Med barkskeppet
”Iris” från Brahestad till Philadelphia

Herman Backman skrev många brev hem till hustrun Tilda. Han skriver om det han upplever i fjärran länder, men också om sin längtan hem.

Den 15 augusti 1876 har kapten Herman Backman från Nykarleby tagit emot befälet på det alldeles nybyggda barkskeppet ”Iris” som låg redo för avfärd i Brahestad.

Iris

• Barkskeppet Iris har byggts av Nils Peter Möller, skeppsbyggmästare, stapelavlöpning 1876 I Brahestad.
• Dräktighet 779,75 brt (433 läster).
• I det 52,60 meter långa, 10,60 meter breda och 6,60 meter djupa kravellbyggda skrovet kan hon lasta 547 standarter trävaror eller en stenkolslast på 1100 ton.
• Första ägare är Zacharias Durchman i Brahestad 1876–1883.
• Efter Herman Backman kommer hon att ha sammanlagt 13 kaptener innan hon 1910 säljs utomlands.

[Iris. Bilden var ej med i Pedersöre.]

Herman är en erfaren befälhavare och har hunnit vara kapten på briggen Niobe, barkskeppet Laine och barkskeppet Vellamo. Legendariska har hans långresor till Australien blivit.

[Herman Backman. Bilden var ej med i Pedersöre.]

Första anhalten är Nykarleby, hemstaden, där en last av plankor ska tas ombord för Hull i England. När lasten är ombord sätter sig Herman med skrivtyget. Klockan är 4 på morgonen och nu öppnas poesin ådra hos Herman och han skriver:

”Än natten stilla låg och myste
Ett dunkelt skimmer över viken låg
En stjerna uti vester lyste En annan uti öster sågs
Snart syns ej mer den enas flamma
Stjärna inför dagens syn
Aurora framstår i detsamma
sina ystra fålar öfver purpurskyn
Minut! när himlens fåglar alla
Sin hymn uppsänder till sin Gud.
Men vågorna mot stranden svalla
Evigt samma mållösa klagoljud.
Då över fjärden vinden ilar
Smekande från nord till dans
Kring Iris där hon ännu hvilar
Inom skärens slutna krans
Väck henne nord ! att bojan bryta
med den hon uti viken bands
Jättevingarna att trofast knyta
Till flykt bland vågors lek och dans
Till Havs! till dessa blåa slätter
dem förr jag plöjt engång
Du Iris på den första färden sätter
Hälsad utav lundens morgonsång
Styr söderut! på välkänd bölja
Till min barndoms blåa sjö
Där vågor stilla, stilla skölja
Stranden av min kära ö – – – (+ 3 verser)

Herman var på det sättet ovanlig som kapten att han genom sin vetgirighet och konstnärssjäl trots bristfällig skolbildning, systematiskt förkovrade sig med självutbildning. Arbetsdagen innehöll lektioner i läsning, skrivning, ritning, historia och kulturhistoria. Sitt liv till sjöss inledde han som tioårig kajutpojke!

Den 17 augusti fälls ankaret på Alörs redd och Herman renskriver sin fyraversers dikt, samtidigt som förberedelser för planklasten till Hull från Åminne såg granskas och mäts och sjåare ackorderas. Kommerserådet Malms plankstaplar fyllde denna tid den plan som senare började kallas kantor Nesslers linda. Stockarna som sågades till plankor och spakar flottades och kördes så långt ifrån som Kuortanetrakten.

Porträtten av makarna Backman är troligen målade när de var i 40-årsåldern. De finns i farstun till Juthbacka gård.

Herman är mycket nöjd med Iris egenskaper. Den 23 oktober 1876 skriver han till sin älskade Thilda från Öresund:

Nu har vi kommit så här långt och seglar i sundet utanför Köpenhamn. Vinden är god och skeppet går med en ryslig fart. Klockan 12 kommer lotsen från Helsingör. Resan har gått mycket bra, undantagandes der utanför Nykarleby där vi fick ligga fyra dagar. Sedan har det gått bra och fort. Om nu lyckan vore god når vi i slutet av veckan till Hull. Nu hinner jag inte mera, hälsning och tusen kyssar från din Herman.

Den 10 november kan Herman skriva från Hull till Mathilda i Nykarleby och tackar för brevet av den 31 oktober med två packor brev. Han omnämner att han prenumererat på en engelsk tidning för redare Hedströms räkning. Själv har Herman innan han for från Nykarleby prenumererat på en tidning som han besviken konstaterar att ännu inte kommit fram. Lite småskvaller om andra skeppare och kapteners framgångar och motgångar, skriver han också om innan han ger en skopa beröm åt gossen ombord, Ville Roos från Vernamo. Jo han mår mycket bra och är en duktig pojke men den andra pojken ombord, Tabell, han är sovande, nästan som ett inventarium, man säger det och det, han bara förmanas, men kommer ej ihåg hvad man sagt för en timme sedan, nog är han ändå ganska bra bara han blir några månader i läran avslutar Herman.

Igår var jag och tog mig ett varmt bad som gjorde rätt gott, frisk och vid galant humör har jag varit hela tiden, från mina affärsvänner i America hade jag brev häromdagen och de giva oss goda förhoppningar. I kväll har besättningen fått pengar, hvardera omkring 2 pund och nu går gossarna och köper sig en sup och påtugg, någon halsduk, stöflar, etc. Hvad det allt vore roligt att ha dig på skeppet. Dagarna går nog men kvällarna blir långa, farligt långa och sitta så ensam, men vad skall man göra. Nu går jag att skriva för dig Thilda i den mystiska pärm jag under ensamma stunder sammanskrifvit, minnen från färden i augusti från Brahestad till Nykarleby med Iris. Du bryr dig icke just allt för mycket om poesi men nog kan du ändock läsa igenom det en gång eller två–tre om du vill.

Jag såg en tärna med de sköna dragen
En själ, en himmel i sitt ögas glans
Och mild och varm som Julidagen
En förgätmigej uti en rosenkrans,
Ren, ädel, god för älskarns blickar
Men blunda om han engång skickar
Till dig en blick i vrede eller bön.
På denna panna endast godhet målar
De höga tankars tempelsal
der jemnt Guds kärlek strålar
Deadem af perlor tusental.

Breven hem blir ganska många:

Vi lämnade Hull docka, som du finner av mina föregående brev, redan tisdagen den 19 dec. det var då nästan stiltje. Men hemma så långt som till Grimsby eller utanför, blev vinden emot och vi nödgades ankra. Här har vi legat alltsedan på samma ställe, med land omkring kanske på en mils avstånd från Iris. Dagarna har gått framåt, långsamt, enformigt utan egentlig sysselsättning, utan annan tanke än vinden. Nej nog har tankarna varit annorstädes, älskade Thilda, du vet dem, du anar dem hos vem de varit.

I går kväll när högtiden ingick ringdes det i tempelklockorna i land, dessa toner tyckte jag var så vemodiga, ett blandat kanske av oförklarligt vemod blandade sig även i mitt sinn, det är det enda ögonblick jag haft tid att överlåta mig åt det oändliga. Många andra bekymmer upptaga oss här på havet, ingen beröring med land har jag haft sedan vi lämnade Hull-dockan den 19 december och vet svårligen om jag kommer att sända detta brev förrän med lotsen som vi har ombord, vilken kommer att stanna så länge som vi ligger här och vidare tills vi kommer ut på fritt vatten i Nordsjön. Huru länge vi ännu här få dröja är tillsvidare obekant, allt beror på vindens riktning och vädret.

Vår julafton tillbringades på följande sätt, det var ju söndag. Eftermiddagen läste jag några gamla tidningar från dig, dem jag genomläst en gång förut. På kvällen begynte Wille [från Värnamo] och jag spela ”dam”, icke på mynt men på flickor! Jag vann, han vann och bägge vunno vardera. Han vann Thima [Ultima] och Selma, jag vann Aline och Olga [fröknar vid Juthbacka]. Så fortsatte spelet till klockan halv åtta då vi åto vårt lapskojs [saltkött och potatis] och risgrynsgröt med mjölk av sirap, vin och vatten samt till dessert en bulla som var gjort av en deg av 2 mått mjöl, 2 mått smör, 2 mått socker och 5 ägg. Kvällsvarden var redan undanstökad före åtta.

Wille Roos begynte skriva i sin journal och jag detta brev och sen skulle dam-spelningen börja igen. Nog hade jag kunnat ligga i Hull härintill julen emedan vindar och vädret har varit så styggt att inga skepp av de fyrtio som nu ligger färdiga ha kunnat gå till sjöss, men skulle jag ha legat i Hull över julen skulle man genast i Brahestad [skutan Iris hemmahamn] ha sagt; det är märkvärdigt hon skall ligga där och ej fortsätta sin resa. De kan inte sätta sig in i våra förhållanden, nu dessutom har de ingenting att säga, nu ligger jag här med Iris en annan fånge likt, man behöver dock inte säga att han roar sig där han nu ligger. Det är sant, här är långa dagar. Nu då jag skriver dessa rader håller Tambell och Wille på att spela dam, jag har just slutat, klockan är omkring halv tio på kvällen, den är hos er då, mina älskade vänner, just elva.

Ni sover och drömmer ljuvt. Natten är tyst och stilla så länge till böndernas klockor och bjällerklang störer er till morgonen. Här däremot viner stormen, regnet piskar emot min fönsterruta, skeppet rullar lindrigt av en hög sjö från syd, mörkt är det som i graven därute på däcket.– gissa Thilda var jag skulle önska mig vara hellre.

Hur har det gått med Woldemars 12 markor som jag sände från Hull, fick han dem, har han köpt julklappar för dem? Har ni varit på Juthbacka i afton eller hemma?

Juldagen: Jag mådde inte bra här i natt efter gåraftons kalas. Jag föråt mig! Ser du man kan föräta sig av salt kött och potatis och vattenkokad risgrynsgröt med sirapsblandat i stället för mjölk, men saken var den att jag åt dessutom för mycket dessa sammansatta kakor och troligen var de för hårdsmälta så gav de mig buller i magen.

Nu är jag på bättre lynne sedan jag skänkte kvällens barlast åt vår päre. Jag sofde idag på morgonen till klockan elva och då drack jag en kopp kaffe. Jag steg upp då klockan i Nykarleby var halv ett, tidsskillnaden är halvannan timme. Allt fortfarande motvind, det snöar och blåser friskt idag; tillkomma stora ångbåtar som ej kan gå ut i vädret.

Inga julklappar har vankats ombord, ej en enda sådan har varit synlig, ingen julgubbe, ingen julgran, inga glada sånger, inga läsande barnröster, inga ljus, inga glada kärleksfulla blickar, inga famntag och omfamningar, inga kyssar från friska läppar, ingen sängkamrat, inga hälsande vänner, ingen bjällerklang, inget hojtande av bönder på julmorgonen, ingen tjusande uppmaning av Thilda att stiga upp på julmorgonen och se juljusen tändas. Inga orgeltoner och ingen klockaresång, nej intet av allt detta, blott stormen viner i vart tåg och ostan piskar mot vår kojbäddsruta. Iris gungar på en grumlad bölja, ej vetande dagens sanna betydelse. Sådant är livet, men detta är ingenting sedan man är man. Vanans makt behärskar oss när vi bliva vana vid någonting, det är detsamma vad, känna vi ej saknad av det bättre!

Nu har jag gjort en lång promenad på däcket, kallt och ruskigt är det, men det är ändå bättre att ligga i hamn, fast den hamnen är icke så bra, den är ungefärligen som Thorsö redd hemma.

Och nu blir det middag: den består av en ärtersoppa och färsk fisk med potatis. Fisken är en bättre sorts fisk, den kallas Flundra, Smaklig måltid.

Så avslutas julfirandet på Grimsby redd och nästa gång Herman Backman får fast mark under fötterna är i Philadelphia på amerikanska östkusten.


Men Hermans skaldeådra hinner ännu med en dikt som han kallar ”Stjernan”. Stjärnor var sjömännens enda fixpunkter under långa vaktturer nattetid på ödsliga oceaner. Att se polstjärnan var som en hälsning hemifrån, efter den styrde man, den ledde en hem! Och för sjömännen på Australienrutten, som var Herman välbekant, blev även södra korset en bild som nitades fast på näthinnan, ävenså att se Karlavagnen hänga upp o ned:

Stjernan:
Ren i min ungdomsdagar
Såg jag en stjerna blå och ren
I hösten än, fast varje fågel klagar
Sken hon då kulna stormar kväns.
Hoppets milda klarblå stjerna
Jag i mitt hjerta nämnde henne så
För henne ut bland sjöars tummelhjerna
Gick jag att trotsa faror då.
Jag drog bort men stjärnan uti drömmen lyste
för mitt öga lika huld och lika ren
Och drömmens englar sakta myste
om kärlekskväden i mitt öra in.
Hon böjde sig alltjämt mot meridianen
och för varje tid hon högre strålglans fick
som liljan vek när hon på gröna planen
Blott böjs för Härskarns allmaktblick.
En sprittning i mitt hjerta kände
Då på nytt jag stjernas blickar såg.
Hur hjertat slog och pulsen brände,
Jag vet det ej, jag endast såg och sågs.
Nu har vi samma höjd utöfver polen
nu är vi tätt invid hvarann
på samma linje ifrån solen
Lågan, ljuset, lyckan den är likadan.
Allt ädelt rent – bor hos oss derinne
Hjärtats låga den är evigt sann.
Mödor som på livets ban vi finne,
Wi dela dem, vi dela lika med hvaran.
De fröjder som på färden mötes
oss begge,så den ena eller ann
Liksom vi delt när tårar götes
Då ock vi delar likadant

Känslosamheten hos sjöbjörnen och omtanken är uppenbar, hustrun Mathilda alltså Thilda Kjellman som han gift sig med den 16 september 1866, tilltalas alltid med de innerligaste orden, döttrarna Anni, Ester och Helga skymtar i breven som ”flickorna” men sonen Woldemar har sin faders speciella omtanke och den relationen kommer synnerligen fram i den skrift, ”Till min Faders minne” som Woldemar som professor och Malmska sjukhusets tillskyndare, som vuxen skriver.

Nu inför julen 1876 på Grimby redd får den endast 6-åriga sonen detta brev från fadern Herman:

”Min älskade Woldemar! Tack skall du ha för det bref som du skrev till din pappa, jag blev så innerligen glad då jag fick detsamma och länge har jag dröjt med att besvara det men jag har haft så mycket att bestyra. Här innesluter jag dig en liten ”klapp”, julklapp som man säger, en 12 marks sedel, den skall fördelas lika mellan er tre, Anni, Esther och dig, fyra mark skall vardera få, gå och växla sedeln till moster Emelie och ge Anni 4 mk, Esther 4 mk och behåll själv 4 mk. Flickorna köper åt dig julklappar och du köper åt flickorna. Skall ej detta bli roligt när julen kommer att få julklappar och dans omkring julgranen och sjunga och fröjdas. Bra gärna skulle jag vilja vara hos eder. Det är inte så roligt här. Nog kan det hända att jag seglar bort härifrån Hull efter en vecka till America. All last som vi intogo i Nykarleby är utlassad och ”IRIS” klart att gå till sjöss. Minns du vad Iris är för slag – jo om du inte kommer ihåg så är det pappas skepp som heter så, och nu får jag önska dig och flickorna en glad och trevlig jul samt många julklappar och framför allt, hälsa det att man icke får springa ute och förkyla sig.

Hälsa åt mamma, ammo och Anni och Esther, Helga [som var för liten att få julklapp!] samt mostrarna på Juthbacka. Tag dig en kär hälsning från din pappa.

Sen flyttades ”Iris” till Grimby redd och där tillbragtes julen 1876 innan avfärden till Philadelphia. Därifrån avgick Iris den 6 april till Antwerpen med vetelast där befälet på Iris överlåts till kapten Laurin för att fortsätta i fram och åter trafik över atlanten medan Herman Backman tar ångbåt över London till Göteborg–Stockholm–Nykarleby. Här nås Herman med bud om att han erbjuds ett befäl på Finlands största segelfartyg, fregattskeppet Imatra hemmahörande i Kristinestad.

Dessa kommande 9 år som kapten på Imatra blir Hermans sista befäl. Efter att han mönstrat av och varit hemma i Nykarleby en vecka avlider Herman 19 maj 1887, endast 47 år gammal. Ett långt och framgångsrikt sjömansliv är till ända.

Lars Pensar

Pensionerad lärare och aktiv loklahistoriker bosatt i Nykarleby.


Källor: Originalbrev i Nykarleby stads arkiv.