Jag var en ung tonårig när jag begav mig av hemifrån tidigt om sommaren år 1895. Min destination var New York, jag måste korsa Atlanten tre gånger, i ett segelskepp och ta ett par resor till Väst Indien, en av dessa till den Brittiska ön Trinidad, också till Venezuela, där solen står rakt upp över ens huvud mitt på dagen.

Hur som helst, tidigt en kall Januari morgon stiger jag av tåget i den stora staden New York!

Det var just vad jag hade förväntat mig att finna, jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag var nyfiken och full av hopp där jag vandrade efter West Street med sina hästdragna spårvagnar. Amerika ... äntligen här där alla var rika och guld växte på träden, äntligen var jag där!! — Jag var inte mer än en halv timme där innan en ficktjuv hade befriat mig från alla mina pengar, jag hade endast någon dollar eller så kvar i min ficka, mina drömmar om rikedomar hade just suddats ut. Vad skulle jag göra nu?

Jag mindes en adress till en flicka som var min kusin som hade gift sig med en hamnarbetare från Hoboken, så jag tog en färja över Hudson floden, och gick till kusinen. När jag kom dit så såg jag att dom var väldigt fattiga, så jag kunde inte be dem om hjälp, utan jag for tillbaka till New York. Där gick jag in på en billig restaurang och åt för tio cent. Jag berättade om min situation för restaurangägaren och han tyckte synd om mig, ”du kommer att svälta ihjäl, du kommer att svälta ihjäl pojke” sa han. Han hade ett rum att hyra åt mig på andra våningen, så jag sov där över natten och följande morgon fick jag mig ett annat tio cents mål mat. De två följande dagarna hade jag ingenting att äta, — tillfälligtvis, men jag var ändå inte hungrig. Någon berättade för mig om det svenska Emigrant hemmet på No. 5, Water Street. Så jag gick dit, och de lovade mig mat och husrum för två dagar, men under dessa två dagar måste jag skaffa mig arbete, annars var det slut.

Att hitta arbete i New York under dessa tider var säkert omöjligt. Jag minns den panik som hade brutit ut under dessa dagar för att Coat´s armé hade just marscherat intill Washington!!!! En månad senare, efter en snöstorm, läste jag i en tidning att staden hade annonserat efter män för att skotta snö, och sjutusen hade sökt dessa arbeten.

Hur som helst efter de två dagarna på Emigrant hemmet gick jag ut på staden utan att begära någon mer kredit. Det var den 13 januari, en kall nordlig vind blåste upp damm på gatorna. Jag hade ingen överrock och inga handskar heller, men jag brydde mig inte om kölden för tillfället, det fanns andra bekymmer att tänka på. Jag frågade efter arbete var helst jag såg någon arbeta. Somliga förmän skakade bara på huvudet, andra såg inte ens på mig. Jag fortsatte min vandring norrut. Två saker hade jag beslutet mig för att inte göra, jag skulle inte stjäla, och jag skulle inte heller tigga. Om jag inte kunde finna arbete så skulle jag fortsätta att gå tills dess att jag föll död ned. Jag hade nu endast 25-cent kvar, jag kände djupare ned i fickan och hoppades finna mera, men inget mera stod att finna, jag var vid mitt ”Röda hav”. Min situation såg hopplös ut, jag hade inget att se fram emot och jag kunde inte gå tillbaka, trots detta blev denna vinter en av de bästa.

Ibland måste Herren anställa onda män för att utföra vissa uppgifter, t.ex. då Herren kallade Nebukanesar, och han höll Judarna fångna i 70 år. I mitt fall använde Herren en ond man för att hindra mig från att svälta ihjäl. Då jag kom till de norra delarna av staden, så såg några män arbeta med spårvägen. Så jag gick dit och frågade efterarbete, förmannen en stor Irländare, som var röd i ansiktet, sa att han inte behövde några fler män, men ett elakt leende spreds över hans ansikte, och han frågade ”can you tend bar”? (servera på en bar). Jag hade aldrig tidigare hört ”tend bar”, jag visste inte vad det betydde, men jag var beredd på allt, så jag sa ”javisst”. Gå då till baren i följande kvarter där behöver dom en ”bartender”, (servitör). Medan jag gick funderade jag vad ”tending bar” betydde. Då jag såg tillbaka såg jag mannen skaka sitt huvud och skratta och hans ansikte var ännu rödare.

Barägaren visade sig vara en holländare, och då jag frågade om han behövde någon ”bartender”, så gav han mig en lång skarp blick, jag kan tänka att ingen kunde se mindre ut som någon ”bartender” än jag, just då, till sist frågade han mig med en jämn skarp stämma — är du en bartender?

Javisst — herrn sa jag, vem sände dig hit? Frågade han. ”Det var den store Irländaren vid spårvägsbygget”. svarade jag. En flod av de hemskaste svordomar jag nånsin hört, lästes över Irländaren, Holländaren och Irländaren kunde aldrig komma överens, dom verkade vara dödsfiender.

Då jag var hos min kusin i Hoboken berättade hon att hennes bror arbetade på en farm på ett ställe som kallades Croton Falls någonstans uppåt staten New York, så jag beslöt mig för att söka mig ditåt och hoppas att finna arbete på någon farm där eller på vägen dit.

Jag visste inte hur jag skulle gå för att komma till Croton Falls eller dess närhet, men jag tänkte om jag fortsatte norrut så skulle jag komma dit eller trakterna där omkring. Holländaren fort for med sitt svärande och Irländaren skrattade väl ännu för sig själv, men två medelålders män som satt baren skrattade inte åt min belägenhet*... egentligen såg dom ganska bekymrad ut. Så jag frågade dem om de visste vägen till Croton Falls, de började fundera på saken, så de föreslog att jag skulle gå över Harlem River vid 155te gatan, och sedan fortsätta efter vägen på östra sidan. Så jag gick såsom de beskrivit. Om det inte hade varit för denne elaka Irländare så skulle jag aldrig ha kommit i rätt riktning. Utan fortsatt på västra sidan av Harlem River, och jag skulle ha kommit till den kanal som förenar Harlem River med Hudson River, sedan hade jag måst svänga om och gått i en cirkel, natten skulle ha kommit och jag skulle ha fått tillbringa natten under bar himmel, hungrig och frusen.

Det måste ha varit Herren som ledde mina steg till den 155te gatan. Det är där lokaltåget stannar och man får ta hissen ner till centrum, jag gick tvärs över gatan och upp efter vägen som går norrut förbi Höga bron, äntligen en känsla av lättnad, där var bron en stor sten bro formad som en båge som välvde över floden. Denna bro var endast för fotgängare, inga bilar eller andra fordon var tillåtna här.

Efter att ha vandrat några kilometer så kom jag till en plats som kallades för Morris Heights.

Där vid sidan av vägen höll några män att hacka sten med sina släggor, och som så många gånger förr frågade jag om det fanns något arbete åt mig. Förmannen funderade en lång stund och slutligen sa han Ja! Du kan börja i morgon, sedan visade han mig till en plats där jag kunde bo och äta. Lönen för 10 timmars arbete var 1.50 $. Pensionatet där vi bodde ägdes och drevs av ett norskt par Herr och Fru Kristian Andersen från Oslo, de var goda kristna, så var också de flickor som arbetade där, så jag fick ett väldigt fint ”hem” där. Jag arbetade några veckor men jag fick ingen lön för arbetet, den förmannen var känd för att inte betala om han kunde slippa. Så en dag sa Mr. Kristiansen att jag lika gärna kunde arbeta för honom istället, han kunde inte betala mig någon lön men åtminstone skulle jag få rum och mat. Han hade tre tvåvåningshus som han hyrde ut, och som jag tog hand om, städade, eldade, bäddade och gjorde alla de sysslor som hörde till. Flickorna skötte om mig väl, jag började äntligen att få litet kött på benen, nu var det som all världens bekymmer var bortblåsta. Lite genant var det då flickorna föreslog att jag skulle följa med dem ut någon kväll. Mitt hår hade vuxit långt mest likt en modern beatle, men jag hatade att spendera min sista slant på en barberare. Till slut stod jag inte ut längre utan begav mig till barberaren. Mr. Andersen retade mig för att jag slösat bort mina pengar på detta sättet, han sa att jag skulle ha låtit håret växa lite till, slanten skulle jag ha borrat hål i och sparat till minne av den tiden när jag var nere och Herren lyfte upp mig.

Mot våren fick jag arbete som lärling på en metallverkstad, och med detta arbetade jag i tre månader, så en dag träffade jag min förra arbetsgivare, han som var skyldig mig pengar, och denna gång hade han tillräckligt att betala sin skuld, jag fick 18 dollar och då kände jag mig rik. Det första som jag gjorde var att åka in till staden och betala vad jag var skyldig det svenska Emigrant hemmet.

I början av Maj hade jag arbetat färdigt. Jag hade lite pengar, lånade lite till och köpte biljett till Olympia, Washington. Så efter allt, tjuven som stal mina pengar, visade sig vara en välsignelse för mig.

”I allt skall du fråga Honom tillråds och han skall leda dig på din stig”.