minnesskärvor. Jag har fått mig tillsänd den artikel som Lars Pensar har skrivit. Jag har resonerat med Lars om saken och dessutom med mina äldre syskon. Lars har sammanfattat händelserna mycket bra och nästan allt stämmer överens med mina minnen.


Småpojkarna tog försvaret på allvar

Skribenten Tage Granqvist är idag bosatt i Sverige och Norge och sysslar bland annat med björnjakt.

På fastlagstisdagen hade vi åkt i älvbranten. Den dagen skulle man helst åka på papperssäckar eller kartongbitar, det hörde liksom till den speciella dagen.

På kvällen stod jag vid kökstrappan då min tio år äldre bror Håkan var på väg till staden. Då hördes några dova dunsar. Håkan lyssnade en stund, men det kom inte flera ljud. Kanske var det bomberna som föll i Kronoby.

Något senare låg jag på köksgolvet och tittade på serier tillsammans med min jämnåriga kamrat, Gabriel Jouper. Min syster Gea fanns också i köket. Min far Ture, satt och skrev i sitt arbetsrum och mor Meri och syster Ann-Mari var i fähuset.

Plötsligt hördes hemska explosioner och hela huset skakade. Sand från fyllningen på mellantaket rasade ner längs väggarna.

Pappa kom rusande och kastade sig över Gabriel och mig för att skydda oss. Sedan öppnade han källarluckan och föste ner oss i potatiskällaren. Ann-Mari och mamma kom in strax efter och sedan satt vi alla i källaren.

Gabriels far, John Jouper, kom senare och hämtade sonen. Jag hörde att John och pappa resonerade om var det var säkrast att vara. Pappa ansåg att källaren var bäst, men John sade att det var säkrast i ”Guds fria natur” som han uttryckte sig.

Pappa och mamma var mycket ängsliga över vad som kunde ha hänt Håkan och min syster Mona. Den senare var i Forsby tillsammans med sin väninna Doris, senare gift Jåfs.

Jag tyckte att det var tråkigt i källaren och skrapade även rå potatis och gnagde på den.

Senare gick vi alla till Joupers där det var en massa folk. Pappa och John var ute och rekognoscerade.

Jag minns stearinljusen och en massa människor som jag inte kände. Så småningom kom Mona och vi gick hem.

Håkan hade varit nära sjukhuset och hade sett fallskärmsljusen som var sju. Mona och Doris hade också sett dem, men Mona hade inte räknat dem.

Mamma som kastat sig ner mellan de låga snökanterna längs gången mot uthuset, sade att planet dök och sköt med maskingevär. Hon beskrev ljudet som: ”ratatatata”. Hon och Ann-Mari måste ha synts mycket bra eftersom utelampan var tänd.

”Hemvärnet” i Nykarleby bestod av barnsoldaterna fr.v. Rolf Rudnäs, Tage Granqvist, Gabriel Jouper och Lars Marklund. Bilden är tagen sommaren eller hösten 1943 utanför Joupers garage.

De tre hus som låg närmast bombnedslagen var mitt hem Kyrkoby skola, Marklunds och prostgården. Marklunds låg i en liten svacka. Prostgården skyddades av träden och skolans nedre våning skyddades av en hög och tjock granhäck. Annars skulle säkert massor med fönster ha krossats av tryckvågen.

En skärva slog in mitt emellan fönstren där pappa satt och skrev. Om den hade slagit igenom väggen skulle den ha träffat hans huvud. Han visade den ofta för besökande och var mycket mån om att den skulle sitta kvar. En gång hade en av skolpojkarna vickat lös den, men då tog han en hammare och slog fast den igen.

Det märkliga med den skärvan var att den inte slog igenom väggen. I småskolan träffade en annan skärva ett likadant ställe mellan fönstren och den gick igenom. Den rev ner en gardin och stannade i andra sidan av klassrummet. Gardinen låg draperad över en pulpet med skärvan i.

Som Lars nämnde i sin artikel, slog flera skärvor genom skolans plåttak. Pappa plockade senare splitter runtom där mamma hade legat. Jag minns inte om det var kulrester eller skärvor. Jag kan inte minnas att jag såg dem.

En stor skärva slog genom vedliderväggen.

Ett fönster i övre våningen sögs ut av undertrycket efter explosionerna. Fönsterbågen stod lutad mot småskolväggen och glaset var helt.

Personligen drabbades jag en stor förlust. På väggen vid min säng hängde mitt leksaksfickur av trä. Visarna kunde man skruva på. Av vibrationerna gick det i bitar och föll ner i en korg där mamma förvarade nytvättade kläder.

”Rackarns Molotov”, lär jag ha sagt.

Jag hängde efter min tio år äldre bror Håkan överallt. Troligen fick jag på det sättet uppleva massor med saker som inte var så vanligt i min ålder. Han kallade mig ”rumpdragare”.

Dagen efter följde jag med Håkan och tittade på bombkratrarna.

Som jag minns var det tre kratrar vid prostgårdens ria. Två mindre och en större. Många år senare använde vi den största gropen som ”artilleriställning”, då vi krigade. Jag hade gjort en kanon av handkärrans hjul, en bit av en telefonstolpe och en massa beslag. Pappa var inte glad då jag lånade hjulen utan lov.

Vi plockade en massa skärvor och Håkan hittade det bomblock som Lars nämner. Han har det ännu.

Locket väger 2 kg. Diametern är 14 cm och tjockleken inklusive delen med skruvgängor är 4 cm. Den gängade delen på insidan är 1½ cm tjock och 9 cm i diameter. På ovansidan finns resterna av tändanordningen. På vardera sidan av locket finns två urtag för placering av nyckel vid åtdragningen. Urtagen är så djupa att de rymmer ett lillfinger.

Enda markeringen på locket är siffran 2.

Bland de skärvor som vi hittade fanns en med ryska bokstäver. Pappa förvarade den i skolans vitrinskåp, men den har förkommit. Troligen kastad som skräp av någon som inte visste vad det var. Detsamma gäller en stor mängd skärvor som jag senast såg i ett gammalt skåp vid vår villa i Bonäs.

Själv har jag fortfarande en del av en styrstjärt liggande framme i mitt vardagsrum i Frostviken i Sverige. Jag brukar fråga besökande vad de tror att det är. En har faktiskt kommit till att plåten måste ha varit med om en explosion.

Stjärten har tydligen bestått av två hopsvetsade, vinkelböjda plåtar. Det märkliga är att punktsvetsarna har hållit, men den tjocka plåten har slitits sönder vid svetsfogarna så att en rad hål har bildats.

I älven nedanför Juthbacka fanns tre hål i isen. Ett stort och två mindre. Jag har senare i livet tänkt på dessa hål. Var det två blindgångare av de tre som träffade isen? Flera som jag talat med kommer också ihåg att hålen var olika stora.

Som en kuriositet kan nämnas att det i prostgården fanns ett kassaskåp som man inte kunnat öppna. Ingen visste vad som fanns i det. Av vibrationerna öppnades skåpet Det var tomt.

Jag kan inte minnas att jag var rädd under bombningen. Alarm hörde till vanligheten och kriget var någonting som bara fanns. Då freden kom frågade jag om nyheterna på radion skulle upphöra. Jag kunde inte tänka mig att det fanns annat än krigsnyheter.

De skyddsgropar som Lars Pensar nämner, användes för vår familjs del bara under vinterkriget. Om jag minns rätt hade pappa och John Jouper grävt skyddsrummet tillsammans. Det hade varit ganska ordentligt med en dörr och trävägg mot älven. Senare gjorde jag ”arkeologiska utgrävningar” där. Jag hittade ben. Pappa hade begravt en av våra hundar där. Från vinterkriget minns jag naturligtvis ingenting. Under fortsättningskriget fanns det ett stort skyddsrum i älvbranten nedanför Joupers fabrik. Väggarna var stöttade med pitprops. Det var spännande att gå in där då jag var tillsamman med Gabriel.

Långt före bombningen tog jag försvaret på fullt allvar. Jag kunde inte ta maten vid bordet utan jag hade en blå emaljerad skål som jag stod i ”jono” med vid spisen.

Vid villan i Bonäs gick jag vakt med stålhjälm och maskinpistol av trä. Pappa avlöste mig kvällen och stod där på morgonen då jag vaknade.

Jag sov i lekstugan med Mona, för jag kunde inte ligga med de civila. Varför Mona inte var civil, vet jag inte.

En morgon då jag vaknade, upptäckte jag att pappa låg och sov. Det var fasansfullt. Min egen far hade lämnat sin post. Han var desertör. För det fanns det bara ett straff, arkebusering.

Fortfarande kan jag känna obehaget då jag tänker på saken. Det var en starkare upplevelse än bombningen.

Långt före bombningen hade jag avancerat i graderna.

Eftersom det tidigare var garnison på skolan, var militärlivet helt naturligt. Jag retade mig på nya rekryter som inte förstod de finska kommandoorden. ”Vår Gud är oss en väldig borg”, sjöng jag både på svenska och finska.

Min militära bana under kriget, slutade jag som löjtnant. En besökande officer befordrade mig flera gånger. Jag har kvar en bild där jag har gradbeteckningarna på en slipover flera år senare.

Jag har också kvar ett foto av Nygårdens och Rajåkerns ”hemvärn”. Där poserar följande krigare: Gabriel Jouper, undertecknad, Lars Marklund och Rolf Rudnäs med full beväpning. Åtminstone jag själv och Gabriel har stålhjälm.