Hösten 1981 tog talpedagogen Östen Engström steget fullt ut. Talboksförlaget Finlandssvenska Röster sjösattes i hemmet i Nykarleby.

”Höödö” gav fart
under galoscherna

Det som nu är vardagsrum var ett slags mottagningsrum och biblioteket var inläsarnas gästrum. Här bredvid fanns studion och där köket är nu bodde min far. Vår familj bodde på övre våningen, berättar Inger Engström, änka sedan år 2001 då Östen gick bort.

Talstudions gästbok.

Talstudions gästbok innehåller många kända inläsares namn, ofta författarna själva som ville läsa in sina alster. För Inger väcker det många minnen och anekdoter om inspelningarna saknar hon inte.

Engströms gjorde en ordentlig satsning vid starten för dryga 30 år sedan, hela 60 000 mark (i dag cirka 25 000 euro) investerades i utrustningen.

Först byggdes en studio med 20 centimeter tjock väggisolering och tredubbla fönster. Men det räckte inte, ibland dundrade lastbilar förbi och det orsakade störningar på inspelningen. Då blev det sjudubbla fönster och 40 centimeter isolering istället.

– Studion var gediget byggd och duglig för radioinspelningar, berättar Inger.

Talstudion med tjocka väggar och flytande golv är byggd så att den duger för radioinspelningar. I dag står den oanvänd.

Redan första hösten gavs talböcker ut, bland annat av Lars Huldén, Wava Stürmer och Erik Granvik, med en upplaga på 200 exemplar per titel.

– Vi plockade första tiden ihop utgåvorna på köksbordet. Ja, det var nog en speciell tid, men på något sätt fick vi det att fungera, berättar Inger.

Östen var vida känd som ”Östen med rösten” i och med engagemang i radio och tv samt som lärare bland annat vid Teaterhögskolan. Han hade också gett ut läromedel tidigare, bland annat ”På tal om rösten” tillsammans med Wava Stürmer och ”Oskars bubblor” med Erik Reipsar.

Östen och Inger Engström när det begav sig, här under tidigt nittiotal. Östen läste själv in över 700 talböcker de första tio åren och Inger fungerade ofta som tekniker.

Östen, från Kyrkslätt, hade gått i Nykarleby seminarium innan han fortsatte sina studier till talpedagog i Umeå universitet. Efter det gick han vidare till logoped vid Helsingfors universitet och 1975 flyttade familjen till Nykarleby.

Idén till företaget kom egentligen från att hans synskadade svärfar Alfred Fogelström som flyttade in hos dem på äldre dar och behövde få information uppläst.

– Östen tänkte att andra också kunde ha nytta av att få ta del av det han läser. Därifrån kom idén till talstudion, berättar Inger, som ursprungligen är från Terjärv.

Det var också den fiktiva Terjärvbon Sven Kobacka som blev talboksförlagets första succé. Håkan Granlund och Fritz-Olle Slotte, båda aktiva i Karlebyrevyerna under sjuttiotalet, spelade på Östens initiativ in kassetten ”Höödö” med monologer som ”Ta ipi fönstri” och ”Ho är i mä panno”. Monologer som sedan dess fått kultstatus och fortfarande sprids flitigt via internet. [Om någon undrat vem flygvärdinnan är i ”Ho är i mä panno”, så kan jag avslöja att det är min syster Sanna Liljeström.]

Kassetten kom ut till julmarknaden 1982 och sålde som smör. Följande år gjorde man uppföljaren ”Höh”, som kopierades upp i 2 000 exemplar direkt.

– Jag kommer ihåg hur noga de var under inspelningen. När vi var nöjda ville de ännu ta om för att göra det ännu mer perfekt. Men roligt hade vi, ibland vred vi oss av skratt, minns Inger.

Inger fungerade ofta som tekniker under inspelningarna. Om något lästes fel måste man klippa bort den delen från bandet och tejpa ihop det igen.

Gamla hederliga rullband. Ifall någon läste fel gällde det att spola tillbaka, klippa av bandet och tejpa ihop igen.

– Det var mycket handarbete. Vi gjorde även omslag och fodral tillsammans med Nykoprint och Prevex. Det var en hel produktionslinje, ofta ändå i rätt små serier.

För det mesta handlade det om fem till femton kopior för det i sammanhangen sett lilla förlaget. Förlaget gjorde även talböcker på nordsamiska, trots att det inte fanns någon lönsamhet i det.

– Det var först och främst behovet hos de synskadade som höll oss igång. Men vi måste förstås också försöka få ekonomi i det, även om det inte alltid var så lätt, säger Inger.

Förlaget hade även som målsättning att ge ut åtminstone tre lyriktitlar per år. I övrigt spelade man in Eos för skolelever samt en del program för radion. Urvalet av skönlitterära verk gjordes med omsorg.

– Vi följde noggrant recensioner i tidningarna. För Östen var det viktigt att det skulle vara bra kvalitet.

När verksamheten pågått i ungefär 10 år hade förlaget över 1 000 inspelningar i sitt arkiv, varav Östen hade läst in över 700. Bland annat läste han in Mika Waltaris ”Sinuhe”, som blev hela 36 timmar lång. Nya testamentet blev cirka 30 timmar.

Största delen av samlingen inspelningar är på finska. En del av de svenska kasserades när arkivet flyttades från Munsala.

De stora beställarna var de nationella biblioteken för synskadade i Finland och Sverige samt ett tjugotal finlandssvenska bibliotek. Produktionerna uppgick till 100-talet per år och jämförelsevis producerades totalt 350–400 talböcker i Finland år 1984, varav 40 på finlandssvenska.

I Sverige producerades på den tiden cirka 2 500 talböcker per år. Många lokala författare lästes in, både av Östen och författarna själva. Förlagets produktion förkortade också väntetiden på en del talböcker till cirka ett år. Innan dess var väntetiden 3–4 år från utgivning.

I Munsala inrättades senare en filial med två anställda som kopierade och skötte kontoret.

I huvudstadsregionen hade man också en studio, först i ett hus invid Bodomträsket i Esbo och sedan i Berghäll i centrum av Helsingfors.

– Där hade vi tur för gårdskarlen råkade vara studiotekniker och han kunde hjälpa oss med verksamheten.

Engströms bildade även ett finskt talboksförlag vid namn Suomen Äänikirja. 

När lågkonjunkturen slog till under tidigt 1990-tal ströps finansiering för synskadebiblioteket i Finland och förlaget tvingades krympa verksamheten. Inger började jobba som sjukskötare igen och Östen höll i den verksamhet som fanns kvar.

Några år senare tog dottern Stina över förlaget och hon fortsatte till år 2006. Då hade den digitala tekniken gjort sitt intåg i talboksbranschen och det hade krävts investeringar för att kunna fortsätta göra nya inspelningar.

De fyra barnen, födda mellan 1959 och 1966, är sedan länge utflugna från hemmanet. Inger har insett att hennes över 200 kvadratmeter stora hus mitt i Nykarleby är för stort för henne och har nyligen lagt det till salu.

Talstudion finns kvar i uthuset tillsammans med ett tusental inspelningar på band. En av de största rariteterna är Tove Janssons egna inläsningar av ”Hur gick det sen?” och ”Vem ska trösta Knyttet?”, som Inger har kvar i original.

I arkivet finns också inspelningar med Anni Blomqvist, Lars Huldén och Solveig von Schoultz [syster till Lennart Segerstråle och gift med Nykarlebysonen Erik Bergman] som inläsare.

– Arkivet söker ett hem, men ännu har vi inte hittat någon som är beredd att ta hand om det. Tove Janssons originalinspelning kommer jag att behålla, berättar Inger.

[Sista punkten fanns i manuskriptet men ej i tryck.]

Källor: Celia, med flera.

C-kassett med Kattburga slott och andra finlandssvenska folksagor nr 1 som tillhört Jannica. Berättare Östen Engström, FsR. AB Finlandssvensk musik distribuerade. Fanns i april 2023 på Tradera för 125 kronor. Säljaren från Portugal!

Den 135-sidiga Boken av Anne Bergman, Birgitta Karlsson och Kristina Segercrantz utgavs av Svenska litteratursällskapet i Finland 1985.