III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

Sundström och Sandström

Christian Wilhelm Sundström var född den 6 febr. 1817 i Vasa och började i unga år som handelsbetjänt i Nykarleby, Gamlakarleby, Jakobstad och Vasa. Till Nykarleby återvände han 1842 och var till en början på apotek hos Benzelstjerna i ett eller ett par års tid. Senare var Sundström på handel hos Turdins och Hammarins. Då han slutade hos den sistnämnda fick han ett dussin silverteskedar som gåva. Han fick burskap som handlande 1846 och blev rådman 1855.

Sundström ingick på 1840-talet bolag med rådman Matts Sandström. Denne var född i Larsmo den 25 april 1818, blev handlande i Nykarleby 1830 och rådman 1840. Båda bodde med sina familjer i gården nr 19, som låg norrut från rådhuset [Skall vara norr om Kyrkotorget.], en tvåvåningsbyggnad med port mittpå och rum över porten. Sundström bodde i övre och Sandström i nedre våningen. Gården tillhörde rådman Petter Abraham Lybeck, hos vilken Sandström hade varit anställd som handelsbetjänt 1834—1842, men köptes av Sandström 1843. Kompanjonerna skilde sig 1847, och Sundström köpte s.å. handl. Gustaf Adolf Lindqvists gård nr 1—3, där han efter branden uppförde ett nytt hus ungefär på samma tomt. Vid ”boskiftet” gjorde enligt malicen [elakhet] fru Sandström  61) anspråk på halva dussinet teskedar och fick det, trots att de var märkta C. W. S. Hon fick knotiga fingrar av slikt, sade skvallret, var bra att taga för sig.

31. Rådman Christian Wilhelm Sundström.
Foto 1860-talet.
[Herlers museum.]

Sundström beskrivs som en beskedlig man. Vid sin död 1869 efterlämnade han sålunda en hel korg med outsökta reverser från fattigåren. Länsmannen ville köpa dem och bjöd 100 mark, 200:—, 300,—, men förgäves. Änkan, fru Stina Johanna (f. Rönnqvist) sade; ”Nej, då de fattiga gäldenärerna under min mans tid icke behöft gå från rubb och stubb för dessa reverser, så icke skola de nu heller behöfva det.”

Sandström var mycket musikalisk och lärde bl.a. blott efter gehör barnen att spela och sjunga i stämmor. Då sångerskan Ida Basiliers första konsert i Nykarleby skulle gå av stapeln 1869 i Dyhrs stora sal, kom rådman Sandström och stämde pianot.

Sundström var direktör i sjömanshuset 1863. Han hade framgång som handelsman och skeppsredare och ägde efter Krimkriget däckade båten Friheten, 26/100 i Nykarleby stads Warfsbolag och i barkskeppen Alku, Toivo och Usko, karavellen Albert, slupen Nahebe, 1/2 av skonaren Kiirus och 1/2 av skonaren Vikingen. Han ägde vidare 1/2 av garveritomten med åbyggnader, 1/6 av Laitila hemman i Kauhava och 17/32 av beckbruket. Sundström var första gången gift 1843 med Kajsa Greta Lassander och andra gången 1848 med Stina Johanna Rönnqvist (d. 21.1. 1898). I det första äktenskapet föddes sex barn och i det andra sju, av vilka tio nådde vuxen ålder.

Sandström ägde efter branden gården nr 128 samt 5/100 av Nykarleby stads Warfsbolag och lika delar i skeppen Alku, Toivo och Usko. Han ägde vidare karavellen Kotka och 1/2 av skonaren Kiirus. Han hade 11 barn i sitt äktenskap med Mathilda Charlotta Hjelte, av vilka sex nådde vuxen ålder.

Sundström hade aktier i Kurimo järnbruk nära Uleåborg. Järnvarorna nedfördes till denna stad och därifrån med Nykarlebyfartyg till utlandet, till Cronstadt och Petersburg. Bl.a. torde slupen Nahebe om 19 läster ha seglat med järnlast. Patron Otto v. Essen på Keppo och rådman Matts Sandström hade även aktier i bruket. Gjutgods därifrån användes även i Nykarleby. På sista tiden, berättar fru Hanna Sarlin, fabricerades t.o.m. kökshällor och strykhällor därstädes.

Sundström gjorde årligen någon resa till Kurimo bruk. Fru S. följde någon gång med. Från den tiden härstammar en vaggvisa, som lyder:

”Pappa går på Stockholms bro'r
Köper åt barnen nya skor,
Nya skor med spänner.
Så sover barnen länger.
Sov i ro, sov i ro,
Långan väg till Kurimo.”

En dag kom Sandström och begärde av kompanjonen Sundström en växel på 20.000 mk mot säkerhet i bruket. Han fick det begärda, men någon vecka senare stängde han sin butik och gjorde cession. Kurimo-Backman, d.v.s. bruksförvaltare Axel Backman 62), gjorde även konkurs, men ej själva bruket. Sundström och v. Essen förlorade vardera betydligt på dessa konkurser. Även av v. Essen skall Sandström ha lånat 20.000 mk. Hanna Sarlin mindes sin fars och patron v. Essens samtal om denna sak efter konkursen. ”Huru kunde han så narra oss!”, hade v. Essen sagt. Sundström var också ledsen, men resignerade. Han satt blott och ”rinkade” på sin stol, tills stolen gick över ända. Därmed avbröts samtalet om Kurimo på lämpligt sätt.

[Brev skickat från Stockholm till ”Herr C W Sundstrom, Ny Carleby”. ”Öfver Grisslehamn” står skrivet uppe till vänster och nedanför är stämplat ”FRANCO GRÄNSEN”. ”Lös.[en] 10 Kop. Silfv.” tvingades mottagaren betala. Kuvertet bjöds ut på en auktion år 2005. Juhani Nyman tillhandahöll.]

Efter Sundströms död sålde hans änka Kurimo-aktierna. 63)

Sandström gick i konkurs 1869. Orsakerna var desamma som för Berger och Dyhr. Varulagret såldes i parti och minut under febr.—juni månader 1870. Det bestod av kolonial-, manufaktur- och korta varor, järn och spik, järnsmide och gjutgods samt stål, champagne, bordsviner m.m., ävensom konkursboets lösegendom, såsom arbetat silver, koppar m.m. Den 25 okt. såldes på offentlig auktion en del uthusbyggnader, ett parti handelsvaror, en lastbåt och tre mindre båtar, 39 aktier i Ämmä-Kurimo AB, konkursmassans osäkra fordringar, lösegendom m.m. 64)

Efter konkursen var Sandström stads- och kronokassör 1872 och tolagsbokhållare 1872—1875. Han var vidare t.f. drätselkamrerare sedan den 24 febr. 1875 och ordinarie sådan från den 12 dec. s.å. till sin död. Han dog den 1 juni 1876.