skulle lasset med de våta kläderna, som låg i såar samt andra käril dras uppför en ganska brant backe. Nu fick vi ta i allt vad tyglarna höll, som det heter. Min äldre bror och jag drog i varsin skalm. Mor sköt på bakom men upp kom vi på den dammiga vägen. Hemkommen plockades kärran tom och lades i skuggan bakom uthuset. Byket hängdes upp för att torka, och följande dag var allt torrt, ifall vädret hölls vackert.

När vi nu varit vid älven och intill det lilla simhuset minns jag en annan simplats, sådär 400 meter längre ner. Där simmade vi rätt ofta. Där fanns inget simhus. Det var mest på kvällarna som våra systrar simmade på det stället och då fick min äldre bror följa med. Platsen hette ”Alisvaj”. Varifrån namnet kom vet jag inte. Mor sade, med skärpa i tonen, till våra systrar att de skulle ha noga uppsikt över oss som var yngre och inte riktigt simkunniga. Själva trodde vi ju att vi var bra simmare. Vi fick inte gå längre ut än sådär 6–7 meter. Vid ungefär 10 meter började branten. Lite längre kunde vattnet röra sig i små virvelströmmar. Bottnen var ganska gyttjig, efter allt slam som stannat i den lilla viken. Längre ut var bottnen något bättre. Även det smutsiga bykvattnet från tvättstranden och från tvättbron där mattorna tvättades, samlades på denna plats något uttunnad med det bruna älvvattnet. Våra systrar passade oss väl och hemkomna såg vi att mor var mycket glad att ingen olycka hänt när vi varit med våra systrar vid simstranden. Alla hade var sitt badlakan. Min bor och jag var i de flesta fall utan simbyxor. Systrarna däremot hade simdräkter med sig. De förvarades i en liten väska tills de bytte om. Den dåtida simdräkten var troligtvis i trikå, med någon rand. Urringningen framtill fick inte vara stor och ryggen var helt täckt. Simdräktens ben slutade strax ovanför knäna. Det var ju mer eller mindre omoraliskt att ha en baddräkt med stor urringning framtill och med bar rygg. Hade någon äldre person sett en sådan bäras av en ung flicka, kunde ryktet innan det nått andra sidan av staden lätt blivit att man sett en ung flicka bada naken vid ”Alisvaj”. Som ordspråket säger: ”Ett sandkorn kan växa till ett stort berg.”

Det fanns även andra barn som var ungefär i samma situation i vår lilla stad. Men det var väl i något fall bättre där både far och mor var hemma. Där kunde de hjälpas åt att dela livets bördor men även glädjestunder. Det finns ju även andra stora problem än de som gäller hus och hem, med därtill hörande mat, dryck, kläder m.m. Är en mor då allena med en stor barnaskara, kan det uppstå mycket, mycket svåra problem, när objudna tankar kommer på, oftast när kvällen är inne, när sömn och vila skulle vara mer än välbehövligt för att orka ta emot en ny dag med allt vad den hade i sitt följe. Vem skall man då vända sig till i en sådan situation som mor var. Det var ju något av en förnedring att på den tiden tala om både psykiska och fysiska problem. Till vem kunde hon ha gått? Jag tror inte att det hade funnits någon som förstått hennes prekära och svåra situation. Det fanns ingen läkare, åtminstone inte i vår stad, som kunde ha gett någon hjälp när nödens tvångs- och ångesttankar gastkramade ett människohjärta. Visst var vi barn alltid nära, men det är en himmelsvid skillnad om maken eller makan är inom räckhåll, än att ha barn i närheten, som inte kunde sätta sig in i en sådan situation. Vi var ju inget annat än barn, stundom med egna problem. Mor hade en syster inom räckhåll. Hon hade det välordnat för sig och sin familj, men dit var det nog inte värt att komma med sina problem. Det var ju en stor klyfta mellan sämre och bättre folk på den tiden. Därför kan en del av oss barn nu bättre först vilket lidande som flera gånger banade väg för hennes tankar, att för alltid slippa se denna nästan ogenomträngliga mörka mur. Detta är så gott som ofattbart för de flesta, men de som genom död, eller på samma sätt som mor mistat sin livskamrat, kan uppleva något av detta hemska, när den lilla farkosten gastkramas av vredgade vågor, under nattens mörka timmar, när hoppets stjärna slocknat, nära nog för alltid. Men kanske var det i varje fall en liten gnista hopp som allt emellanåt hjälpte att för hennes trötta tankar till maken och ett återseende. Var det kanske detta lilla hopp som bytte ut dessa onda tankar mot bättre och mera fridfulla tankar? Ja svaret på den frågan vet ingen. Eller var det kanske barnen som gav henne nytt livsmod. Vi får hoppas och tro att det var både och, som fick de mörka molnen att skingra sig. Ty bakom varje moln finns en sol som lyser så att varje moln, hur mörkt det än är, får en silverkant.

Nu när jag skriver detta, som jag tror att måhända blir en bok i något senare skede, kan jag förstå min mor på ett bättre sätt än mina tre syskon, som är i livet. Därför att jag själv är utan livskamrat och vän sedan några år tillbaka, när min hustru och barnens mor gick ur tiden, till ett bättre land för att en gång mottaga den av liljor prydda segerkransen, efter ett fullbordat lopp. Det uppstår alltid svåra tider, när en man eller kvinna lämnas ensam, oberoende om förhållandet varit långt eller kort. Min hustru och jag hade den stora förmånen att få vara tillsammans i något över 30 år, för att dela både glädje och sorg. Det finns ju äktenskap där döden kommer som en otrevlig gäst, även i ett tidigt skede, när en av makarna går bort. Då kan det uppstå stor nöd, sorg och svårigheter. Men allt vd tiden lider sänks litet efterhand i glömskans hav och livet börjar småningom gå vidare. Har hittar man en ny livskamrat, (vän) som jag haft förmånen att hitta då blir ju allt ännu bättre.

Innan jag hittade min nya vän, talade jag med många kvinnor, som just genom döden som gästat, blivit ensamma. De flesta har på ett mycket ärligt och spontant sätt berättat hur de känner det i tillvaron. Jag har även talat med män, som på samma sätt blivit ensamma. Det finns hos alla, oberoende av kön, ett behov, en längtan att få en pratstund, lång eller kort, med det motsatta könet. Dessa, oftast enkla samtal, ger på något sätt en viss harmoni och värme i tillvaron, som är svåra att förklara. Kanske är det som en liten solstråle som lyser på det trötta och kyliga hjärta, som åtminstone för en stund blir varmare. Visst pratar all med all, och det är fint, men inte med samma känsla och tillförsikt som dessa ensamma som varit gifta. Varför ville jag berätta detta? Jo, därför att mor var helt mänskligt sett utelämnad, även på det här viset. Här var det fråga om, som jag tidigare nämnde, att allt måste försakas. Tack vare i detta fall äktenskapets fängslande bojor, som för den ena hade brustit, men som den andra satt fastfjättrad vid. Bojor som endast döden kunde slå sönder 45 år efter den lyckliga bröllopsdagen. Så bäddades alla brustna illusioner, ett hopp om återseende men även ett liv av besvikelse, tillsammans med mor i gravens tysta gömma, för att åter bli stoft. Jag var inte i tillfälle att träffa mor någon av de sista dagarna hon levde, men min syster som också hon nu är hemma hos Herren, var hos henne någon dag innan. Säkert talade hon för mor om ett bättre land, där alla som tvagit sina andliga kläder så att de blivit vita i Lammets blod, får samlas efter slutad kamp och strid på denna kampfulla jord. Min syster, som var hos mor när slutet nalkades, var frälst. Därför vet jag att hon talade med mor om detta som redan är nämnt.

Så dog även far, långt borta från hemmets strand, utan att ha fått återse det han en gång lämnade år 1920. Inte ens det yngsta av barnen, som föddes efter det han reste iväg, hade han sett. Kanske hade han en bild i sina tankar från något foto, hur den yngste såg ut. En bild som han tog med sig i den kalla graven i ett långt fjärran land, där han bäddades ner till denna sista jordevila. Men det återstår en uppståndelsens morgon.

[Inf. 2008-03-27.]




6. Vinterns fröjder.

Så till något annat, medan tanken och sinnet är i ett vakande tillstånd. Följ gärna med ett tag till vinterns fröjder.

Vårvintern var ju i alla fall en trevlig årstid. Då visste man att det var en ljusare tid som kom emot och sommaren var småningom inom räckhåll, efter någon månad. Någon trevlig överraskning nu som då, var inte långt borta. Vad som hörde till vårvinter, så gott som varje år, var när både pojkar och flickor samlades för att åka kälke i någon backe. För det mesta blev det apoteksbacken, intill apoteket, som nu fått rivningsförbud, efter många om och men. Apoteksbacken var den bästa backen, tyckte vi. Vid flera tillfällen fick vi av någon forman eller bonde låna en stor kälke med därtill hörande låda. Där fanns det rum för 8–10 barn. Vi åkte utför älvbranten och ut på isen. Vi åkte ju pojkar och flickor, huller om buller och jag minns att det var nog lite blygsamt, men samtidigt spännande att på detta sätt komma nära någon flicka. När vi åkt ner på älven var det bara att hjälpas åt för att få den stora kälken upp på krönet igen för att en ny åktur skulle kunna göras. Detta upprepades många gånger under de vackra kvällarna, när månen lyste som den enda stora, klara lampa. Ju mera vi åkte dess bättre fart, när spåret blev isigt, och vi nådde nästan till andra stranden. Detta åkande hade en stark anknytning till fastlagstisdagen men även längre mot våren förekom detta. I vår stad brändes inte brasor på fastlagstisdagen, som man gjorde längre norrut. Men visst koktes det ärtsoppa eller köttsoppa och som efterrätt kokhet mjölk som hälldes över en vetebulle. Detta kallades ”hetvägg” och heter så fortfarande. Det kunde även förekomma några facklor här och där, placerade i någon backe där barnen åkte kälke.

Knäck kokades nog rätt allmänt på fastlagstisdagen, men annars gick det lugnt till. Jag minns att det såldes knäck i skolan, av barn som tillhörde en familj, som var ovanligt stor. Jag tror att familjen hade sammanlagt 14–15 barn. Deras mor gjorde knäck, som barnen sålde i skolan. Detta för att få lite pengar till den magra kassan. Dessa knäckar var mycket goda och såldes från stora papperspåsar. Knäck såldes i skolan även andra tider än på fastlagstisdagen, och hade god åtgång. Denna försäljning pågick en rätt så lång tid, flera dagar i veckan, tills det helt förbjöds. Överläraren ansåg att eleverna kletade ned både böcker och annat skolmaterial, så även kläderna. Längre fram emot våren var det alltid skidtävling mellan skolans elever. Den gick av stapeln nedanför kraftverket på älven, mitt emot folkhögskolan. Då samlades, för dåtida förhållanden, mycket folk på isen. Det var lärare, elever somt de föräldrar som hade tid att vara närvarande. Själv kunde jag inte delta i tävlingen eftersom jag inte hade något att skida med. Nog hade det varit roligt att få tävla. Men nog gick det också an att titta på. Även det gav en lite stämning och omväxling för tillfället. Jag kommer ihåg en snäll farbror som en gång snickrade ett var sitt par skidor till mig och min äldre bror i sitt vedlider. Han hade ingen snickarboda eller varmt ställe där han jobbade. Dessa skidor gjorde han på senhösten och nog blev de fina och glänsande när han hade tjärat dem. Virket de gjordes av var inget bra virke. Med någon kvist här och där blev de svaga och gick fort av. Han hade en egen modell, smala och rätt tunna. Minns hur vi försökte lappa skidorna, när de brast, med plåt från karamellburkar, som vi fick från handelslaget eller någon annan butik. I liknande plåtburkar förvarades mjöl och gryn. De användes också som mjölkhinkar. Karamellburkar som hade locket kvar när de var tomma och plåten blänkte, såldes i vanliga fall för 1 mk. De något sämre och litet rostiga gavs till oss. Stroffarna på skidorna dit foten lades, var av någon överbliven skinnstump, som vi fick från skomakarverkstaden. Dessa spikades fast på det något tjockare stället på skidan, som var avsedd för foten. Stavarna hämtade vi från skogen. En klenvuxen gran eller tall blev bra, men ganska snart blev stavarna vinda efter att de barkats. Gamla hästskosömmar (spikar) slogs in i ena ändan. Då fäste staven bättre mot den hårda marken. Av tomma karamellådor av faner gjorde vi trissor, som fästes på stavarna, ca 15 cm från marken. Trissorna hölls på plats med en spik ovanför och en under trissan, spikad genom staven. Spikarna kröktes rätt snart, vilket gjorde att trissorna föll av. Kanske var de redan då uppfläkta i limningen av snön, som många gånger var våt. Men roligt var det att vara med och åka skidor med andra pojkar. Visst hade de flest vid det laget s.k. ”köptas skidor” och även bambustavar med riktiga lädertrissor och piikkari och prima läderstroffar som gick rakt igenom skidan och knöts ihop ovanpå skidan med en riktigt fin läderrem. Vi beundrade mycket dessa fina grejor. Vi fick till och med provåka någon gång trots att de som ägde skidorna var mycket rädda om dem. Och visst var det befogat, när man ägde så fint lackerade skidor, med tjära och bra vallat på undersidan, vilket gav ett fint glid. Det förekom även hemlagad skidsmörja, som gjordes av gamla grammofonskivor, ljusstumpar, harts och även tjära sattes i. Allt detta smältes till en massa, som blandades samman och blev lagom hård när den stelnat så att den kunde strykas under den tjärade skidan, som oftast blev för mycket bakhal. Småningom kom det i affärerna äkta valla i små burkar med löst tryckbotten, som trycktes med tummen till burkens övre ända och vallades då efter behov.

Ungefär såhär fördrev vi vintern frånsett skolgång och andra sysslor som hörde till och var viktigare.

Som jag redan nämnt om, var vi mycket intresserade av hästar. Jag minns att vi vid olika tillfällen på vårvintern, fick följa med någon farbror som med häst hämtade hö från lador, som var 2–3 km därifrån han bodde och hade sina kor och får. Det var ju roligt att köra hästen till den avlägsna ladan. Sällan fick man köra, när hölasset var på släden. Vi hjälpte gärna, bara vi fickvara med. Höet skulle ju ”måkas” till stallvinden genom en lucka i den yttre väggen ovanför stalldörren. Höet släpptes sedan ner genom öppningen i vindsgolvet. För det mesta gällde detta hästarna. Höet till korna bevarades i ett stort brädskjul intill fähuset. Det som kanske var pricken över i:et, när vi fick spänna i och likaså spänna ur, leda hästen i stallet, ge den vatten och hö och litet hårdnat bröd. Vår mor tyckte inte om detta, när vi smutsade kläderna som vi hade i skolan, då därtill hungern gjorde sitt. När vi kom hem sade hon att nu var det slut med detta att hjälpa andra, som inte ens gav litet mat till oss. Men det fortsatte på samma vis. Det var ju så spännande det här med hästar. Det fanns inga traktorer att tillgå, som kunde ha varit till stor hjälp för hästarna. De kom några år senare.

[Vinterlekar av Einar Hedström.]

[Inf. 2008-03-27.]



7. Paketförsändelser. Litet om påsken

Det var inte heller många bilar som rörde sig i staden på 1920-talet. Först på 30-talet blev bilarna mera synliga. Jag minns när trafiken började, eller öppnades, mellan Vasa-Gamlakarleby. Det var en större personbil, som rymde 7 personer och kallades ”Expressen”. Minns jag rätt så trafikerade denna bil en gång per dag tur–retur. Något senare togs det i bruk en mindre buss. Det var visst en s.k. kombibuss, som även tog försändelser av olika slag mellan städerna och de däremellan liggande byarna. Mest var det affärsmän i vår stad som fick litet varor från den s.k. ”Tobakssstaden”. Därifrån köptes tobak av olika slag, även korv av både bättre och sämre kvalitet, spetsar samt förövrigt sådant som kunde sändas med bussen. De tyngre varorna kom per järnväg till den station, som då jag var liten var belägen ca 10 km från staden. Före min tid var det järnväg in till staden, ja, ända ner till sjön har jag hört berättas, men detta vet jag inget om. Varorna som var av tyngre slag och som affärsmännen behövde, kördes hem med häst. Flera av affärsmännen hade egna hästar och hämtade varorna själv. Andelshandeln hade en egen liten lastbil med en egen chaufför, som även körde ut varorna till de s.k. filialerna. Han hade mycket annat att jobba med hans som var chaufför. Senare föll hästtransporterna bort, när någon lastbil tillkom, och affärsmännen började anlita dessa. Allt vad tiden gick skaffade bussbolaget, som trafikerade sträckan Vasa–Gamlakarleby, flera bussar och då drogs den s.k. ”Expressen”, den lilla bilen, in. Bussarna som efterhand fick mera resenärer, blev större efterhand, med större paketrum längst bak i bussen, där en dörr var gjord för att bättre kunna lasta och lossa.

Varorna som sändes med dessa bussar, lades alltid på trottoaren intill hotellet ifall inte adressaten (ägaren) infann sig för att ta emot försändelsen. Men det var trots detta ingen fara att någon skulle stjäla dessa paket. Vi var alltid 2–3 pojkar på plats när bussarna kom. När paketen lagts på trottoaren, som hörde vår stad till, samt forsedeln av chauffören stoppats under bandet, som var runt paketet, tog vi an dessa paket. Vi läste på de stora, rätt tjocka gråfärgade adresslapparna, vart dessa paket skulle föras, bar hem paketen, fick ett 50 penni eller 1 mark eller bara någon karamell av vissa snålare personer. Detta var inget som vi tyckte om, men ett litet tack var det väl värt. Även en gammal bulle kunde ges, eller en stump hamnbuskorv, som visade upp små gröna fläckar på sitt hölje, och kunde därför inte säljas. Ingen hade heller köpt den stumpen, men det blev något litet i magen i varje fall.

För det mesta var ju frakterna betalda av avsändaren, men undantag kunde inträffa. Då betalade mottagaren till oss summan, som ett mindre paket kostade, den tiden 2–3 mk beroende på varifrån det kom. Just nu minns jag ett fall, när en metallfirma i staden fick ett paket, som kunde ha vägt sådär 2–3 kilo och var sänt från Vasa. Han som körde bussen bad mig ta hand om paketet och föra det till ägaren, som hade sin firma något utanför staden. Frakten var obetald, chauffören gav den dubbla fraktsedeln till mig där jag läste ”frakt 3 mk”, något otydligt skrivet. När chauffören följande dag körde tillbaka till Vasa skulle han ha 3 mk + en del av fraktsedeln som mottagaren kvitterat. Strax innan jag kom till den lilla fabriken, där paketet skulle lämnas, började det tuta i mitt inre: ”Tag din lilla pennstump från fickan, ändra 3 mk till 5 mk, så har du 2 mk extra i din ficka förutom det du får av fabrikören”. Efter att detta malt om och om i mitt inre tog jag den lilla pennstumpen ur fickan och formade om 3 till 5 med ett litet kraftigare tryck. När jag kom in på det lilla kontoret satt ägaren bakom skrivbordet, en lugn och sävlig man i de bästa åren. Jag hälsade med ett ”God dag”, räckte fram paketet. Han tog emot det, öppnade skrivbordslådan och gav mig en 5 marks sedel, samt kvitterade den undre delen av fraktsedeln med initialerna J. J, så gav han den med ett tryck på hand till mig. Jag tänkte just gå, då han sade med en litet befallande ton: ”Vänta!” Då bävade jag för vad som komma skulle. Han tog sin börs ur fickan: ”Här är 2 mk för att du hämtade paketet, tack och adjö!” Glad över 4 mk netto, men inte riktigt tillfreds i varje fall, gick jag. Men snart var även detta lilla tilltag glömt. Chauffören fick följande dag 3 mk med sin fraktsedel, som var kvitterad.

Livet gick vidare i den lilla staden. Den ena dagen var den andra lik. Våren var på kommande och med den även påsken. Påsken var kanhända den andra stora högtiden, efter julen. Allt hade liksom vaknat mera till liv, som också hörde till saken när var inpå knutarna. Folk rörde sig mera i staden, med sina sparkkälkar. Gamla gummor och gubbar hade sparkkälkar där medarna vara av trä. Även den övre konstruktionen var helt i trä och mycket stabilt gjord. Kommer ihåg min mormors sparkkälke, där medarna var rätt korta. De hade heller inga järnskenor under, varför det var svårt att styra. Hels svängde den tvärsöver gatan och kunde inte användas att åka med i någon utförsbacke. Då kunde vi ha slagit oss illa när ekipaget stjälpt. Knappast hade vi fått låna den till att åka med i någon backe heller. Hon var mycket rädd om den. Den var ju bra att hålla i på gamla dagar, när hon hälsade på sina barn och barnbarn eller gjorde andra små utflykter, när vädrets makter tillät.

Så var påsken då inne på knutarna. Nu städade folk litet extra. Det hette ju påskstädning. Knappast lika grundligt som till julen, men nog visste man att något extra var på gång. Doften av tallsåpa var lite mer brännande i näsan och vid trappan sattes lite nytt granris ovanpå det gamla. Rena gardiner syntes här och där. Allt för att kanhända sätta mera sprätt på vårkänslorna som höll på att krypa fram ur vinteridet. Även till påsken skulle affärsfönstren dekoreras vackert med tuppar och hönor gjorda av choklad med vackert papper på, samt små, gulliga kycklingar av garn, småprickiga äggkarameller och något litet glitter kunde även vara bland dessa tuppar och hönor och visst höjde det stämningen något. Även då åt man påskägg, lutfisk och risgrynsgröt, även memma med helmjölk som dessert. De som tyckte sig ha råd åt memma med grädde och socker. Mor gjorde själv memma de få gånger vi hade det. Någon godbit kunde det bli, även en liten karamellstrut, samt några små chokladägg. Vi som bodde på den östra sidan av staden och som var något äldre, hade väldigt bråttom efter slutad skoldag. Det skulle samlas stora mängder riskvistar och allt annat brännbart skräp som kunde uppbringas. Detta för att man till påsken skulle få en stor brasa. Den lades intill en bäck och skulle tändas när mörkret fallit över staden på påsklördagen. Det blev en stor brasa när allt var färdigt. Jag minns att vi någon gång fick låna en häst för att köra kvistar och annat som lämnats i skogen och inte kunde användas som ved. När brasan trampats omsorgsfullt kunde den vara flera meter hög.

Vi hade även ett par tre små rishopar, som tändes något innan vi tände stora brasan. Det var för att lura dem som en stor brasa på andra sidan älven. När de på andra sidan älven såg rök från våra små brasor, trodde de, att vi tänt vår stora brasa. Efter någon minut tände de sin stora brasa. Man försökte på så sätt vänta ut varandra. Detta för att brasan skulle brinna så länge som möjligt. Och nog brann brasorna länge, ända in till nattens sena timma. När man träffade varann från öst och väst kunde man skryta för varandra hur länge brasorna brann. Jag minns att det på påskmorgonen fanns glöd där vår brasa hade stått. Då hade det gått att grilla länkkorv på glöden. Men då visste ingen vad det var för något, att grilla korv.


Detta under av kärlek vi kan ej förstå
hur än våra tankar vi stämma
att Han lät sig gisslas av bödlar så rå
och svidande piskslag fick känna.

Med smärta Han trampar den blodiga stig
som leder mot Golgata kulle
begabbad och hånad Han offrade sig
om vi blott Hans kärlek förstode.

Så kommer Han upp till Golgata höjd
och dignar i stoftet av bördan
sen hjälpes Han upp till bödlarnas fröjd
det är nu som Guds verk tar sin början.

Med tårfylld blick och kärlek så varm
Han ser på de grymma bödlar
som reser det kors där lidandets man
snart en värld i synd skall försona.

Hans händer fästes med spikar i trä
likaså Hans fötter så ömma
en krona av törnen Hans hjässa bär
beredd att den bittraste kalken tömma.

Han suckar en liten bön om nåd
för dessa så grymma bödlar
förlåt dem, o Fader, de icke förstår
hur Din Son just nu de förnedrar.


[Rökmoln över Nykarleby — om påskbrasor av Lars Pensar.]
[Inf. 2008-04-10.]

Den betydligt större bastun
våghuset
invalid och rullstolsbunden




8. Familjebastur. Smeden.

Så till något helt annat. I staden fanns två stycken bastur. En var litet större. Bägge var privata familjebastur, men folk som ville bada bastu kunde gå dit. Dessa bastur var rätt mycket anlitade vintertid, mindre sommartid, så var det för oss barn. Mor däremot, använde bastun året om. När sommaren var tillända följde jag och min bror ofta med mor till bastun. När det gällde dessa bastur, var det ordnat på så sätt, att kvinnorna hade bastukväll på fredag och männen på lördag. Men nog kunde man vid något tillfälle se överlöpande av bägge könen, som kom tillsammans med familjen. Det var ju "familjebastur" som det hette. I bastun kunde äldre folk köpa en plåtmugg kalja, som var hemlagad. Frun i huset gjorde kaljan av malt, litet socker och litet jäst, för att få det att jäsa litet. Så fick det stå någon dag. Därefter silades kaljan i ett annat kärl genom en trasa, som var en bit gardintyg, som inte var dagens. Även enrisbär kunde sättas i, om så önskades. (Enrisbär användes i de små bryggerierna så sent som på slutet av 1950-talet). Kaljan smakade säkert bra, när folk var törstiga efter badet, som kunde vara mycket häftigt ibland. En bläckmugg, ca 1/3 liter kostade 25 penni och åtgången var rätt så bra. Denna bastu badade vi och mor i när vi var småbarn. Den var belägen i östra delen av staden och var den mindre bastun.

Den betydligt större bastun var belägen vid älven intill det lilla simhuset. Till att börja med var det samma princip här, damer på fredag och männen på lördag. Men när bastun byggdes större, till två avdelningar, då, om jag minns rätt, eldades bastun endast på lördag. Den öppnades viss 17.00 och stängdes 22.00, eller när sista gästen hade gått. Även här kunde köpas kalja av i stort sätt samma slag. När min äldre bror och jag blev något äldre gick vi ensamma till denna bastu på lördag. Jag tror att priset var 1 mark, som betalades vid ingången till avklädningsrummet. Nära efter vatten hade de som ägde bastun, när allt vatten kunde bäras från älven (Avfallsvattnet rann tillbaka i älven.) Bastun ägdes av ett äldre par som hade två döttrar. Ena av flickorna dog, rätt ung, i TBC. Den yngre är invalid och rullstolsbunden. Bastuägaren hade långt vackert vitt skägg. Han hade varit polis, berättades det. Jag minns inte något i den vägen, kanhända var han det innan jag föddes. Samma man skötte även om hövägningen vid våghuset intill torget. Där fick höförsäljaren köra in lasset från ena sidan, så att hästen kom ut på den andra sidan. Då blev lasset på vågskivan, som var mitt i våghuset. Så blev höet vägt. Slädens vikt räknades bort och så var det bara att köra bort lasset.

Den mindre bastun i östra stadsdelen ägdes av en smed med mycket stora mustascher. Bastun användes enbart som privat när den större bastun byggdes om till två avdelningar. Smeden var en mycket bestämd farbror med ett respektingivande utseende, med de vackra mustascherna. En inte alltför stor person, men stark var han och rätt så elak vid vissa tillfällen. Så det var inte mödan värt att elda upp honom i onödan, det hade någon gjort en gång, men fick ångra det.

Smeden hade en stor familj, som fick sitt levebröd från smedjan. Där hjälpte alltid någon av pojkarna, tills de begav sig ut i världen, för att hitta något bättre och börja stå på egna ben. Familjen samlade ved från skogen, samt plockade bär och svamp, hade eget potatisland. Så blev det nypotatis på sensommaren när potatisen var som dyrast. Familjen var, om jag minns rätt, 10 personer, från 2 äktenskap. Både flickor och pojkar fanns i familjen och en av flickorna var dövstum. Denna smed skodde hästar, ett tungt jobb. Det förekom hästar som inte ville låta sig skos. En del hästar var bra att handskas med, men det var et tungt jobb som tog hårt på ryggen. Det fanns en hovslagare till i stadens västra del. Han hade även sysslan som kyrkvaktmästare. Han bodde, med sin familj, endast en kilometer från kyrkan. I familjen fanns flera barn.

[(Inf. 2008-04-17.)
Läs mer: Bastur av Erik Birck.]



9. Vårmarknaden

Här lämnar vi de bägge smederna, samt bastun, kaljan, simning, tvätt m.m. Vi skall i tankens värld förflytta oss till vad som hände strax före eller efter påsk, helt beroende på när påsken inföll. Jag tänker nu på vårmarknaden, som vi barn talade om långa tider i förväg, och nog var det stor förväntan och en viss spänning dagarna innan.

Marknaden var ju något av en höjdpunkt på den tiden och i regel var vårmarknaden bättre än höstmarknaden. Den lilla staden liksom levde upp ur sin Törnrosasömn. Det var ju vår! Vårmarknaden samlade alltid mera folk, kanske därför att det oftast var fint slädföre, och hästbytare, försäljare och köpare av både sämre och bättre hästar var mera än på hösten. Förr när jag var barn, var det alltid en livlig hästmarknad, i samband med den på torget. Mycket fartfyllda marknader, folk kom från när och fjärran för att sälja och köpa varor av många olika slag. Hästhandlarna kom långa vägar ifrån. De kunde vara från östra och norra Finland men även från närmare håll. De hade flera hästar efter släden och turvis byttes dragare. Många var finsktalande, men det gick fint att göra hästaffärer även på ett tredje språk, om så hade behövts. Det var inte alltid goda hästar som visades upp. Visst var det någon god arbetshäst som var med, men en sådan bytte snart ägare. Men de som hade sämre, och rätt magra hästar, såg nog till att dessa var livliga och alltid trippande och på farande fot så fort någon satte sig i släden. De kunde knappast stå stilla så länge ålder och pris diskuterades. Det var ju för det mesta inget fel, vare sig på ålder eller pris, fast det hände att siffrorna förväxlades så det blev ett högt pris och en låg ålder. Men detta fick en snabb vändning när spekulanten tittade ”tamman” i munnen. Hästen gillade inte att man bröt upp dess käftar för att se på tänderna och pröva åldern. Jag minns hur dessa tänder såg hemska ut när hästen tvangs öppna sin stora käft med ett grin och otåligt gnäggande. Den försökte bita efter den som släppte taget från dess huvud. Då kunde hästen få ett rapp med tömmen, vilket den inte heller gillade. Den försökte sparka den som slog och kanske det hade varit befogat.

Många av dessa hästar slet ont under marknadsdagarna. De s.k. arbetshästarna hade det litet bättre ställt. De hade bättre möjligheter att komma in i något gammalt stall för natten, då däremot hästar med en vamb, där sidan såg ut som en halvt uppnött tvättbräda, och med stora skugglappar för ögonen och en ovårdad man hade svårare att få natthärbärge. En sak som inte gick ens ögon förbi var de vackert utsmyckade hästarna, med svartblänkande remtyg med blanka nitar och en vackert klingande bjällra. Den spred ett härligt ljud i många olika tonarter när hästarna rände av och an efter stadens gator. För det mesta samlades hästhandlarna på handelslagets gårdsplan eller på gatorna en bit från torget. Även utanför en matservering intill storbron var hästaffärerna på gång. Ett ständigt skränande och ropande hördes från hästhandlarna. Detta kryddades ibland med de hemskaste svordomar som närapå kunde lukta svavel. Slädarna var vackert målade i svart eller grönsvart, med vackra dekorationer i stiligt mönster, med silver eller guldränder här och där. Många olika typer av hästhandlare och nyfikna samlades på dessa hästbytarplatser. Stiligt mörka karlar, med välblänkande svarta stövlar eller hängskaftstövlar av ljust läder med en lädertofs som hängde ner i marken i remmen baktill. Mörkblå stövelbyxor av diagonaltyg, stora lurviga pälsar och pälsmössor och en röd halsduk, som även hörde till munderingen. Fanns det dessutom en lagom stor puukkokniv av märket ” I. Järvenpää, Kauhava” kunde man säga att riddaren var rustad. Med dessa mörklätta hästbytare kom en dövstum man på 45—50 år. Han var alltid på torget, där han försökte få lös någon mark genom att sjunga och dansa. När han dansade hoppade han på stället och slängde utåt med de korta benen, och slog även en volt. Sången lät mest som ett svagt bölande, men ändå fick han någon mark så han kunde köpa lite mat eller kaffe. Jag minns honom många marknader i följd, både höst och vår. Alltid lika tarvligt klädd, jämfört med de andra av samma rot och stam.

Den första dagen, eller fredagen, var mindre livlig både när det gäller häst- och torghandel. Lördagen däremot kunde bli mycket livlig inte minst bland hästhandlarna. Som kutym var för en del hade de redan på torsdag eller redan inhandlat mer eller mindre mängder pratvatten som såldes av farbror Alko. Jag tror att Alko var stängt på lördagen. I vanliga fall var det väl så att polismästaren bestämde angående öppethållningstiderna.

Det enda hotell som fanns i staden fick hålla öppet bägge marknadsdagarna. Hotellet hade full utskänknings rätt och var beläget alldeles invid torget. När för dem som ville slinka in från torget och ta en hutt eller flera. Sådana fanns det säkert gott om på torget.


När hästhandlarna hade fått något pratvatten i sig ur flaskan, som för det mesta bevarades i rockens barmficka och var lagom varm, kom så småningom pratkvarnen i gång och den hade en ganska hög volym. Det kördes gata upp och gata ner. Stannades häftigt, nästan på fläcken. Stora handskar slogs mot varandra så det kunde höras lite längre bort. Röster hördes: ”Anna 200 lisää, niin saat hyvän, nuoren ja riskin hevosen.” Översättning: ”Ge 200 till så får du en god, ung och stark häst.” En annan röst från ett annat ställe: ”Jag ska ge dig 100 mk till för märren.” ”No niin, tehrään kauppa, mutt´ kyll´ meni liian halvalla.” Översättning: ”Nå ja, vi gör affär, men nog gick den alltför billigt.” Handskarna slängs i marken. Två valkiga händer smättas ihop. ” Kauppa on selvä”, ”Affären avslutad.” En ordentligt värmande dragare ur flaskan, med Karhu-etiketten på, så återstår bara att betala. Stora långa sedlar tas fram ur en mångdubbelvikt, svart plånbok. Det bjuds ännu en gång ur flaskan med eldvattnet. Hästen byter ägare och traskar efter husbonden som bor strax utanför staden. Där finns ett varmt stall och hö för hästen och en liten varm gumma i stugan som väntar på sin husbonde med varmt kaffe.

Det hände även under marknaden att gräl uppstod i glädjeyran, när det användes för mycket eldvatten av folk med s.k. dåligt ölsinne. Minns att jag en gång såg två män tampas med varandra i ett häftigt slagsmål inne på en gård, nära intill där vi bodde. De bultade på varandra med knytnävarna så länge som krafterna räckte. Den ene blev så ursinnig att han gick efter ett långt vedträ för att slå den andra, men hann inte utföra sitt tilltag. Två poliser, som någon kallat på, kom springande in på gården. Så var slagsmålet slut. Det behövdes snabba poliser i en liten stad, när det var marknad. Slagskämparna togs omhand och fick en välbehövlig vila i varsitt rum i lilla huset mitt emot handelslaget.

Under marknadsdagarna hade man satt in extra manskap i poliskåren. Dessa män var vanligtvis från de två nära intill liggande städerna, och visst var det i de flesta fall befogat med förstärkning. Ja, såhär gick det till i stort vad gällde hästmarknaden. Även någon klockhandlare hade infunnit sig bland hästhandlarna och på torget, för att byta eller sälja någon klocka. För det mesta var det fick-klockor av större format som såldes. De s.k. ”amerikarovorna”, med något litet guldinslag, även en del med tjocka guldboetter. Klockor med nyckeluppdrag var också aktuella. Sällan sågs ett armbandsur.

Alltid när det var marknad fick vi stränga förmaningar av mor att hålla oss borta från de platser där hästhandlarna var. Hon sade, att hästbytarna kunde vara bråkiga av sig. Men så var inte alltid fallet. Men mor ville vårt bästa, så att vi inte sprang i vägen för de snabba hästarna. Då kunde ju en olycka lätt ha inträffat. Kommer ihåg en marknadslördag när hästbytarna hade samlats intill en matservering vi älvbron. Där satt jag ihopkrupen och gömde mig rätt länge bakom en liten betongmur intill bron, nära kyrkan. Först när hästhandlarna avlägsnat sig från den motsatta sidan, försvann jag mot torget. Då hade rädslan, som gjorde att jag skälvde i hela min varelse, flugit sin kos. Nära torget möter jag en farbror, så där omkring 55 vårar, som så gott som alltid var med på ett hörn under marknadsdagarna. Han bad mig vänta litet, vilket jag också gjorde, trots att jag anade vad det var frågan om. Ur den mycket nedslitna rockens ficka tog han fram en 100 grams tom apoteksflaska och frågade med mycket låg stämma, om jag ville hämta åt honom ”Hoffmans droppar”. I gengäld skulle jag få 25 penni. Mitt svar blev ”nej”. Jag skulle inte heller ha fått några droppar på apoteket. Där visste nämligen alla vad sådana droppar användes till under marknaden. Nog hade det varit bra med 25 penni, som fallit i god jordmån, men vad dropparna kunnat ställa till med för farbrorn är en annan sak. Förresten hade han redan läskat sig med något, som spred en oangenäm lukt, när han öppnade sin mun.

På torget var rätt mycket folk, både försäljare och köpare. Kommersen var livlig. Där fanns allt vad en dåtida marknad hade att bjuda på. Flera bullastånd från nära och längre ifrån stod radade intill gatan. Där fanns de härligaste bakverk av olika slag, från rågbröd funta limpor, bullalängder, örfilar, essor med socker på, kanapéer, munkar, grisar och förstås vackert dekorerade bakelser. De var något för både ögat och läckergommen och kostade 1 mk. Även han som kallades ”kärleksbagaren” var på plats, som ofta var fallet. Med en låg, sjungande ton ville han förklara att han saluförde ”mammas limpa”, ”pappas limpa”, ”kärlekslimpa” och ”söta hjärta”, som var av pepparkaksdeg och var ganska stort ca 15x20 cm. Detta sjungande om ”söta hjärta” fick något ungt friarpar att fnissa litet när de tittade på varandra. Och nog köpte både yngre och äldre av det han saluförde. Mest såldes ”kärlekslimpan”. Ett ”sött hjärta” köpte de unga som något blygsamt höll varandras händer och litet rodnande såg på varandra, när bagaren försökte tolka effekten som uppstod, när man tillsammans hade ätit en ”kärlekslimpa”. Det fanns ungdomar som passade på tillfället, när marknaden besöktes, att slå två flugor i en smäll. Man kunde då köpa t.ex. förlovningsringar. Exakt när förlovningen skulle bli var inte alltid klart, men i en nära framtid skulle det i varje fall hända. Kanske på Valborg eller pingst, och hade man ätit av den goda ”kärlekslimpan” någon bit då och då, kunde väl detta i någon mån påskynda förlovningen. Svårt att sia om sådana saker.

Att folk förlovade sig i samband med marknaden var inte alls något ovanligt. När de som kom med häst långa vägar från byar och socknar som låg 10—12 km från staden, var det vanligt att uträtta andra viktiga ärenden i samma veva. Det kunde vara hur vackert väder som helst, med några minusgrader på morgonen, för att på dagen vara runt 0, med ett fint slädföre. Den tiden plogades vägarna mycket sällan. En del vägar inte alls. Men det fanns inte heller så många bilar och bussar som var i farten. På marknaden såldes även kött av folk som slaktade själva. De kom med köttet körande i sina lådslädar. Vanligast var det nöt-, svin- och något fårkött som lades snyggt och fint styckat på ett bord. Bordet var beklätt med en blå-vitrutig tjockare vaxduk, som alltid hölls ren. Även vanliga torsdagar, frånsett den varma årstiden, såldes kött på torget intill våghusets norra gavel. Detta var i slutet på 1920-talet. När detta skrivs, lever ännu en av de slaktare som på den tiden sålde kött med sin far på torget.

På marknadstorget fanns även en massa krims-krams, ögonfägring som hör till. Ballonger var redan då på modet, men endast runda eller ovala om man så önskade, enfärgade i olika kulörer. Även annat av gummi i små påsar såldes, men litet mera diskret. Små vackra bollar med glänsande kulört papper innehållande sågspån, men väl ombundna med fiskargarn och med ett fint gummisnöre fäst i mitten. Det var ett nöje att slunga ut dessa bollar. Gummisnöret var virat runt tummen för att inte lossna från handen när bollen slängdes ut, helst mot någon flicka. Vackra karamellband hängde överallt. På borden var små karamellburkar, så och små karamellådor av fanér, fyllda med de vackrast karameller man kunde tänka sig. Apelsiner fint inrullade in tunt papper med en rund bild i rött där man läste ”Espanja”. Även äppel såldes från lådor som var väl täckta, så att kölden inte kunde göra någon skada om det var någon köldgrad.

Även en blind positivspelare hörde också till bilden. Han kom år efter år, för att veva på sitt enbenta positiv. Ett tjockt ben av trä var placerat mitt under positivet. Benet veks upp när han bar det i två slitna remmar över axlarna. Vid flyttningen ledsagades han av en äldre kvinna. Ovanpå instrumentet var en låda placerad med ett uppvikt lock med fastlimmade söta filmstjärnor, som log vackert mot publiken, som vandrade av och an, men inne i lådan fanns i små, tunna kuvert vackra bilder av dåtida sköna filmstjärnor, både av män och kvinnor. Dessa kallades för ”Lyckans Stjärna” av honom som vevade fram dessa smekande toner, både i dur och i moll. Ett sådant kuvert kostade 1 mk. Flickorna köpte av de manliga bilderna. Pojkarna i sin tur köpte av dambilderna. Några rader på kortets baksida talade om för köparen att lyckan skulle nog infinna sig så småningom, när det gällde den stora kärleken, bara tron var stark. Det var väl nog en del unga, ja, kanske även någon äldre som fick känna något av en tillfällig lycka i samband med marknaden. På lördagskvällen var det vanligtvis dans och då kanhända var något par föremål för en trevlig kväll, som avslutades med ett leende från ”Lyckans Stjärna”.

Redan på den tiden när jag var liten, fanns den s.k. ”Helppo Heikki”, med sitt viga munläder som smörjdes med fradga i båda giporna, även med något klarare medel emellanåt, som rann direkt i magen. Han ropade ut en hel del för 1 eller 2 mk, såsom pennor, rakblad, knappar av silver fästade på stora ark, mindre och större skedar som kunde böjas som en hästlunka, gafflar, knivar samt kammar. Både s.k. ”lusräfsor” och något längre modell, som inte användes ofta i vardagslag. Den kam som hade smeknamnet ”lusräfsa” var en kort, ca 10 cm lång, nästan lika bred, med en rad med mycket fina tätt placerade tinnar. Den andra raden något större och glesare mellan tinnarna. Tinnraden med täta tinnar användes när huvudlöss kammades bort från barnens huvud. Både flickor och pojkar hade löss. Det förekom så gott som i varje hem någon gång. Vanligt var att lössen kammades bort på ett vitt papper med en bricka som underlag, eller annat hårt, där lössen knäcktes med tumnageln, eller på ”lusräfsans” mittparti, som var rätt brett. Detta mittparti blev då litet rödskiftande, som tvättades bort när lusjakten var över för gången. Även vägglus förekom i många hem. De utrotades småningom när bostäderna genomröktes med svavel. Men tiderna förändrades till det bättre, allt vad det led och då kom gråsalva med i bilden. Den användes att smörja i håret mot dessa objudna gäster som smittade från barn till barn när de lekte med varandra i skolan.

”Helppo” sålde även finfina näsdukar både för damer och något större för herrar. Det blev 6 stycken för 5 mk. En fin tvål som lockade fram en underbar doft om den vidrördes. Dessa små, tunna tvålbitar varierade något i färg, hade en liten rund fördjupning i mitten där det kunde läsas ”Lanolin”. Även s.k. ”vinglor” var utsatta på borden, där man med fingret fick föra runt en av trä gjord grov pil, med en spik i pilens huvudända. En hel del billiga föremål var utplacerade i cirkeln, strax utanför pilspetsen. När pilen stannat fick man det föremål som pilens spets visade på. Det kunde vara en penna, några knappar, en ask säkerhetsnålar o.s.v. och andra små värdelösa saker. Det kostade 50 penni att snurra en gång. Hade man lite tur när man vinglade på den dyrare, där priset var 1 mk, kunde det bli en liten fickspegel i vilken kunde ses samma bild på bägge sidorna och alltid samma välbekanta ansikte.

På de dignande borden av allsköns krims-krams hittade de något äldre pojkarna fina små blänkande ringar, passande för en söt flickas finger. I dessa ringar var infällt en liten klack av, som försäljaren påstod vara, äkta dyrbar diamant i rosenfärg. Så visst blev flickan till sig när hon fick en, som ”Helppo-Heikki” kallade för ” kultasormus”. Priset var 2 mk. Då var nog en liten kram av flickan befogad. Flickor, som var 7—10 år köpte sig halsband eller något armband i ”guld”, med små stjärnor på. Halsbanden, som var av ”äkta dyrbara pärlor” i de mest mångskiftande färger var mycket vackra. Men den fina sytråd som löpte genom pärlorna var rätt svag, varför den oftast brast, tills stor sorg för flickorna. Även hemslöjd av trä fanns det rikligt av. Även mattor, ryor, sängtäcken, dukar med mera i den vägen. Det salufördes även möbler av olika slag. Bufetter med avlånga speglar, sängar, bord, stolar, schäslonger med en bra resårstoppning, toalettbord med höga speglar för de mera kräsna fruarna, som kom för att titta i spegeln hur fasaden såg ut, men sällan blev det affär. Även de äldre flickorna från landsorten kom för att spegla sig. En del hade fästmannen med. Då var det alltid litet dråpligt samtal på gång som utlöste någon skrattsalva. Första gången jag sålde möbel på marknaden var jag endast 15 år, något blyg i början. Men andra dagen var det betydligt bättre när jag blivit varm i rocken.

I staden fanns två resandehem. Det ena kallades ”gästgiveri”, och så var ju hotellet mitt i staden. Där var priset betydligt högre än på dessa andra två. För det mesta var dessa fullsatta under marknadsdagarna. Även i något privathem togs emot nattgäster. Värdinnan lade några halmdynor på golvet både i kammaren och i köket. Det blev som det heter ”flöjtabäddar” eller syskonbäddar. Där sov gästerna ett par tre nätter. Framför vedhällen i köket stod ett stort galvanämbare, där alla, oberoende av kön, fick uträtta behov och göra sig av med den rinnande vätskan. Hade man ett större behov var det att uppsöka utedasset, som fanns intill uthuset, en bit bort och några trappor upp, ett bra fall. På dasset var ett till hälften brunnet ljus, som kunde tändas vid behov, samt några gulnande numror av ortstidningen ”gärsgårdsbladi”, som kunden fick riva av. Detta hörde till servicen.

Värdinnan serverade kaffe eller te mot en skild avgift. Även en tallrik gröt kunde fås, om så önskades. De som övernattade i hemmen var för det mesta folk som ville komma undan med en ringa slant, för det mesta hästhandlare, av mörkare och ljusare folk. På kvällarna var det ett mäktigt ljud, som hördes ut på gatan när alla talade i mun på varandra, i den lilla stugan med endast 1 rum och kök. Minns att jag en fredagskväll tittade in i köket där de flesta var samlade efter dagens slut. Men vilket oljud och vilken dimma av tobaksröken! En obehaglig lukt kom emot som säkert var kryddad med något läsk, varför rösterna var rätt kraftiga.

Familjen hade två flickor, som var sådär 14—16 år. Värdinnan var så gott som alltid på gott humör. Det var ju bra med någon extra slant. Husfar var skogshuggare. 1—2 kor fanns i gården. Så var det ju endast 2—3 dagar, två gånger per år som det var att på detta sätt hänga med i litet sus och dus. Även någon annan gång kunde härbärge ges åt någon skogshuggare eller flottare.

När mor sålde den gård, där bageriet var inrymt, och betalat en del till banken på skulden, köptes en annan gård, även här med något lån från en annan bank, mot inteckning på gården. Denna gård var i centrum. En äldre kvinna, som ägde gården, hade haft matservering, men orkade inte längre med matserveringen p.g.a. sjukdom och hög ålder. När mor köpte gården fortsatte hon med matserveringen. I staden fanns två andra matserveringar, och något café, som tidigare nämnts, plus hotellet, varför detta inte blev någon lysande affärsverksamhet. Men mor tänkte väl, försöka duger. Något litet till om marknaden: Minns när vi hade denna matservering började förberedelserna vad gällde marknaden på onsdag. Fläsk, nötkött, ärter, gryn, mjöl, hårt och mjukt bröd, smör, ost, ägg, korv och margarin köptes. Samt mjölk från grannen som hade kor. Någon större gryta, kastruller och träsåar måste lånas, trots att en rätt stor uppsättning följde med, när mor köpte gården, och övertog matserveringen.

På torsdagskvällen var det ”potatisskalartalko” , med 2—3 tanter som skalade. Även jag och min äldre bror hjälpte till med skalningen, samt med andra göromål. När potatisen var sköljda, sattes de i stora såar, som fylldes med vatten. Såarna lades i mellanfarstun, för att inte frysa. Smörknappar pressades i en liten press som var gjord av trä, med ett stjärnmönster. Det var ganska bra kommers bägge dagarna, något bättre på lördagen. Då var det mera folk från landsorten som besökte staden, enligt gammal tradition. En del matgäster hade smörgås och mjölk med sig. De beställde enbart en varmrätt, så blev det ju billigare.

För det mesta var det tre varmrätter på menyn, förutom havre- och risgrynsgröt samt pannkaka. Kaffe och te fanns om så önskades, med eller utan bröd. Två hjälpare var i köket. Mor och min syster skötte om att maten kom till kunderna i matsalen. Det fanns flera intressanta typer av bägge könen, som kom in för att köpa sig något att äta. Kommer ihåg en försäljare, en äldre man, som min bror och jag tittade i smyg på, genom dörrspringan. Det var mycket omständigt innan han fattade skeden i sin hand, annat verktyg behövdes inte. Varje marknad en tallrik ”kaurapuuro”. När mor såg honom komma på trappan, sade hon till henne, som öste på tallrikarna: ”Nu kommer kaurapuuro”. En portion östes på tallriken. När han tagit av sig mössan kom han lugnt till köksdörren. Med en glimt i ögat sade han: ”Kaurapuuro, yski lautanen”, mediterade ett ögonblick, ”... ja lasi maitoa”. Det stämde, alltid.

Vår skola, som var intill torget, var stängd när det var marknad. Detta var bestämt av överläraren. Det var ju opassande att eleverna under rasten sprang som yra höns på torget, och där försinkade tiden. Klockan som ringde in skulle knappast ha hörts ut på torget. Vi pojkar var glada att vara lediga, då kunde vi få hjälpa någon försäljare att sätta upp stånd, även att packa upp varorna. Kommer ihåg en man, som hade rätt stor beklädnadsaffär i grannstaden. En lastbil hade han anlitat, som förde hans stora fanérlådor till marknaden. I lådorna var nedpackade herr- och dam-, ytter- och underkläder. Lådorna var försedda med stabila haspar och hänglås. Varför? Kanske blev det någon transport per järnväg till längre bort liggande marknader. Till först restes ett fyrkantigt tält, som var försäljningsrum. Grova järnrör lades kors och tvärs i tältet, på vilka kläderna hängdes upp, alltefter de var lagda på klädhängare. På de tomma lådorna var mössor, hattar, halsdukar, skjortor, kravatter, underkläder m.m. placerade, likaså när det gällde damkläder. En ganska stor affärsman på den tiden. Han var en häftig person som röt till emellanåt, när vi inte var tillräckligt snabba. Men vad brydde vi oss om det. Han betalade bra på fredag, vanligtvis 4 mk. Hade man tur att komma på lördag, när resten av lagret skulle packas i lådorna, om ingen annan hunnit före, så blev det även då en slant, sådär 2,50. Det var ju mindre att packa på lördag, beroende på hur kommersen varit.

Även något litet cirkustält kunde komma på besök, där en trollkonstnär visade olika trick med spelkort, bröt av en rödrutig käpp, som i ett huj förvandlades till en vacker blomsterkvast, tog en kanin ur en svart hatt, samt plockade olikfärgade, små dukar ur samma hatt m.m.

Även en utbrytarkung fanns i tältet. Han bands med grova kättingar runt armar och ben, samt runt nacken. Inlåstes sedan i en säck försedd med flera grova järnringar i säcköppningen. Genom ringarna löpte ett stabilt flatjärn, i vilket sattes lås i bägge ändarna. Inom 3 minuter var han ur säcken.

Ett annat tält fanns där en enarmad man brottades med en björn, som var kopplad i en påle, som var nedslagen i marken. Han som ropade och skränade i tältdörren genom en stor tratt sade, att björnen som mannen skulle brottas med hade bitit armen av honom i något tidigare skede, vilket många tvivlade på. När tillräckligt många infunnit sig i tältet börjad mannen, som hade en arm, irritera björnen så att den reste sig och kom brummande mot mannen, som tog om björnens nacke, skulle visa publiken att han hade kraft nog att med en arm slänga björnen till marken. I samma ögonblick dunsade det till. Där låg mannen i en sågspånshop på marken. Mannen ropade något till björnen som steg upp och lade fast sitt stora brummande gap. Detta upprepades flera gånger, tills björnen blev rätt så uppretad och försökte bita mannen, som låg på golvet. Då kom han som stod vid dörren springande med en flaska sockervatten. När björnen såg denna flaska reste han sig, tog flaskan, satte sig på baken med flaskan mellan ramarna, samtidigt som den enarmade mannen försvann bakom ett upphängt draperi, kom fram ett par gånger för att buga sig för den inte alltför stora publiken. Så var föreställningen över. Hördes röster, som undrade om det var värt priset, 3 mk. Så blev det lördagseftermiddag och snart var marknaden ett minne blott. Två litet yngre poliser i snygg uniform trippade omkring på torget. Uppmanade försäljarna att börja packa i lådorna, samtidigt som någon söt flicka fick en blick av konstaplarna. Klockan 4 skulle alla vara borta. Så var bestämmelserna.

[(Inf. 2008-04-17.)
Läs mer: Marknaderna av Erik Birck.]

 


Bror Johansson (1986) Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921–1937.

Fortsättning: Internerna på Frihemmet.
(Rev. 2013-04-25 .)