Svårt sårad och stående på knä försvarade han sig tappert med sin värja mot fiendens bajonetter tills han döende föll ihop i snön. Jämte honom stupade 13 av de 18 officerarna vid samma regemente.
Detta hände för 245 år sedan, den 19 februari 1714, en dag så kall att soldaternas händer stelnade kring gevären. Denna olyckliga dag, då endast spillrorna av hären lyckades att med livet i behåll undkomma sina fiender efter slaget vid Napo i Storkyro, cirka 4 mil öster om Vasa.
Mannen som förgäves värjde sig med sin huggare var översten vid Björneborgs regemente Odert Reinhold von Essen, född år 1665 och stupad under stora ofreden vid endast 49 års ålder. Man fann honom på slagfältet tillika med sina officerskamrater och soldater, men av fienden utplundrad.
Enligt traditionen fördes han till Nykarleby stad, där han sänktes ned till den stora vilan under kyrkans golv. Att gravläggningen skedde i stor hast och utan ceremonier förstår man. Trakten vimlade ju av skäggiga segrare, och stadens befolkning hade satt sig i säkerhet på andra sidan av Bottniska viken.
Signaturens tankar har ofta under årens lopp stannat vid den gamla karolinen och hans öde. Att han fick sin; grav i Nykarleby stad tyder på att han tillhörde församlingen eller åtminstone bodde här. I annat fall hade man fört hans kropp tillika med mången annans till det betydligt närmare Vasa. Då kyrkböckerna förstördes under ofreden, kan man av dessa inte få några upplysningar. Men traditionen, som bevarats under generationer, berättar att hans sista vilostad finns under den gamla kyrkan, som då var endast åtta år gammal.
[Odert von Essen: Jag korrigerar Frimans funderingar om att översten skulle ha tillhört församlingen i Nykarleby. Det var nog bara ett infall hos de två kaptenerna Collin le Clair och Mårten Thesleff. De ville snabbt bli av med kroppen och få den i ”vigd mull” och sedan fortsätta norrut. Någon ceremoni var det knappast tid med.
O. R. var född på Koiskala gård nära Lahtis, den ärvde han och köpte dessutom Paaso gård i Heinola landskommun. Där bodde familjen 1714.]
Vi har någon gång påträffat personer som påstått sig ha varit ned under kyrkans golv. På frågan vad som finns där har vi fått olika svar. En påstår sig ha sett en ung mor med sin baby på armen, en annan en gammal krigsman i full uniform, medan en tredje säger sig ha sett något annat. Vid ett tillfälle beslöt vi att själv gå ned i de dödas rike. Den dagen höll på att få en ända med förskräckelse, beroende på att den långa gummisnodden till vår ellampa plötsligt fick fel. Också ficklampans batteri gav långsamt upp andan, och endast vägledd av snodden sökte vi oss genom bråte av olika slag ut ur labyrinten. Vi har sällan njutit av dagsljus och solsken som efter den utflykten.
Härom dagen upprepade vi vårt besök, nu i sällskap med ett ungt par. Den unga frun är troligtvis den enda av sitt kön som frivilligt skulle ha följt med på den utflykten. Belysningsdetaljen var denna gång fullt betryggande säkerställd.
Vårt ärende var att se den omtalade gamla krigaren som i full uniform sades ligga där. Största delen kistor är sönderfallna, och benrester och dylikt upptar strängt taget varje kvadratfot av den gropiga och ojämna markytan under golvet. I en enstaka kista fanns en mumieliknande gestalt, ordentligt klädd och med händerna knäppta. Inne i locket lästes skrivet med grov timmermanspenna men med sirlig handskrift namn och födelseår på den döda. Där fanns månget 1700-talsnamn av kända släkter, vars efterkommande i många fall ännu bor på orten. Till saken hör att endast de förmögnare familjerna hade råd att lösa gravplats under golvet, medan mindre bemedlade sökte sitt sista vilorum ute på kyrkogården. Kistan ställdes alltid i riktning öster—väster, morgonsolen ansågs bli särskilt stark och lysa också ned i jorden, där den sticker den döda i ögonen och väcker honom till ett nytt liv.
Slutligen fann vi den stupade översten. Att gravsättningen skett under stor brådska och onormala förhållanden syntes. Man hade icke hunnit skaffa en kista, utan placerat kroppen på ett kistlock från en främmande kista och utan att täcka liket skyndat därifrån, naturligtvis med mening, att längre fram bereda honom ett anständigt vilorum. Kroppen var plundrad på allt. Utom underkläder av hemvävt linne, en enkel men välfodrad mössa samt de långa svarta läderhandskarna av den karolinska modellen. Egendomligt nog ligger hans höga herre konungen i Riddarholmskyrkan i Stockholm iförd vit svepningsskjorta men också med de långa karolinska handskarna. Kanske var det en dåtida sed? Enligt uppgifter dog översten med 32 sår på kroppen. Vilket vi betvivlar. Bröstet är ju bajonettens främsta mål, men i detta fall var den mumifierade huden på bröstet oskadad. Möjligtvis blev det hugg på armar och ben, men av något sådant fanns inga spår numera. Dödsorsaken måste ha varit det fruktansvärda slag som träffat högra sidan av underkäken, rivit ett gapande sår under käkbenet samt slitit lös några ännu kvarvarande tänder. ögonblicklig medvetslöshet med döden i den starka kölden som följd, anser signaturen som dödsorsak. Kroppen var 170 cm lång, icke axelbred, samt händerna samt fingrar och naglar ovanligt långa och vackra. Kraniets form anser vi gå igen såsom ett typiskt drag hos mången i den dödes släkt.
Det finns ingenting som bevisar att mannen verkligen är den vi sökte, men såret, de primitiva omständigheter under vilka gravläggningen skett, de långsmala och vackert vuxna händerna (ett släktdrag?) samt kraniets form gör att vi är bergsäker om att här vilar översten och stamfadern för den i Finland boende släktgrenen.
Han;vilar fortfarande i det obekväma kistlocket, men alldeles nyligen övertäckt med ett linnelakan vävt anno dazumal vilket den unga frun hade med oss sökt fram ur sin gamla släktkista.
Och med ett »farväl, herr överste», sökte vi oss upp till de levandes boningar.
|