Hans von Schantz

Seminariedirektorn som fostrade
en lärargeneration till folkbildare

Hans von Schantz.

I det stora program vår folkskolas fader, Uno Cynaeus, uppgjorde ingick även detaljerade förslag för hur lärarutbildningen skulle utformas. Till sina huvuddelar blev detta bestående i hundra år. Han hade tänkt sig ett enda seminarium för Svenskfinland och detta skulle vara gemensamt för kvinnor och män.

Efter en lång dragkamp blev det dock två. Det kvinnliga förlades till Ekenäs och det manliga till Nykarleby. Vartdera underlydde skolöverstyrelsen. Det lokala ansvaret handhades av ett lärarkollegium med en direktor som ordförande. Han var utrustad med stora fullmakter och hade ett ansenligt ansvarsområde. Kollegiet bestod av åtta lektorer. Därutöver fanns det skilda verkmästare för trä- och metallarbete samt en trädgårdsmästare.

För att vinna inträde i seminarium krävde stadgandet att ”sökanden hade fyllt sitt adertonde åldersår, var till Herrens heliga nattvard admitterad, ägde en sund kroppskonstitution och oförvitlig vandel samt nödiga kunskaper och färdigheter”. Den som efter ingående förhör blev antagen som elev skulle hållas på en terminsprövotid. Lärarkollegiet prövade sedan lämpligheten.

Till direktors uppgift hörde att tillse att ordning och skick ofelbart rådde vid läroinrättningen. Såväl lärare som elever och tjänstefolk var under hans uppsikt. Tydliga regler bestämde angående åtgärder och straff vid förseelser.

Under Nykarleby seminariums 97-åriga tillvaro verkade hela åtta ordinarie direktorer. Den längsta tjänstetiden räknar vi för Hans Fredrik von Schantz, hela 29 år, 1939+1968. Han var född 1903 i Helsingfors, var teol.lic. då han blev antagen som direktor i Nykarleby. Därförinnan hade han verkat vid olika läroverk i Hfrs. Som medtävlare till tjänsten hade han ingen mindre än Gösta Cavonius, som dock blev distanserad i undervisningsprovet.

Vid sidan om tjänsten var von Schantz engagerad i församlingens förvaltning, i stadsfullmäktige och i den kooperativa rörelsen. För sina pedagogiska insatser erhöll han undervisningsrådstitel 1967. Han blev hedersdoktor vid Åbo Akademi 1978. Han avled redan följande år.

För Hans von Schantz var dock seminariet det väsentliga. Från sin bostad i residenshusets andra våning kunde han följa praktiskt taget allt som hände på området. Livet i internatet (”Knarken”) var under hans synnerliga hägn. Där fick burkarna lära sig nästan allt, som ansågs viktigt för en blivande folkfostrare.

Hålla ordning i skåpen med alla byglar svängda i samma riktning. Bokhyllorna prydliga. Sängarna med dagtäcken av pepitatyg, militäriskt bäddade. ”Kom ihåg pojkar, att ordning är arbetets hävstång!” Torka fötterna! Blanka skorna! Hälsa artigt och lyft hatten för den du möter! Ja, mycken uppmärksamhet ägnades åt belevenheten. Och det har envar haft nytta av senare. Var punktliga! Kom inte för sent hem på kvällen! Hade någon varit försumlig så kunde genast efter morgonbönen vankas en inte alltid så trevlig anmärkning inför allt folket.

Största delen av ynglingarna kom från Österbotten, omkring 60 procent i genomsnitt. De hade kanske inte så stor världsvana och behövde tillägna sig den. På de högre klasserna var grundutbildningen rätt varierande. Elever med folkskola, mellanskola och studentexamen kämpade s.a.s. i samma kategori. Schantzen gav ibland uttryck åt att den förstnämnda gruppen tillhörde hans favoriter. Det var kanske taktiskt eller tänkt som uppmuntran. Faktum var väl att de fick kämpa hårdast för att hänga med.

På 40- och 50-talen var det många som kom direkt från kriget till studierna. De kunde vara rätt obstinata och för sina lärare säkert ofta självrådiga. Mången tyckte att direktor var väl despotisk. Det gick så långt att man försökte få honom avsatt. Skolstyrelsen fick ta emot klagomål och sände Gösta Cavonius att medla fred, vilket han även lyckades med.

Som skolledare var von Schantz utan tvivel en toppenkraft. Särskilt då som organisatör. Ingenting lämnades åt slumpen. Allt kom han ihåg. Han hade sin lilla svarta med i fickan överallt och i den fanns en noggrann lista över allt väsentligt. Under kriget hade byggnaderna farit illa av militärens framfart. Men snart var det lagat och förbättrat.

Då seminarielärarna från hela landet hade möte i Nykarleby en gång på 50-talet uttryckte många rektorer förvåning över hur väl allt var ansat och skött. Parken och trädgården var ju den tiden ett mönster, som man förundrades över.

Inventarierna vårdades på allt sätt av de anställda tjänsteandarna. Allt, in till minsta pryl i verkstaden, var katalogiserat. Jag minns att lektor Forssander en gång var litet irriterad. Han hade behövt smalfilmsapparaten för en film från en ambassad. ”Den har inte ännu blivit katalogiserad, fastän den funnits i två år. Vi får därför inte använda den”, var hans syrliga kommentar.

Vår direktor var även en framstående lärare. Hans ämnen var religion, kyrkohistoria och finska. Senare även psykologi. I samband med sin undervisning gav han även en hel del pedagogiska vinkar och tips. I början av 50-talet hade han just gett ut sin religionsbok för folkskolan. Den var före sin tid på många sätt ett mönster bl.a. genom de kartor, planscher och arbetsuppgifter den innehöll. Undervisningen i religion var känslig bl.a. för att rätt många studerande inte gillade de liberalteologiska förklaringar, som ibland serverades. Det kunde gälla t.ex. de tolkningar v. Schantz gav till en del underberättelser. Spännande diskussioner kunde uppstå.

Ibland kunde vindarna blåsa rätt starkt i elevkåren. Det hände någon gång att man gick i opposition mot någon elevavvisning. Även vitsordsgivningen kritiserades. Sådant händer alltid i skolor. En och annan lärare hade benägenhet att komma för sent till sina lektioner. Då gick ett påbud ut, att läraren skulle antecknas försenad, ifall han inte fanns på plats tio min. efter ringningen. Korsström kom ibland försenad. Vid ett tillfälle röt han till dejouren: ”Varför har ni inte skrivit upp mej?” Varpå Söderling replikerade i skämtsam ton ”Nå, vi är nu int så stränga nu i början!”.

Vår direktor kunde nog förstå skämt.

En historia här. En grannfru sände sin son till fru Karin von S. för att låna ett speciellt kokkärl. Väl uppkommen i trappan tryckte gossen på klockan och väntade att dörren skulle öppnas. Han blev alldeles till sej, när husets herre plötsligt står i dörren. Gossen överraskad: ”Hej! Är mamm diin heim naa? Direktorn fick sig ett hjärtligt skratt. I samma trappa hade även mången seminarist stått på darrande ben och önskat ett saligt slut på besöket.

De sista åren av v. Schantz tjänstetid upptogs av byggverksamhet. Men ej heller så litet av kampen om seminariets framtid. Här gällde det kamp mot väderkvarnar. Det gjorde att den annars stridbare direktorn började svikta i övertygelsen och kamplusten. Somliga har ansett att hans insats blev något ambivalent. Till för sitt uttalande för Vasa under femtitalet blev han kraftigt klandrad. Efter en seg strid mellan de båda seminarieorterna tog Österbotten dock hem spelet och Lärarhögskolan förlades till Vasa.

När man hör omdömen av tidigare elever långt senare, så är de mestadels rätt positiva. Visst var han fordrande och ibland onödigt skarp. Men visst lärde vi oss mycket av honom och hans inrättning. Våra bygder har haft stort gagn av den gamla folkskollärarkåren. Många finns än på höga poster i skolvärlden. De har eldats av orden i en jubileumskantat. ”Bröder, till en ädel gärning har vi livets krafter vigt.”