|
| Velocipedspolar (cykelekrar), var nästa steg. Om man skruvade loss den fick man en hålighet som packades full med tändstickssvavel. Sedan knackade vi fast ett blyhagel i öppningen och eldade under med tändstickor tills det small. Ekern böjde vi också som ett handtag. En höll i och siktade och en annan fyrade under tills det small. Vi kunde i alla fall träffa en dörr på någon meters håll. Vid ett tillfälle var Runar Tonberg och Mauno Huhtikangas (senare Magnus Hedenborg) med. Mauno imponerade på mig. Han var snabb och stark och kunde bita av en entumsspik med tänderna. Mauno bodde på barnhemmet och vi var därför lite rädda för honom. Han var i alla fall med ibland då vi lekte Pang vid mejeriet. En annan som jag tror hette Sigurd var också med.
Någon av Forsbackpojkarna hade med sig en stor bodnyckel som de filat ett fänghål på. Vi laddade med svavel från många tändstickor, packade tidningspapper i och till slut en kula. En bit svavel placerades ovanpå fänghålet. En brinnande tändsticka hölls mot tändsatsen och Pang! skottet gick av. Kraften var betydligt större än med en velocipedspole. Tyvärr hade jag inte tillgång till någon bodnyckel, så det fick bli ett surrogat. En gevärshylsa gjorde jag till en minikanon. Baktill filade jag ett fänghål och laddade som i nyckeln, men bara med papperstussar. Märkligt nog lyckades jag undvika eldsvåda trots att jag höll till på mammas trasmattor i köket. Papperstussarna brann ofta då de flög ut. De bästa smällarna var såkallade tuffare. En blykula, helst lång, borrades och hamrades in i ett trästycke. Svavel från en eller flera tändstickor placerades i en urborrad kanal i blyet på kulan. En pappspik trycktes fast och tuffaren var klar. Man slog tuffaren mot ett hårt föremål och tändsatsen detonerade. Bäst var en sten eller sockeln på ett hus. Jag vet att pappa var förgrymmad över en del ringar som uppstått på skolans stenfot. Det var en ljus innerring med en mörkare rand runtom. Ett typiskt spår av en detonerad tuffare. Jag visste naturligtvis ingenting om saken. Jag satt i en rävsax, mellan pappa läraren och de stora pojkarna. Jag vet inte vem jag fruktade mest. I alla fall skvallrade jag aldrig. Mina läromästare i det sammanhanget var de stora pojkarna Yngve Karlsson och Stig Härmälä. Jag minns att någon hade gjort en tuffare som liknade en bomb. Den hade styrfenor och kunde kastas ett par meter. Den var otroligt spännande. Pappa betrodde mig för det mesta ingenting då det gällde att göra något. Därför kan jag i denna dag ännu inte begripa mig på att han lät mig ladda ekorrpatroner från att jag var i tioårsåldern. Visserligen gav han mig mycket noggranna instruktioner, men ändå. Därigenom fick jag tillgång till pappas krutförråd. Jag kunde inte ta något därifrån under laddningen. Skåpdörren på skrivbordet där laddgrejorna förvarades, var alltid låst utom då han öppnade för att ladda. Det måste till en del list. Ganska snart kom jag underfund med att den nyckelknippa som hängde i en stor klaffbyrå gjord av Liima-Janne, var användbar. En nyckel passade också till dörren med laddningsgrejor. Byrån var förresten inropad på en auktion efter professor Backman på Juthbacka. Alla detaljer var limmade. Nu kunde jag ta lite krut vid behov. Mest blev det gevärskrut eftersom pappa ytterst sällan laddade kulpatroner och därför inte hade så noga koll på gevärskrutet som för övrigt fanns i en pappersstrut. Det var inte så lätt att se om en gnutta försvann. Jag beslöt att tillverka en raket. En björntrådsrulle blev raketmotor och packades full med krut. Rullen var försedd med en konliknande anordning av papper som jag limmat fast med lim förfärdigat av potatismjöl och vatten. En bit silkestråd ur mammas syskrin blev stubin. Raketen placerade jag på vedspisen och min månraket antändes och försvann upp i spiskupan med ett fräsande och skramlande. Experimentet var lyckat och lockade till fortsatt forskning. Jag gjorde ett litet flygplan av torr och lätt al. Under vingarna gjorde jag fast två rakettuber. Det var hylsor som jag tagit tillvara en påsk då Gabi fått häxpipor. De utbrända hylsorna ansåg jag för värdefulla för att de skulle kunna kastas. Nu kom de till pass. Startramp blev vedspisen också denna gång. Raketplanet riktades mot köksfönstren mot älven. Samma typ av stubin användes. Resultatet blev överväldigande. Planet ylade över köksbordet och small in i mellanträet på fönstren som tur var. Därigenom blev det inga krossade fönster. I annat fall hade jag nog varit tvungen till exil i Kuala Lumpur eller Eldslandet för att undgå pappas uppfostrande åtgärder. Endast en av tuberna tände. Timingen var inte perfekt. Kanske den detaljen räddade mig från fönsterkrossning. Det kunde ha tagit en ända med förskräckelse, så jag avbröt den forskning som kanske kunde ha gjort mig till Werner von Brauns jämlike. Ett helt oplanerat sprängningsföretag gjorde jag tillsammans med min yngre bror Eirik (Eje). Jag skulle tillverka skidvalla. I en stor burk blandade jag gammal valla, fårtalg, stearinljus, tjära och något till. Jag hade en metalltrefot på köksgolvet och värmekälla var en burk torrsprit. Den härstammade från amerikanska arméns restlager. Under vallaberedningen började det uppstå små blå lågor i burken. Jag ropade till Eje att hämta vatten i ett handfat för att släcka, men under tiden tilltog lågorna i storlek. I vild förtvivlan spottade jag i burken. Resultatet blev en smäll som jag sent skall glömma. Innehållet i burken flög kring köket. Mina ögonbryn sveddes och jag fick blandningen i håret. Överallt på väggarna fanns bruna prickar. Det tog många timmar att avlägsna spåren. Som tur var hade köket starka oljetapeter. Med en bordskniv skrapade jag bort det mesta och resten gick att få osynligt med tvål och vatten och försiktigt gnuggande. Värre var det med mammas spetsgardiner som fått en massa flugprickar. Resterna i vallaburken strök jag under Ejes skidor. Glidet var obefintligt, men fästet var så bra att han kunde ha konkurrerat med en skogsmård som ekorrjägare. Mamma var i 70-årsåldern då jag bekände mina synder. Hon hade försökt alla möjliga metoder för att få bort ”flugprickarna” utan att lyckas. Vid samma tillfälle berättade jag för pappa om att vi nallat krut. Hans svar var: ”Pojkarna fantiserar”. Jag var annars ett lydigt barn. Jag gjorde alltid som jag blev tillsagd. Det var bara det att ingen riktigt hängde med i min tankegång. En gång skulle Eje och jag vara ensamma i Bonäs några timmar. Vi blev strängt tillsagda att vi inte fick ro ut och meta. Det gjorde vi inte heller, men vi rodde till Lakagrundet och lade ut en hundrakrokars långrev. En annan gång skulle jag vakta Eje en stund. Han var då i lekhagen i sandhögen. Inte under några omständigheter fick jag lyfta honom ur hagen. Jag lydde, men grävde en grop under hagen och drog ut honom där. Sedan gick vi till Sandviks. Min indianperiod började ungefär samtidigt som jag började hålla ihop med Börje Lindholm. Nu blev det pil och båge under en lång period. Vi gjorde kraftiga bågar av en och Börje var en baddare på att tälja raka pilar. Vår skjutskicklighet tränades upp undan för undan och vi var inga dåliga skyttar. Om Börje var den ledande på träsidan av vapentillverkningen, så var det jag som utvecklade styrstjärtarna från trä till fjäder. Eftersom pappa var jägare hade jag tillgång till materiel i obegränsad omfattning. Vi hade mycket höga tankar om våra möjligheter att nedlägga eventuella villebråd. Pilarna brändes hårda i spetsen eller så försåg vi dem med spikar som filades vassa. En vinter då det var gott om fälthare, satt vi en halv natt i vår hölada och väntade på hare. Åteln var en hötapp utanför gluggen. Jag hyser inga tvivel om att vi skulle ha träffat en hare på det korta avstånd det gällde, 4–5 m. Ibland träffade vi normalstora snöbollar på ca 10 m. Däremot betvivlar jag att pilarna kunde ha varit dödande. Eftersom vi inte hade råd till raketer, fick det bli något annat. Vi klippte av tomtebloss i lämpliga bitar och lindade fast dem på pilspetsarna med tunn metalltråd som vi tog från kasserade elledningar. Vi antände blossen och sprakstickorna beskrev vackra bågar i mörkret då de sköts upp. Dessförinnan hade vi prövat alla möjliga varianter av eldpilar. Problemet var bara att de alltid slocknade av vinddraget. Sprakstickor eller tomtebloss löste problemet. Jag hade avancerat då det gällde pappas förtroende. Sedan länge hade jag hand om vapenvården. Det fanns nu magnesiumblixtar att köpa. Det var påsar som användes för fotografering med öppen slutare i lådkameror. Slutaren hölls öppen samtidigt som blixten antändes. Fotograferingen skedde i totalt mörker. Jag har kvar en del lyckade bilder från den tiden. Jag kom på att magnesium kunde användas i hagelpatroner. En vanlig tändhatt och lite magnesium gav en fin effekt. Det blev blixtar på flera meter. Senare experimenterade jag med olika laddningar för jaktbruk. Kanske var det därför som kryssbulten var krokig då Eje lämnade in pappas Husqvarna för renovering flera årtionden senare. Vapenteknikern hade undrat om han skjutit dynamit med den. Kanske var det mina långhållspatroner som var orsaken. Genom min äldre bror, Håkan, fick jag kännedom om lummerns utomordentliga egenskaper. En liten gnutta lummersporer strödd över en låga gav en flamma på 1–1,5 m. Vi samlade lummer, bredde ut på tidningar till tork och skakade sedan sporgömmena så att bara det gula pulvret återstod. Det använde vi för illumination till jul och påsk. ”Våra” lummerställen i Prostasbackan bevakade vi svartsjukt. Vi väntade tills de var nästan mogna innan vi plockade. En höst hade Börje nästan industriell produktion. Han hade en glasburk som innehöll motsvarande en halv barnmatsburk med sporer. Det var en otrolig mängd och frukten av ivrigt sökande och många timmars arbete med utvinning. Burken förvarade han hemma i köket. Hans mamma Helga hade retat sig på ”skräpet” som stod där till ingen nytta. En dag öppnade hon spisringarna och tömde resolut hela burkens innehåll på elden. Resultatet blev ett kortvarigt eldhav i hela rummet, en svart fläck i taket och svedda ögonbryn på en skräckslagen mamma. Det blev inte eldsvåda. Flamman varade kanske bråkdelen av en sekund, men Helga bedyrade att hon aldrig mera skulle röra någon av Börjes saker. Hur uppgörelsen med pappa Lindholm slutade, vet jag inte. Börje var storvuxen och stark vid det laget och jag tror inte att någon skulle ha försökt ge honom stryk. Annars har jag för mig att Lindholm inte stod min pappa långt efter då det gällde rättskipning. Då vi kommit så långt att vi börjat tillverka krut av salpeter, svavelblomma och träkol räknar jag med att barndomen var över. Ett nytt stadium i livet hade börjat. Vi var trots allt försiktiga och medvetna om att våra experiment kunde vara farliga. Vad jag minns blev ingen av de jag kände skadad i fingrar eller ögon, trots att det kunde ha skett olyckor. Vad har det blivit av mig? Jag är jägare, skytt och handladdare. Jag tror inte att jag skulle haft lust att skjuta björn i Kanada om jag inte haft egenladdad ammunition. Det har blivit 7 björnresor och 5 nedlagda björnar på andra sidan Atlanten trots att jag nu nästan har björnar på gårdsplanen. Jag laddar all ammunition själv och är noggrann intill pedanteri då det gäller säkerhet. Jag har lärt upp en massa handladdare, men ännu ryser det i mig då jag tänker på en del av barndomens experiment. | |||||||||
