[Affärsbrev från John Good & Sons till Herr CW Sundström Nykarleby daterat Hull den 3 oktober 1867. Firman hade ett ankarspel och ankare som logotyp. Förstoring.]

Mycket hände på haven
och i hamnarna

• Under segelsjöfartens tid, fram till 1900-talets början, var kontakten till hemhamnen och rederiet beroende på postförsändelser och telegram som nådde rederiernas kontor. Den enskilda besättningsmannens brev, om de överhuvud skrevs, var sällsynta.

Men med kaptenernas skyldighet att hålla rederiet underrättat, kom ibland breven till rederiet att innehålla någon uppgift som berörde någon i skeppsbesättningen och kunde delges de hemmavarande anhöriga. Mestadels innehöll dessa kaptensbrev uppgifter, väsentliga för redarnas bedömning av ekonomiska konjunkturer, uppgifter om kostnader för reparationer av fartyget, lasternas beskaffenhet, löpande utgifter för besättningen och fartyget.

Skribenterna, kaptener och styrmän var ju garvade sjöbjörnar som kunde vara ordkarga, men en och annan besatt förmåga att kunnigt och intressant redogöra för händelser under färderna, ibland med medkänsla i bekymmersamma situationer.

Några plock i brevhögarna kan här återges:

Från Helsingfors, 21 april 1854 [Krimkriget har börjat] – ty vi leva i ett tidevarv sedan tider tillbaks dageliga trupp ”immersehr” som till stora delar inkvarteras i staden, vilket sker av borgare, som även umfänger dem med brännvin, vetebröd och ett mera tillpyntat bord för officerarna – – – orka utflyttningar från staden, inmurningar av lager och lösegendom, dyrhet till ytterlighet – – –And. Hardén.

Denna skeppare, som tydligen på utresan anlöpt Helsingfors, får se paniken inför förväntad landstigning av engelsk trupp i staden och beklagar sen i sitt brev den ”dyrhet till ytterlighet” som råder och konstaterar att Gud allena vet vad kommande dagar bär i skötet. Och med den ovissheten försvinner Anders Hardén ur detta sammanhang.

Nykarlebybarken Alexander, befälhavare 1889, J. Kerrman.

FRÅN BOUYUDERE i Turkiet vid Istanbul skriver Kapten C. M. Aspegren om en lång och tråkig resa från Shields i England, varav 23 dagar uti Nordsjön med svår storm från ONO:

Mistade Galljonslisterna och Galljonen gav sig ½ tum ut från fasta stäfven och kom styrbord öfver, äfven Kocksbåten hvilken låg på rufftaket kom en sjö och krossade.

Aspegren var inte ensam om stormskador i Nordsjön och fortsätter sin redogörelse:

Jenni från Brahestad mistade alla båtar och blef läck, Walo, tvenne båtar ock blev läck. Oskar & Georg stortoppen, Kokkola 3 båtar, Carl Gustaf öfra förmastrån, ännu är intet av fartyg hitkomna som gick tio dar före oss från Shields. Uti Dardanellerna låg vi 14 dagar för conträrvind och där fick jag låna dri (drev) av Kapten Bäck ifrån Åbo, och nu har vi drifat upp däcket och skandäcksnåten.

För att understryka stormens kraft räknar kaptenen upp skador på skepp som redaren borde kunna känna till. Yrkesskråets ”redare” var inte så enormt stort i Finland.

Att man kunde låna drev av en annan kapten visar på den hjälpsamhet som var självklar yrkesmän emellan.

FRÅN HULL skriver kapten Carl John Blomberg till rederiet:

Härmed har jag äran underrätta HH om min lyckliga ankomst, den 2 dennes, resan har varit mycket motsträvig i följd af de svåra westliga stormar som nästan oafbrutet rasat sedan jag den 24 augusti afseglade från Uleåborg, uti norra Kvarken hade jag en svår storm från SSO så att en del af skeppets segel sönderslogs hvarföre jag blef tvungen hålla tillbaka inne på Bottenhafvet, vid fastgörningen av Focken föll en man överbord och då stormen som rasade var stark att ingen bergning var möjlig var det verkligen högst bedröfligt att se mannen omkomma.

Så snart jag fått skutan iståndsatt skall jag underrätta HH derom. Skulle det betalas någorlunda ordentligt, sluter jag [fraktavtal] på Ostindien eller Belize. Föröfrigt allt väl ombord och skeppet under lossning i Viktoria Dock.

Jag ber få hafva äran framhärda Med djupaste tacksamhet och vördnad. Carl John Blomberg.

Det var dramatik på Kvarken, men Blomberg nämner inte ens den omkomnes namn, trots att han säger att det var bedrövligt se mannen omkomma. Sjöfolket var tydligen vedertagen förbrukningsvara, som man som befäl var tvungen att se omkomma under olika omständigheter. Dock tycker man idag att de anhöriga borde ha underrättats av rederiet efter kaptensbrevets ankomst.

KAPTENEN HADE ansvar, förutom för fartyg och manskap, även för fraktavtal, så lönsamma som möjligt för rederiet. Kapten Blomberg vill nu föra skeppet till de under vinterhalvåret lämpliga tropiska farvattnen, Belize i Västindien alternativt Java eller Borneo i Ostindien.

Från Point de Galle, den 23 mars 1863, nuvarande Sri Lanka, skriver kapten Löfberg:

Här är förskräckligt varmt och mina ögon sliter, men Gudskelof ännu gör de tjänst – – – om någonting skulle hända mig – hvilket Herren afvände.

Brevet, som går Alexandria – Paris – St Petersburg, når rederiet den 14 april, tre veckor senare. Postgången till Europa från Point de Galle var två gånger i månaden för övrigt. Klimatolikheterna kunde ibland helt slå ut besättningen och kaptenen fick då försöka få folk från land att sköta både lossning och lastning! Så även nu.

Den 23 april avgår följande brev till rederiet med uppgift om att skeppet är under lastning av 3000 säckar ris:

Gudskelof är hela besättningen på fötterna trots endel febertillbud och förekomsten av utslag, och hoppas han komma iväg någon av första dagarna i maj.

I BREVEN från kaptenerna, liksom av redarna uttalas ofta hopp om Guds nådiga ledning när det gäller att uthärda sjukdomar, stormar och andra hot, som man egentligen inte har beredskap för. Vid svåra sjukdomsfall måste den insjuknade lämnas vid någon slags sjukstation av obekant kompetens, i bästa fall på ett sjukhus i någon av de stora hamnstäderna i t.ex. USA eller Europa. Men man kan föreställa sig våndan att bli kvarlämnad i en lite kustby där ingen talade ett språk man förstod, dit ingen postgång gick och där man inte hade något hopp om man ej tillfrisknade.

Till rederiet kan i samma brev förmedlas aktualiteter och rykten från annan breddgrad:

Det amerikanska kriget [inbördeskriget 1861–65] hörs allt fortfara utan förändringar, endast det låter som om England vill gynna sydstaterna. I China och i Japan är det blodsutgjutelser på européer.

Spårlöst försvunnet på haven är ett finskt Barckskepp som lämnade Cap i början på Febr. eller sista dagarna af Januari och sen dess inte hörts af. Med förhoppning att snart, med liv och hälsa slippa härifrån framhärdar tecknar kaptenen Löfberg.

BESÄTTNINGEN ANHÖRIGA kunde då och då uppsöka rederikontoret. Hustrur kunde få förskott på mannens lön, vilket ofta var den enda penningsumma som stod till buds för de hemmavarande. Samtidigt kunde upplysningar om skeppets färder delges, ibland inte så trevliga upplysningar om olycksfall, sjukdom och död hos någon i besättningen också.

”Storstadens frestelser” låter som en filmtitel men kunde även vara förklaringen, som i detta fall då kapten Löfberg skriver från London den 24 april 1865:

Den 21 på afton har Jungmännen Matts Gustafsson Heurald, Israel Nyman, samt Cajutvakten Simon Söderlund rymt. Polisen är satt att söka men troligen är de redan borta med någon amerikanare. Här är mycket svårt med folk. Kommer [nästa tur] till Svarta hafvet, så fruktar jag att största delen av unga reser, ty frestelsen är stor, av ”lockare” som håller ut natt och dag.

FÖR MÅNGA ynglingar var det äventyret som lockade, och vad gäller amerikanare var det den goda avlöningen som kunde styra vilket fartyg en yngling mönstrade på.

För rymlingarna, och även för de anhöriga, blev en rymning även en svart fläck på renommén:

Utdrag af protokollet, fördt å Rådhuset i Nykarleby stad den 14 juni 1869.

§ 57

Sjökapten Ernst August Henelius företrädde och jemte det han i afseende å afmönstring återställde det af magistraten den 9 sept. 1867 för honom och besättningen å barkskeppet Alku utfärdade pass till utrikes sjöresa, i närvaro af stadsfiskalen Johan Henrik Forssén anmält, att af sagde besättning följande afvikit från deras tjenst: Jungmännen Robert Ehnqvist, Karl Gustaf Frill, Anders Johan Hällstrand, Anders Jakob Jönsson och Kåcken August Söderlund i Cardiff i september månad sistlidet år, samt Jungmannen Johan Edvard Bäck i Hull den 18 maj samma år, utan att de kunnat anträffas ehuru anmälan om rymlingarne gjorts å vederbörande konsulaten, på sätt å passet antecknade intyg utredde. Sedan vid granskning af det inlämnade passet befunnits att Kapten Henelius uppgifter överensstämde med å passet antecknade konsulatintyg, afmönstrades det med barkskeppet Alku hemkomna manskapet från dess tjenst å fartyget, jemte det Fiskalen Forssén förständigades att, om skäl därtill förekommer, framdeles ställa dem af besättningen som begått rymningsbrott under laga tilltal.

Afsagt: Ort och tid förutskrifne.

På magistartens vägnar:
E. J. Höckert