Sägner och historier kring galgbacken

I JT ingick nyligen ett reportage om Galgbacken i Jakobstad, ett minnesmärke som nu hotas att förstöras genom utgrävning. Galgbacken, ett namn som lever kvar i många städer och orter i vårt land.
     I Nykarleby vid Åminne ligger en vacker, med gamla furor bevuxen kulle, som allmänt kallas för Galgbacken. Att denna skogsdunge i tiden användes som avrättningsplats av grova förbrytare är känt och historiskt bevisat. [Galgbacken fanns på kullen nordost om och på andra sidan Socklotvägen.] Det var mest rånare och mördare som här fick sina ådömda straff verkställda, genom halshuggning eller hängning. Dock har undertecknad trots letande i gamla skrifter och hävder mycket sparsamt kunnat finna något som behandlat just denna plats och vad som där i tiden har inträffat. Kanske den del av Nykarleby historia, som ännu inte utkommit har något att berätta, som ger en mera vidsynt bild av Galgbacken och dess speciella historia.
     Men det finns historier och sägner som äldre människor genom tiden berättat för sina barn och som sedan gått vidare till deras barn och barnbarn; sägner som innehåller en hel del sanningar, om de också till en del förvanskats under årens gång.
     — För cirka fyrtio år tillbaka i tiden, var det en äldre kvinna — numera avliden — som visste berätta för mig att hennes mormor som sjuårig i sällskap med sin mor varit närvarande vid en avrättning vid Galgbacken. En hel del folk hade kommit till städes, för avrättningen var offentlig. Meningen var att det skulle ha avskräckande verkan på folk att begå brott, eller som det hette: "Androm till varnagel och efterrättelse."
     Den sjuåriga flickan hade sett den dödsdömde komma fram till galgen, ledsagad av en fångvaktare, samt prästen med en bönbok i handen, för att ge honom den sista trösten, innan han steg upp på falluckan och fick snaran om halsen. Flickan hade då vänt sig om för att slippa se det som skedde. Men efter en stund vände hon sig om och såg då mannen dingla i galgen. Det var en minnesbild som den sedan mogna kvinnan aldrig glömde.
     — En äldre man berättade också att han som pojke tillsammans med några andra gossar lekte på Galgbacken. De hade därvid roat sig med att skrapa bort mossa från stenar där som antagligen stupstocken i tiden befunnit sig. Under mossan var stenarna röda och som pojkarna trodde färgade av blod, efter avrättningar. Men detta kan man betvivla på grund av den långa tid som svunnit hän från senaste avrättning fram till pojkarnas lek. Men åsynen av den röda färgen förtog pojkarnas lust att leka vidare i Galgbacken.

Att slita spö
Sockenberget som ligger mitt emot det f.d. mejeriet och där den gamla sockenstugan i tiden stod, var den plats där man verkställde spöstraff. Här fanns spöpålen uppe på berget. Publiken hade bra möjlighet att på nära håll åse bestraffningen.
     Spöstraffet var ett straff som utmättes vid mindre brott eller förseelser, beroende på brottets art. Straffet kunde bli tio, tjugo, trettio par spö. Fyrtio par torde ha ansetts som dödsstraff. Den dömde fick ibland välja mellan att slita spö eller sitta i fängelse.
     Fastspänd vid spöpålen och med blottad överkropp lät bödeln, eller profossen som han även kallades, piskrappen falla på den dömdes rygg, där för det mesta varje rapp lämnade en blodig strimma efter sig. Ofta medförde bestraffningen men för återstoden av livet.
     I detta sammanhang kan jag nämna om en sägen som lever kvar i Esse. En historia som min far berättade för mig redan i sin ungdom: En man hade kommit in i en bondgård där värdinnan var sysselsatt med bakning. Han hade då bett henne om att få en kaka bakad åt sig. För att känna igen kakan efter gräddningen hade han tagit bodnyckeln, som hängde på väggen och märkt kakan med denna. Men det låg en baktanke bakom det hela. Mannen hade nu en mall att tillverka en likadan nyckel åt sig.
     En dag när bonden kom in i sin sädesbod, så var nästan all hans råg borta. Vem som låg bakom stölden hade han ingen aning om. Bonden måste nu ut i byarna för att köpa ny råg. Han hade tur att träffa en man som hade råg att sälja. Efter en tid hamnade samma man fast för ett brott som han hade begått. Vid förhöret erkände han att det var han som stulit bondens råg. Med den nyckel som han låtit laga efter mall han hade på brödkakan, hade han tagit sig in i bondens sädesbod och bortfört rågen. Och som han sade: "Bonden var glad när han fick köpa tillbaka sin egen råg."
Mannen blev dömd att slita tjugo par spö. Men han var en slug typ. Han hade sin hustru att gnida in ryggen med en salva, så att buden blev hård och okänslig. Detta hade som resultat att när straffet verkställdes så bet inte spörappen på huden. När bestraffningen var över och mannen lösgjordes från spöpålen så yttrade han: "Gud vare tack för alla dagar och för den här dagen också". Profossen blev då arg och ville ge honom tjugo par till, men det tillät inte lagen.
     En trovärdig person berättade för mig om en mansperson som i tiden hade gjort sig skyldig till inbrott och stöld. Mannen som var hemma från en av byarna i Munsala hade blivit dömd till spöstraff som verkställdes på Sockenberget. Efter den betan blev han aldrig fullt återställd, utan fick bära på men för hela återstoden av livet.

Galgbacken av idag
I södra ändan av Galgbacken — där man har en vid och vacker utsikt mot älven — finner vi i dag ett egnahem, som tillhör familjen Odd Övergaard. En liten bit därifrån ligger hans stuteri Åminne Stall. Då jag frågar Odd om han inte haft något besök av osaliga andar eller spöken, så svarar han bestämt: "Nej, något sådant har jag nog inte sett till." Men så har det ju nu också förflutit så lång tid att de troligen har kommit av sig och lagt sig till ro. För enligt en äldre pensionerad lektor så torde den sista avrättningen ha ägt rum någon gång på 1820-talet.
     — Själv har jag suttit där inne mellan tallarna och mediterat över mänsklighetens kanske oöverlagda grymheter som medfört mycket lidande. Jag har frågat mig om allt detta har varit nödvändigt. Något svar har jag inte fått.
     Kanske är Galgbacken värd att bevaras intakt. Kanske det t.o.m. borde finnas en skylt där som nämner om vad som där i tiden har utspelats, men som nutida människor glömt bort. Kanske det är bäst så.

 


Södra ingången till Galgbacken. Till vänster skymtar O. Övergaards egnahem.
Södra ingången till Galgbacken. Till vänster skymtar O. Övergaards egnahem.
[OBS! Detta är en vitt spridd missuppfattning. Galgbacken fanns på kullen vid skogsbrynet till höger.]



Fjalar Zittra, Jakobstads Tidning, .
Lars Pensar tillhandahöll och berätttade att själva avrättningsplatsen låg längre in i skogsdungen mot öster.


Läs mer:
Galgbacken av Lars Pensar.
Fler artiklar ur JT.
(Inf. 2006-02-18.)