Erik Reipsars verk
i minnesutställning

Tavlan, som Ingela Bodbacka-Rak och Irja och Ann-Katrin Reipsar hängt upp i bakgrunden är Ung väntande mor och målades när Irja väntade Ann-Katrin. Förstoring.

Erik Reipsar var lärare och konstnär. Och som de flesta konstnärer levde han oerhört intensivt. Nu efteråt kan vi bara fråga: Anade han att tiden brådskade?

Det är många frågor, som jag skulle vilja ställa till någon den här dagen, när jag följer med när hans hustru Irja och dottern Ann-Katrin och kultursekreterare Ingela Bodbacka-Rak packar upp hans konstverk i ämbetshuset.

— Det var så med honom, att han hade en nyfikenhet på allt, som kunde bli till något, säger Irja. När han gick på stranden, såg han en träbit och såg i den vad den i själva verket var. Och han måste bara prova olika saker. En dag sa han till mig: ”Jag skall sy en klänning åt dig!” – Och det gjorde han och sydde med detsamma också en åt Ann-Katrin.

— Vi jobbade alltid tillsammans med olika saker, därför har det varit så svårt, nu när han är borta. Det var länge som om halva människan i mig var borta.

– När han lagade smidet till bälten, sydde jag bältena. Jag träffade Erik när jag var fjorton år och sedan den tiden har vi påverkat varandra, jag med min hemslöjd och han med sina arbeten.

— För mig betyder hans efterlämnade arbeten mycket, säger Ann-Katrin, som är abiturient i år. Det betyder att jag har något kvar av honom. Jag har själv nog tänkt mig en framtid inom något konstnärligt yrke, kanske något med textil.

— Också för mig betyder hans arbeten väldigt mycket, instämmer Irja. Först när han dog, hade jag svårt att se allt det här. Också nu, när vi skulle börja med den här utställningen. Men bara till en början. Nu är jag glad över att jag får planera den här utställningen tillsammans med kulturnämnden.

Det var Östen Engström, som tog kontakt med kulturnämnden och föreslog att den skulle ordna en minnesutställning, berättar Ingela Bodbacka-Rak. De här båda hade många gemensamma arbeten. Erik Reipsar illustrerade många av Östens böcker den här tiden. ”Oskars bubblor”. ”Trolla med ord”, ” På tal om rösten” – de här två senare skrev Östen Engström tillsammans med Wawa Stürmer. Erik Reipsar illustrerade också många skolböcker åt andra. Hans bilder blev också animationsfilm för skol-TV. Och vid sidan av allt det här – och skolarbetet: Teckningslärare vid Nykarleby seminarium en tid, och vid barnträdgårdslärarinstitutet och föreståndare vid Normen – målade han och gjorde tennarbeten.

Bara det här antyder något om hur intensivt han levde. – Han arbetade dag och natt, när han hade någon idé, säger Irja.

[En bild av Oskars bubblor med flera fanns på nätet.]

Hjärtat, pärlan, cirkeln

Hans första tavla i olja, som finns med på utställningen, är från 1956. Under tiden han studerade vid Nykarleby seminarium, arbetade han rätt mycket med grafik och träsnitt. Han prövade också på porträttmålning. Bl.a. hans barn som små. Men så 1969 upptäckte han tennet och dess användbarhet. Han tyckte ganska snart att han behärskade tennet bättre än olja.

Tennets formbarhet har gjort att tennet i långa tider använts till smycken. Tennet har också färgnyanser, som gör att konstnärer gärna jobbar med det. Erik Reipsar gjorde hängsmycken i tenn, broscher, ringar, armband, brudkronor, skärpsmycken, väggprydnader m-m. Allt gjordes som handarbete.

Genom sitt intresse för judisk kultsymbolik, byggde han upp nästan alla sina tennarbeten kring antingen hjärtat, pärlan eller cirkeln.

Det är ett fint initiativ av kulturnämnden i Nykarleby att på det har sättet uppmärksamma Erik Reipsar, tio år efter hans allt för tidiga död.