Recension: Mannen som åt 36 000 år gammal köttsoppa

Eirik Granqvists memoarer belyser ett långt liv som konservator.

En modellerad kropp av en alpstenbock färdig för gjutning. Bilden av Eirik Granqvist är tagen i franska Orleans. Bild: Bild ur boken

MEMOARER

• Det är ju huvudlöst, sa pappa. 
• Eirik Granqvist. 
• Grafisk form: Gun-Marie Wiis. 
• Redaktör: Svenolof Karlsson. 
• Storkamp Media, Scriptum 2023. 304 sidor. 

Tretton år gammal monterade han – ”stoppade upp” som vi okunniga säger – en taltrast, vid femton en kungsörn som då, 1958, inte ännu var fridlyst. Sjutton år gammal var yrkesvalet klart – mot sin fars uttryckta vilja valde han att bli konservator och sökte sig en yrkesutbildning.

I dag är Eirik Granqvist, 79, en internationellt ansedd auktoritet i branschen och en legend i vida kretsar. Nu berättar han om sitt äventyrliga liv i memoarboken ”Det är ju huvudlöst, sa pappa”.

"Också den som ställer sig tveksam till det han säger måste medge att han har ordet i sin makt."

Granqvist är förmodligen synnerligen bekant för både Vasabladets och Österbottens Tidnings läsare. Han har i flera intervjuer och artiklar berättat om sina bragder och är inte den som sticker under stol med sin förmåga. Han är också flitig debattör med ibland provokativa åsikter, men också den som ställer sig tveksam till det han säger måste medge att han har ordet i sin makt.

Granqvist kan formulera sig och det visar han också i sina memoarer. ”Det är ju huvudlöst, sa pappa” är löpande prosa som det är ett nöje att läsa.

Samtidigt som Granqvist berättar om sin uppväxt och karriär ger han en fin tidsbild av den lilla värld som omgav honom på Rajåkern intill Nykarleby stad men inom landskommunens gränser och på stugan i Bonäs – inte så väldigt avlägset i tid men ändå en annan epok än i dag.

Det var en tid då småpojkar kunde få en burk med cyankalium för att döda insekter de samlat.

Föräldrarna var lärare; pappa Ture föreståndare för Kyrkoby skola och mamman Meri timlärare både i samma skola och vid Nykarleby samlyceum och sedan igen lärare, nu som ordinarie, vid skolan maken förestod.

Eirik var yngst i en syskonskara på sex med stor spridning i åldrar.

Granqvist tecknar också ett släktträd där mormor Lovisa står för det exotiska med asiatiskt och vallonskt påbrå, vilket ska ha kommit till synes i Eiriks systrar Gea och Mona.

Hade pappa Ture fått som han velat hade sonen anträtt en helt annan bana än den som sedermera gjorde honom internationellt berömd. Då Eirik, efter att redan skaffat sig grunderna i hantverket, 1962 skulle inleda konservatorsstudierna vid Helsingfors universitets Zoologiska museum sade pappa Ture, som Granqvist skriver ”hårt och patetiskt": Jag tar min hand ifrån dig. Du får ingen hjälp hemifrån.

Granqvist lät inte det bekomma honom, fann sig själv på museet och visade redan då 1962, bara 18 år gammal, det handlag som skulle föra honom långt.

Eirik Granqvist flår och tar måtten på en Alaskaälg. Bild: Bild ur boken

Men tidigt blev också stugan i Helsingfors honom för trång, och han sökte sig för vidare studier och förkovran till Tyskland och Frankrike. I Frankrike fann han förutom fördjupade kunskaper också sin blivande hustru Danielle.

Innan han kunde fortsätta karriären måste han ändå avlägga sin värnplikt, där han med viss möda lyckas klara sig undan med åtta månaders tjänstgöring i en miljö som inte alls tilltalar honom.

Efter tiden i Dragsvik ställs han inför en paradoxal situation på Zoologiska museet. Han får sparken för att han säger upp sig för fortsatt förkovran utomlands. År 1964 tackar han nej till professor Sven Segerstråle som i ett brev meddelar att han skulle utnämnas till ordinarie preparator.

Som kuriositet kan nämnas att Segerstråle, som var kustos för museets däggdjursavdelning, var tvillingbror till recensentens farmor.

Granqvists ”nej” fick Segerstråle att ilskna till, han talade om barnsligt oförstånd och dumhet och meddelade att man avskedar honom så fort han återinträder i tjänst. Till vilket Granqvist kontrade med att detta inte behövs eftersom han själv lämnar in sin avskedsansökan.

"Det som slår mig som läsare är hur ung han var när hans karriär sköt fart."

Granqvists skildring av livet och karriären är lång och utförlig och fylld av äventyr och anekdoter. Det som slår mig som läsare är hur ung han var när hans karriär sköt fart, som akademiker hade han knappt kommit ur startgroparna när han bara drygt 20 år gammal började skaffa sig ett namn.

Jobbet som preparator handlar inte bara om att ta hand om djuret och behärska de zoologiska finesserna, man ska också ha en skulptörs handlag för att kreera de stommar utställningsdjuret byggs upp på.

Anekdoterna är som sagt många. Till de mera exotiska hör den om hur Granqvist tillsammans med en rad amerikanska kolleger monterade och konserverade en 36 000 år gammal bisonoxe som man funnit i Alaska. Bisonoxen hade spolats fram ur en guldgruva nära Fairbanks redan några år tidigare men inlindats i plast i väntan på rätt tillfälle för konservering.

Det var Granqvist som ledde arbetet med att skulptera djuret. Därvid hade uppdraget kunnat vara snudd på rutin. Men permafrosten hade bevarat bisonoxen väl, och köttet som väl formellt hade passerat alla bäst före-datum var fortfarande rött.

Den 36 000 år gamla köttsoppan var ingen kulinarisk höjdare, skriver Granqvist. Bild: Bild ur boken

På Granqvists 40-årsdag 1984 tillredde konservatorsgänget en soppa på köttet. En unik upplevelse, men ingen gastronomisk höjdare. ”Soppan var ätbar, men smakade ärligt talat långt som en korsning mellan gammalt fähus och gyttja”, skriver Granqvist, men säger att ingen av de nio närvarande velat gå miste om den.

”Det är ju huvudlöst, sa pappa” är en räcka av jaktäventyr och skildringar av det intrikata hantverket, men också skildringar av en rad konfliktfulla möten med egensinniga kolleger och mindre förstående chefer. Konfrontationen med professor Segerstråle är inte den enda, och då Granqvist i sin berättelse blottar ett ibland impulsivt temperament kan jag inte undgå tanken att det kanske inte alltid bara var motparten som var svår att ha att göra med.

Eirik Granqvist sträcker ut sin berättelse över ungefär 300 sidor, men kommer bara fram till 1988, då hans karriär i Frankrike och den internationella berömmelse som bland annat skulle föra honom till ansvarsfulla uppdrag i Kina, bara stod för dörren.

En bok som slutar med ”Mitt nya franska äventyr hade börjat” ropar på en fortsättning.