[Konstaterade att det inte fanns en enda artikel ur Österbottniska Posten från 1981. Började bläddra och redan i andra numret dök två Nykarlebyprofiler upp; Anders och Östen Engström. Småningom märkte jag att innehållet inte var riktigt det som Nykarlebyvyer innehåller, men jag löpte linan ut. Båda tonåringarna blev framgångsrika. Anders är numera filmregissör och Fagerudd är kompositör.]
|
 |
”Det är hälsosamt |
 |
Anders formulerar bilden av musiken som ett hav. Macka instämmer och är mån om att ta avstånd från allt ”facktänkande” i musiklivet. Han vill gärna nosa på alla möjliga musikformer som bara kan tänkas existera, allt från den enklaste punkmusiken till ljudexperimentet som knappast kan kallas musik mera. — Jag upplevde det där väldigt personligt, säjer Macka, man kunde nästan tala om en inre kris. Jag insåg att om detta med musicerandet ska bli till nånting, sa måste jag lära mej att skapa något nytt och eget. Jag vägrar att sortera in mej i något musikaliskt fack. Anders och Macka talar mycket om att man måste lära sej förstå. Det handlar inte om intelligens, det handlar om att våga vara mottaglig. Det gäller både den som lyssnar till musik och den som gör musik. Man måste lära sej att vidga gränserna för sitt musikliv. • Vidgat gränserna Anledningen till det här samtalet med Anders och Macka är, att båda just nu har vidgat sina gränser på ett uppmärksammat sätt. De har fått chansen att göra teatermusik på Wasa Teater Med tanke på deras ålder (tonåringar, faktiskt) får det väl betecknas som något ovanligt. Pjäsen det handlar om är östen Engströms och Wava Stürmers Du på jorden. Ett samtal med Anders och Macka är lätt att föra (bara man hinner anteckna). Bada öser synpunkter ur sej, och samtalet böljar iväg av sej självt. Macka går av och an framför soffan och talar med händerna. Anders sitter men är lika spontan i argumentationen.
— Allt det här är väldigt viktigt, säjer Anders. Detta med ungdomen och musiken och över huvud taget att man gör nånting. I en sån värld som vi lever i med allt möjligt våld och alkoholproblem och knark och sånt. Ta nu det här med videovåldet till exempel.
— Jag tror det är en naturlig tendens nu att man börjar göra något eget, menar Macka. Att man ger utlopp för sina tankar. Och också att man gör nånting mera, uträttar något. Punkmusiken var en bra puff framåt för folk att aktivera sej. Men också den var tidigare mest bara en protest utan nånting mera att komma med. Det har varit för mycket av Magnus Ugglas ”jag skiter i allt”. Men åter en gång: båda vill betona mångsidigheten. Punken är inte favoritmusiken rent musikaliskt sett, men både Anders och Macka ser det positiva i att punken har fått folk att börja våga. Detta tack vare att punkmusiken inte har ställt några höga krav. — Det har säkert varit befriande för många att få göra en enkel musik och skrika ut sina åsikter, säjer Anders.
Macka: — Själv äger jag inte ens en punkskiva, men som nån av mina kompisar sa: jag är mera teoretisk punkdiggare. Diggandet omfattar, både för Anders och Macka, det mesta i musikväg. Det handlar inte om formen, det handlar om hur och varför man gör musiken. — Ta de här låtarna som vi har gjort för pjäsen, säjer Anders De är inte särskilt avancerade, men vi har försökt få dem att fungera som stöd till texten. Det är inte meningen att vi som musiker ska sitta och lysa på scenen. Musiken ska i första hand stöda texten. En stor del av musikintresset just nu handlar om klassisk musik. Bida går på musiklinjen i Evangeliska folkhögskolan. Macka säjer att det är bland det intressantaste man kan vara med om. Den klassiska musiken har tillfört en ny dimension i musikintresset. Anders: — Man tänker så här, fasen det är ju därifrån allting kommer. Det är såna upptäckter som har öppnat vägarna till det här som vi gör nu på Wasa Teater. Tidigare spelade jag elektrisk funkmusik, jag har varit gitarrist i ett par band, Raid och Klenkka Band. Sen hade jag ett uppehåll, och så kom den klassiska musiken in i bilden. Den har betytt mycket. Macka, som spelar piano och gitarr, har också börjat med rockmusik, i gruppen Question Mark. Nu har han varit med i St. Pietarsaari i snart två år och i den gruppen ser han början till sin egen musikaliska utveckling.
— Utan St. Pietarsaari skulle jag aldrig ha kunnat vara med här på teatern, tror jag. Gruppen står på något sätt närmare den här sortens musikskapande än något elektriskt funkband. Pietarsaari har inneburit en musa olika sorters musik, med mycket akustiskt till exempel. Det varierar, allt från visor över folkmusik, folkrock och ”akustisk punk” till jazz. — Det här har gett nyttiga erfarenheter. Vi talar en stund om den utveckling som en musiker genomgår, om detta med steget från rock till klassiskt. Och också steget till jazzen, något som man ju kan tycka vore naturligare för en rockmusiker. Åter en gång kommer Anders och Macka in på faran i att dela in musiken i fack. Macka: — Jag tror att man kan utvecklas åt precis vilket håll som helst bland de olika musikstilarna. Det är förvisso vanligt att rockmusiker börjar spela jazz, men det finns ju också goda exempel på motsatsen. Det beror på hur man ser det. Jag vill inte tala om musikaliska fack, jag vill göra en egen musik för mej själv. — Och riskera att du isolerar dej? — Den risken finns. Det är klart man kan sitta för sig själv och spela vilken musik som helst, men om man vill säja något åt andra blir ju situationen något annorlunda. — Man ska också komma ihåg i det här sammanhanget, att musikerna har ett ansvar. När man gör musik som går hem hos ungdomarna, så har man ett ansvar för vad man lockar dem med på. Man kan få unga mänskor till nästan vad som helst. — Det finns ju rockmusiker som röker hasch på scenen, säjer Anders. Och man kan vara oansvarig på många andra sätt.
Macka: — Det kan bero på att popmusiken på många sätt är ett offer för en masskultur. Man märker ju ibland rent sjukliga drag i dagens popmusik. Det kan bero på att annat än musiken har blivit det viktiga i popen. Anders: — Det finns hela tiden krafter bakom som styr. När femtiotalsmusiken plötsligt blir populär, så är det inte sagt att det är själva musiken som är det viktiga. Det är mera fråga om en stil, ett sätt att leva. Macka: — Vi har ingen ungdomskultur, egentligen ... Vi kommer in på språket och de engelska texterna som exempel hur lite eget man orkar med. — Det är klart det kan vara skönt att sjunga på engelska, säjer Anders. Översätter man en engelsk text direkt till svenska, så börjar det ju låta löjligt. På engelska förstår man kanske inte hur löjligt det är.
— Det är klart egna texter på svenska är bäst, säjer Macka, men själva språket är bara ett steg framåt. Ofta hör man svenska rockband som sjunger på svenska, men deras texter är ibland helt meningslösa. Anders: — Man kan få höra band som sjunger ”res till Jamaica och festa” eller något i den stilen, och såna texter är för jävliga. Macka: — Men man ska ju också komma ihåg att det finns utmärkta svenska rockband med utmärkta svenska texter.
”Vi har ingen ungdomskultur”, sa Macka … Men vi har definitivt en ungdomlig musikkultur i Österbotten och i Jakobstadstrakten där Macka och Anders hör hemma. Vid en diskussion om Du på jorden sa Östen Engström att musiken är det medel dagens ungdomar har lättläst att ta till när de vill säga något. Andes och Macka håller med. — Skulle jag kunna måla hade jag valt den konstformen, säjer Macka. Men det var naturligt att det blev musiken. Klyftan mellan ungdomen och musiken är mycket mindre än den klyfta som finns i förhållande till andra kulturformer som litteratur, måleri och så vidare. — På sätt och vis blir det en positiv följd av att musiken exploateras och görs till pop och mode. Ungdomen länkas på naturlig väg in i åtminstone en form av kultur. Kan man sedan, som Östen sa, bli självständig i sin musik, så är det bra. Anders och Macka verkar ha nått så långt. De sticker inte under stol med att de helst vill nå mycket längre, att musiken är något som de skulle vilja syssla med som yrke. Macka: — De flesta som sysslar med musik drömmer väl om sånt, men det är nog väldigt svårt. Å andra sidan, säjer Anders, kan ingen förbjuda en att ha drömmar. Att arbeta på heltid med sin hobby är väl en dröm för vem som helst. Å andra sidan, man tänker inte i första hand på det sättet, musiken är mera ett sätt att leva. Det roligaste är att skaffa sej nya intryck och lära sej.
Ett led i lärandet har det nu aktuella jobbet med Du på jorden varit. Under i stort sett en månads tid har Anders och Macka jobbat hårt med texten, försökt tränga in i den och ge den en musikalisk inramning. — Vi har läst och läst och läst och försökt gräva oss in i det som Wava vill säja. Och det har inte varit lätt att för oss som ungdomar att tränga in i pjäsens farfar och hans sätt att tänka. — Å andra sidan är orden så starka i texterna. Bara genom att se på själva orden förstod man en massa. Anders: — Allt är så sant i den här texten. Också fast det är farfar som säjer det så fattar man hur han tänker. Sen får man kämpa lite också, och till slut så lossnar det … Macka: — Det är nog mer känsla än teknik i den här musiken. Meningen har hela tiden varit att stöda texten.
Att vi tonårspojkar gör musik till ett verk av några medelålders konstnärer (Wava Stürmer, Östen Engström. Kristin Olsoni) kan förefalla som en utmaning och verka spännande. Lika spännande är de generationsklyftor som finns i själva pjäsen och Anders och Mackas sätt att gestalta det i musiken. Först är det farfars musik, och sen är det vi, en yngre generation, som tolkar farfar på vårt sätt. — På ett ställe låter vi pojken Glenns musik brytas mot farfars musik så det böljar låta falskt. Musiken som sådan bryter inte mot texten. Tvärtom, de tu har blivit ett. Att Anders och Macka fick jobbet på teatern, var mera ett hugskott än någonting planerat. Anders: — Farsan (Östen — ÖP:s anm.) kom och sa att det var problem med musiken. Man borde hitta nån som skulle skriva några låtar, och föreslog olika mänskor och tänkte inte det minsta på oss båda. Sen efter en tid slog det mej att kanske vi kunde försöka. — Vi skrev fyra låtar och åkte till Vasa med dem. Kristin tyckte om dem och vi fick jobbet. Det sista blev klart veckan före premiären. |
Östens och Wavas ”Du på jorden”Det går hem och det angår
— Bra, bra, bra, tänker man och kommer inte längre i formuleringarna. Kanske kom kollegan Seg [Sven-Erik Glader] närmast sanningen då han strax efter föreställningen sa så här: — Vore det backhoppning skulle man ge minst 19 poäng! Frågan är om 19 räcker till för diktberättelsen, som är skriven av Wava Stürmer och framförs på scenen av Östen Engström, Anders Engström och Markus Fagerudd.
Det här är en styrka och för övrigt kännetecknande för Wava Stürmers teater. Hon knyter an framtidsfrågorna, det allmänt viktiga, till det enskilda och privata på ett sätt som inte lämnar någon oberörd.
Det måste vara en enorm prestation av Östen att genomföra den här föreställningen. Dels bara det att orka ”föra ordet” från början till slut, dels detta att på bråkdelen av en sekund skifta roller. Att en person ensam gör alla rollerna ger dessutom — så tycker jag man upplever det — ytterligare en dimension åt texten. Du ser framför dig samma person och samma kläder, och det ger en viss distans som lyfter fram det sagda. I en pjäs med olika mänskor har du lättare att avfärda personerna som ”typer”. Här tar du emot orden på ett djupare plan. Du aktiverar dej. Paradoxalt nog känns det ungefär så här: samma person i olika roller innebär en distansering som leder till en fördjupning!
Om Östen, Kristin och Wava är tre grundpelare i konstbygget, så är det lika lätt au plocka fram tre till. Den ena är Tero Kiiskinens strama men talande scenografi: nytt och gammalt som bryts mot varandra och förenas i en gemensam skärningspunkt. De båda andra grundpelarna är Anders Engström och Markus Fagerudd, som har skrivit musiken och själva sköter instrumenten. Markus och Anders säjer sej ha jobbat mycket med texten innan de skrev musiken. Man förstår det när man ser föreställningen. Musiken är anpassad, i positiv mening. De olika låtarna träffar stämningen i just det avsnittet där de är insatta.
Markus förklarade att han hade skrivit låten när han satt barnvakt en kväll och uttryckligen försökt ta fram något av vaggvisans karaktär. — Det var precis barnet i oss och det nya sättet att stava man upplevde nar man hörde visan på scenen.
|
Bertel Nygård, Österbottniska Posten nr 2 sid- 6–7, torsdagen den 15 januari 1981.
Från issuu.